Hans Rosing © Att resonera logiskt: inledning till logikens

Hans Rosing © Att resonera logiskt: inledning till logikens grundbegrepp och metoder
omkring. “Dessa människor var skyldiga säger jag ju. Vi hade ju oantastliga bevis för att de
var skyldiga. Det var djävulen som igen fick dem i sina garn. Han övertalade dem att låtsas få
samvetskval och att återta sina vittnesmål.”
Det tar en stund innan Valle lugnat sig så mycket att vi kan fortsätta intervjun. Vi
märker att han betraktar oss med stigande misstänksamhet men fortsätter djärvt med våra
frågor. “Var vittnesmålen de enda bevis ni hade? Fann ni aldrig några objektiva, konkreta
bevis, t.ex. fotspår på ängar där sabbaterna hållits, plundrade gravar och liknande. Många
vittnen berättade att de var med om att gräva upp nyligen begravda lik, speciellt barnlik.
Undersökte ni aldrig om detta stämde?”
“Naturligtvis,” svarar inkvisitorn med dyster min. “Men djävulen var oss för slug. Han
hade alltid städat undan alla spår.” “Vi har hört att när en häxa blev invigd fick han/hon alltid
en påklädd, talande padda av djävulen. När häxan klämde på paddan så sprutade det ut
häxsalva. Genom att gnida in sig med denna kunde hon flyga som en fågel genom luften. Nu
undrar vi: Sökte ni någonsin efter dessa paddor? Om det fanns massvis av häxor måste det ju
ha funnits massvis av dessa talande paddor.” “Självklart,” kommer det buttra svaret. “Men vi
hittade aldrig några. Djävulen fick dem alltid att försvinna så fort vi närmade oss.” “Men ni
hade förstås lika oangripliga bevis för deras existens som för allt annat, dvs vittnesmål av folk
som fruktade att hamna i fängelse, men som sedan återtog sina vittnesmål.”
Vi stiger upp från bänken och börjar dra oss mot dörren. Valle följer efter och säger:
“Vi fann faktiskt ett slag av objektiva bevis. När djävulen invigde en häxa så satte han ett
märke, en liten mörk fläck på den nyblivna häxans hud.” “Och för detta har ni förstås också
oantastliga bevis i form av vittnesmål.” “Hörnu, jag tycker inte alls om er ton. Jag har själv
undersökt ett flertal sådana märken.” “Hur visste ni att det inte var frågan om vanliga bruna
fläckar, s.k. födelsemärken, leverfläckar eller annat helt naturligt.” Valle blir röd i ansiktet
och ropar. “Därför att vittnena intygade på heder och samvete att det var djävulen som satt dit
dem. Ett ytterligare bevis var att personerna inte kände någon smärta när man stack i märket
med en nål. Ni tycks vara ytterst ivriga att ta häxorna i försvar. Vad är ni egentligen för ena?”
Vi slinker snabbt ut genom dörren och skyndar iväg mot vår tidsmaskin samtidigt som
vi hör Valle ropa på några soldater i närheten. Men naturligtvis visar sig resor i tiden vara en
logisk omöjlighet på 1600-talet, så hela historien slutar med att vi arresteras. Envist hävdar vi
att det inte finns vare sig häxor eller djävlar och att Valles och Becerras logik är helt åt
skogen. Till slut får vi dela samma öde som tiotusentals andra oskyldiga (enligt vår rationella
logik). Vi kvävs till döds av den svarta, bolmande röken. Det sista vi ser är en väldig
upphetsad folkmassa som jublar över att godheten ännu en gång segrat över ondskan.
47