Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

69
ständighet; men de visade också en viss försvarsattityd, då de fruktade att deras positioner
kunde hotas av deras äldre och bättre tränade ”vilda” kusiner. Phuong informerade sedan
gruppen att de nu var internerade och måste ”stanna där de är och försörja sig själva… tills
Organisationen kommit på en lösning så att [vi] kan återvända till arbetet”. Tio av fångarna
försvann strax, som man påstod förda ”till att utföra uppgifter någon annanstans” – i verkligheten
troligen avrättade. De övriga sextioen, inklusive Samin, sattes i arbete på fälten under
noggrann bevakning. De hade dock en viss rörelsefrihet, och Phuongs uttalande antyder att
Östra zonens exekutiv inte hade för avsikt att helt utesluta dem från någon roll i framtiden. 388
Som kontrast var endast sex av deras kolleger ännu vid liv i fängelser i Sydvästra zonen och
hundratals andra hade avrättats sedan 1971 389 . Inte fler än fyra hade lyckats fly. 390 Flera av
dem behöll emellertid sina poster i Östra, varav åtminstone två var distriktschefer och en
direktör för zonens Konstnärstjänst, Yun Soeun. Ytterligare trettio eller fler avrättades i
tysthet i olika delar av zonen, ganska säkert av centrums kringströvande säkerhetsstyrkor,
kända som Santebal. Ett av offren var So Phims svärson Kim Teng. Andra fängslades av
lokala zon- eller region-säkerhetsenheter (Santesok) men avrättades inte; Chan Saman, till
exempel, fängslades av region 24:s säkerhetsstyrkor. 391
Samtidigt upplöste man Chams ”Östra zonens Islamiska rörelse”. Dess president, Sos Man,
som hade tillbringat åren 1954-70 i Vietnam, fängslades inte utan sändes för att ”leva i tysthet”
i en by i region 21. 392
So Phims uppfattning om Tredje Kraftens förmåga att ”splittra vårt lands politiska styrkor i
tre eller fyra riktningar” hade nu bestyrkts genom utvecklingen av en oppositionell Chamrörelse
i region 21. I slutet av 1974 intervjuade i Sydvietnam journalisten James Fenton
flyktingar från området, och rapporterade: ”En grupp som kallas Khmer Saor, eller ’Vita
khmerer’, har brutit sig ur Röda khmererna och förflyttat sig till skogarna. Vita khmererna,
vars ledare är tidigare kommunistiska tjänstemän, är huvudsakligen Cham-muslimer. De
stödjer Sihanouk och motsätter sig kollektiviseringen av egendom. De uppskattar bara avskaffandet
av mellanhänder.” 393 I november eller december bröt ett Cham-uppror ut i byn
Trea i Krauchhmar-distriktet. 394 Även om So Phim och Phuong sanktionerade att upproret
undertrycktes, är det betecknande att konflikten skedde i Chans region 21, precis som för
Khmer Saor-rörelsen och en annan revolt i en närliggande by följande år. De stora Chamsamhällena
i region 22 förblev däremot lugna (liksom de flesta i Non Suons region 25), delvis
för att man där hade religionsfrihet. Detta var också fallet i vissa delar av region 21 395 , men
det var där som förhållandena mest liknade de i Sydvästra zonen och delar av Norra (speciellt
388
Hem Samin, op. cit., och Stephen Heders intervju med Hem Samin, 8 juli 1981. Samin anmärkte inför en
medfånge 1976: ”Måste vi vänta tills de slagit oss i järn innan vi säger att vi är i fängelse?”, vilket antyder en
osäkerhet om naturen i deras arrestering, även på detta sena stadium. Om ”gårdskycklingar” och ”vilda kycklingar”,
se sid. 46 ovan.
389
Författarens intervju med en av de sex, Sok Khem, Kampot, 27 augusti 1980. Han sade att det fanns färre än
tio överlevande, av de 460 Kampot-bor som for till Nordvietnam med honom 1954, som återvände 1970.
390
För en redogörelse av Yos Pors flykt, se Problèmes politiques et sociaux, op. cit., sid. 5.
391
Författarens intervju med Neang Samnang, Kompong Trabek, 8 augusti 1980.
392
Författarens intervju med Mans adopterade son, Mat Ly, Phnom Penh, 13 augusti 1980.
393
Washington Post, 24 november 1974.
394
Mat Ly, op. cit.
395
Författarens intervju med Ibrahim, en Cham som bodde i region 21 från 1970 till 1979, Phnom Penh, 19
september 1980. Han sade: ”Från 1970 till 1975 flöt livet normalt, det förekom ännu ingen förföljelse. Folk
trodde på Röda khmererna då. USA-bomber föll över min by 1971 och brände ner den till grunden och dödade
flera personer. Några av Cham-byborna anslöt sig till Röda khmererna som soldater... Under 1974 blev livet
svårt på vissa platser, som i byn Trea. Men ännu var det inte så allvarligt, först när buddism och islam förbjöds i
slutet av 1875...”