Jan-Ola Östman

Yuni Kim
Uttalsvariationen i diftongen [ɛj] gör att den kunde skrivas antingen ei eller äi, t.ex.
fleira ’flera’, breidär ’bred’, bein ’ben’. Första ljudet i diftongen [œw] är ganska öppet
och ibland bara svagt rundat, t.ex. löuk ’lök’, höugt ’högt’, möurå ’myra’.
En tredje diftong, öy, förekommer marginellt i ett fåtal ord som röyk ’rök’. Några av
Liljendaltalarna anser själva att de inte använder öy-diftongen utan de anser att
diftongen är typisk ”lappträskdialekt” (SLS 1070:142).
De korta vokalerna är nio till antalet och utgör åtta olika fonem.
Främre Central Bakre
Sluten i [i, ɪ] y [y] u [u] o [u]
Halvöppen e [ɛ] ö [œ] å [ɔ]
Öppen ä [æ] a [ɑ]
Anmärkningar
Tabell 2: Korta vokaler
Som i det finlandssvenska standardspråket och till skillnad från sverigesvenskan är det
inte en stor kvalitetsskillnad mellan långa och korta vokaler. Dock har kort i och e ett
öppnare uttal, särskilt i slutna stavelser.
Kort e och ä är allofoner: de står i komplementär distribution, med ä före r och e i alla
andra ställningar.
Kort ö kan uttalas mer centraliserat och/eller mindre rundat framför r och framför l i
ord som sjölv ’själv’och jölpär ’hjälper’ och i några andra ord som t.ex. hönshöuk
’duvhök’ (jfr finskans kanahaukka).
Det korta o-ljudet är begränsat till ett fåtal ord och är förmodligen ett äldre uttal där det
inte övergått till u eller å, vilket gör att det inte är lätt att hitta minimala par. Enligt
Wessman (1936) har östnyländska dialekter bevarat o-ljudet före bl.a. kk och pp (inkl.
nuvarande ff som kommit från ett äldre pp). Belagda i mitt material är t ex opp/opa ’på,
uppå’, soppå ’soppa’, stoppa ’stoppa’, somar ’sommar’, knoffa ’knuffa’, brotas
’brottas’. Emellertid finns det säkert variation, eftersom standardspråket har å i flera av
dessa ord. Variationen mellan o och å kunde vara ett ämne för vidare forskning. (I
Sandströms artikel i denna volym belyses variationen mellan o och å i fråga om påse i
sammansättningen karamellpåse hos en av informanterna; se hennes exempel (10).)
Vokalförrådet i trycksvaga stavelser består av i, e, ä, u, å, och a, dvs. alla korta
vokalerna förutom o, y och ö. De kan i IPA transkriberas med samma tecken som i
tryckstarka stavelser, även om speciellt e och ä kan försvagas till ett schwa-ljud.
Vokalen ä förekommer bara framför r och är som i tryckstarka stavelser en allofon
av e. Efter velarer och palataler förekommer i och inte e, t.ex. påitji ’pojke’, bootjin
’boken’ (Ahlbäck 1946: 105, 110). Växlingen mellan i ~ e respektive u ~ å
behandlas nedan i avsnittet om vokalbalans.
29