Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

Nhem Sun sattes i ledningen för en viktig kaderskola i Amlang i samma zon. 110 Mey Pho
anställdes vid CPK:s centralkommittés kontor i Kompong Thom. 111
19
Dessa var dock undantag. Andra gavs enbart logistiska ansvarigheter; den tidigare UIFledaren
i Östra zonen, Keo Moni, blev visserligen bychef i Kompong Thom 112 , men de flesta
av ”Hanoi-khmererna”, inklusive Po Phims två svärsöner i Östra 113 , tilldelades poster i den
snabbt växande militära apparaten – vanligtvis som befälhavare på pluton- eller kompaninivå.
Ieng Lim, som hade varit militärinstruktör i Nordvietnam, drabbades av en sådan degradering
och blev snart övertygad om att ”de lokal Röda khmererna tyckte illa om NVA [och] khmerer
som tränats i norr”. 114 Men det var ändå omöjligt för CPK-centrum att neutralisera dessa
khmerer fullständigt; 822 av dem var nu partimedlemmar 115 , och utgjorde förmodligen hälften
av CPK:s styrkor 1970. Det fanns troligen minst två i varje distrikt i landet. 116 Ingen släpptes
in i centralkommittén (ännu mindre i centrum), trots att Keo Moni, Mey Pho, Yun Soeun och
kanske Rath Samuoeun alla hade varit medlemmar i partiets utländska avdelning i Hanoi. För
Pol Pot-gruppen var dessa välutbildade kadrer ett allvarligt hot mot den linje som man hade
antagit på 1960-talet.
Kanske bäst illustreras detta av utvecklingen i region 25, som då ingick i Östra zonen och
gränsade till Sydvästra. Till en början förekom ”ständiga konflikter” mellan Khmer- och
Vietnam-kommunister i området, enligt en lokal skollärare. ”Men sedan kom en tidigare
Issarak-khmer med namnet So Pum från Hanoi och löste problemen. Pum blev partisekreterare
i region 25. Han hade med sig flera andra ”återvändare”. 1971 var problemen lösta.
Jag anslöt mig till revolutionen detta år; jag hade varit vänstersympatisör sedan 1967 och
många av mina vänner var det också. Omkring tio av oss lärare, inklusive en kvinna, följde So
Pums uppmaning och började arbeta med honom. Han fungerade bra med utbildat folk, och
gillade att diskutera politik med oss. När något hände bad han om våra åsikter. Han var inte så
välutbildad själv, men han var läskunnig och ivrig att lära av oss. Vi tyckte om att arbeta med
honom.” 117
En annan lokal skollärare instämmer i att den etniska konflikten, vilken tydligen inte hade
övergått i våld, hade lösts. ”Sedan blev det solidaritet” mellan vietnameserna och khmererna,
säger han. Enligt denne man fanns det nu mer än tjugo intellektuella khmerer som arbetade
vid Pums huvudkvarter, med regionens ekonomi, utbildning och propaganda. 118 Båda lärarna
hävdar att revolutionärerna var populära under denna period och attraherade många frivilliga
till deras väpnade styrkor. En trolig orsak till detta var den moderata jordreform som So Pums
folk genomförde. En bonde från en by i Koh Thom-distriktet minns: ”1970-71 gav de jord till
de fattiga som inte hade någon. I vår by organiserades de fattiga i trefamiljsgrupper som
110 ”Khmer Rouge Rallier Keoum Kun”, op. cit., sid. 8.
111 Författarens intervju med den vietnamesiske generalen Nguyen Xuan Hoang, Hanoi, den 4 november 1980.
112 Hem Samin, op. cit.
113 Deras namn var Kim Teng och Sa Bin. Sa Bin hade också studerat i Kina under fyra år tillsammans med Yos
Por och cirka fyrtio andra.
114 ”Conversations with Khmer Rouge Rallier Ieng Lim”, op. cit., sid. 3.
115 Nguyen Xuan Hoang, op. cit.
116 ”Khmer Rouge Rallier Keoum Kun”, op. cit., ger namnen på sexton ”återvändare” som var aktiva i sju
distrikt i Sydvästra zonen.
117 Författarens intervju med Tea Chhay Hou, Prek Ambel, 1 augusti 1980. Den franske missionären Jean
Clavaud togs tillfånga ”av Khmer Vietminh” i september 1970 och tillbringade fyrtio dagar [i So Pums
huvudkvarter] i Talun, Kandal-provinsen. En av Clavauds tidigare studenter talade för honom, och han tilläts
flytta till studenternas by i Takeo, där Röda khmerer hade kontrollen. Han fann emellertid snart att provinschefen
Duch och hans vice ville avrätta Clavaud, men de åtta andra medlemmarna i provinskommittén motsatte sig och
han frisläpptes den 3 januari 1971. (Personligt samtal den 23 september 1980.)
118 Författarens intervju med Lau Sokha, Koh Thom, 1 augusti 1980.