Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

39
Ith Sarin rapporterade om ett liknande revolutionärt möte i Kompong Speu i maj 1972 med
representanter från de kinesiska och vietnamesiska folkgrupperna, buddistiska munkar, CPKföreträdare
och cirka tiotusen invånare. En av banderollerna som hängts upp proklamerade:
”Länge leve de kampucheanska, laotiska och vietnamesiska folkens enade styrka”. Hou Yuon
talade också på mötet; han framhöll både självtillit och ”enhet med de laotiska och
vietnamesiska folken för att driva ut de amerikanska imperialisterna ur Indokina”. 232
Slutligen är det värt att notera att inga Hanoi-tränade kadrer deserterade till regeringen under
1972. Efter avhoppen från Takeo och Kompong Thom under senare delen av 1971 gick det
mer än ett år utan nya avhopp. 233 Detta var förmodligen ett resultat av motstridiga faktorer –
mer systematisk utrensning av dem i dessa områden under 1972, och på andra platser under
samma period konsolidering av de mer moderata elementen, vilka klarade att hålla stånd.
Lon Nol-regimens grundare
Detta var mer än vad man kunde sägas om den unga khmerrepubliken, vilken inte bara var
militärt belägrad utan också allt mer dominerad av en man, i ett klimat som en del beskriver
som ”sihanoukism utan Sihanouk”. 234 Lon Nol hade utsett sig själv till marskalk i april 1971,
och han suspenderade den nationella församlingen följande oktober, med motiveringen att han
inte längre ”spelade demokrati- och frihetsspelet”. I mars 1972, efter att hans medorganisatör
till kuppen, den till premiärminister utnämnde Sirik Matak, hade avskedat den oppositionelle
rektorn för juridiska fakulteten, utbröt omfattande studentdemonstrationer.
Lon Nol avsatte omedelbart regeringschefen Cheng Heng, tog över posten själv och upplöste
församlingen. Matak avgick nu som premiärminister och Lon Nol ersatte honom med Son
Ngoc Thanh, kanske för att återvinna förtroendet bland studenter och intellektuella. Men
Thanhs samarbete med Lon Nol bara förstärkte deras missnöje, och satte förmodligen stopp
för varje möjlighet till verklig politisk förändring. En fransk missionär summerade situationen
i slutet av mars 1972: ”Ungdomar, studenter och intellektuella är modstulna. Den förhoppningsfulla
patriotiska och republikanska stämningen från mars 1970 har brutits. Deras dröm
om social rättvisa dör bort inför realiteterna… Korruptionen är hejdlös. Affärer, profit,
korruption, mutor och politisk opportunism är det som gäller. Små grupper av oppositionella
går med i upprorsrörelsen.” Nya studentdemonstrationer i slutet av april krossades i blod, och
det riggade presidentvalet den 4 juni befäste Lon Nols ställning. När allmänt missnöje åter
kom till ytan, stoppade premiärminister Son Ngoc Thanh fyra oppositionstidningar för att de
spred ”falska nyheter” och försökte diskreditera presidenten. Ett mordförsök den 21 augusti
var nära att döda Thanh.
Men Thanhs användbarhet för Lon Nol var uttömd. När nya val till Nationalförsamlingen
hölls den 3 september, gick alla de 126 platserna som väntat till Social-Republikanska Partiet
som leddes av Lon Nols yngre bror, general Lon Non. Thanh drog in Sirik Mataks tidning den
5 oktober, och tvingades sedan själv att avgå som premiärminister nio dagar senare. ”Jag är
gammal”, sade han, ”jag skulle vilja dra mig tillbaka i Sydvietnam”. Strax efteråt reste han
dit; den längsta khmerpolitiska karriären, som hade börjat med utgivningen av en oppositionstidning,
hade fått ett förnedrande slut.
Thanh ersattes av en av hans studenter i Paris, Hang Thun Hak, som ironiskt nog hade gått
med i Pracheachon i slutet av 1950-talet men nu var medlem i Lon Nons parti. Hak, som var
232 Sronoh pralung khmaer, op. cit., sid.18-21.
233 Nästa avhopp från de som omgrupperats från norr gjorde Mom Chhen den 4 januari 1973, och Pha Sophat
den 18 december 1973. Det finns dock ingen information om orsakerna till deras avhopp.
234 Mycket av det som följer har hämtats från Trivière, maj 1972, op. cit., och Trivière, L., ”Le Cambodge entre
la guerre et la paix”, Information Missionaire, M.E.P., Paris, juni 1973, 20 sidor, och från Shawcross, op. cit.,
sid. 229-234.