Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

12
sådana åtgärder, som man gör i fallet med Nordöstra zonen. Att detta avsnitt är jämförelsevis
kort i Svartboken antyder att So Phims zon-kommitté och vietnameserna i huvudsak accepterade
att centrum bestämde i denna fråga.
Men vi har senare fått höra att vietnameserna beväpnade ”två bataljoner” där, (”och så även i
Sydvästra”), och också inrättade militära, medicinska, radiotelegrafiska och administrativa
skolor. 61 Svartboken fortsätter: ”Till en början var CPK inte medveten om alla dessa
aktiviteter, eftersom det i Östra zonen fanns flera hundra tusen vietnameser [sic] och ett visst
antal khmerer som hade tillhört IKP och som bedrev hemliga aktiviteter. Det var först i mitten
av 1971 som centralkommittén fick kännedom om dessa aktiviteter. [Den] utfärdade då
direktiv till alla zoner om att stänga dessa skolor… Östra zonen följde direktiven från
centralkommittén och stängde de vietnamesiska skolorna…” 62
När man läser denna redogörelse (skriven efter So Phims död 1978), skulle man inte kunna
tro att CPK:s sekreterare i Östra zonen också var medlem i nämnda centralkommitté, och
även nr. 4 i partiets politbyrå. Vi har här ett exempel på hur etiketten ”centralkommitté” (och
även ”CPK”) användes för att dölja att besluten tagits av centrum, en mycket mindre grupp
med helt annan sammansättning, medan politbyrån ignorerats. Phim verkar för sin del ha
antagit att även om ett gemensamt kommando var oacceptabelt för hans parti, så kunde det
inte finnas några invändningar mot vietnamesisk inblandning i den tekniska träningen av
medlemmarna i hans organisation.
Under det följande året eller mer, innan träningsskolorna stängdes, examinerades elever ur en
medicinklass och två militära – däribland Heng Samrin och Hun Sen. Dessa gjorde Östra
zonens styrkor till de mest effektiva stridande CPK-enheterna. Andra militära och medicinska
skolor som drevs av centrum ”ägnade mer tid till politisk skolning än till teknisk träning”,
med Svartbokens ord. 63
Återigen, som 1968, blev Phim överkörd av centrum, och återigen var detta en följd av hans
tidigare eftergivenhet till vietnamesiska påtryckningar, som Tea Sabun bekräftar:
När Lon Nol genomförde kuppen 1970 var jag med So Phim i Thnaot [på andra sidan den vietnamesiska
gränsen]. Vi var mitt i ett möte med cirka hundra kadrer från alla regioner och distrikt i
Östra zonen när vi hörde nyheten. Vi sände ut tjugo kurirer för att beordra alla kadrer att genast
organisera en offensiv. Samtidigt anlände Sihanouk till Beijing och biktade sig [eller ”samlade sig”
– sarapeap], och manade folket att resa sig mot Lon Nol. Alla anslöt sig till motståndet.
De vietnamesiska kommunisterna gick in i Kampuchea för att bekämpa Lon Nol, och befriade stora
områden. De träffade So Phim och frågade honom först om lov, men i början gick vi inte med på
det, eftersom det var vårt land. Vi bara bad dem att ge oss vapen. De meddelade oss emellertid att
om vi inte gick med på det skulle det skada deras land, och de skulle gå in i vilket fall som helst.
De sade att utan deras hjälp skulle vi inte kunna befria vårt land.
Därefter var vi mycket tillsammans med vietnameserna, vi följde med dem överallt, tog hand om
de vapen de erövrade och gav dem till våra soldater. Vi organiserade hela brigader. 64
Detta var mer än under 1968, och mer än i andra zoner, och Phims organisation drog stor
fördel av hans undfallenhet inflr lokala vietnamesiska påtryckningar (tydligen utan att något
av de lokala partierna kände till att Nuon Chea formellt hade gett vietnamesiska ledare grönt
ljus). Men Phims inledande tvekan, och det faktum att han inte var förmögen att förutse en
sådan utveckling (till skillnad från Chea), var tecken på de brister i politiskt skarpsinne och
61 Ibid., sid. 68-69.
62 Ibid., sid. 69-70.
63 Ibid., sid. 70.
64 Författarens intervju med Tea Sabun, Phnom Penh, 23 augusti 1980.