Hans Rosing © Att resonera logiskt: inledning till logikens
Hans Rosing © Att resonera logiskt: inledning till logikens
Hans Rosing © Att resonera logiskt: inledning till logikens
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Hans</strong> <strong>Rosing</strong> <strong>©</strong> <strong>Att</strong> <strong>resonera</strong> <strong>logiskt</strong>: <strong>inledning</strong> <strong>till</strong> <strong>logikens</strong> grundbegrepp och metoder<br />
hälften av det verkliga värdet. Förbluffande nära med tanke på de begränsade kunskaper man<br />
hade).<br />
Man inser lätt att Aristoteles <strong>resonera</strong>r utgående från en alldeles annan logik än<br />
babyloniernas magiskt-religiösa logik. Han förutsätter att företeelserna har naturliga, t.o.m.<br />
vardagliga orsaker. Han använder också en ny logik i betydelsen metodologi. Han är i själva<br />
verket den första som använder något som i hög grad liknar det vi i dag kallar en vetenskaplig<br />
metodologi. Kärnan i denna metodologi är att<br />
• söka hypoteser (man kan också använda ordet teori i samma betydelse) i avsikt att<br />
beskriva och förklara hur välden ser ut och fungerar,<br />
• endast beakta hypoteser som ger naturliga förklaringar,<br />
• att redogöra för hypoteser som andra fört fram och försvarat,<br />
• att kritiskt granska och, om möjligt, motbevisa (falsifiera) dessa<br />
• att ställa upp egna hypoteser som ger bättre förklaringar,<br />
• att om möjligt bevisa de egna hypoteserna.<br />
För att motbevisa hypoteser använder han flitigt bl.a. vår gamla bekant regeln modus<br />
tollens.<br />
Enligt Aristoteles kosmologi rör sig himlakropparna i cirkelformade banor med jordens<br />
centrum som medelpunkt. Hur har detta system uppstått? Aristoteles hypotes ger det enklast<br />
möjliga svaret. Universum är evigt. Därmed behöver han inte grubbla över den svåra, för att<br />
inte säga omöjliga, frågan om av vad och hur ett sådant system kan uppstå.<br />
Det dynamiska problemet<br />
Ett av de största problemen inom astronomin är det dynamiska problemet, dvs att förklara<br />
de krafter som driver himlakropparna. (Det grekiska ordet dynamis betyder rörelse).<br />
Aristoteles var väl medveten om detta problem. Våra dagliga erfarenheter visar att kroppar<br />
inte rör sig om det inte finns något som “knuffar” på dem. Det behövs en kraft för att få något<br />
att röra sig. Detta uppfattades ända fram <strong>till</strong> 1600-talet som en självklar fysikalisk grundlag.<br />
Vi kan då ställa upp följande argument.<br />
Ingen kropp kan röra sig utan att den drivs framåt av någon kraft. Himlakropparna är<br />
kroppar som rör sig med stor hastighet.<br />
Alltså: Det måste finnas någon kraft som driver dem.<br />
Detta argument är av den trivialt enkla typ som kallas modus ponens. Formellt skrivs det<br />
t.ex.:<br />
Om A så B.<br />
A är sant.<br />
Alltså: B är sant.<br />
Vi använder det ständigt utan att ens vara medvetna om det.<br />
Vilken är då den kraft som driver himlakropparna? Aristoteles föreslog följande hypotes som<br />
tidigare hade förts fram av en matematiker som hette Eudoxus. Vi börjar med månen som rör<br />
sig närmast jorden. Vad är det som driver den runt jorden en gång varje dygn? Enligt<br />
Aristoteles är månen fästad vid en genomskinlig sfär som roterar runt jordens medelpunkt. En<br />
åskådlig bild är en genomskinlig fotboll, t.ex. av plast, på vilken man limmat en liten gul kula.<br />
När bollen roterar följer kulan förstås med. Man inser dock genast genom intuitiv logik att<br />
Aristoteles blott fört problemet ett steg bakåt. Vilken är den kraft som får sfären att rotera i all<br />
evighet? Enligt Aristoteles finns det en annan sfär som omger den första och är kopplad <strong>till</strong><br />
den genom ett slags axlar. På denna är Merkurius fästad. Denna i sin tur drivs av ytterligare en<br />
sfär vid vilken Venus är fäst. Sedan följer sfärer för solen, Mars, Jupiter och Saturnus. 9 Hela<br />
9 Uranus och Neptunus var inte kända vid denna tid. Pluto upptäcktes 1930, men anses inte längre värdig<br />
benämningen planet.<br />
29