SOCIOLOGI – ALLMÄN ÖVERSIKT

Definitionen utvidgas
Det betonades på 1980-talet att det kan vara svårt att säga vilka grupper som har gått igenom tillräckligt
tragiska erfarenheter för att bli diasporor. De svåra förhållandena i hemlandet kan också tvinga
människor att flytta utomlands. I dessa fall är det vanligtvis bara en bråkdel av befolkningen som
lämnar landet men de bevarar ofta sin identitet och sina kontakter med ursprungsområdet till och med
efter flera generationer. Dessutom är deras ekonomiska situation ofta sämre än den etniska majoritetens
situation och de tror inte att de skulle vara helt accepterade i samhället. Sådana diasporor är till
exempel kinesiska och indiska samfund utomlands, och kubaner och mexikaner som bor i Förenta
staterna. Man har också tagit upp frågan om migrationens frivillighet. Inte ens judarna har flyttat bara
när de har varit tvungna. Många är lockade av mögligheterna som finns i de stora metropolerna.
”Boomen”
I mitten av 1990-talet kritiserade socialkonstruktivisterna att man borde betona den subjektiva
erfarenheten av diaspora, det vill säga att diasporor vore dem som på detta sätt definierade sig.
Konstruktion av ett saknat hem kunde ytterligare vara bara en symbolisk föreställning. Diaspora blev
på modet. Ordet användes för att beskriva såväl alla invandrargrupper som individer utanför sitt
ursprungslands gränser. I medier talades det till och med om den homosexuella diasporan.
Det fjärde skiftet – en kompromiss
Cohen citerar Brubaker som påminner oss om att ”om var och en är diasporisk, är ingen distinkt
diasporisk”. Det finns många åsikter om hur definitionen borde begränsas. Brubaker påstår att de
viktigaste aspekterna är att diasporan har spritt sig till flera stater, att den etniska identiteten grundar sig
på lojalitet till ett äkta eller inbillat hemland och att individer av en etnisk grupp känner solidaritet
mellan varandra. Tiden är även ett nödvändigt medel för att en diaspora uppkommer. Det händer inte
genast när ett par invandrare kommer fram till en hamn eller till en flygplats utan de kan ibland
assimilera sig med majoriteten och tappa sin kultur.
Cohen analyserar diasporiska kännetecken och bygger upp fem idealtyper som beskriver olika
diasporor enligt deras karaktär: offerdiaspora är den klassiska definitionen på ordet. Kulturell diaspora
hänvisar till en etnisk grupp som inte har något eget land utan det är snarare en fantasi. Exemplet av
denna diaspora är karibianska människor som har myten om ett paradisiskt hemland i Afrika.
Människorna i arbetsdiaspora, imperiediaspora och handelsdiaspora har flyttat utomlands helt eller
delvis frivilligt. Arbetsdiaspora består av gemenskaper vars främsta motiv till emigration har varit
bättre mögligheter på arbetsmarknaden annanstans. Indier är ett exempel på den här diasporan. I
imperiediaspora lever personer, till exempel britter, som har stannat i sina forna kolonier när länderna
har blivit självständiga. I handelsdiaspora har motivet att lämna hemlandet varit att delta i den
internationella handeln. Till exempel kineser hör till denna kategori och migration kan ofta bestå av
flera korta perioder i olika länder.
Alla experter godkänner ändå inte att var och en av dessa idealtyper ingår i termen diaspora. John Rex
(1996) påstår att det är vilseledande att kalla till exempel frivilligt flyttade britter diaspora eftersom de
alltid har varit vällottade i samhället. Dessutom betonar han religioners förenande makt i diasporiska
samfund.
5