Stroke och TIA

första dygnen. Detta försämrar prognosen och bör åtgärdas med intravenös vätska och ev.
antiemetika. Patient som inte kan äta/dricka själv utan risk för aspiration får första dygnet 1–2
l Ringer-Acetat. Vid fortsatta försörjningsproblem ställningstagande till sondmatning genom
nasogastrisk sond redan dag två-tre. Om patienten drar ut den nasogastriska sonden vid flera
tillfällen bör PEG (Perkutan Endoskopisk Gastrostomi) övervägas. Vid överhängande
aspirationsrisk och/eller patienter med uttalat illamående ges Kabiven intravenöst i perifer nål.
Se också kapitel 8 och 9.
P-glukos skall kontrolleras fastande de två första dygnen, vid diabetes eller vid förhöjt
P-glukos initialt, kontrolleras P-glukos fyra gånger dagligen, under vilken målsättningen är
värden under 10 mmol/L. Efter denna tidsrymd kan sedvanlig glukoskontroll och
diabetesbehandling iakttas.
Kontroller enligt Paresschema (se bil. 4) utförs från och med ankomstdag samt dag 1 hos
patienter med pares och där fortsatt aktiv terapi bedöms aktuell. Första dygnen följs patientens
neurologiska status kontinuerligt med hjälp av paresschema.
Patientens kardiovaskulära situation måste optimeras, framför allt lättare former av hjärtsvikt
bör aktivt efterforskas och åtgärdas.
Trombosprofylax ges enligt kapitel 8.
Sekundära komplikationer skall snabbt uppmärksammas och åtgärdas. Detta gäller framför allt
olika former av infektioner, t.ex. pneumoni och UVI, samt hjärnödem och epilepsi.
Vid skälig misstanke om infektion - feber, rassel på lungorna, misstanke om aspiration eller
dysuri m.m. - ges antibiotika.
Hjärnödem med ökning av det intrakraniella trycket och inklämning är den vanligaste orsaken
till död under första veckan efter en hjärninfarkt. Ödemets storlek korrelerar till skadans storlek
och är i regel mest uttalat 2-4 dagar efter symtomdebuten. DT visar i regel omfattande infarcering
motsvarande arteria cerebri media. Ödemet är intracellulärt lokaliserat och steroidbehandling
eller annan farmakologisk terapi har ingen dokumenterad effekt (till skillnad från extracellulärt
hjärnödem vid hjärntumör). Höjd huvudända ca 30 grader kan vara gynnsamt genom ökning av
det venösa återflödet. I övrigt saknas belägg för att någon annan specifik terapi skulle vara
verkningsfull vid hjärnödem p.g.a. hjärninfarkt eller hjärnblödning. Hemikraniektomi är en
metod som f.n. utvärderas.
Epilepsi. Epileptiska anfall i akutskedet vid slaganfall förekommer hos 2-5 % av patienterna och
skall vid behov brytas med standardbehandling (Stesolid ® /Pro-Epanutin ® ). Risken för framtida
epilepsi är i dessa fall liten. Vid endast ett anfall ges i regel ingen förebyggande antiepileptisk
medicinering, medan upprepade anfall i akutskedet respektive postapoplektisk epilepsi (debut
efter den akuta fasen) i regel motiverar profylaktisk behandling under minst ett år. Ergenyl ®
Retard 500 mg 1 x 2 insätts, blod- och leverstatus (med tanke på eventuella biverkningar) samt Svalproat
tas efter 2-4 veckor. S-valproat kring 400 mikromol/L eftersträvas i första hand, vid nya
anfall högre värden. Epileptiska anfall kan aggravera neurologiska bortfall, och i akutskedet av
slaganfall interferera med bedömning av slaganfallets svårighetsgrad.
Behandling vid progredierande slaganfall
Vid hjärninfarkt sker i cirka 20 % av fallen en försämring av patientens neurologiska status under
de första dygnen och man talar då om progredierande slaganfall, för definition se kapitel 1.
6