Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

23
regimens, såväl som dess stöttepelare USA:s, politiska svaghet, en svaghet som i sig självt var
en produkt av de vietnamesiska kommunisternas motstånd på hemmaplan. Internationella
krafter var således avgörande för CPK:s seger. Det ironiska, och till skillnad mot naxaliterna,
är att CPK-centrum hade bestämt sig för att inte ”kopiera någon”. Detta kanske också kan
sägas stamma från ”småborgerlig nationalism”, men en vars chauvinism, återigen ironiskt för
en kommunistisk rörelse, hade sina rötter i den traditionella härskande politiska kulturen, som
vi sett i kapitel ett. En tredje ironi ligger i det faktum att denna smittsamma ”inhemska” CPKcentrum-ideologi
visade sig långt mer destruktiv för det kampucheanska samhället än de
konkurrerande som fick mer influenser utifrån.
Vi kan också notera den uppenbara brist på hänsyn till dialektiska förhållanden mellan
klasserna, förutom den generaliserade formeln om ”utsugning”, eller förhållandet till
produktionsmedlen i ortodox mening. Dokumenten från 1971, och andra som förmedlar
CPK:s klassanalys, beskriver en serie statusnivåer, yrken, sociala ursprung och politiska
tillhörigheter, med ordet ”klass”, ”skikt” och ”nivå”, vilka används nästan synonymt. (Detta
är naturligtvis den ickedialektiska uppfattningen av det ursprungliga sanskrit-ordet varna.)
Således har vi en ”klass” av ”delvis rena arbetare”. Munkar, intellektuella och khmerer som
bor utomlands (angivna som en ”oberoende klass”!) har lagts till i senare CPK-texter av detta
slag 138 , medan enligt Thuch Rin och en av hans underordnade 1975, andra kategorier var
”bokmalar” (neak kompiniyum) och till och med ”småborgerliga arbetare” (kommakor
anouthan). 139 Slutligen, 1978, beskrevs khmerer som återvänt från utlandet av en av Ieng
Sarys medhjälpare som ”borgerliga arbetare”. 140
Den andra punkten som framträder är den ”absoluta karaktären” (charit dac khat) i CPK:s
strategi. Ett annat handskrivet dokument i samma samling, med titeln ”Vem leder folkets
krig?”, illustrerar detta med en förstucken referens till Sihanouk:
De utsugande klasserna motarbetar folkets krig ända till slutet. Därför är det inte de som leder
folkets krig; de är istället fiender på liv och död till folkets krig. Om de använder list för att försöka
ta kontroll över folkets krig, då är det för att döda folket och för att kunna fortsätta sitt förtryck av
folket. Därför är de enda ledarna för folkets krig de skikt inom folket som utstår det största förtrycket,
den största smärtan, som besitter den största vreden och är de mest beslutsamma i kampen
för att utrota de utsugande klasserna, imperialisterna, feodalherrarna och kapitalisterna. Detta skikt
inom folket är den arbetande [kammachep] klassen. Och den högsta Organisationen [angkar
khopuos bompot], det högsta kommandot, förtruppen, med den djärvaste linjen för den arbetande
klassen attack, är de arbetandes Parti, vilket besitter den största briljans av marxist-leninistiskt
medvetande och är beväpnat med en politisk linje och en politisk ståndpunkt om att framför allt
tjäna den producerande klassens intressen, och nationens.
Medan författarna (sådana som Thuch Rin) till dessa speciella dokument aldrig nämnde
Vietnam, så gjorde andra revolutionärer i Sydvästra zonen det. 1971 sammankallades zonens
kadrer på underdistriktsnivå till ett studiemöte i Kompong Speu. Enligt en deltagare introducerade
Phouk Chhay ett antal dokument och talade om solidaritet och samarbete mellan
Vietnam, Kampuchea och Laos i den antiimperialistiska kampen. Chou Chet betonade samma
tema; båda männen arbetade nära de Hanoi-tränade khmererna, som benämndes ”de om-
138
Laura Summers, personligt samtal. Se också Timothy Carney, ”The Organization of Power in Democratic
Kampuchea”.
139
Författarens intervju med Ung Pech, som undervisades av Thuch Rin och hans assistent Ang. Phnom Penh, 7
september 1980.
140
Y. Phandara, Retour à Phnom Penh, Paris, 1982, sid. 114. Citatet kommer från Hing Un, som hade ”Ieng
Sarys förtroende, vilken hade känt honom sedan länge.” (sid. 125).