Hämta pdf-versionen av Föräldrakraft nr 6, 2010.

kamraterna skulle ha mognat och sluta
retas, men det var precis tvärtom.
– Här var de ännu värre och dessutom
ännu större, men det var lite roligare på
lektionerna så jag gick i alla fall i skolan
nästan hela sjuan. Men efter halva åttan
fick det vara nog, då slutade jag gå till
skolan helt, säger Jonathan.
Familjen fick en remiss till BUP, men i
den första utredningen hamnade Jonat han
precis under strecket för att få en diagnos.
Familjen blev hemskickad med ett recept
på den antidepressiva medicinen Zoloft,
men Jonathan tyckte inte om den och slutade
ganska fort. Familjen krävde en ny utredning,
och den här gången passerade
Jonathan nålsögat med en hårsmån. Resultatet
visade att han hade en mild variant av
Aspergers syndrom. Läkarna avrådde föräldrarna
att berätta detta för Jonathan, de
sa ”oroa honom inte i onödan”.
Berättade till slut
– Till slut berättade mamma och pappa i
alla fall. Jag kände mig lättad när jag fick
veta, även om jag ogillar att bli placerad i
ett fack. Det finns ju trots allt fler saker i
livet som har gjort mig till den jag är, säger
Jonathan.
Under den här perioden ville Jonathan
helst vara ifred och spela dataspel
eller läsa. Innan familjen hade internetuppkoppling
åkte han också mycket
till ett internetkafé och spelade spel
med andra över hela världen, vilket var
ett socialt sammanhang som han uppskattade.
”Skolan
var ett
fruktansvärt
ställe
för mig.”
Habiliteringen kallade familjen till ett
möte för att se om det gick att hjälpa
Jonathan att återvända till skolan.
– De gav mig ett schema som var speciellt
framtaget för personer med Aspergers
syndrom, där de hade lagt in promenader,
vilka tider jag skulle äta, när jag skulle
plugga och när jag skulle spela dator. För
mig hade schemat motsatt effekt, jag kände
mig helt låst av det, säger Jonathan.
Fick hemundervisning
Så fick Jonathan istället hemundervisning
och kunde få slutbetyg tack vare en
mycket engagerad lärare som inte bara
var duktig pedagog utan även en bra
mentor. Familjen fick ungefär samtidigt
Psykisk hälsa
också höra talas om Psykoterapi mottagningen,
och där träffade Jonathan
psykologen Jessica Johansson.
– Jessica var väldigt bra att prata med,
hon hade inga förutfattade meningar
varken om mig eller min diagnos. Det var
underbart. Vi kunde prata om andra saker
också, inte bara mina problem. Hon
har varit min fasta punkt under de senaste
åren, säger Jonathan.
Vid flera tillfällen på Psykoterapimottagningen
fick Jonathan möjlighet
att konfrontera sina föräldrar.
– Vi satt allihop tillsammans, Jessica
och jag, mamma, pappa och deras terapeut.
Jag fick då chans att säga mitt hjärtas
mening till mina föräldrar med Jessica
som stöd, och det var skönt. Dessa möten
ledde till att jag lärde mig att samspela
bättre med mamma och pappa, och även
det har varit en bra social träning för
mig, säger Jonathan.
Vinden har vänt
För mamma Ann­Marie och pappa Kent
har kontakten med Psykoterapi mottagningen
också varit mycket positiv.
Jonathan är deras första gemensamma
barn, och Ann­Marie berättar att det inte
varit så lätt att få relationen att hålla under
Jonathans uppväxt.
– Vi hade så otroligt skilda åsikter om
hur vi skulle hjälpa Jonathan, och det
ledde till att vi levde isär under sex år.
Efter att vi kommit i kontakt med Psykoterapimottagningen
kom Kent och jag
närmare varandra igen, och han flyttade
tillbaka hem. Idag har det blivit högt i tak
hemma, allt har kommit upp till ytan. Jag
hoppas att vi ska kunna fortsätta i samma
riktning och att Jonathan ska fortsätta
må bra, säger Ann­Marie.
Terapin avslutad
I juni i år avslutades terapin på Psykoterapimottagningen.
Jonathan kände att
det räckte. Idag läser han naturvetenskapliga
programmet på Burgårdens lärcentrum,
en liten gymnasieskola som låter
honom lägga upp sina studier så att
det passar honom.
– Den här skolan är jättebra. ”Vad är
haken? Så här bra kan det inte vara!”
tänkte jag när jag hörde talas om den. Så
småningom vill jag nog läsa vidare till
biomedicinsk analytiker i USA eller
Kanada, men vi får se vad som händer.
Det viktigaste är hur man mår, det har
mamma lärt mig, säger Jonathan. +
# 6, 2010 FÖRÄLDRAKRAFT 51