Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

10
Även om det fanns ”rapporter om odisciplinerade aktioner av VC/NVA-soldater” 47 , var det de
två vietnamesiska antagonisternas allmänt kontrasterande uppförande, tillsammans med
Sihanouks appell och det faktum att (som en Lon Nol-agents rapport bekräftar) ”flygbombningen
mot byarna… orsakade civila förluster i stor skala”, 48 som gav kommunisterna fördel i
Kampuchea inom några månader efter Lon Nols kupp.
I augusti informerade USA:s ambassad Washington om att Lon Nol höll på att ”tröttna alltmer
på” den sydvietnamesiska armén. Enligt Shawcross föreslog Kissinger då att Thailand skulle
sända trupper, varpå ”den kambodjanske andre stabschefen, general Sak Sutsakhan, sade till
en filippinsk officer som var CIA-agent att Lon Nol-regeringen befarade att Sydvietnam och
Thailand försökte annektera de territorier som de båda gjort anspråk på sedan länge”. 49 Detta
var ett ironiskt uttalande med tanke på Sihanouks framgångsrika diplomati i denna fråga, och
Lon Nols ursprungliga mål att fördriva Saigons och Bangkoks fiender – de vietnamesiska
kommunisterna – från Kampucheas jord.
Intern partistrid
Under tiden hade CPK:s vicesekreterare Nuon Chea, i Pol Pots frånvaro, i slutet av mars
träffat vietnamesiska kommunistledare. 50 Chea, som var den ende tidigare IKP-medlemmen i
CPK-centrum, kom överens med vietnameserna om att de skulle få ockupera stora områden i
landet för baser i kriget mot Lon Nol. 51 Enligt Svartboken sände Chea ett ”telegram” till Pol
Pot i Hanoi och informerade honom om ”att han hade haft samtal med vietnameserna och att
de två partierna hade ingått en överenskommelse om solidariskt agerande och samarbete i
kampen mot USA-imperialisterna”. Chea hade vägt för- och nackdelar innan han beslöt att
ingå samarbetet 52 (medan han förmodligen lämnade öppen frågan om gemensamt militärkommando),
ett beslut som fick de vietnamesiska ledarna att beskriva honom som ”han med
den rätta linjen” under åren som följde. 53 Hou Yuon accepterade också, enligt vad som påstås,
den vietnamesiska interventionen. 54
Men andra medlemmar i CPK-centrum var mindre samarbetsvilliga. Ieng Sary och Son Sen,
till exempel, de ”ansvariga för Nordöstra zonen” vid den tiden, träffade tidigt i maj vietnamesiska
regionala ledare som, enligt Svartboken, tryckte på för upprättandet av ett gemensamt
kommando (och påstås ha hävdat att Pol Pot redan hade godkänt det), och erbjöd dem ett
militärsjukhus med 200 sängar och medicinsk personal, tillgång till vietnamesiska kadrer på
lägre nivå och tekniska rådgivare. Sary och Sen svarade ”att Kampuchea behöver ingenting
47
”Cambodia: Can the Vietnamese Communists Export Insurgency?”, Research Study, Bureau of Intelligence
and Research, US State Department, 25 September 1970, 6 sidor, sid. 5. Inga detaljer har emellertid angetts.
(1971 anklagade en khmer som hoppat av till Lon Nol-regimen de vietnamesiska kommunisterna för att döda
munkar; se ”Khmer Rouge Rallier Keoum Kun”, meddelande från USA:s ambassad i Phnom Penh till
Department of State, 13 januari 1972, sid. 5.)
48
Ibid., sid. 6.
49
Shawcross, op. cit., sid. 175, 417.
50
Livre Noir, op. cit., sid. 63-64.
51
Le Monde, 14 oktober 1978.
52
Livre Noir, op. cit., sid. 63-64, påstår att Chea först hade refererat till ”de olika positiva aspekterna av svårigheterna
i frågan om oberoende och suveränitet så väl som om solidaritet”; samma källa hävdar att bara andra
delen av telegrammet genast levererades till Pol Pot, resten en dag senare, efter mötet med Le Duan där Pol Pot
avvisade vietnamesiska förslag om ett gemensamt kommando. Denna detalj i vietnamesisk taktik verkar trolig,
men det var naturligtvis den andra delen av meddelandet som var det viktigaste.
53
Se Far Eastern Economic Review, 21 oktober 1977, sid. 24.
54
I sina bekännelser 1977, skrev Hu Nim om Hou Yuon: ”Efter kuppen 1970 trodde han att man måste be
Vietnam om hjälp i offensiven för att befria Mekongs östra bank”. Chamlaiy Hu Nim krusuong khosenakar
(”Svaret från Hu Nim, Informationsministeriet”). Tuol Sleng-fängelsets arkiv, Phnom Penh, 28 maj och 16 juni
1977. Översatt till engelska av Chanthou Boua. 105 sidor, sid.86.