Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

63
hade skapat bland minoriteten av fattigbönder i Sydvästra, är udden i hans slutsats obestridlig:
”I början av 1973, när KK inledde den nya hårdhänta fasen i sin kampanj, i vilken alla regler
strikt genomdrevs och impopulära program genomfördes, med hårda straff för dem som inte
följde dem, tappade de nästan all folklig sympati.” 347
Slutligen, och kanske mest politiskt betydelsefullt, blev avsättningen av Prasith, zonens vicesekreterare
som hade ersatt Mok i CPK:s centralkommitté, och förstörelsen av hans
”Autonoma maritima sektor” – region 11 i Koh Kong-provinsen. Den etniskt kinesiska
kvinnan som bodde där minns vad som hände dem som hon kallar ”fria Röda khmerer”:
I slutet av 1973 uppmanades vietnameserna… att fara tillbaka till deras land och vi såg dem aldrig
mer. I oktober eller november försvann också alla etniskt kinesiska kadrer, och den kinesiska
styrkan upplöstes. Bara khmerstyrkan fanns kvar.
1974 började svåra tider. Väpnade zon- och regionstyrkor från Kompong Seila [region 37] kom till
Koh Kong; de innehöll många kvinnor… Prachha arresterades och fördes bort. De sade att han
skulle studera, men i verkligheten dödade de honom. Alla i Koh Kong var rädda, eftersom deras
ledare hade förts bort. Prasith försvann ungefär samtidigt… Det blev hårdare och hårdare. Röda
khmererna började döda folk; de som gjorde något fel fördes bort och sköts. Under 1974
rekryterade de alla 16-åringar eller äldre till armén… En del som vägrade dödades.” 348
Enligt Lon Nol:s underrättelsetjänst, som bekräftar denna redogörelse om avrättningen av
Prasith, tog Vorn Vet kontroll över region 11 i mitten av 1974 349 ; handeln med Thailand kom
nu under CPK-”statens” kontroll, liksom nästan alla aspekter av livet i Koh Kong.
Det fanns ett undantag. Cirka tvåhundra av Prasiths anhängare undgick arrestering och flydde
till Cardemom-bergen vid den thailändska gränsen, där de till en början satte upp fem små
baser, var och en av en plutons storlek. De leddes av Sae Phuthang och en del av dem höll ut
under de följande sex åren. Då de övergivits av de vietnamesiska kommunisterna utgjorde de
inget hot mot CPK-regimen. Från och till fick de hjälp från etniska khmerer och lokala thaitjänstemän
på andra sidan gränsen. 350
Region 25
Upproret i Sydvästra zonen fick också återverkningar i den närliggande Specialzonen. De som
förhörde Non Suon i slutet av 1976 rapporterade: ”Han stod med säkerhet på Sangha Hoeuns
sida, eftersom Sangha Hoeun var från Nioårs-gruppen [motståndsrörelsen 1945-54]… När
han såg Sangha Hoeun oskadliggjord trodde han att också hans dagar var räknade.” 351 Suon
skrev i sina bekännelser att även om han hade känt och arbetat med Mok under perioden
1945-54, ”var vi inte nära vänner”, och att han försökt hålla sig borta från farligheterna under
kriget 1970-75: ”Jag ingrep inte i Sydvästra utanför region 25 eftersom jag var rädd för Mok”.
Suons motsättningar till och rädsla för Mok har också Vorn Vet rapporterat om. 352 Men
347 Quinn, 1974, op. cit., sid. 34.
348 Tan Hao, op. cit.
349 ”Evolution de l'Organisation Politico-Administrative et Militaire des K.C. depuis Mars 1970”, Khmerrepubliken,
Andra byrån, februari-mars 1975, 9 sidor, sid. 5. Vorn Vet kallas här ”Ta Van” (Vorn).
350 Efter störtandet av Demokratiska Kampuchea 1979, dök ett hundratal av dem upp för att delta i bildandet av
Folkrepubliken Kampuchea. Sae Phuthang blev vicesekreterare i det regerande Folkets Revolutionära Parti, och
två av hans närmaste män blev partisekreterare i Koh Kong- respektive Kampot-provinsen. Författarens intervju
med Kampots partisekreterare Koy Luon, Kampot, 27 augusti 1980. Se också Wilfred Burchett, The China-
Cambodia-Vietnam Triangle, New York 1981, sid. 195-96.
351 Sarop chamlaiy moat totee rebos Chey Suon dael sarapeap dambong dai niw lngiec minh (”Sammandrag av
muntliga svar från Chey [Non] Suon i hans inledande bekännelser i går kväll”), Tuol Sleng-dokument daterat
den 17 november 1976, signerat av Pon, 2 sidor, sid. B.
352 Non Suon, Phnaek ti pi: royea mun rotpraha 18.3.70, Bekännelse i Tuol Sleng, daterad den 7 november 1976,
sid. 3, och Sekkedey sarapeap rebos dop pi (”Bekännelserapport nr. 12”), Tuol Sleng-bekännelse daterad den 28
november 1976, sid. 7. (Vorn Vets redogörelse i hans bekännelser finns på sid. 31. Se not 83 ovan för ett citat.)