Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

56
Centrum tvingades således säkerställa att ”staten kontrollerade allt”. Kratie evakuerades. Det
skulle inte bli ”mer handel, långivning, arbetsmarknad eller köp på kredit”.”Stats”-monopol
proklamerades för ris, salt, bränsle, tyg och olja. Utan olja ”försvann” de privata ägarna av
lastbilar, båtar och traktorer (och förmodligen även Honda-motorcyklar); CPK-staten tog över
deras fordon. Mer betydande var att privat ägande av jord och produktionsmedel också
avskaffades. Det är onödigt att påpeka att åtgärderna inte hade godkänts i förhand av någon
partikongress, eller ens av ett centralkommittémöte.
Den politiska motiveringen för allt detta understryks av orden från en tidigare CPK-medlem
från region 21 i Östra zonen. Han tillskriver förändringarna de höjda revolutionära mål som
partiets hittills gjorda framsteg gett upphov till: ”Grunden till det var att folket stödde Röda
khmererna, så dessa beslöt att gå vidare till ett högre stadium av kooperativ”. 312 Genom sin
associering med Sihanouk, understödet från de vietnamesiska kommunisterna och den
folkliga reaktionen mot bombningarna, hade de erövrat lite mer än en tum. Nu verkade det
som att centrum beslutat sig för att ta en kilometer. Folkligt stöd för en relativt moderat
politik blev till en förevändning för en extremistisk sådan.
Redogörelserna från två bönder från olika delar av landet illustrerar detta, och undergräver
påståendet att kooperativen gav bättre villkor för att säkra bybornas existensmedel. Nem, en
46 år gammal bonde från Kompong Chhnang (region 31) i Sydvästra zonen, säger att de
regler för ömsesidig hjälp som introducerades 1972 var populära i hans by; varje person
garanterades en fast ranson av 12 thang (300 kg) oskalat ris per år, vilket han sade var tillräckligt.
Men i slutet av 1973 inrättades kooperativ och Nem blev kock i den kommunala
bespisningssalen. Ransonerna var otillräckliga och det folkliga missnöjet ökade. Inom ett år
blev bybor avrättade för att de stulit mat från det gemensamma förrådet. 313 Sang, en 43 år
gammal bonde från region 22 i Östra zonen, minns:
1972 infördes reglementet för ömsesidig hjälp. [Jorden förblev privatägd.] Risproduktionen
var då mycket hög, och levnadsförhållandena för folket var verkligt goda… De rika och de
fattiga hjälpte varandra och produktionsresultatet delades upp så att de flesta av människorna
fick det mesta av avkastningen. Vi kunde föda upp och äta våra egna kycklingar, och så
vidare. De fattiga hade tillräckligt att äta, och fick även en del över. Om de var starka
[arbetare] fick de mer nu än de rika hade fått förr i tiden. Det var behagligt, inga problem…
Sedan bildades kooperativen 1973, och svårigheterna började. Riset lagrades i kollektiva
lagerhus och det blev brist på matvaror. Till slut åt folk bara risvälling med salt, vatten och
bananstjälkar. Vi tvingades begära tillstånd för att föda upp egna kycklingar, under hot om
fängelse.
Viktigt är dock att Sang noterade att kooperativen i region 22 inte alla etablerades på en gång
i mitten av 1973. Istället valde de lokala partiledarna ut ”särskilt lämpliga platser, med bra
kadrer” att starta upp med, ”inför risken av folkliga reaktioner”, och processen hade inte fullbordats
ens två år senare när kommunal bespisning slutgiltigt hade institutionaliserats. Sang
beskrev CPK:s distrikts- och underdistriktschefer fram till denna tidpunkt i sympatiska
termer. 314 Tre bybor fängslades 1974, men han rapporterade inga avrättningar eller svält. 315
Det är svårt att tro att kooperativen överhuvudtaget kunde ha inrättats utan både ett visst allmänt
förtroende för de lokala ledarna och det faktum att ”folk i vår by var ursinniga på
amerikanerna”. I Sangs by, Chalong, dog över tjugo personer i en bombräd av T-28:or 1973
312 Författarens intervju med Mau Met, Kompong Cham, 5 oktober 1980.
313 Författarens intervju med Nem, Oudong, 18 september 1980.
314 ”De hade varit bra människor, bara Pol Pot sade att de inte var bra”, vilken Sang ger skulden för deras
försvinnande 1975.
315 Sang, op. cit. Se not 257.