Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

6
Hundratals, tusentals bönder intog distriktskontoret. De stödde Sihanouk och skrek ”Länge leve
Samdech Euv!” De hade bara knivar och käppar, men polis och soldater angrep dem; kanske fem
eller sex dödades, jag är inte säker.
Nästa dag kom en ny demonstration, med tusentals människor – unga, gamla, kvinnor och män,
från många byar runt om. Sedan anlände soldater från Takeo stad, ledda av generallöjtnant Nim.
Stridsvagnar körde över folk, två- eller trehundra dog. Jag kom cyklande där och såg alla kropparna.
En del var inte döda ännu, och de låg där, viftande med flaggor i händerna och sade ”Länge
leve Samdech Euv”. Sedan körde soldaterna fram stridsvagnar och plattade ut dem alla [igen].
Nim var grym, en barbar. Han sköt själv folk. Han sade inte först till folk: ”Var vänliga och gå
hem, vi ska lösa problemet senare. Demonstrationer till förmån för Sihanouk är förbjudna”. Inget
som detta, ingenting meddelades innan. Han bara förde in vapen och stridsvagnar. 20
Som student i Kompong Cham hade Sia varit inblandad i demonstrationerna 1964. Sedan
hade han arbetat vid den franskägda gummiplantagen Chup i Kompong Cham, där den
tidigare Issarak-ledaren Bun Sani var anställd som teknisk kontrollant. Sia säger att han dock
inte hade någon kontakt med kommunisterna förrän den 23 mars 1970, dagen för Sihanouks
appell, och inte ens då fanns det ”några ledare – vi var bara arga på Lon Nol”.
Alla arbetarna på gummiplantagen deltog i demonstrationerna. Vi gick hela vägen till Chrui
Changvar [bron som leder till Phnom Penh] och anlände tidigt på morgonen. Lon Nols trupper sköt
mot folkmassan. Jag såg omkring trettio personer dödas.
Cirka tvåhundra av oss arbetare åkte tillbaka hem i tre lastbilar som tillhörde plantagen. Vi besköts
en gång vid Trao, och en gång till vid Prey Totoeng, där de som fortfarande var med oss övergav
lastbilarna och flydde över Mekong och hem. Där gick jag för att säga adjö till mina föräldrar och
anslöt mig sedan till revolutionen. Jag var så arg efter beskjutningen; jag ville dra till skogs och
bygga ett nytt samhälle. Jag for till Damber, och mötte Phuong. Phim fanns där… och fem
kompanier soldater fanns redan i skogen där, folk som just hade anslutet sig. Jag blev soldat. 21
Pon, en student från Kompong Chain stad, anslöt sig till demonstranterna, som han sade
spontant hade dykt upp från olika nordliga provinser vid staden Skoun, där vägarna korsades.
Där, säger han, meddelade armérepresentanter massorna att ”Sihanouk hade kommit”; de
ombads att vänta medan soldaterna delade ut vapen till dem, avsedda för en attack mot
regeringen. ”Vi var glada att höra detta, och sedan sköt de mot oss. Hundratals dödades… jag
sprang iväg med mina lärare och studentkamrater. En del av oss fortsatte in i djungeln; femtio
eller sextio av oss träffades senare vid Kompong Thmar, och började arbeta med de vietnamesiska
kommunisterna. Vi hatade soldaterna för vad de hade gjort, och vi ville slå tillbaka.” 22
Men störtandet av Sihanouk utlöste också en omfattande rörelse bland studenter och ungdomar
i städerna. Lon Nols armé växte från 35 000 soldater till så mycket som 150 000 vid
slutet av året 23 , nästan helt som resultat av frivillig inskrivning. Ett annat resultat av kuppen
var att tidigare Issarak-anhängare och demokrater, som Pach Chhoeun och Bunchhan Mul,
och republikanska intellektuella som Keng Vannsak och Phung Ton, åter trädde fram. Efter
många år av påtvingad politisk inaktivitet välkomnade dessa personer störtande av Sihanouk
och deltog i den nya regimen. Mul, till exempel, blev minister för religion och kulter. Inte
heller dröjde det länge innan Son Ngoc Thanh återvände till Phnom Penh, för första gången
sedan 1952. Den 17 juni 1970 blev han officiellt ”rådgivare till regeringens ledare”. 24 Trettio
20 Författarens intervju med Tam Eng. Paris, 24 januari 1980.
21 Författarens intervju med Chheng Sia, Suong, 5 oktober 1980.
22 Författarens intervju med Pon, Strasbourg, 1 november 1979.
23 Shawcross, op. cit., sid. 184.
24 Léon Trivière, ”Le Cambodge en grand désarroi”, Information Missionaire, M.E.P., Paris, maj 1972, 22 sidor,
sid. 10.