Jan-Ola Östman

Vokaler
Yuni Kim
Liljendaldialektens två diftonger, ei och öu, är primära diftonger, vilket betyder att
de härstammar från urnordiskans diftonger ai, ey och au. Dialektens ei motsvarar
oftast urnordisk ai och riksspråkets e: som i stain > stein ’sten’ i Liljendaldialekten.
Diftongen öu motsvarar urnordiskt ey och au och standardspråkets ö:, t.ex. böula
’böla’. I spontant tal varierar diftongerna med monoftonger: ei ~ ee, öu ~ öö.
Gamla slutna vokaler är bevarade så att det finns många ord där dialektens i
motsvaras av standardspråkets e; detsamma gäller ord där dialekten har y och
standardspråket har ö, t.ex. vita ’veta’, viku ’vecka’, ita ’äta’, mysså ’mössa’, tryska
’tröska’, bryyst ’bröst’. Däremot finns det ord där y har öppnats till ö, t.ex. tjörkå
’kyrka’.
Wessman (1936) delar de finlandssvenska dialekterna i u-mål och o-mål.
Liljendaldialekten hör till u-målen, dvs. dialekter som motsvarande fornsvenskans
korta bakre [u] har en central vokal. U-mål finns i ”Åland och södra Österbotten
samt vidare i Nagu och Korpå i Åboland och i östra Nyland fr.o.m. Sibbå i väster till
norra Strömfors och Pyttis i öster” (Wessman 1937: 3). Övriga finlandssvenska
dialekter har bevarat bakre [u] och klassificeras som o-mål, eftersom grafemet på
svenska är .
Liljendaldialekten hör även till å-målen, vilket betyder att dialektens å
motsvarar standardspråkets u i många ord, t.ex. brånn ’brunn’, båskar ’buskar’. Å-
mål är alla finlandssvenska dialekter förutom dialekterna i norra Österbotten.
Eftersom Liljendaldialekten enligt Wessmans indelning är både ett u-mål och ett å-
mål kan de ord som bevarat ett o-ljud (t.ex. soppå; se ovan) anses som regelbundna
undantag till ljudförändringar som skett i andra ord i dialekten.
I flera ord, särskilt framför klusilkombinationerna ld och ng, har det långa aa-
ljudet (som går tillbaka på ett kort a, som förlängts) inte övergått till åå. Det heter
alltså gaa ’gå’, staa ’stå’, haaldär ’håller’, mang ’många’, gangå ’gång’, stang
’stång’. Däremot finns det andra ord som alltid har åå, t.ex. fåå.
Det som i standardsvenskan är e har rundats till ö före l i flera ord, t.ex. jölpär
’hjälper’ och sjölv ’själv’. Ordet föltji ’folket’ är känt hos den äldsta generationen,
men nuförtiden är uttalet fåltji vanligare. Ett annat exempel på rundning är i > y i
svyyn ’svin’, troligen på grund av den labiala konsonanten v.
Omljud a > e finns i ledu ’lada’, trenu ’trana’.
31