Jan-Ola Östman

Yuni Kim
Det tycks också finnas spår av växlingen i ~ e i flera kortstaviga ord med
ändelsevokalen i där standardspråket har e, som hari ’hare’, himil ’himmel’, bisi
’gubbe’.
Synkope och apokope
Liljendaldialekten har synkopering av vokalen i slutartikeln efter dental och labial
konsonant, t.ex. griisn ’grisen’, somarn ’sommaren’ (Ahlbäck 1946: 88–96).
Apokopering av ändelsevokalen i infinitiv är villkorlig, dvs. det finns variation
mellan infinitivformer som jör ~ jöra ’göra’, i motsats till ovillkorlig apokope i bl.a.
Pyttisdialekten, där ändelsevokaler på infinitiv apokoperas genomgående.
Apokopering förekommer i Liljendaldialekten också i komparativer som betär
’bättre’, mindär ’mindre’ (Ahlbäck 1945: 27–28). Enligt Ivars (1996: 140) innebär
villkorlig apokope att ”ändelsevokalen bevaras i betonad ställning men faller bort i
obetonad ställning och framför ett trycksvagt pronomen”.
Accent och intonation
De östnyländska dialekterna saknar oppositionen mellan Accent 1 och Accent 2.
Ordaccentoppositionen verkar ha levt kvar i många delar av Finland ända till 1900-
talet, men i östnyländskan tycks den ha försvunnit för rätt längre sedan (Vendell
1897). Aho (denna volym) har en närmare diskussion av accent och intonation.
Avslutning
De former som jag har beskrivit växlar för det mesta med riksspråkliga
motsvarigheter, och det är viktigt att notera att alla dessa drag inte finns i språket hos
alla som talar Liljendaldialekten. Förhoppningsvis är denna studie av intresse inte
bara för språkhistoriker. Jag hoppas att den också kan användas som utgångspunkt
för vidare undersökningar i fonologi och talspråksvariation.
35