Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

nämna problemet med Sihanouk för mig mer, eller kanske han sade honom att jag inte
tillhörde Röda khmerernas ’kärna’.” 191
Det var inte bara på 1960-talet som revolutionen ”vilade” på hemlighetsfullhet. Sarin fann
senare att CPK ”metodiskt gjorde sig av med pro-Sihanouk-kadrer” och hade placerat
partimedlemmar i ledningen för de flesta underdistrikten i området. 192
33
Efter att som kandidatmedlem ha rest och arbetat med CPK i Sydvästra zonen och i
Specialzonen under nio månader, återvände Its Sarin till Phnom Penh i januari 1973 och
publicerade en detaljerad rapport om vad han hade sett och hört, med titeln Sronoh Pralung
Khmer (”Bedrövelser för khmersjälen”). Trots att han mötte och beskrev dussintals CPKledare
och kadrer, inklusive Vorn Vet och Non Suon, innehöll Sarins rapport bara en enda
referens till de Hanoi-tränade kadrernas roll – ”ett fåtal… läkare” arbetade i Specialzonens
sjukhus. 193 Som i Kampot hade detta ”Tredje kraft”-element effektivt förts in i skuggan. I
slutet av 1972 hade till exempel Nhem Sun avlägsnats från sin post som direktör för kaderskolan
i Amlang (nu huvudkvarter för Specialzonen); han sattes att leda ”härdningen”
(chumreng) av en grupp på tjugo demobiliserade CPK-soldater som hade skött sig dåligt i
strid. En av dem motiverade senare Suns drastiska degradering: ”Partiet var inte nöjt med
honom eftersom han hade kommit från Hanoi”. 194
Centrums taktik att använda de ”inhemska” kommunistiska veteranerna, med deras bittra
erfarenheter av Sihanouks regim i slutet av 1960-talet, i utrensningen av de omgrupperade
från norr (och Sihanouk-vänliga) konkurrenter, hade nått sin första framgång i Sydvästra
zonen. Sarin rapporterade att centrum hade koncentrerat dess ”viktigaste ledningsstomme”
där; han nämnde den Sydvästra zonens mest inflytelserika personer som Chou Chet, Phouk
Chhay, Sieng Po Se, Thuch Rin och Mok. Endast de två sistnämnda skulle dock överleva
kriget i sådana roller (och till skillnad från de andra också överleva oskadda under perioden
1975-79). Det var dessa som centrum tydligen betraktade som zonens ”stomme”, med deras
kontroll av militära och kulturella affärer. Hemliga avrättningar av Hanoi-tränade kadrer hade
redan inletts i Sydvästra zonen och i Specialzonen (så även, enligt Pon, i region 31 i Norra
zonen), med undantag av Non Suons region 25. 195 Med det finns möjligen också en antydan i
Sarins rapport om nästkommande kris: splittringen av Sydvästra och utrensningen av
”inhemska” Issarak-veteraner. Suons tidigare medarbetare i Förenade Kommissionen för
implementering av Genèvetraktaten, Chi Kim An, som blivit ordförande i Specialzonens
Informations-och Kulturdepartement, hängde sig tidigt i april 1972. 196
När Sarin anlände för att arbeta i samma departement i juni, fann han dess ledning ”strikt och
långt till vänster”; intill låg Specialzonens Konstbyrå, där kring femtio barn, inklusive Ieng
Sarys, lärde sig framföra dramer och sånger. 197
Vid denna tid var Chi Kim Ans gamle student i Frankrike, Yun Soeun, som återvänt efter
sjutton år i Nordvietnam, vicesekreterare i CPK:s region 22 i Östra zonen. Med hjälp av
regionsekreteraren (Siet Chhe), planerade Soeun att återupprätta högstadieutbildningen, och
191
Sronoh pralung khmaer, op. cit., sid. 5, 6.
192
Carney, op. cit., sid. 39,8.
193
Ibid., sid. 45. Sarins medresenär på färden, Kuong Lumphon, gjorde inga referenser alls till några Hanoitränade
khmerer i sin 46-sidiga Rapport om Kampucheas Kommunistiska Parti, daterad 8 maj 1973. Jag tackar
Timothy M. Carney för en översättning av denna rapport.
194
Författarens intervju med Chhuong Kau, Kompong Chhnang, 1 september 1980.
195
Sarin besökte inte region 25, där Hanoi-tränade tidigare Issarak-medlemmar fortfarande arbetade under Non
Suon.
196
Carney, op. cit., sid. 42. Kuong Lumphon, op. cit., tillägger: ”Man höll mycket tyst om saken. Några sade att
han var besviken eftersom han fick kritik uppifrån...” (sid. 27.)
197
Carney, Ibid., sid. 44.