Ladda hem boken här! - Blekinge museum

Istabygravfältet 

Tony Björk ∙ Thomas Persson ∙ Helene Wilhelmson

Istabygravfältet


Tony Björk ∙ Thomas Persson ∙ Helene Wilhelmson


Text: Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson 

Grafisk form: Catherine Svensson 

Tryckt med bidrag av Konung Gustav VI Adolfs fond 

för svensk kultur & Sydsvensk Arkeologi AB 

Tryck: JMS Mediasystem AB, Vellinge, 2011 

© Blekinge Museum 2011 

ISBN 978-91-979807-1-5

Förord 

Om Lister och Listerlandet 

Thomas Persson 

Gravarna 

Tony Björk 

Föremålen och dateringarna 

Tony Björk 

Perspektiv och tolkningar 

Tony Björk 

Osteologisk analys 

Helene Wilhelmson 

Sammanfattning 

Tony Björk, Thomas Persson & 


Litteratur 

Författarna 

7 

9 

26 

41 

85 

105 

151 

161 

166 

Innehåll

Istaby från öster. På fältet i förgrunden syns tältstommen 

på platsen för undersökningen. Foto K-A Björkquist 1978.

Hösten 1974 skaffade Bertil Bengtsson i 

Istaby ny traktor. Nu skulle äntligen betesvallen 

invid gården plöjas upp. Det visade 

sig lättare sagt än gjort. Gång på gång blev det 

tvärstopp då plogen stötte på ansamlingar av 

sten. Då stenpackningarna rimligen inte kunde 

vara naturliga och fynd av krukskärvor påträffades 

kontaktades så småningom landsantikvarien. 

Året därpå genomförde Blekinge museum 

en mindre provundersökning på platsen. 

Misstankarna bekräftades. Det rörde sig om 

lämningar från förhistorisk tid. En stensättning 

över en skelettgrav från århundradet efter 

Kr.f. undersöktes. Men inte nog med det. Under 

stensättningen fanns också talrika spår av en 

äldre bosättning med grophus, härdar, stolphål 

med mera. Fynden visade på en datering till 

bronsålder. 

Då de ytligt liggande lämningarna riskerade 

att förstöras av jordbruksarbetet inleddes följande 

höst mera omfattande undersökningar på 

platsen, nu i Riksantikvarieämbetet UV Syds 

regi. Arbetena finansierades via arbetsmarknadsmedel 

och bedrevs säsongsvis, under senhöstvinter, 

fram till 1978. Resultaten blev över 

förväntan. Delar av ett gravfält med ett 80-tal 

gravar från i huvudsak äldre romersk järnålder 

undersöktes. Gravfältet överlagrade boplatslämningar 

med bl a stolpburna långhus från 

bronsålder. Senast under förromersk järnålder 

utnyttjades platsen som åker. Under gravfältets 

stensättningar hade sammanhängande ytor med 

årderspår bevarats. 

Sammanlagt blev det möjligt att intensivundersöka 

en yta om ca 3 000 m 2 . Genom sitt omfång, 

komplexitet och rika fyndmaterial är undersökningarna 

i Istaby en milstolpe i blekingsk 

arkeologi. Långhusen från tidig bronsålder var 

tillsammans med de samma år undersökta husen 

i Köpingebro de första i sitt slag i landet. 

Den sammanhängande ytan med årderspår har 

ett agrarhistoriskt intresse. Framför allt intar det 

stora antalet gravar med sitt omfattande keramikmaterial 

en särställning. 

Med de under 2011 genomförda stora arkeologiska 

undersökningarna vid Ljungaviken och 

längs E 22:ans nya sträckning har en ny bild 

av Listerlandets förhistoria börjat ta form. Istabyundersökningen 

har därmed fått förnyad 

aktualitet. Det är därför med stor tillfredsställelse 

vi nu samlat kan publicera resultaten av 

undersökningarna av gravfältet vid Istaby. 

Tryckningen av publikationen har blivit möjlig 

genom bidrag ur länsstyrelsens 7:2-medel och 

genom bidrag från Gustaf VI Adolfs fond för 

svensk kultur samt Sydsvensk Arkeologi AB. 

Ett stor tack till Anders Althins stiftelse, vars 

bidrag möjliggjorde den osteologiska analysen, 

till Ebbe Kocks stiftelse för medel att skriva 

avsnitten om gravarna och föremålen samt till 

Hildebrandsfonden, till Vitterhetsakademien, 

och Arkeologiska institutionen vid Lunds 

Universitet för medel till 14 C-analyser. Bertil 

Helgesson, Regionmuseet, har välvilligt svarat 

för expertgranskning av manus i samband 

med ansökan om medel till projektet. Torbjörn 

Förord 

8

Brorsson tackas för initierade synpunkter på 

hur keramik klassificeras och presenteras. 

Bernd Gerlach, konservator vid Lunds Historiska 

Museum, har tålmodigt gett råd kring 

konserveringen av tandpreparaten. Vi vill även 

tacka IMCD Sweden AB i Malmö som generöst 

tillhandahöll prover på sin produkt Piolo-form 

BL16 (Poly-vinyl-buteral, PVB). Denna möjliggjorde 

konserveringen av även de känsligaste 

tandpreparaten. Slutligen vill vi framföra ett 

tack till Ancela Backman, som under sin anställning 

inom Access-projektet katalogiserade det 

omfattande fyndmaterialet, Christer Albinsson, 

Blekinge museum, för skanning av dokumentationsfoton, 

Stefan Flöög, Blekinge museum, 

för digital bearbetning av kartor och planer, 

till Ann-Christine Åkesson för renritning av 

fältritningar samt till Catherine Svensson, Regionmuseet, 

som svarat för redigering och layout 

av skriften. 

Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson 

9 

Det flacka odlingslandskapet NV om 

Mjällby med Ryssberget i fonden. Foto 

Th. Persson, 2008.

Om Lister och 

Listerlandet 

Thomas Persson 

10

11 

Listerlandet var ännu under 1800-talet präglat av vidsträckta 

våtmarker. Parti av den utdikade Vesan nedanför 

Lussabacken. Foto Th. Persson, 2010.

Istaby är beläget på Listerlandet i sydvästra 

Blekinge. Idag används beteckningen Listerlandet 

ofta om hela Sölvesborgs kommun. 

Området är naturligt avgränsat i öster och söder 

av havet, mot Skåne i väster av det skogklädda 

Ryssberget. Endast i norr är gränsen mera flytande 

men ansågs i äldre tid sammanfalla med 

Ö. Orlundsån med angränsande våtmarker 

(jfr Milton 1994). Mot denna vidare definition 

hävdar bland annat Benson att Listerlandet av 

hävd endast omfattat Mjällby socken medan den 

angränsande Ysane socken med byarna Ysane, 

Norje och Pukavik och förmodligen inte heller 

Sölve by setts som ingående delar (Benson 1996) 

Listerlandet är ett folkligt geografiskt begrepp 

och har aldrig haft någon administrativ 

funktion. Den ursprungliga beteckningen är 

Lister, första gången belagd i Kung Valdemars 

jordebok 1231, som ett eget område mellan Villands 

härad och Blekinge. Denna särställning 

bibehölls av allt att döma fram till mitten av 

1300-talet, då Lister tillsammans med Västra, 

Medelsta och Östra härad lades under Sölvesborgs 

slottslän. Sannolikt har Lister ursprungligen 

betecknat ett folkland, ett av våtmarker geografiskt 

väl avgränsat område. Utsträckningen 

är inte helt entydig men troligen har det i väster 

begränsats av sjön Vesan och omfattat Mjällby 

socken och åtminstone södra delen av den angränsande 

Ysane socken. (Benson 1996). 

Geologiskt hör Listerlandet samman med 

Kristianstadsslätten. I likhet med detta område 

består berggrunden av sedimentära, kalkrika 

Den låglänta åkermarken mellan Mörby, Istaby och Stiby. Vy från Mörby med Stibyberget i bakgrunden. Istaby syns till höger 

i bilden. Foto Th. Persson, 2011. 

bergarter överlagrade av morän. Den dominerande 

jordarten är sand avsatt i samband med 

Östersjöns transgressioner, vilket skapat goda 

åkerjordar framför allt lämpade för odling av 

råg och potatis. Högt över det flacka slättlandet 

reser sig ett antal urbergsryggar med på sydsidan 

avsatta stråk av blockrik morän. Dessa så kallade 

restberg, Hjärthalla bjär, Istaby bjär, Stiby backe, 

Getabjär och Listershuvud, har i alla tider varit 

viktiga referenspunkter i landskapet. 

Listerlandet är Blekinges enda fullåkersbygd 

med stora sammanhängande odlingsarealer. Redan 

i slutet av 1600-talet var det ett hårt utnyttjat 

kulturlandskap. I princip all odlingsbar mark 

hade redan då tagits i anspråk. De begränsade 

skogsområdena vid kusten och på restbergen var 

hårt skattade i samband med bland annat kalkbränning 

(Björnsson 1946). Närmast belägna 

större skogsområden fanns på Ryssberget. Den 

stora allmänningsskogen på berget bestod enligt 

en beskrivning 1710 över Augerums m fl byars 

utmark dels av bokeskog, dels sidlänt och skiön 

betesmarck med ek- och björkeskog. Listerlandet 

var ett vattenland där stora arealer upptogs av 

kärr- och mossmarker, här och var med blankvatten. 

Den igenvuxna sjön Vesan i nordväst var 

den mest omfattande. I söder fanns Fulasjö och 

Istaby mosse, även kallad Norre kärr, i nordost 

Lörby mosse. En mera detaljerad bild av landskapet 

får vi först med skiftena under 1700-talets 

andra hälft. Sankområden och kärrängar hade 

då en stor betydelse i bondeekonomin som slåtter- 

och betesmarker men också för vasstäkt. På 

de omgivande magra sandområdena odlades råg 

och bovete. Betydande arealer utgjordes av s k 

kastejord som måste ligga i träda flera år mellan 

skördarna. Vid mitten av 1700-talet skriver 

Christoffer Cronholm: I Mjällby socken är 

12

knappt någon jordbit, som icke gör nytta, ty utom 

de vanliga åkergärden som årligen brukas, delas vid 

var by hela utmarken i lyckor (Cronholm omkr. 

1750). De lätta sandjordarna dominerade med 

sandflykt som återkommande problem. I en reseskildring 

1756 står det om Ysane: Här kunde man 

se hela terrainen vara bortblåst. (Tidström 1756). 

Listerlandet var före skiftet ett utpräglat bylandskap. 

Byarna var stora med 30-40 brukare 

och låg tätt ute på slätten. Åkermarken och delar 

av ängsmarken var tegskiftad. (Björnsson 1946). 

Det rörde sig om ett oregelbundet tegskifte som 

kan vara av förhistoriskt ursprung men åtminstone 

bör ha tillkommit under tidig medeltid 

(Connelid 1998). Ett välbevarat parti med tegskiftad 

åkermark finns i Lörby skog. (FMIS 

Mjällby 9:1). Storskiftet och framför allt det 

följande enskiftet kom i grunden att förändra 

landskapsbilden genom omfattande utflyttning 

av byarnas gårdar till nya lägen. Störst konsekvenser 

fick de många dikningsföretagen, som 

1818 påbörjades på initiativ av det då nybildade 

Kungl. Hushållningssällskapet i Blekinge. Arbetet 

inleddes i Fulasjö och i Lörby mosse, där 

breda floddiken grävdes för att leda bort vattnet. 

Ungefär samtidigt började torrläggningen 

av Norre kärr i dalsänkan mellan Istaby och 

Mörby byar. I mitten av 1800-talet var det dags 

för den stora försumpade och igenvuxna sjön 

Vesan mellan Ysane och Gammalstorp. Först efter 

flera misslyckade försök kunde på 1920-talet 

utdikningen här slutföras. Resultatet blev 3000 

tunnland produktiv åkermark (Persson 1998). 

13 

Det forntida & tidigmedeltida Lister 

Östersjön fluktuerande strandlinjer efter istiden 

har i hög grad styrt bebyggelseutvecklingen i ett 

slättland som Lister. Sedan inlandsisen drog sig 

tillbaka ca 13 000 f Kr har havsnivån varierat 

mellan 55 meter över och 20 meter under nuvarande 

medelvattenyta. Endast de högsta delarna 

av Ryssberget och krönen av restbergen, 

Hjärthalla, Stibyberget och Listerhuvud, stack 

ursprungligen upp ur havet. Efter avtappningen 

av Baltiska issjön ca 9 000 f Kr försköts strandlinjen 

flera kilometer söder om den nuvarande. 

Under de följande transgressionerna under littorinatid, 

ca 6 000–3 000 f Kr varierar havsytans 

nivå mellan 4 och 7 meter över den nuvarande. 

Stora delar av Lister var då täckt av vatten. Dagens 

vidsträckta åkrar i Vesanbäckenet var tidvis 

ett sund, som skar av det egentliga Listerlandet, 

tidvis lagun respektive insjö med sötvatten. Förändringarna 

har givetvis påverkat jakt och fiske 

men också förutsättningarna för jordbruk och 

bosättning i området. 

Att döma av data från det angränsade Villands 

härad sker under senneoliticum en ny 

transgression med en högsta höjd av 4 m.ö.h. 

Den följs av en snabb regression på någon meter, 

varefter en mera stabil, fortgående sänkning av 

havsnivån sker (Gedda 2008). Vid tiden kring 

Kr.f. ligger havsytan ca 2 meter över den nuvarande. 

Vid samma tid förändras klimatet med 

sänkta medeltemperaturer, förhöjda nederbördsmängder 

och allmänt högre luftfuktighet. Detta 

har inneburit att grundvattennivåerna höjts och 

att stora, låglänta områden har försumpats, vilket 

i sin tur haft en avgörande inverkan på bosättnings- 

och odlingsmönster. 

Före 1800- och 1900-talens stora omvandling 

styckade de många våtmarkerna upp landskapet 

och skapade avgränsade landskapsrum, som var 

lämpliga för bosättning och odling. På samma 

sätt fann kommunikationsstråk som vägar och 

vadställen tidigt naturliga lägen och kom att 

bilda linjer och noder i landskapet. Dessa topografiska 

förutsättningar har resulterat i en påfallande 

kontinuitet i landskapets utnyttjande. 

Dagens bebyggelse i Hörby-Mjällby-Hosaby, 

Lörby, Stiby, Istaby, Mörby och Siretorp ligger i 

samma terrängavsnitt som de agrara byarna före 

1800-talets jordskiften. Det är också inom dessa 

stråk spåren efter den yngre järnålderns bebyggelsen 

i första hand kan förväntas återfinnas. 

Namnen på -by anses numera allmänt ha 

tillkommit redan före vikingatid. Bebyggelseenheterna 

Hörby, Mjällby, Hosaby Lörby, Stiby, 

Istaby och Mörby kan således förutsättas ha etablerats 

redan under yngre järnålder, vilket stöds 

av byarnas storlek och före skiftet ålderdomliga, 

tegskiftade inägomark. Förhistoriskt ursprung 

anses också bynamnen Sölve, Ysane och Norje 

ha. Samtliga torde vara naturnamn. Bebyggelseenheterna 

med suffixet -torp som Siretorp, 

Kullarp och Gammalstorp antas ha tillkommit 

under vikingatid/tidig medeltid i samband med 

en omstrukturering av bygden (Benson 1996). 

Som ett tydligt bygdecentrum framträder de 

tre byarna Hörby-Mjällby-Hosaby, belägna cen-

tralt på Listerlandet endast en knapp kilometer 

från varandra. Hörby bör enligt Brink innehålla 

ordet harg (hörg) sanolikt med betydelsen 

”hednisk offerplats” (Brink 1998). Hosaby, eller 

Husaby som det benämndes på en karta 1684, 

har förknippats med den tidiga kungamakten 

och dess organisation (Stenholm 2009). Sannolikt 

var husabyarnas funktion att administrera 

och förvalta skatteuppbörden i området. Husabyarna 

verkar redan under 1100-talet ha mist 

sin position till de danska kongeleven (Andrén 

1983). På Lister, som vid denna tid inte hörde 

till Blekinge, omnämns inget kongelev, men i 

jordeboken från 1230-talet, anges att kungen förfogade 

över vissa ägor i området och det är nära 

till hands att anta att dessa tidigare varit knutna 

till Hosaby. Sockenkyrkan uppförs i Mjällby 

mitt emellan Hörby och Hosaby. I början av 

1200-talet förses den med ett brett västtorn och 

blir en tydlig markör ute på den flacka slätten. 

Om den förmodade förvaltningsgården i 

Hosaby och stenkyrkan i Mjällby är tecken på 

en framväxande centralmakt och riksbildning 

under tidig medeltid representerar de tre kända 

runstenarna från Gummarp, Stentoften och Istaby 

en äldre lokal maktkonstellation. Samtliga 

inskrifter tillkom på 600-talet på initiativ av en 

Listerlandet omkring 1000 e Kr. Områden under 3 m ö h 

är rastrerade och visar utbredningen av blankvatten och 

sankmark. Bytomter, runstenar och kustlandsvägens äldre 

sträckning är markerade. Vägsträckningen är av allt att döma 

identisk med medeltidens Via Regia och kan förutsättas ha 

förhistoriskt ursprung. 

14

man benämnd Hådulv. På den sedan länge förkomna 

stenen från Gummarp har han tre gånger 

ristat runan f, tecknet för rikedom. Den långa 

inskriften på Stentoftenstenen innehåller dels 

en förbannelseformel dels en inskrift som enligt 

Lillemor Santessons nytolkning närmast återger 

ett blotsoffer: Med nio bockar och nio hingstar 

gav Hådulv gott år (Santesson 1989). Ristningen 

på Istabystenen slutligen är en traditionell minnesinskrift: 

Hådulv, ättling av Hjorulv, ristade 

runorna över Härjulv. Runstenarna bör betraktas 

som maktmarkörer i landskapet genom vilka 

Hådulv hävdat sitt såväl världsliga som religiösa 

ledarskap. Runstenarnas belägenhet är intressant. 

Samtligt står perifert i förhållande till ett 

15 

Istabystenen. ATA. 

förmodat bygdecentrum i anslutning till Hörby. 

Stenen i Istaby placerades i södra delen av 

Lister. Ortnamnet har tolkats som den yttersta 

byn (Benson 1996). Stentoftenstenen stod nära 

Sölveviken invid allfarvägen som ledde vidare 

mot Blekinge respektive Villand medan stenen 

från Gummarp var placerad väster om Vesan. I 

sammanhanget kan även nämnas ytterligare en 

runsten, den så kallade Sölvesborgstenen tillkommen 

under 800-talet, som även den var placerad 

utmed allfarvägen längst i väster. 

Kunskapen om Listerlandets forntid är ännu 

ofullständig. Tidigare arkeologiska insatser på 

Listerlandet har i hög grad varit fokuserade på 

områdets många kustbundna stenåldersboplatser 

där framför allt Siretorpskomplexet gett viktiga 

bidrag till förståelsen av relationen mellan den 

mellersta stenålderns olika kulturer. Endast i 

undantagsfall har lämningar från bronsoch 

järnålder berörts av undersökningar. Också lösfynden 

från dessa perioder är påfallande fåtaliga. 

Undersökningarna vid Istaby innebar något 

nytt. Också här fanns spår av verksamhet under 

stenålder men framför ett gårdskomplex från tidig 

bronsålder, avlöst av en åkeryta som i sin tur 

överlagrades av ett gravfält från tiden kring Kr. F. 

Istabyundersökningen understryker tillsammans 

med undersökningarna vid Ljungaviken samt 

längs den planerade nya sträckningen för väg E 

22 vikten av framtida större arkeologiska insatser. 

Fornlämningar och landskap 

Den översiktliga bilden av Listerlandets förhistoriska 

landskap får för närvarande till stor del 

byggas på fornminnesinventeringen. En förstagångsinventering 

i Riksantikvarieämbetets regi 

genomfördes 1972. Ett 100-tal förhistoriska lämningar 

registrerades. Flertalet var boplatslokaler 

i åkermark medan de synliga lämningarna, som 

väntat i ett fullåkerslandskap var förhållandevis 

fåtaliga. Vid revideringsinventeringar, som 

genomfördes 2001 och 2010 i Gammalstorps 

socken samt i delar av Sölvesborgs socken uppmärksammades 

inte minst tidigare förbisedda 

agrara lämningar i form av röjningsröseområden. 

Tillsammans med ett flertal nyfynd av 

anslutande gravar har dessa gett en helt ny bild 

av människans utnyttjande av landskapet un-

der bronsoch järnålder. Genom fornlämningsmaterialet 

framträder Ryssberget som en viktig 

markresurs fr o m den yngre bronsåldern. 

Lämningarna från äldre bronsålder är fåtaliga. 

Hittills är boplatslämningarna med långhus 

vid Istaby de enda undersökta i området. En 

nyligen undersökt skärvstenshög på västsidan av 

Lussabacken vid Ysane, som genom 14 C-datering 

kunnat knytas till perioden, indikerar en närbelägen 

bosättning. Av de synliga gravmarkeringarna 

kan rösen och högar i huvudsak antas ha 

tillkommit under äldre bronsålder (Björkquist/ 

Persson 1979a; Persson 1984). I markanta krönlägen 

ligger på Mörby backe ett större röse, på 

Stibyberget, Getabjär och Listerhuvud större 

stensättningar, som samtliga torde ha tillkommit 

under bronsålder förra del. Ett 26 x 14 meter 

stort, rektangulärt röse på Månsaholm och en 

stor högliknande stensättning på Björkenabben 

kan även räknas hit. Inom Ysane socken ligger 

längs gamla kustlandsvägen, som delvis sammanfaller 

med nuvarande väg E 22, en räcka 

gravhögar upp till Norje. Den största Signills 

bur på Lussabacken delundersöktes av T J Arne 

1920, varvid bland annat en sekundärgrav från 

yngre bronsålder framkom. På den flacka höjdryggen 

öster därom i anslutning till Klockskogs 

Ovan: Vid de omfattande arkeologiska undersökningarna 

längs den nya sträckningen för väg E 22 har en mängd tidigare 

okända fornlämningar påträffats längs Vesans östra 

strand. Nedanför Lussabacken har en gårdsanläggning från 

folkvandringstid undersökts. Mellan två långhus framkom 

lämningar av ett båthus. Foto Th. Persson, 2011. 

Nedan: Högarör på Mörby backe. Foto Th. Persson, 1984. 

16

Registrerade fornlämningar från äldre bronsålder. Registrerade fornlämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder. 

17

Registrerade fornlämningar och fynd från yngre järnålder. Registrerade agrara lämningar från förhistorisk tid/medeltid. 

18

Stensättning med mittröse på krönet av Stibyberget. Foto Th. Persson, 2007. 

19 

kyrkogård mellan Ysane och Lörby finns uppgifter 

om minst ett halvdussin i flera fall namngivna 

gravhögar. Högarna är nu bortodlade 

men lägena kan identifieras i kartmaterialet. 

Christoffer Cronholm beskriver 1750 området 

på följande sätt: Märkvärdigheter i socknen är vid 

Lörby: norr om byn en ansenlig hop ättestenar, som 

dock till större delen är uppbrutna och lagda på 

platsen under en nybyggd väderkvarn; men märkligast 

är, att från dessa stenar ligga intill bonden 

Oluf Knutssons gård i besagda by, stora kullriga 

stenar 2 och 2 tillhopa, med 40 à 50 stegs avstånd 

mellan paret. Samma ordning av stensättning fortfares 

med från berörda gård sydost ut i marken en 

halv fjärdingsväg och med de förra göra en stubbig 

vinkel av 120 till 130 grader, bort till 3ne ättehögar 

av laglig storlek och i en av dem är 4 sådana stenar 

lagda. I en fyrkant och en slik mitt uti (Cronholm, 

C. 1750). Rader av stenar eller stolpar, som leder 

fram till gravhögar från bronsålder, liknande 

den här beskrivna ”stensättningen”med sina parvis 

lagda klumpstenar, har nyligen behandlats 

av Raymond Thörn. Utgående från undersökningar 

i malmöområdet refererar Thörn till flera 

paralleller i bland annat England, Nordtyskland 

och Danmark. Som en tänkbar tolkning föreslår 

han att stenraderna utgjort en fysiskt kontakt 

mellan grav och boplats (Thörn 2007).Oavsett 

tolkningen illustrerar den nu försvunna fornlämningsmiljön 

i Klockskogsområdet dilemmat att 

i en fullåkersbygd utan omfattande arkeologiska 

undersökningar tolka det forntida landskapet.

Den vanligaste fornlämningstypen inom 

området är runda, fyllda stensättningar. Detaljutformningen 

varierar men flertalet har 

större eller mindre jordinblandning i fyllningen. 

Synlig kantkedja förekommer. Anläggningarna 

ligger dels ensamma eller i grupper om 2-3, dels 

bildar som i Istaby och vid Ljungaviken gravfält. 

Lägre höjdsträckningar eller höjdpartier är återkommande 

lägen. På Ryssberget ligger runda 

stensättningar i flera fall i direkt anslutning till 

röjningsröseområden. Fornlämningstypen är 

väl företrädd i övriga länet och undersökningar 

visar där att flertalet dateringar ligger i yngre 

bronsålder/äldre järnålder (Björkquist/Persson 

1979a; Persson 1984, se även Carlie 1994). På Listerlandet 

har runda stensättningar undersökts i 

Istaby, vid Ljungaviken och längs nya E 22:an, 

i samtliga fall med datering till äldre järnålder. 

I sammanhanget kan även nämnas fynd från 

en förmodad skelettgrav vid Stensborg i Ysane 

socken. Fynden påträffades vid borttagandet av 

en ca 10 m st stensättning och låg i mörk jord 

under en stenhäll. I fyndet ingår bl a en halsring 

i brons och delar av ett bältegarnityr från 

förromersk järnålder (BlM 3710) Fyndplatsens 

exakta läge är inte känt. 

Vid de arkeologiska undersökningarna utmed 

väg E 22 undersöktes 2011 ett omfattande 

gravfält från yngre bronsålder/förromersk järnålder 

med urnegravar och gropar med brända ben. 

Inom ett välbevarat parti fanns gravmarkeringar 

i form av rundade stensättningar samt en fylld 

skeppssättning. I gravfältet låg dessutom ett så 

kallat kulthus. Urnegravar från yngre bronsålder 

är kända från ytterligare fem platser i området. 

Alla har påträffats slumpvis och har inte blivit 

föremål för någon regelrätt arkeologisk undersökning. 

På en strandterrass omedelbart NV om Lussabacken 

har under sommaren 2011 en gårdsanläggning 

med flera långhus, grophus och ett 

båthus undersökts. Tillgängliga 14 C-daleteringar 

från ett av långhusen visar på en datering till 

folkvandringstid. 

Också de arkeologiska beläggen från yngre 

järnålder är fåtaliga i området. Bylägenas förmodade 

långa kontinuitet stöds av nyligen påträffades 

vikingatida boplatsfynd inom Mjällby gamla 

bytomt (Rapport 2009 Blekinge museum). Från 

Mjällby kommer även en vikingatida armring, 

sannolikt från en förstörd grav (SHM 10070). 

Ett gravfynd är sannolikt också en lansspets hittat 

vid Norje (SH 4596). De tre runstenarna från 

tidig vendeltid har nämnts ovan. Till dessa kan 

läggas en vikingatida runsten från Sölvesborg. 

Uppgifter om nu försvunna gravfält finns från 

Sölve och Lörby. Vid Tredenborg resp. Hörby 

har vikingatida skattfynd påträffats (SHM 2291; 

3497). 

Agrara lämningar 

Förhistoriska agrara lämningar kan endast i 

undantagsfall identifieras i dagens starkt uppodlade 

landskap. Även i detta avseende lämnade 

istabyundersökningen viktiga bidrag. Här 

kunde fossila odlingsspår i form av kryssärjning 

dokumenteras inom en ca 1500 m 2 stor yta. Årderspåren 

överlagrades av stensättningar från 

förromersk/äldre romersk järnålder och skar i 

sin tur över anläggningar tillhörande bronsålder. 

En datering till förromersk järnålder synes 

således rimlig. Synliga fossila odlingslämningar 

har under senare år uppmärksammats inom impediment 

och skogspartier. Vid revideringen av 

fornminnesinventeringen har ett flertal områden 

med fossil åkermark påträffats. På Ryssberget 

har ett drygt 40-tal lokaler med låga, 

delvis övertorvade röjningsrösen registrerats. I 

flera fall finns gravar i form av rösen och stensättningar 

i nära anslutning vilka antyder att 

odlingsexpansionen kan ha inletts redan under 

yngre bronsålder. Vid de pågående undersökningarna 

längs väg E22 har några liknande 

lokaler delundersökts. Det rör sig dels om ett 

par begränsade odlingsytor belägna på blockbundna 

moränholmar ute i Vesan dels om fossil 

åkermark längs den tidigare östra strandterrassen. 

Hittills tillgängliga 14 C-dateringar visar på 

folkvandringstid–yngre järnålder. 

Längs strandvallen vid Lörby skog finns ställvis 

bevarade åkersystem med långsmala parceller. 

Lokalerna är uppdelade av äldre grustäkter men 

har sannolikt ursprungligen hängt samman. I 

norra delen är ett ca 6 hektar stort område med 

ett 60-tal, 15-140 meter långa parceller åtskilda 

av låga stensträngar (Elemesiöö/Öberg 1990). I 

samband med grustäkt undersöktes delar av området 

1978, dock utan daterande resultat (Rapport 

1978 UV-syd). På strandvallen inom och 

20

Undersökningen genomfördes vintertid i skydd av tält. Foto K-A Björkquist, 1977. 

i omedelbar anslutning till åkerområdet finns 

två mindre gravfält samt några stensättningar. 

Gravarna torde ha tillkommit under yngre 

bronsålder/äldre järnålder. De fossila bandparcellerna 

vid Lörby skog kan enligt Connelid 

antas avspegla en tidig reglering av åkermarken 

och kan ha tillkommit redan under vikingatid–tidig 

medeltid (Connelid 1998) I de äldre 

lantmäteriakterna återfinns bandparcellerna i 

princip i samtliga byar, vilket styrker teorin om 

ett tidigt tegskifte på Listerlandet. 

Istabyundersökningen 

Hösten 1975 genomförde Blekinge museum en 

begränsad arkeologisk undersökning i Istaby. På 

21 

en åker strax öster om byn hade ytligt liggande 

stenpackningar påträffats tillsammans med keramikskärvor 

och sotfärgad sand. Inom en ca 30 m 2 

stor yta frilades en i huvudsak enskiktad stensättning 

över en skelettgrav från tidig romersk 

järnålder. Det stenfyllda gravschaktet var orienterat 

i N-S. Vid gravens norra ände stod invid 

en stor jordfast sten ett menaderornerat lerkärl 

samt hartstätningen till en lockförsedd barkask. 

I asken låg en skära, en läderkniv och två sylar, 

samtliga av järn. Av skelettet fanns inga bevarade 

rester däremot syntes färgningar efter en stockkista. 

Stensättningen vilade på ett kulturlager 

med mängder av krukskärvor, bitar av lerklining, 

flintavslag m.m. Ett grophus, stolphål, härdar 

och gropar avtecknade sig mot den gula bottensanden. 

Det påfallande rika fyndmaterialet 

visade på en datering till bronsålder (Björkquist/ 

Persson 1977; Björkquist/Persson 1979b). 

Resultatet av den begränsade provundersökningen 

var över förväntan. Listerlandets 

förhistoria har som framgått av det föregående 

i hög grad varit fokuserad på stenålder med 

ett flertal större och mindre undersökningar 

alltsedan det tidiga 1900-talets utgrävningar i 

Siretorp. Istaby kunde förväntas ge nya aspekter 

på områdets forntid. Då dessutom de ytligt 

liggande stensättningarna men också det 

underliggande kulturlagret skulle förstöras vid 

fortsatt odling bedömdes en vidare undersök

Undersökning av en skelettgrav. Foto Th. Persson, 1978. Två spruckna kärl – lämningar efter en misslyckad bränning. Foto K-A Björkquist, 1977. 

ning angelägen. Via AMS utverkades medel och 

redan vintern 1976 kunde undersökningarna i 

Istaby återupptas med en fortsättning de två 

följande åren. Då undersökningen skulle genomföras 

med arbetsmarknadsmedel ställdes 

som villkor att arbetet förlades till senhöst/vinter. 

Detta innebar att den i princip i sin helhet 

måste genomföras i skydd av tält. Formellt blev 

Riksantikvarieämbetet UV-Syd huvudman för 

projektet men fortsatt med K-A Björkquist och 

Th. Persson som ansvariga arkeologer. Till projektet 

knöts fem anvisade grovarbetare. Några 

av dessa deltog under samtliga tre säsonger 

och fick därigenom en god grävningsvana och 

blick för arbetet. Undersökningen var således 

en räddningsgrävning och målsättningen var 

att så långt möjligt undersöka samtliga de av 

jordbruket hotade lämningarna. Den villkorade 

vintergrävningen ställde särskilda krav. Inom 

den begränsade tältytan skulle sju man samsas. 

Vid varje förflyttning av tältet måste den 

tjälade jorden tinas upp. I princip all avbaning 

måste göras manuellt. Stora sammanhängande 

undersökningsytor var inte möjliga att ta upp, 

vilket försvårade en överblick. Dessa nackdelar 

uppvägdes i viss mån av det gynnsamma 

mikroklimatet i tältet, där den förhållandevis 

jämna luftfuktigheten gjorde att också diffusa 

färgningar efter årderspår, stolphål och andra 

anläggningar var möjliga att urskilja. 

När Istabyundersökningen våren 1979 avslutades 

hade en sammanhängande yta om ca 

3 000 m 2 med drygt 1 000 anläggningar undersökts. 

Fynden spänner över en vid period med 

enstaka fynd från neoliticum till omfattande 

boplatsfynd från bronsålder, fossila odlingsspår 

från förromersk järnålder till ett gravfält 

från i huvudsak äldre romersk järnålder. Den 

här skriften avser att presentera de undersökta 

gravarna. För boplatsfynden lämnas i detta sammanhang 

därför endast en kortfattad redovisning 

(jfr Björkquist/Persson 1979b). Som väntat 

är fyndmaterialet komplext. Fynden från stenålder 

är begränsade och består av trattbägarkeramik, 

bitar av slipade yxor, skrapor, tväreggade 

22

23 

Under gravfältets stensättningar hade odlingsspår i form 

av kryssärjning bevarats (ovan t.v). En grund hålväg med 

hjulspår tangerade odlingsytan. 

Det välbevarade långhuset från äldre bronsålder (ovan). 

Årderspåren skar över boplatslämningarna från bronsålder 

och överlagrades av stensättningarna från äldre romersk 

järnålder (t.v). Foto Th. Persson, 1978.

pilspetsar med mera. Av anläggningar märks en 

skelettgrav med en oval stenram. Av skelettet 

återstod endast en färgning i sanden samt tandemaljen. 

Graven saknade gravgåvor men var sekundärt 

genomgrävd av en grop med keramik av 

bronsålderskaraktär. Boplatslämningarna från 

bronsålder var desto mer påtagliga. Minst fem 

stolpburna hus undersöktes. Det största var ett 

25 meter långt och 6 meter brett långhus med 

rundade gavlar och en rad takbärande stolpar. 

Inom huset fanns tre härdar av vilka åtminstone 

den centrala kan förmodas vara samtida 

med huset. Några 14 C-dateringar föreligger inte 

från något av husen men det större av dem kan 

genom jämförelse med senare undersökta huslämningar 

i Skåne och Halland närmast dateras 

till äldre bronsålder, period 1b (Artursson 2005). 

I Istaby var samtliga hus hårt åtgångna av odling 

och saknade bevarade golvskikt. Däremot 

påträffades bitar av lerklining inom stora delar 

av undersökningsytan. Från kulturlager och övriga 

anläggningar finns fynd från sannolikt en 

stor del av bronsåldern och möjligen även från 

förromersk järnålder. Inte heller här finns dock 

några 14 C-dateringar att stödja sig emot. Det 

är boplatsfynd av sedvanlig karaktär, keramik, 

såväl rabbig som av äldre typ, vävtyngder och 

sländtrissor, degelfragment och bronssmältor 

men också en bronsten med kvarsittande gjutskägg. 

Bland anläggningarna märks ett flertal 

härdar, några ugnar samt grävda brunnar. I en 

av de senare påträffades ett 30-tal små bärnstensbitar 

som närmast får tolkas som ett offer. 

Liknande små bitar av bärnsten med en eller 

ett par klyvytor hittades också sporadiskt i kulturlagret. 

I anslutning till en stor härd, som för 

övrigt låg innanför det ovan beskrivna långhusets 

vägglinje tillvaratogs smidesslagg. Möjligen 

finns ett samband med det utplöjda slaggvarp, 

som registrerats i den sanka dalbottnen vid Kullarp 

några hundra meter söderut (FMIS Mjällby 

52:1). 

Delar av det bevarade kulturlagret visade 

sig ha odlats redan under förhistorisk tid. Inom 

stora delar av den undersökta ytan kunde spår 

av kryssärjning dokumenteras. De var bäst bevarade 

under stensättningarnas skyddande täcke 

men fanns även utanför. Årderspåren skar tydligt 

över härdar och gropar tillhörande bosättningen 

från bronsålder och överlagras av gravfältets 

stensättningar. Den fossila åkern bör således 

senast ha brukats under förromersk järnålder. 

Odlingsytornas storlek kan inte avgöras men 

stråk med parallella årderspår och en möjlig rest 

en stensträng visar att det rör sig om skilda ytor. 

Öster om den fossila åkern dokumenterades en 

grund hålväg, som diagonalt tvärar undersökningsområdet. 

Vägen var 1,5-2 m bred och intill 

ett par decimeter djup. Sedan botten framrensats 

framkom flera parallella spår av vagnshjul. 

Hålvägen tangerade åkerytan och skar i likhet 

med denna över boplatslämningarna samt överlagrades 

av gravfältets stensättningar. 

Undersökningen omfattade ett 80-tal gravar, 

varav 58 är skelettgravar. Gravarna har med 

något undantag tillkommit under yngre förro- 

mersk/äldre romersk järnålder. Det är därmed 

det i Sydsverige största undersökta gravmaterialet 

från denna tid. Gravmarkeringarna utgjordes 

av flacka, översandade stensättningar, 

som bildat ett skyddande täcke över såväl gravar 

som underliggande kulturlager. Invid några 

brandgravar fanns packningar för en trästolpe. 

Intill en påträffades gropen efter en rest sten. 

Gravarna från Istaby uppvisar flera särdrag. En 

påfallande stor andel av gravarna innehåller gravgåvor, 

där framför allt den högklassiga keramiken 

med ett flertal meanderornerade kärl är anmärkningsvärd. 

Vidare finns fyra gravar med vapen 

och förhållandevis många barngravar. 

Gravfältets snäva datering och det stora antalet 

undersökta gravar på platsen ger utgångspunkter 

för en uppskattning av populationens 

storlek (se nedan). En viktig förutsättning är 

dock att vi kan bedöma hur stor del av gravfältet 

som i realiteten blivit undersökt. Då undersökningarna 

grenomfördes vintertid var det 

som ovan nämnts inte möjligt att bana av stora 

sammanhängande ytor. Med smärre sökschakt 

lokaliserades i görligaste mån rester av stensättningar 

och stenpackningar, vilket styrde valet 

av undersökningssytor. I SV var det tydligt att 

stensättningar överlagrats av vägen mot Kullarp. 

Norr om undersökningsytan var matjordsskiktet 

tunt och alla ytligt liggande stenpackningar 

sedan länge förstörda i samband med odling. 

I ett försök att avgränsa fornlämningsområdet 

genomfördes 2008 en undersökning med georadar 

(Rapport 2009 Riksantikvarieämbetet 

24

25 

UV). Inga otvetydliga arkeologiska lämningar 

kunde identifieras och tolkas. Däremot dokumenterades 

ett väl avgränsat område med 

omfattande geofysiska anomalier omedelbart 

öster om 1970-talets undersökningsyta. Det förefaller 

vara ett antal, 2–2,5 m st gropar. Några 

stenpackningar, som kan antyda gravschakt liknande 

de hittills undersökta, kunde dock inte 

beläggas. Huruvida de eventuella groparna är 

gravar eller härrör från boplatsen kan inte avgöras. 

Utgrävningsområdet ligger på en markerad 

terrass. Utifrån topografin och resultatet av den 

ovan relaterade georadarundersökningen synes 

det rimligt att anta att merparten av gravfältet 

fångades upp vid undersökningen på 1970-talet 

men att det kan sträcka sig ett stycke längre mot 

Ö resp. N och att ytterligare ett antal gravar 

kan finnas i detta område. Utan arkeologisk 

undersökning kan detta dock inte med säkerhet 

beläggas. 

Fornlämningsmiljön i Istaby 

Vid enskiftet 1826 var bebyggelsen i Istaby samlad 

till nordspetsen av den höjdrygg, som utbildats 

på norra och södra sidan av Istaby bjär. 

Två gårdar låg utanför bykärnan, Bondegården 

i N och Kullarp i SO. Vid skiftet flyttades ett 

Pågående undersökning av härdkomplex i långhusets östra 

del (överst). I förgrunden A 56. Foto K-A Björkquist, 1977. 

Vy över Istaby med Istaby bjär i förgrunden (nederst). Undersökningsytan 

med tältstommen i bildens mitt. Foto Th. 

Persson, 1978. 

Karta over Istaby by med registrerade fornlämningar och 

fyndplatser (nästa sida).

tiotal gårdar ut till nya lägen. Större delen av 

bebyggelsen kom dock att ligga kvar och ger 

således fortfarande en god bild av den gamla 

bytomtens terrängläge. Höjdryggen omges idag 

av odlad mark. Den låglänta sänkan i V, Istaby 

mosse, dikades ut under 1800-talets förra del. 

De lägre partierna norr och öster om byn var 

vid skiftet sidvallsäng och bör vid tiden kring 

Kr f delvis ha varit sankmark. Höjdryggen med 

anslutande terrasser utgjorde således i förhistorisk 

tid ett av topografin väl definierat område. 

Undersökningsytan var belägen sydöst om bykärnan 

utmed vägen till Kullarp. Här finns en 

markerad terrass, som i öster övergår i en slänt 

ner mot de låglänta partierna mellan Istaby och 

Stiby. I väster stiger marken upp mot Istaby bjär. 

Inga synliga fornlämningar finns idag i anslutning 

till byn. I Rannsakningarna om Antiquiteterna 

1667–1668 omtalas en hög, som kaldis 

Silchenhöij. Högen är idag försvunnen men har 

troligen legat uppe på höjdryggen, där byns 

väderkvarn var belägen vid enskiftet. Vidare 

beskrivs en.steen…,huorpaa finnis trende radher 

bogstäfver paa siden… (Wallin 1945). Det 

som avses är den s k Istabystenen, som fram 

till 1878 var placerad inom bytomten. I nära 

anslutning till stenen uppges urnegravar ha påträffats. 

Urnegravar ska också ha framkommit 

vid jordbruksarbete i norra delen av höjdryggen. 

Enligt obekräftade uppgifter ska en halsring av 

brons ha påträffats i Istaby mosse i samband 

med jordbruksarbete. Från Istaby kommer även 

en lösfunnen holkyxa (KM i1072). I samband 

med schaktövervakning inom bytomten 1985 

framkom boplatslämningar i form av härdar och 

gropar med fynd av keramik från romersk järnålder 

(Rapport 1985 UV-syd). Vid utredningar 2001 

och 2003 i samband med planerad nybebyggelse 

noterades boplatsindikationer av liknande slag 

omedelbart söder om bytomten (Rappport 2003 

Blekinge museum). Området mellan de senare 

och 1970-talets undersökningsyta visar förhöjda 

fosfatvärden och ställvis plöjs skärvig sten upp. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att 

det inom och söder om bytomten finns talrika 

indikationer på omfattande förhistorisk 

verksamhet under bronsoch järnålder. Istabyundersökningen 

har visat på ett lång kon- 

tinuerligt utnyttjande, där boplatsytan avlösts 

av åker, som i sin tur ersatts av en gravplats. 

Händelseförloppet kan skisseras enligt följande: 

Under bronsålder ligger en eller några gårdar 

på terrassen sydost om byn. Senast under förromersk 

järnålder överges gårdstomten här och 

används som åker. Den tillhörande bebyggelsen 

kan redan då antas ha förlagts närmare eller 

inom den historiska bytomten. Under sen förromersk 

järnålder börjar gravläggningarna på 

platsen. Indikationer på förmodligen samtida 

boplatslämningar finns inom och i anslutning 

till bytomten. Senast under yngre järnålder bör 

gårdslägena här vara väl etablerade, något som 

styrks av Istabystenens placering. 

26

Fig. 1. Översiktsplan med alla gravar numrerade samt övriga 

anläggningar på gravfältet. Stensättningarnas rekonstruerade 

utbredning markeras av grå cirklar. Streckade linjer 

visar bevarade partier. 

27

Istabygravfältet undersöktes år 1975–78. Totalt 

undersöktes en yta om cirka 2900 m2 . 

Studerar vi en plan över gravarnas utbredning 

så syns det en tydlig tendens till att gravarna avtar 

i undersökningsytans västligaste del (fig. 1). 

Omkring 50 meter norr om undersökningsytan 

finns ett ganska markant hak med en nordsluttning 

ned mot lågläntare terräng, som utgör en 

naturlig begränsning norrut av gravfältet. Däremot 

är det inte möjligt att avgränsa gravfältet 

åt öster och söder. 

Det kan genast sägas att Istaby passar väl 

in i ett generellt mönster när det gäller de Sydsvenska 

äldre järnåldersgravfältens gravformer 

och gravgåvor. Men gravfältet har också många 

särdrag, som till en del säkert beror på att det 

är beläget i en del av landet där vi har litet jämförelsematerial, 

vilket gör att vi har svårt att 

tydligt särskilja den regionala egenarten. Vår 

Istabystudie får betraktas som en början på att 

göra det och vi får anledning att återkomma till 

dessa resonemang efter en detaljerad genomgång 

av gravarna, deras uppbyggnad och innehåll. 

Beskrivningen av gravmarkeringar, gravform 

och gravskick följer i allt väsentligt klassificeringarna 

i författarens lic-arbete (Björk 2005 

s. 51f, 193f). 

På gravfältet framkom rester efter minst 

nio stensättningar och en rest sten. De synliga 

gravmarkeringarna hade skattats hårt av jordbruket, 

vilket visade sig inte minst genom den 

stora mängden ytligt stenmaterial inom undersökningsytan. 

Jordmånen på platsen är annars 

sandig, med ett relativt litet inslag av sten. Det 

fanns också omfattande lämningar av årderspår 

från förromersk järnålder på platsen. Sammantaget 

visar detta dels att stensättningarna blivit 

hårt åtgångna av jordbruket i historisk tid, dels 

att det ursprungligen kan ha funnits fler synliga 

gravmarkeringar än vad som gick att konstatera 

vid undersökningarna. 

Merparten av gravarna från den undersökta 

delen av Istabygravfältet utgörs av skelettgravar 

– det vill säga gravar där de döda har jordats. 

Totalt rör det sig om 58 stycken, och av dem har 

merparten varit täckta och/eller fyllda med sten 

i varierande grad och storlekar. Trots att brandgravarna 

är betydligt färre än skelettgravarna så 

uppvisar de en större variationsrikedom. Brandgravar 

finns i form av allt från brandlager till 

regelrätta urnegravar med bikärl. 

Istabygravfältet innehåller lågt räknat 82 

gravar. Anledningen till att jag svävar på målet 

är osäkerheten i antalet gravlagda i stensättningarna, 

att det finns några stensättningar som 

inte lämnat spår av några gravar samt att för 

några brandgravar kan det diskuteras huruvida 

de faktiskt är gravar eller om de är rester av 

gravbål eller andra aktiviteter förknippade med 

religiösa ceremonier på platsen. Detta diskuteras 

mer ingående i den osteologiska analysen 

(Wilhelmson, denna volym). I och med att det 

endast är från ett fåtal skelettgravar som det 

finns bevarade benrester kan det i ett par fall 

diskuteras om anläggningarna som tolkats som 

gravnedgrävningar för skelett i själva verket ut- 

Gravarna 

Tony Björk 

28

gör rester efter helt andra aktiviteter. Med tanke 

på den genomgående mycket enhetliga karaktären 

och uppbyggnaden av skelettgravarna, så 

rör det sig endast om två fyndkoncentrationer/ 

nedgrävningar där det råder en viss tveksamhet 

i tolkningen (A 550 och 632). Jag återkommer till 

dessa förbehåll längre fram. 

Så gott som alla gravars fyllning innehöll 

sekundärdeponerat material från neolitikum, 

bronsålder och förromersk järnålder (period I 

och II). Boplatsmaterialet bestod av allt från 

keramik och lerklining till olika artefakter och 

avfall av sten, flinta, järn och slagg. Ett visst 

inslag av mer eller mindre fragmenterade föremål 

som förmodligen är sekundärdeponerat 

material från äldre gravar, eller rester av andra 

aktiviteter som varit samtida med gravfältets 

användningsperiod, finns också. Det som har 

tolkats som boplatsmaterial redovisas inte i gravförteckningen 

på CD-skivan, utan den koncentreras 

helt på det material som har tolkats som 

gravgåvor och omdeponerat material från själva 

gravfältets användningstid. Boplatslämningarna 

behandlas inte utförligt i detta arbete, utan de 

kommer att presenteras i annat sammanhang. 

I några fall har det dock varit oundvikligt att 

nämna boplatsmaterial för att förklara sammanhang 

som är förknippade med tolkningen av de 

lämningar som hör ihop med gravfältet. 

Fig. 2. Stensättning II. Foto åt sydväst, Th. Persson. 

29

Vid undersökningen påträffades rester av 

nio stensättningar. De var alla mer eller 

mindre odlingsskadade och de nordligaste stensättningarna 

var till stor del bortplöjda. Tack 

vare att partier av dem trots allt var bevarade går 

det att rekonstruera deras utbredning och storlek 

tillförlitligt. Stensättningarna är numrerade 

S I-IX för att undvika sammanblandning med 

övriga anläggningsbeteckningar. 1 

Samtliga stensättningar bestod vid undersökningen 

av ett skikt sten som lagts direkt 

på markytan. Under flera av stensättningarna 

fanns sotlager av varierande omfattning. Detta 

tolkades som att marken svetts av inför anläggningen 

av stensättningarna (Björkquist & Persson 

1979 s. 9f), men möjligheten att de utgjorde 

rester av likbål som brunnit på platsen innan 

stensättningarna lagts ut ska inte uteslutas. Stensättningarnas 

storlek varierade mellan 7 till 18-19 

meter i diameter och stenstorleken i stenpackningarna 

var vanligen 0,25-0,35 meter. Mellan 

de större stenarna fanns ofta en utjämnande 

fyllning av småsten. Fem av stensättningarna 

hade rester av en kantkedja (S II-V, VIII), men 

det går inte att utesluta att de övriga ursprungligen 

också haft det. En av stensättningarna 

innehöll två gravklot och en skålgropssten (S 

VI). En rest av vad som av allt att döma också 

varit en stensättning, ger intryck av att ha varit 

en rektangulär anläggning (S VIII). Trots noggrann 

handrensning gick detta inte att fastställa 

säkert, på grund av att anläggningen var kraftigt 

sönderplöjd. 

Minst fyra av de nio stensättningarna på 

platsen hade en centralgrav i form av en skelettgrav. 

Utan att föregripa kommande analyser 

alltför mycket ska det genast konstateras 

att samtliga centralgravar innehöll betydligt 

fler gravgåvor än genomsnittet för gravarna på 

gravfältet som helhet (S III – skelettgrav A 1013, 

S V – skelettgrav A 651, S VI – skelettgrav A 

642, S VII – skelettgrav A 15). Stensättningar 

med centralgravar i form av skelettgravar, från 

förromersk och äldre romersk järnålder, finns 

rikt representerade på Öland (ÖJG I-IV), men 

även i östra Skåne (Petersson 1948, Stjernquist 

1993 s. 62). 

Stensättningarna i den östra delen av gravfältet 

innehöll inga tydliga centralgravar (I, II 

och IV). Dessa gravmarkeringar var mycket sönderodlade 

och därför går det inte att utesluta att 

grunda brandgravar har funnits i centrum av 

dem. Det påträffades dock brandgravar i form 

av brandlager respektive koncentrationer av fynd 

i de helt eller delvis bevarade delarna av de flesta 

av stensättningarna. Inte minst i de stensättningar 

som saknade nedgrävda centralgravar. 

Det rör sig framför allt om brända ben, keramik, 

flintavslag, hartstätningsbitar och enstaka järn- 

och bronsföremål. Föremålen kan framför allt 

dateras till äldre järnålder, men det finns även 

ett litet inslag av material från folkvandringstid-vendeltid. 

Det skall noteras att det inte över 

huvud taget förekom någon rabbad keramik i 

stensättningarna, trots att de var anlagda på en 

plats med ett stort antal boplatslämningar och 

Gravar med 

markering 

Stensättningarna 

1 I fält gavs stensättningarna skilda benämningar under 

de olika grävsäsongerna. Den första säsongen numrerades 

de med romerska siffror (I – IV), för att under de avslutande 

säsongerna ges samma anläggningsreferenser som övriga 

anläggningar (löpande anläggningsnumrering A 553, 650 … 

o.s.v.). Se Gravförteckning på CD för de ursprungliga beteckningar 

som finns i dokumentationsmaterialet. 

30

kulturlager från bronsålder och äldre förromersk 

järnålder. Fyndens kontext är i många fall osäker 

på grund av bevaringsförhållandena, men i flera 

fall är det rimligt att anta att materialet från 

de mer eller mindre sönderodlade brand- och 

benlager som fanns i stensättningarna härrör 

från en eller flera gravar. Det är alltså i flera fall 

problematiskt att koppla enskilda föremål till 

enskilda gravar, då det till stor del saknas slutna 

kontexter. Sambanden mellan stensättningarna 

och deras fyndmaterial utreds närmare i kapitlet 

Föremålen och dateringarna. De enskilda stensättningarnas 

konstruktion och fyndmaterial 

finns noggrannare redovisat i Gravförteckning 

på CD. 

Det går att se en tydlig relativ kronologi 

mellan några av stensättningarna utifrån deras 

rumsliga utbredning. Det finns ett fall där en 

stensättning överlappar två andra stensättningar. 

Det handlar om stensättning III som överlappar 

stensättning I och IV. Ett sotigt brandlager 

31 

under stenpackningen i stensättning VI har 

14 C-daterats till yngre förromersk järnålder-äldre 

romersk järnålder (95 bc-50 ad, LuS 6989). Det 

är den äldsta 14 C-analysen från gravfältet. Dessa 

iakttagelser är givetvis av betydelse för att reda 

ut gravfältets relativa kronologi, och för att få 

hållpunkter för att yttra sig kring om och i så fall 

hur konstruktionen och/eller storleken förändras 

över tiden. Men det är spörsmål som hänger 

intimt samman med gravfältets övergripande 

struktur och förändring över tiden, som vi får 

anledning att återkomma till mer i detalj nedan 

under rubriken Stratigrafiska iakttagelser och i 

kapitlet Perspektiv och tolkningar. 

Rest sten 

Strax söder om Stensättning VII påträffades ett 

fundament till en rest sten, med en intilliggande 

brandgrop (A 54 och 55a). Båda dessa anläggningar 

skar en grop som innehöll boplatsmaterial 

från yngre bronsålder – förromersk järnålder 

(A 53). Kring dessa anläggningar fanns ett sotigt 

lager som också innehöll brända ben (A 55). 

Fundamentet till den resta stenen var ca 1,1 m i 

diameter och 0,6 m djup, medan brandgropen 

var ca 0,60 m i diameter och 0,45 m djup (fig. 

4 och Gravförteckning på CD). 

Benmaterialet från A 54 och 55 innehåller 

främst djur, men även några fragment av människa 

(se Wilhelmson, denna volym). Jag menar 

därför att anläggningarnas karaktär, delar 

av fyndmaterialet och den rumsliga kontexten 

klart talar för att de har att göra med gravrelaterade 

ritualer. Utan tvekan innehåller anläggningarna 

en stor inblandning av boplatsrelaterat 

material, av samma karaktär som det material 

som fanns i A 53, men det är i sig inget uppseendeväckande 

med tanke på att exempelvis merparten 

av skelettgravarnas fyllningar innehåller 

sekundärdeponerat äldre boplatsmaterial. A 54, 

och sannolikt även A 55, har en betydligt yngre 

datering jämfört med merparten av anläggning-

Fig. 3. Stensättning IV (motstående sida t.v.), stensättning VI 

(mitten) och detalj av stensättning VI med ett gravklot (t.h). 

Fig. 4. A 53–55 efter rensning. Foto åt sydost, Th. Persson. 

arna på gravfältet, vilket gör att de är särskilt 

intressanta att diskutera tillsammans med en 

del av innehållet i Stensättning II. A 54 innehöll 

ett bronsbleck med djurhuvudformad ände som 

kan dateras till folkvandringstid–vendeltid (se 

kapitel Föremålen och dateringarna samt Perspektiv 

och tolkningar). 

Det är ytterst få undersökta resta stenar som 

har visat sig ha klar stratigrafisk kontext med gravar. 

Dateringen av resta stenar är därför generellt 

sett förknippad med betydande svårigheter. Det 

finns dock ett antal fall i Blekinge och Skåne där 

de rumsliga sambanden mellan resta stenar och 

gravar är så uppenbar att det har ansetts rimligt 

att se ett samband mellan dem. Från Blekinge 

finns tre resta stenar som alla har en indirekt 

datering till romersk järnålder. Två av dem är 

vapengravar (Björkquist & Persson 1979b s. 6, 

Carlie 1994 s. 84, Nicklasson 1997 s. 90, Jardbrink 

1995). Från Skåne finns ett antal exempel 

på brandgropar invid resta stenar med dateringar 

inom tidsintervallet förromersk/äldre romersk 

järnålder till vikingatid. Anne Carlie menar att 

de resta stenar som uppträder vid gravfält med 

runda stensättningar generellt ska tillskrivas äldre 

järnålder, medan de som förekommer i kom- 

bination med skeppssättningar, domarringar och 

fyrsidiga, ofyllda stensättningar tillhör yngre 

järnålder (Carlie 1994 s. 81ff). Från Öland finns 

det ett tiotal publicerade gravar i anslutning till 

resta stenar. De gravar som daterats härrör från 

yngre bronsålder till och med vikingatid, med 

tyngdpunkt i yngre förromersk järnålder till 

folkvandringstid (ÖJG I-IV 2 ). 

2 ÖJG I s. 79: Köping 1 st FVT; s. 213, 224: Bredsätra 2 st YFR 

resp. YFR/ÄR; s. 321, 339: Gärdslösa (stensättning) 1st YFR/B1 

samt Gärdslösa 1 st YR , ÖJG II s. 290: Långlöt 1 st VIK; ÖJG III 

s. 77: Mörbylånga 1 st ÄR; s. 281: Hulterstad 1 st YBÅ, ÖJG IV s. 

29, 40: Böda 3 st FVT. 

32

Stolpmarkör 

Det enda säkra belägget för en trästolpe i anslutning 

till en grav är A 42, som består av en 

brandgrop med tydligt spår av ett stolphål i mitten. 

Benen i graven har bestämts som kvarlevor 

av en vuxen individ. Antingen kan stolpen ha 

fungerat som en ren gravmarkering eller så är 

den yngre än graven. Tolkningen i fält var att 

stolpen är samtida med graven. Anläggningen 

ger intryck av att ha tillkommit i ett skede och 

det finns inget vare sig i stratigrafin eller fyndmaterialet 

som ger anledning att tolka den som 

två anläggningar som skär in i varandra. Gra- 

33 

ven har 14 C-daterats till 40 f.Kr.-70 e.Kr. (cal. 1 

sigma, LuS 6574, se bilaga på CD). 

Ytterligare några brandgravar uppges ha haft 

ett stenskott stolphål i direkt anslutning till sig 

(Bjökquist & Persson 1979 s. 6). Även om det 

vid undersökningen uppfattades som om dessa 

gravar och stolpar hörde ihop, så går det inte att 

avgöra säkert. Det kan ha funnits fler gravmarkeringar 

i form av stolpar eller rentav mindre 

byggnader än vad som varit möjligt att slå fast, 

men det är svårt att uttala sig definitivt om detta 

på grund av att det finns ett stort antal boplatslämningar 

från olika tidsskeden på platsen. 

Fig. 5. Centralgraven A 15 i stensättning VII.

Skelettgravar börjar uppträda i Sydskandinavien 

under yngre förromersk järnålder, efter 

att detta gravskick i stort sett inte tillämpats 

på ca 1000 år. De tidigaste exemplena på gravskicket 

i Skåne har hittills konstaterats på Kristianstadsslätten. 

Från vår tideräknings början sker 

en markant ökning av antalet skelettgravar, men 

det finns tydliga regionala och lokala skillnader 

i hur frekvent skelett- respektive brandgravar 

förekommer (Björk 2005 s. 52ff). 

Skelettgravarnas nedgrävningar har markanta 

storleksskillnader på Istabygravfältet. I 

fig. 6 ses tydligt skillnaden mellan två olika storlekskategorier. 

De minsta gravnedgrävningarna 

förklaras av att de grävts för barngravar, vilket 

också kunnat konstateras genom osteologiska 

analyser i några fall (Kjellberg 1982, Wilhelmson 

denna volym). En tolkning av gravnedgrävningarna 

under 1,20 meters längd som barngravar är 

den enda rimliga, även om de i många fall helt 

saknar rester av de dödas kvarlevor. Barngravarna 

är mellan 0,6 och 1,2 meter långa medan 

de vuxnas gravar är mellan 1,7 och 3,1 meter 

långa. Det finns givetvis enstaka undantag 

från den generella storleksuppdelningen mellan 

barn- och vuxengravar. Det visar inte minst 

den osteologiska analysen och detta ger sig till 

känna t. ex. i form av den rikt utrustade grav 

250 som var 1,74 meter lång, men som grävts för 

ett barn. Liknande iakttagelser vad gäller storleksförhållandena 

mellan barn- och vuxengravar 

har konstaterats på flera andra samtida gravfält i 

Skandinavien (se till exempel Lind 1991 s. 38 och 

fig. 12). Dessa iakttagelser motsägs dock delvis 

Skelettgravar 

Fig. 6. Storleksförhållanden och fyndfördelning bland skelettgravarna 

på Istabygravfältet. Staplarna markerar antalet 

gravar inom tiocentimeters längdintervaller. Skrafferingen 

markerar antal gravar som innehöll gravgåvor. 

34

35 

av den osteologiska analysen, som vi ska se. Ålder 

tycks inte vara enbart biologiskt betingad 

utan även en social konstruktion (Wilhelmson, 

denna volym). 

Utifrån en strikt arkeologisk tolkning av 

gravarna är det mycket tydligt att det är de 

vuxna individerna som har fått föremål med 

sig i gravarna (fig. 6). Nästan alla vuxengravar 

innehåller ett eller flera föremål, medan det är 

endast drygt 10 % av barngravarna som försetts 

med gravgåvor. De vuxna individerna har alltså 

fått föremål med sig i graven i mycket hög utsträckning. 

Det finns endast ett samtida gravfält 

från Skåne som innehåller en lika hög andel 

gravar med gravgåvor – Vallebergagravfältet 

på Österlen (Strömberg 1953, 1981, Björk 2005). 

Detta är ett intressant förhållande som vi måste 

återkomma till i diskussionerna om gravfältets 

ställning i ett Sydskandinaviskt perspektiv. 

I fyra gravar (A 20, 611, 920 och 1013) påträffades 

kvarlevor av två individer i vardera grav. I 

A 20 låg två vuxna, som var 18-24 år respektive 

över 32-38 år gamla då de dog (den äldre en 

man). I A 611 fanns en 12-18 årig individ och en 

30-årig individ (ingen könsbestämd). I A 920 

fanns två barn i 2-11 års ålder och i 1013 fanns 

en 7-10 årig individ och en 18-åring. Inte heller 

i dessa gravar kunde någon av individerna könsbestämmas 

(Wilhelmson, denna volym). Gravar 

med mer än en individ förekommer under romersk 

järnålder i Sydskandinavien och är känt 

både i skelett- och brandgravar. Oftast rör det 

sig om gravar med 2 – 3 individer, men enstaka 

exempel på gravar med betydligt fler individer 

finns också (se t.ex. Lind 1991 s. 41, Björk 2005 

s. 227f, 244). 

Gravnedgrävningarna låg generellt sett i 

nord – sydlig riktning, med de gravlagdas huvuden 

åt norr i de flesta av de fall då detta gick 

att avgöra av skelettdelar eller skelettfärgningar 

(i många fall fanns inga spår alls av kvarlevor 

i gravarna). Grav 1045 är det enda exemplet på 

att den döda med säkerhet lagts med huvudet 

åt söder. 

Det förekom även några gravar som var 

orienterade i mer eller mindre öst – västlig 

riktning, men de utgör en mycket liten andel 

av det totala materialet. Av de sex individer 

som gravlagts i öst – västlig riktning kunde det 

konstateras att individerna hade gravlagts med 

huvudet åt öster i de två fall kroppsriktningen 

gick att fastställa (A 715 och 956). Jämför vi detta 

med samtida gravar från Skåne så kan vi se att 

Istabymaterialet stämmer väl överens med att 

nord – sydliga respektive öst – västliga gravar 

är de två helt dominerande gravriktningarna 

vid den här tiden (fig. 8, se även Björk 2005 

s. 57f samt där anförd litteratur). Det går inte 

att se någon skillnad i gravriktningarna mellan 

barn- och vuxengravarna. 

I de 8 gravar där kroppsställningen gått att 

avgöra definitivt har den i samtliga fall varit 

ryggläge. För ytterligare 12 gravar tyder mycket 

på att även dessa individer lagts i ryggläge. De 

överlag smala stockkistorna talar också för att 

ryggläge varit dominerande. De dödas positio-

ner kan exemplifieras med A 56 och 613, där det 

är särskilt tydligt att de döda lagts på rygg (fig. 

9). Rygglägets totala dominans är förvånande 

med tanke på att hocker och sidoläge är vanligt 

under äldre romersk järnålder. Hocker dominerar 

exempelvis på Själland och är relativt vanligt 

på Bornholm och i Skåne (Liversage 1980 s. 12, 

Ethelberg 2000 s. 25f, Fig.19 – 20, Lind 1991 s. 

38, Björk 2005 s. 195ff). Iakttagelsen från Istaby 

är naturligtvis behäftat med den allvarliga 

källkritiska reservationen att för merparten av 

gravarna har individernas kroppsställning inte 

gått att avgöra. Detta gäller i synnerhet barngravarna, 

där kroppsställningen inte kunnat avgöras 

definitivt i något fall alls. De stora lokala 

och regionala variationerna i Sydskandinavien 

är relativt allmänt beskrivna, och statistiskt sett 

dåligt belagda, även om det finns ett antal studier 

som pekat ut vissa tydliga särdrag, framför 

allt i Danmark (se t.ex. Brøndsted 1966 s. 139ff, 

Hedeager 1992 s. 123ff). 

I 27 av skelettgravarna påträffades säkra 

färgningar av träkistor. I ytterligare 5 fall finns 

indikationer på träkistor. I 13 fall har kisttypen 

gått att fastställa och det rör sig då i samtliga fall 

om rester av stockkistor. Med stockkistor menas 

här kistor av urholkade stammar. Att de har 

varit av denna typ framgår tydligt av de skålade 

former som träfärgningarna efterlämnat i flera 

av gravarnas tvärsnitt (fig. 7, 10, 11 och Gravförteckning 

på CD). Endast i två eller tre fall fanns 

spår som kan tolkas som kistlock eller annan 

täckning av trä (A 715, 759?, 760). De stockkistor 

Fig. 7 (motstående sida). Barngrav A 619 (överst) och vuxengrav 

A 706 (nederst) är typexempel på barn- respektive 

vuxengravar i Istaby. 

Fig. 8 (t.v). Schematisk bild som visar skelettgravarnas orienteringar. 

Norr är uppåt. 

Fig. 9 (överst t.v). Grav A 613, där det tydligt framgår att den 

döde lagts i ryggläge. 

Fig. 10 (överst t.h). Grav A 614 med färgning av stockkista. 

36

som finns i Istaby har nära paralleller på andra 

håll i Sydskandinavien. Kistor av den här typen 

har dokumenterats bland annat på Slusegårdsgravfältet 

på Bornholm, på Vallebergagravfältet 

på Österlen och på Stengadegravfältet på Langeland 

(Strömberg 1975, Skaarup 1976, Klindt 

Jensen 1978, Lind 1991, Björk 2005). Den här 

typen av kistor är känd redan från bronsåldern 

i ett antal gravhögar i Skandinavien, men den 

är alltså också vanlig i äldre romersk järnålder. 

Man kan fråga sig om det inte är sedvänjan att 

begrava i stockkistor i Istaby som har lett till 

att en stor andel av de vuxna lagts i ryggläge. 

Det är svårt att få plats med en person i utpräglad 

hockerställning om man inte holkar ur en 

väldigt grov stam. Bredden på stockkistorna i 

Istaby ligger mellan 0,30 och 0,75 m, men merparten 

mellan 0,3 och 0,5 m. Det bör i detta 

sammanhang framhållas att några av de förhållandevis 

korta men breda gravarna på gravfältet 

kan vara rester av gravar där vuxna individer 

blivit begravda i hockerställning (t.ex. i A 632). 

Detta förblir dock spekulationer eftersom det 

inte gått att belägga säkert i något fall. 

Flertalet av gravarna med stockkistor har haft 

stenram som stöttat upp kring kistan. Fleralet 

skelettgravar har också haft en stenpackning 

eller stenhög över kistan, som sjunkit ned när 

kistan förmultnat. De största och djupast grävda 

gravarna utmärker sig tydligt genom att de överlag 

är betydligt rikare utrustade och några fall 

också mer komplext uppbyggda än merparten av 

skelettgravarna på gravfältet (t.ex. A 20, 611 och 

37 

760). Några av dem är dessutom centralgravar 

i stensättningarna på platsen. Det har noterats 

i flera sammanhang att statusbetonade skelettgravar 

som regel är större och djupare grävda 

än genomsnittet. De implikationer detta får i 

Istabymaterialet återkommer vi i någon mån till 

i samband med gravgåvorna, men framför allt 

när det gäller Perspektiv och tolkningar. 

Det är endast en skelettgrav i Istaby som är 

påtagligt omrörd. Det gäller den rikt utrustade 

A 250, där många av gravgåvorna påträffades 

huller om buller. Gravens fyllning hade en till 

stora delar avvikande karaktär jämfört med de 

andra samtida gravarna. I ändarna av graven 

fanns partier av gråsvart, ostörd sand, medan 

merparten av gravens fyllning bestod av grågul 

sand. Några av föremålen i graven påträffades 

långt upp i fyllningen och exempelvis låg en 

hårnål under gravens enda kvarvarande täckblock, 

25 cm ovanför gravens botten. Endast en 

del av föremålen påträffades på vad som kan 

antas vara deras ursprungliga placering. Sammantaget 

styrker iakttagelserna antagandet att 

den blivit omrörd. 

Det är känt att gravplundring förekommit 

under romersk järnålder. På det stora Slusegårdsgravfältet 

på Bornholm har plundring av framför 

allt de rikt utrustade gravarna varit mycket 

vanlig, och det är belagt att det skett redan 

under järnåldern, ofta strax efter begravningen 

(Lind 1991 s. 43ff). Det är konstaterat att plundringen 

varit begränsad till B2 och övergången 

till C1, vilket sätts i samband med bristen på 

brons vid Markomannerkrigen på kontinenten 

(Rasmussen 2010 s. 61f). 

Sekundära störningar är också mycket vanliga 

i gravar från romersk järnålder på Öland. 

Monika Rasch menar att för ett stort antal av 

dessa har det rört sig om rituellt beteende. Ingreppen 

har gjorts i huvudändan av gravarna 

och det saknas ofta skelettdelar – inte sällan just 

skallen – medan den nedre delen av kroppen 

lämnats orörd. Ingreppen måste ha gjorts efter 

att kroppen brutits ned, eftersom det inte finns 

några tecken på att kroppsdelar exempelvis skurits 

loss. I några gravar var dock de sekundära 

ingreppen så omfattande att de måste tolkas 

som regelrätt plundring under förhistorisk eller 

historisk tid. I dessa fall var skeletten nästan helt 

förstörda och gravgåvor saknades i stort sett helt 

(Rasch 1994 s. 195f). 

I en brandgrav från äldre romersk järnålder, 

respektive i en skelettgrav från yngre romersk 

järnålder på Kristinebergsgravfältet vid 

Malmö, kunde det observeras att gravarna blivit 

plundrade. Det kunde också konstateras att 

skelettgraven plundrats redan när träkistan var 

intakt (Rudebeck & Ödman 2000 s. 178, 181). 

Även på Dunstorpgravfältet i sydvästra Skåne 

hade flera av högarna och stensättningarna från 

yngre romersk järnålder och folkvandringstid 

utsatts för plundring. Här handlar det uteslutande 

om brandgravar och det har inte varit 

möjligt att utesluta att plundringen skett långt 

efter att gravfältet var i bruk (Nagy 1975). Listan 

på plundrade gravar skulle kunna göras betyd-

Fig. 11. Sektion av gravar där kistfärgningen syns tydligt. 

Skala 1:40. 

ligt längre, men dessa exempel får tjäna som 

bakgrund till att sätta in fenomenet i ett större 

geografiskt och kronologiskt sammanhang. Troligen 

har också Istabygraven A 250 blivit plundrad 

redan i förhistorisk tid. Det är den enda 

graven som blivit plundrad på Istabygravfältet 

och det är samtidigt den rikast utrustade individen. 

Det är knappast en slump. Samtidigt kan 

det inte uteslutas att gravar ibland blivit störda 

av grävande djur, t.ex. hund, räv eller grävling, 

som varit ute efter liket. Det är förmodligen en 

väl så vanlig anledning till att gravar är omrörda 

som att de blivit plundrade av människor. 

Ett par av gravarna kräver ett särskilt omnämnande 

eftersom gravtyp och gravskick är 

svårtolkad. Den första är A 550 som utgjordes 

946 

903 

799 

av en keramikkoncentration, bestående av stora 

delar av ett stort hankkärl. Keramikkoncentrationen 

påträffades inom en ca 0,9 x 0,5 m stor 

och 0,18 m djup nedgrävning i en stenpackning 

(resterna av Stensättning VIII?). Det observerades 

inga ben eller brända ben i anslutning till 

kärlet eller i nedgrävningen i övrigt. Det mesta 

talar därför för att det rör sig om rester av en 

skelettgrav. 

Den andra graven är A 632. Denna grav bestod 

av en härdliknande nedgrävning. Ovanpå 

stenarna i härden påträffades ett meanderornerat 

lerkärl, en krumkniv, en hartstätningsring 

och en järnsyl. Björkquist och Persson föreslog 

tidigt att anläggningen skulle ges en rituell tolkning 

(Björkquist & Persson 1979 s. 10). Fynd- 

sammansättningen talar dock klart för att det 

rör sig om en grav. Den troligaste tolkningen är 

därför att det är en skelettgrav som råkat grävas 

där det funnits en gammal härd och att man 

helt enkelt valt att lägga den döda på samma 

nivå som den övre delen av härdens stenfyllning, 

istället för att byta läge och göra ett nytt 

gravschakt på en annan plats. En 14 C-analys av 

träkol från härden visar att den är från yngre 

förromersk järnålder – äldre romersk järnåldet 

(90 BC–55 AD, 1 sigma, LuS 6992). Dateringen 

av härden och fynden från graven motsäger inte 

att den senare skall dateras till äldre romersk 

järnålder. Sannolikt period B1. Att inga brända 

ben påträffades talar för att det även i detta fall 

rört sig om en skelettgrav. 

38

39 

Brandgravar 

Brandgravarna utgörs av en ganska heterogen 

grupp anläggningstyper. Det förekommer 

såväl ben-/brandlager, brandgropar, urnebrandgropar 

och urnegravar på gravfältet. I en del av 

dessa anläggningar var mängden brända ben så 

liten att det kan diskuteras om de i själva verket 

inte utgör rester av likbål snarare än gravar (se 

Wilhelmson i denna volym). 

Ben- och brandlagerna på platsen är sannolikt 

underrepresenterade med tanke på att 

stensättningarna på platsen utsatts för omfattande 

odlingsskador. Stora delar av stensättningarna 

hade plöjts bort, men som nämnts ovan 

påträffades bevarade benlager under delar av 

stensättning II och VI. Ben- och brandlagernas 

utbredning sammanfaller till stor del med stensättningarna. 

Lagren under stensättning VI och 

VII tolkas som att ytan svetts av direkt innan 

stensättningen anlades (Björkquist & Persson 

1979 s. 9f). Ben- och brandlagerna var i hög 

grad uppblandade med sot. Mer eller mindre 

fragmenterade brand- och benlager påträffades 

inom stensättning II, III, IV, VI och VII (Gravförteckning, 

CD). Här påträffades i ett par fall 

brända ben av människa (A 1036) och ett antal 

spridda artefakter, som kommer från mer eller 

mindre omrörda gravsättningar, men också enstaka 

föremål som härrör från de äldre boplatslämningarna 

på platsen. Jag återkommer till 

föremålen i genomgången av artefakterna från 

gravarna, i kapitlet Föremålen och dateringarna. 

Urnegravarna och urnebrandgroparna ligger 

huvudsakligen samlade i två grupper, på 

gravfältets centrala del respektive i den östra 

delen. Det är intressant att notera att just dessa 

delar av undersökningsytan också innehåller 

koncentrationer av härdar (se planritn. CD). 

Detta skulle mycket väl kunna tala för att en 

del av härdarna i själva verket utgör rester av bål 

från likbränningar. En utförligare diskussion 

om detta förs i samband med den osteologiska 

analysen. 

Urnegravarna och urnebrandgroparna bestod 

av relativt små nedgrävningar på omkring 

0,3 – 0,7 m i diameter, eller längd-bredd, och de 

var mellan 0,2–0,5 m djupa (A 244, 561, 575). Två 

urnegravar innehöll bikärl. Den ena graven (A 

244, fig. 12) utgörs av en urnegrav med ett större 

förvaringskärl som benbehållare och två bikärl 

i form av en kopp och en fotbägare. Bikärlen

var placerade inuti det stora förvaringskärlet, 

tillsammans med de brända benen. Den andra 

(A 561) utgörs av en urnegrav med ett större 

förvaringskärl som benbehållare och ett bikärl 

i form av en bägare. Bikärlet var i detta fall placerat 

jämte det stora förvaringskärlet (se fig. 78). 

De enskilda kärlen presenteras mer ingående i 

nästa kapitel. 

Bikärl i brandgravar är känt i en stor del av 

Skandinavien. Enbart från en jämförelse mellan 

några större publikationer kan man se att 

bikärl finns åtminstone från yngre bronsålder 

till folkvandringstid. På Såntorpgravfältet i Västergötland 

fanns det 16 gravar med bikärl. De 

dateras till yngre förromersk och äldre romersk 

järnålder. Många av bikärlen från detta gravfält 

är eldpåverkade, vilket inte själva benbehållarna 

är (Lundström & Theliander 2004 s. 54). 

På Slusegårdsgravfältet på Bornholm fanns 

det omkring 90 brandgravar som innehöll mer 

än ett lerkärl vardera. Det innebär nästan 10 

% av det totala antalet brandgravar. Vanligtvis 

innehöll brandgravarna med bikärl mellan 2–4 

lerkärl, men gravar med upp till 10 kärl förekommer. 

Det är tydligt att brandgravarna med 

många lerkärl har sin tyngdpunkt i C1a–C2 på 

Slusegård, men det finns också ett äldre skikt 

från äldre romersk järnålder (se Klindt Jensen 

1978a s. 12f, 159, Pl. 4c, 1978b, t.ex. fig. 85 och A 

196, 811, 814, 839, 840). 

Urnegravar och urnebrandgropar med bikärl 

är relativt ovanliga i Blekinge och Skåne. 

För Blekinges del spelar det helt säkert in att 

Fig. 12. Urnegrav med bikärl, A 244 (motstående sida) och utan bikärl, A 575 (ovan). 

det är påtagligt få gravar som är arkeologiskt 

undersökta över huvud taget. Från Ingelstorp 

i Skåne finns en urnebrandgrop, grävd invid 

en rest sten, som innehöll två keramikbägare. 

Graven är daterad till yngre förromersk – äldre 

romersk järnålder (Strömberg 1982 s. 173f, Abb. 

119, 124, Björk 2005 s. 207). Brandgravar med 

bikärl finns även representerade från andra platser 

i Skåne. En nära parallell till A 244 i Istaby 

utgörs av grav 22 i Simris, även om den har en 

yngre datering – C1a (Stjernquist 1955 s. 12, Björk 

2005 s. 15) – och en grav i Valleberga med tre 

kärl som daterats till B2 (Strömberg 1975 s. 1ff, 

Björk 2005 s. 213). Ytterligare ett exempel på en 

tidig urnebrandgrop med bikärl kommer från 

Maglarp i Skåne. Denna grav innehöll ett stort 

meanderornerat kärl som åtföljdes av en bägare, 

en skära och tre fibulor (Hansen 1945 s. 54: grav 

11, Björk 2005 s. 227). Graven dateras genom 

fibulorna och skäran till B2. 

Två anmärkningsvärda keramikkoncentrationer 

påträffades i den centrala delen av stensättning 

II, respektive i den nordvästra delen av 

stensättning VI. De har tolkats som förstörda 

urnegravar alternativt urnebrandgropar. I det 

första fallet rör det sig om en ansamling skärvor 

från två hankförsedda kärl och i det andra om 

ett kärl med förtjockad och facetterad mynning. 

Dessa kärl finns närmare redovisade i nästa kapitel. 

Det fanns minst 12 (maximalt 18) enkla 

brandgropar på gravfältet. Merparten av dessa 

var relativt anonyma, sett till utseende och innehåll. 

I en av dem fanns det dock en färgning ef- 

40

ter en stolpe (A 42 – se ovan Stolpmarkör). Storleken 

på själva brandgroparna varierade mellan 

0,20 och 0,93 m i diameter och de var mellan 

0,06 och 0,51 m djupa. Antalet fragment brända 

ben och deras vikt är överlag lågt. Det gör att 

det är angeläget att diskutera tolkningen av dem 

i samband med den osteologiska analysen (Wilhelmson 

denna volym). I gravfältets sydöstra 

del låg tre anläggningar som kräver ett särskilt 

omnämnande. Det rör sig om ett stolphål (A 

862), en brandgrop (A 861) och en nedgrävning 

som innehöll en keramikkanna (A 863). Dessa 

anläggningar låg inom en yta av endast ett par 

kvadratmeter och det nära rumsliga sambandet 

gör att det är troligt att åtminstone gropen med 

kannan skall knytas till graven. 

41 

Stratigrafiska 

iakttagelser 

Så gott som alla gravar var nedgrävda i kulturlagerna 

på platsen, bortsett från stensättningarna 

som var anlagda på kulturlagerna. 

Markytan verkar enbart ha röjts av och i några 

tillfällen svetts av innan stensättningarna anlades 

(Björkquist & Persson 1979 s. 9f). 

Det finns åtskilliga exempel på gravar som 

skär äldre anläggningar, men detta har inte skett 

avsiktligt i de enskilda fallen, utan är helt enkelt 

ett resultat av att man har valt en gammal 

övergiven boplatsyta som gravfält. Det finns 

också några gravar som skärs av yngre anläggningar. 

Även här handlar det om slumpmässiga 

tangeringar, orsakade av olika aktiviteter under 

yngre järnålder och sen historisk tid (se A 244, 

799, 800). 

De stratigrafiska sambanden mellan enskilda 

gravar på platsen är det som är intressantast i 

detta sammanhang. Det finns inte mindre än 

åtta fall med totalt sjutton gravar, som har tydliga 

stratigrafiska samband med varandra. De 

utgörs av A 300 som skär A 301, A 140b som skär 

A 140a, A 560 som skär A 642, A 886 som skär A 

920, A 1000 som skär A 1001, A 1003 som skär A 

1002 och A 979 som skär stensättning V. Dessutom 

överlappar stensättning III stensättningarna 

I och IV. Dessa stratigrafiska iakttagelser utgör 

tillsammans med fyndmaterialet en grund för 

att upprätta en relativ kronologi för gravfältet. 

Men innan vi gör det måste vi bekanta oss med 

föremålen i gravarna.

C3 

C2 

C1b 

C1a 

B2 /C1a 

B2 

B1b 

B1a 

400 

310 /230 

250 /260 

210 /220 

150 /160 

70 

40 

0 

Vi har sett att det är en mycket hög andel av 

Istabygravarna som innehåller gravgåvor. 

Det innebär att det finns goda möjligheter att 

studera gravfältets kronologi och struktur. För 

att nå dithän krävs det att varje enskilt föremål 

granskas. I första hand med avseende på bestämning 

av föremålen och därigenom datering av 

de enskilda gravarna. 

För artefakternas dateringar har jag använt 

mig av den periodindelning av romersk järnålder 

som gjorts av Ulla Lund Hansen (1987, se fig. 13). 

Hänvisningar till typologier, dateringar etc. för 

varje enskild föremålskategori återfinns under 

respektive avsnitt. 

Fig. 13. Periodindelning av romersk järnålder som används i 

detta arbete (efter Lund Hansen 1987 s. 30). 

Föremålen & 

dateringarna 

Tony Björk 

42

43 

Vapen 

På gravfältet påträffades tre gravar som innehöll 

vapen eller vapenrelaterade föremål, samt 

en lösfunnen lans som sannolikt härrör från en 

förstörd eller plundrad grav. Vapnen från Istaby 

behandlades i en avhandling om vapengravar på 

Sveriges fastland av Påvel Nicklasson, från 1997. 

De iakttagelser som Nicklasson gjorde utgör en 

bas även för min beskrivning av dem. 

I graven A 20, som innehöll kvarlevor av två 

män, påträffades en lansspets, en sköldbuckla, 

ett sköldhandtag, rester av vad som kan ha varit 

ett sköldkantsbeslag och en kniv. Alla dessa 

föremål är av järn. Dessutom innehöll graven 

ett meanderornerat lerkärl och i fyllningen påträffades 

en järnspik (fig. 14). Lansen är dåligt 

bevarad och därför svår att typbestämma, men 

den tillhör tveklöst någon av Ilkjærs typ 3 eller 

6, som dateras inom period B1-C1. Sköldbucklan 

är däremot en tydlig representant för Ilkjærs typ 

1, som har en snäv datering till B1, möjligen tidig 

B2. Detsamma gäller för sköldhandtaget, som 

är av Ilkjærs typ 1 och som också dateras till period 

B1 (Ilkjaer 1990a s. 29ff, 328ff). Graven kan 

därför med stor säkerhet dateras till period B1. 

Grav A 611 innehöll kvarlevor av en vuxen 

individ som försetts med ett eneggat svärd, en 

järnkniv och ett lerkärl (fig. 15). Svärdet är påtagligt 

kort (36,5 cm) och har få skaftnitar i greppet. 

Just antalet skaftnitar och svärdens längd 

Fig. 14 (överst). Vapendelar i A 20. Skala 1:4. 

Fig. 15. Svärdet från A 611 in situ. 

är enligt Nicklasson viktiga dateringskriterier 

för de eneggade svärden. Baserat på hans resonemang 

bör svärdet ges en datering till äldre 

romersk järnålder, B1-B2 (Nicklasson 1997 s. 

42f). Lerkärlet antyder en datering till slutet av 

äldre romersk järnålder, varför en datering av 

graven bör sättas till B2 (se Keramik). 

I grav A 903 fanns rester av tandemalj från en 

vuxen individ. Även i denna grav fanns ett eneggat 

svärd (fig. 16) och dessutom två järnknivar, 

en järnnål, en järnring och ett meanderornerat 

lerkärl. Svärdet är av samma typ som det som 

påträffades i A 611, men det är något längre (43 

cm). Även detta svärd har få skaftnitar och kan 

dateras till äldre romersk järnålder, B1-B2, vilket 

vi kommer att se att även lerkärlet visar. 

Den lösfunna lansen är utan närmare fyndomständigheter. 

Den förvaras i en låda märkt 

”Istaby A 960” på Blekinge museum, men det 

finns ingen uppgift eller markering på ritningen 

som antyder att det hittades en lansspets i denna 

grav. Lansen är ganska asymmetrisk, med rester 

av träskaftet i holken. Den är relativt välbevarad, 

men trots det svår att placera inom 

Ilkjærs typer. Liksom fallet med lansen från A 

20 så hör denna lans hemma inom Ilkjærs typ 

3 eller 6, vilket ger den en grov datering inom 

tidsrummet B1-C1. Nicklasson daterar lansen 

till B1, och med hänsyn till lanstypens allmänt 

ålderdomliga karaktär och med beaktande av 

dateringen av gravfältet som helhet (se nedan), 

är det högst sannolikt att även den hör hemma 

i äldre romersk järnålder.

Båda lansarna från Istabygravfältet är korta 

och grova. De är ganska svåra att datera närmare 

än B1-C1, och framförallt den lösfunna 

lansen är mycket asymmetrisk till formen. Detta 

ålderdomliga drag är förmodligen orsaken till 

att Nicklasson daterar den till B1 (Nicklasson 

1997 s. 88, 244). De korta asymmetriska lansarna 

ger intryck av att vara tillverkade lokalt, 

på många olika platser i Skandinavien, eftersom 

de är svåra att placera inom en fast typologisk 

ram, till skillnad från lans- och spjutspetsar från 

senare perioder. De tidiga lansarna ger intryck 

av att vara den lokale smedens verk, medan de 

från den senare delen av äldre järnålder snarare 

ger intryck av att ett mindre antal, specialiserade 

vapensmeder stått för produktionen. 

I den västra delen av Stensättning III påträffades 

bl.a. några järnfragment, som utgörs av ett 

möjligt fragmentariskt sköldhandtag (fig. 17) 

och eventuellt en fragmentarisk sköldbuckla, 

samt en järnkniv. Problemet är att dessa föremål 

är så pass fragmentariska att det helt enkelt inte 

går att ställa det utom allt tvivel att det faktiskt 

är vapen. En exakt datering av dem bedöms 

inte som möjlig, även om de har drag som bör 

placera dem i yngre romartid. 

I den sydvästra delen av Stensättning VI, 

precis söder om ett gravklot, påträffades en 

dekornit av brons med kullig skalle (fig. 18). 

Skallen är ornerad med en guld- eller emaljinläggning 

i form av ett enkelt, gult kors. Det 

är rimligt att anta att spiken har hört till en 

sköldbuckla eller ett större beslag av någon sort. 

Spiken har nära motsvarigheter i Öländska fynd 

från yngre förromersk järnålder (se t.ex. grav 20, 

Brogård i Bredsätra sn, med nitar med halvrunda 

huvuden som har korsformade nedskärningar för 

emaljinläggning – ÖJG I s. 277). 

Fem meter västsydväst om Stensättning I 

påträffades huvudet av en dekornit av järn, med 

kullig skalle, som påminner om de nithuvud 

som återfinns på sköldbucklor och sköldhandtag 

från romersk järnålder (Ilkjær 2001a s. 329ff, 

2001b 314f). Det är troligt att den har hört till 

en sköldbuckla eller ett större beslag av någon 

sort. 1,5 m nordost om dekorniten påträffades 

en klump med smält brons. Inget av dessa fynd 

kom i anslutning till några iakttagna nedgrävningar, 

utan de påträffades i övergången mellan 

recent matjord och den yta som odlades under 

förromersk järnålder. 

I genomgången av vapengravar och vapenfynd 

måste vi också kommentera ett fynd som 

uppmärksammats av Nicklasson. I en anläggning 

som tolkas som en grop (A 53), skuren av en 

brandgrop och fundamentet till en rest sten (A 

54 och 55), påträffades ett järnföremål som han 

menar ”kan vara ett svärdslidebeslag” (Nicklasson 

1997 s. 88). Vid närmare granskning av 

Fig. 16 (överst). Svärdet i A 903. 

Fig. 17 (mitten). Sköldhandtag från västra delen av Stensättning 

II. 

Fig. 18 (nederst). Dekornit av brons med guld- eller emaljinläggning 

från Stensättning VI. 

44

fyndet och dokumentationsmaterialet håller jag 

med om den ursprungliga tolkningen av anläggningen 

och betraktar inte den som en grav (se 

föregående kapitel Rest sten). Föremålet måste 

vara en remlöpare som hört till någon slags bälte 

eller sele (fig. 19). Denna bestämning gjordes 

också initialt av Björkquist och Persson, vilket 

framgår tydligt av det konserveringsmissiv som 

upprättades inför konserveringen på LUHM. 

Baserat på övrigt fyndmaterial kan A 53 dateras 

till yngre bronsålder-förromersk järnålder. 

Nicklasson hade uppenbarligen inte tillgång till 

dokumentationsmaterialet och/eller föremålets 

kontext när han bedömde det. Föremålet hör 

som jag ser det inte till kategorin vapen, men 

har trots det presenterats här för att läsaren ska 

kunna få en forskningshistorisk kontext till de 

bedömningar som gjorts. 

Dateringarna av vapengravarna från Istaby 

ligger i övrigt helt i linje med de dateringar 

som gjorts av Nicklasson (1997). Den snäva dateringen 

av framför allt grav A 20, men även 

gravarna A 611 och 903, är av särskilt intresse av 

kronologiska skäl, inte minst eftersom de även 

innehåller lerkärl som kan jämföras med övrigt 

keramikmaterial på gravfältet. 

Det är ett iögonfallande drag i Istaby att antalet 

vapengravar är stort. De är dels tidiga och 

dels relativt många. Undantaget på Öland (och 

möjligen gravfältet Hammarsnäs i Skåne) har det 

inte undersökts så många gravar på ett och samma 

ställe som dateras till äldre romartid, vilket 

givetvis gör den relativa frekvensen svårbedömd. 

45 

Vapengravarna från den här tiden innehåller 

vanligtvis endast en lans och ibland ett lerkärl. 

De skånska vapengravarna från äldre romersk 

järnålder inskränker sig till 6 stycken (Björk 

2005 s. 75f), medan det finns fler småländska 

– minst 16 stycken – som tveklöst hör hemma i 

äldre romersk järnålder (samt ett par-tre stycken 

till som också kan höra hemma i denna tid – 

Nicklasson 1997 s. 75ff). Blekinge har också relativt 

många om man räknar med Istabygravarna. 

Totalt rör det sig om 13 stycken. Procentuellt sett 

har alltså Blekinge och Småland betydligt fler 

vapengravar än Skåne och Halland, vilket är ett 

mycket tydligt regionalt drag (Nicklasson 1997, 

Jardbrink 1995). 

De blekingska vapengravarna tillhör både B1 

och B2, men merparten av dessa tidiga vapengravar 

tillhör två gravfält. Istaby längst i väster 

och Häljarum, i Jämjö socken, i den östra delen 

av Blekinge. Representativitetsproblematik är 

naturligtvis central och svår att komma runt när 

man diskuterar så här tunna material. 

De småländska vapengravarna från äldre romersk 

järnålder tillhör i stort sett alla B2. Undantaget 

är ett par äldre gravar i de norra delarna av 

Jönköpings län (Nicklasson 1997 s. 75). 

De skånska vapengravarna tillhör främst B2 

eller har vidare dateringar till B. Endast en grav 

från Valleberga är säkert daterad innanför B1, 

men sannolikt skall även gravarna från Maglarp 

och Fjälkinge räknas till B1 (Nicklasson 1997, 

Ericson & Wickberg 2005b, Björk 2005). Nicklasson 

drar slutsatsen att: I stort bildar Halland, 

Blekinge och Småland en enhetlig sfär avseende 

vapengravsskicket med regionala och lokala variationer. 

De övergripande likheterna är emellertid 

större än skillnaderna. I detta område har man 

under B2 och C1a föredragit stora vapenuppsättningar, 

vilket skiljer ut det mot centralområdena 

i Väster- och Östergötland (Nicklasson 

1997 s. 90). 

Häljarum nämns som det enda exemplet 

på ett gravfält i Blekinge med lång tradition av 

vapenbegravningar (Nicklasson s. 88ff, 95f, 154). 

Likheterna mellan Häljarum och Simris måste 

dock nämnas, även om de ingår i delvis skilda 

traditioner med brand- respektive skelettgravar. 

Återigen gör representativiteten det omöjligt att 

dra säkra slutsatser. Det är alltför få gravfält som 

säkert är ens tillnärmelsevis totalundersökta. 

Det ska avslutningsvis noteras att samtliga 

vapengravar från Istaby är betydligt större och 

djupare grävda än de genomsnittliga gravarna. 

Det talar för det första om att det rör sig om 

vuxna individer, men det är säkert också ett 

uttryck för att en särskild omsorg ägnats dessa 

individer och att de därmed haft en annan status 

än merparten av de människor som gravlagts på 

platsen. Åtminstone vid tidpunkten för deras 

död. Detta beteende känner vi igen från många 

av de statusbetonade gravarna i Skandinavien 

från den här tiden. Exempelvis är de statusbetonade 

gravarna i Danmark och Sverige, framför 

allt från yngre romersk järnålder, som regel större, 

djupare och med mer omfattande stenpackningar 

och/eller stenkistor än de genomsnittliga

A 53 

Fig. 19. Föremålen från A 250. Teckningar i skala 1:4. 

Nedan till vänster: Remlöpare av järn från A 53. Skala 1:4. 

skelettgravarna (se t.ex. Hedeager 1992 s. 128, 

Nicklasson 1997 s. 37, Fig. 5, Ethelberg 2000 s. 

19ff, Fig.11). Samtidigt kan vi notera att ingen 

av vapengravarna i Istaby säkert hört ihop med 

ett synligt gravmonument. 

Dräkt- och smyckesrelaterat 

Till denna kategori av föremål räknar jag fibulor, 

hår- och dräktnålar, pärlor, söljor, remändes- 

och andra rembeslag och -hängen. På sitt 

sätt är detta en konstruerad samling av flera 

skilda artefaktkategorier, men i det här fallet 

innebär det inga stora problem, eftersom det 

endast är ett fåtal gravar som innehåller dessa 

typer av fynd. 

Det är en grav i Istaby som sticker ut som 

särskilt rikt utrustad med den här typen av 

gravgåvor – A 250. I graven fanns kvarlevor av 

en ung individ i 9-10 års ålder som hade försetts 

med tre bronsfibulor, med påläggningar 

av guld och silver, en hårnål av silver och ett 

pärlhalsband med 20 guldfoliepärlor (fig. 18 och 

86). Till någon dräktdetalj, eller möjligen en 

kam, hörde förmodligen en liten bronsnit, som 

påträffades i gravfyllningen. Den döda hade 

också fått med sig ett lerkärl, en nyckel av järn 

och en bronshylsa. Bronshylsan har sannolikt 

suttit i änden på skaftet till något mindre föremål, 

möjligen en slända. Graven gav vid undersökning 

intryck av att vara omrörd, genom 

fyllningens till stora delar avvikande karaktär 

jämfört med de andra samtida gravarna. Fyndet 

av hårnålen, några pärlor och fibulorna gjordes 

långt upp i fyllningen – hårnålen under det enda 

kvarvarande täckblocket – och detta styrker ett 

sådant antagande (se föregående kapitel). Det 

går alltså inte säkert att säga att alla de föremål 

som ursprungligen lagts i graven har återfunnits. 

Fibulan är generellt sett ett föremål som kan 

knytas till kvinnogravar från den här tiden. Det 

förekommer emellertid fibulor även i mansgravar, 

och då framför allt i rikt utrustade mansgravar 

(Björk 2005 s. 75). Nycklar som gravgåvor är 

däremot endast kända i kvinnogravar i danskt 

område (Ilkjaer 1993 s. 327). Kombinationen 

med flera fibulor, en hårnål och en nyckel gör 

att den enda rimliga tolkningen är att A 250 är 

en kvinnas grav. Eller snarare en flickas i det 

här fallet (se Osteologisk analys). 

Intill fibulorna fanns rester av två olika typer 

av ylletyg. Det är dels ett tunt tyg i kypertbindning, 

dels ett kraftigare tyg i tuskaft (Björkquist 

& Persson 1977 s. 23f, 1979 s. 6). Tygresterna är 

46

imligen rester av de kläder den döda var iförd 

vid begravningen (fig. 19). 

Fibulorna är av Almgrens grupp V, serie 8, 

typ 121, som är en relativt ovanlig fibula i Sverige. 

Merparten av typerna i grupp V, inklusive 

typ 121, är särskilt vanliga i dagens östra 

Tyskland och de har sannolikt sitt ursprung i 

detta område. Typ 121 m.fl. är också vanliga på 

Bornholm. Almgren daterar fibulorna i grupp 

V till 100-tal och början av 200-tal e. Kr. (Almgren 

1923 s. 58ff). Liversage argumenterar för 

att den här gruppen av fibulor förändras mot 

enklare former med mindre ornamentik över 

tiden. De själländska exemplaren från denna 

grupp dateras till B2 (Liversage 1980 s. 67ff). 

Någon nära motsvarighet till Istabyfibulorna 

finns dock inte i det själländska materialet. Från 

Slusegårdsgravfältet på Bornholm finns åtta fibulor 

av denna typ, varav två har mycket gemensamt 

med Istabyfibulorna. Slusegårdsfibulorna 

dateras samtliga till B2 (Lind 2010 s. 128f). En 

studie av fibulatypens kronologi i Tyskland och 

Polen ger dateringar framför allt till B2, men 

enstaka gravar från Polen har dateringar som 

sträcker sig till övergången mellan B2 och C1 

(Machajewski 1998 s. 187ff). 

Hårnålen från A 250 är av silver och den är 

en variant av Beckmanns grupp IVa, närmast 

typ 62. Typen dateras till äldre romersk järnålder, 

B1 och B2, vilket för övrigt gäller alla de 

varianter av profilerade nålar utan genombrutet 

ändparti som utgör Beckmanns grupp IVa. Nålarna 

i gruppen är vanliga i Elbe–Oderområdet 

47 

och i Danmark. Det finns ett gravfynd från en 

fragmenterad grav från ett grustag i Strøby på 

Själland med en snarlik nål, som Beckmann 

menar tillhör typ 60. David Liversage å andra 

sidan anser att denna nål är av Beckmanns typ 

62. Strøbygraven innehåller både romersk import 

och dryckeshornsbeslag som antyder en 

datering till B2. Helt klart tillhör den i varje 

fall äldre romersk järnålder (Beckmann 1966 s. 

26ff, 42, Taf. 17–18, Liversage 1980 s. 69, Lund 

Hansen 1987 s. 402, Lind 2010 s. 221). 

I A 250 påträffades också ett pärlhalsband 

bestående av 20 segmenterade guldfoliepärlor. 

Den här typen av pärlor förekommer från B 1 

till C 2, med tyngdpunkt i B 2–C 1b (Olldag 

1994, Lind 2010b). Typen har en östlig utbredning 

i Europa och anses ha tillverkats i östra 

medelhavsområdet (Helleniskt område). Två 

verkstadsplatser med säkra spår av tillverkning 

av pärltypen är kända på Rhodos. Typen är särskilt 

väl företrädd vid floden Weichsels nedre 

lopp och i Skandinavien verkar den vara särskilt 

vanlig på Bornholm. Detta indikerar att pärlorna 

kommit till Östersjöområdet via Weichsel. 

Antalet pärlor i Istabygraven måste betecknas 

som stort för en grav från den här tiden. I danska 

gravar från äldre romersk järnålder inskränker 

sig antalet pärlor som regel till uppsättningar på 

mellan 1 – 10 pärlor. Det finns inte heller någon 

motsvarighet till pärluppsättningen från grav A 

250 i det skånska gravmaterialet. Däremot finns 

det en handfull gravar på Bornholm med uppåt 

ett 40-tal guldfoliepärlor (Olldag 1994 s. 241ff). 

Föremålen i A 250 ger sammantaget graven 

en datering till B2. Det är framför allt fibulorna 

i kombination med hårnålen som ger den exaktare 

dateringen. Det finns inget annat i det 

samlade föremålsbeståndet som motsäger denna 

datering. Snarare är det så att den styrks av pärlorna 

i graven. Den snäva dateringen av denna 

grav är, liksom för ett par av vapengravarna, av 

stort kronologiskt intresse, eftersom den även 

innehåller ett lerkärl som kan jämföras med 

övrigt keramikmaterial på gravfältet (se nedan). 

Från ett parti precis där stensättningarna 

III och IV överlappar varandra påträffades en 

fragmentarisk järnfibula. Båda stensättningarna 

var så sönderodlade i detta parti att det inte gick 

att avgöra vilken av stensättningarna fibulan 

kom från. Med reservation för att fibulan saknar 

själva spiralfjädern, kan det konstateras att den 

ligger närmast Almgrens typ 120 (fig. 20, 23). 

Den här typen kan, liksom fibulorna från A 

250, dateras till B2. Faktum är att Hans-Jürgen 

Eggers utnämnde typ 120 som en av ledartefakterna 

för denna fas (Eggers 1955). 

Några meter öster om järnfibulan – fortfarande 

inom begränsningarna för Stensättning 

III och IV, men i det underliggande kulturlagret 

– påträffades en glaspärla. Pärlan har mörkt blå 

glasmassa och en inläggning i form av två distinkta 

vita slingor. Den skulle mycket väl kunna 

höra hemma i romersk järnålder (fig. 20, se även 

Olldag 1994 s. 203f, typ 2207 eller 2214), men 

vi ska ha i minnet att den är av en enkel typ, 

och den kan därmed vara betydligt yngre än så.

Pärlan hittades i ett betydligt äldre kulturlager 

och det får anses troligt att den hamnat på detta 

djup som resultat av grävande, orsakat av människor 

eller djur. Dess ursprungliga kontext är 

troligen från en grav i någon av de ovannämnda 

stensättningarna, men närmare än så kommer 

vi inte. 

I den västra delen av Stensättning III påträffades 

bl.a. en rektangulär bronssölja (fig. 20) som 

har en nära motsvarighet i en grav från Ingelstorp 

på Österlen. Denna grav har i sin tur daterats till 

äldre romersk järnålder (Strömberg 1982). Förutom 

bronssöljan fanns det även några järnföremål 

i denna del av stensättningen, som redovisas ovan 

under Vapen samt nedan under Knivar. 

Från skelettgraven A 651 härrör en rektangulär 

järnsölja, med vidhängande rester av läder 

och trä från bälte och kista (?), som hittades 

tillsammans med ytterligare ett antal föremål 

(fig. 20). Ett av dessa var ett lerkärl och graven 

har daterats till äldre romersk järnålder (B1–B2). 

I en av gravfältets östligaste stensättningar 

(Stens. II) påträffades en grav (A 1036 a–c) i 

form av ett större benlager som innehöll tre 

fyndanhopningar. I centrum av stensättningen 

fanns en koncentration av keramik tillsammans 

med ett tunt brons- eller silverbleck (a). Ett par 

meter norrut fanns en bronsring och en bronsfibula 

(b) och ett par meter österut en järnkniv 

och en järnsyl (c, se Gravförteckning, CD). Det 

kan diskuteras om fynden kommer från en enskild 

grav, eller om det inte snarare rör sig om 

flera olika. Den norra delen av stensättningen 

var helt intakt vid undersökningen och dessa 

föremål har knappast förflyttats några längre 

sträckor (fig. 2). Detta talar för att det gjorts 

mer än en biläggning i stensättningen och att 

det handlar om minst tre separata gravar inom 

monumentet. 

För att övergå till föremålen så är fibulan en 

rund plattfibula av Ørsnes typ I1b, med enstaka 

koncentriska stämpelrader (fig. 20), som kan 

dateras till tidig vendeltid – ca 550 – 650 e. Kr. 

(Ørsnes 1966 s. 129f, 207 och fig. 131–132). Efter 

Mogens Ørsnes sammanställning har mycket 

nytt material framkommit och de kronologiska 

ramarna för olika perioder, stilarter och föremålstyper 

har justerats något. Lars Jørgensen 

lägger exempelvis skedet med bland annat de 

enkla, runda skivfibulorna tidigare än Ørsnes 

– ca 520–550 e.Kr. (Jørgensen 2000 s. 123, 

Fig. 20. Överst från vänster: 

Rund plattfibula från grav A 1036b (benlager i stensättning 

II). Fibulan daterar graven till tidig vendeltid. 

Järnfibula från Stensättning III/IV Fibulan indikerar att anläggningen 

använts under B2, vilket styrks av övriga fynd. 

Nederst från vänster: 

Djurhuvudformat bronsbleck från ett fundamentet till en 

rest sten (A 54). Teckning i skala 1:4. 

Rektangulär bronssölja från Stensättning III. 

Glaspärla från Stensättning III/IV. 

Från skelettgraven A 651 härrör en rektangulär järnsölja, med 

vidhängande rester av läder och trä från bälte och kista. 

Abb. 124). Detta har att göra med en förfinad 

kronologi och att man idag lägger vendeltidens 

inledning något tidigare i årtal räknat. En något 

äldre datering av fibulatypen förändrar naturligtvis 

inte det faktum att denna grav visar att 

Istabygravfältet har en större komplexitet och 

yngre inslag än det intryck den dominerande 

fasen under yngre förromersk och äldre romersk 

järnålder i förstone ger. 

Slutligen har vi ett fynd av ett bronbleck 

med djurhuvudformad ände, som påträffades 

i fundamentet till en rest sten (A 54), intill en 

brandgrop (A 55). Blecket dateras till folkvandringstid 

– vendeltid på stilistisk grund (fig. 20). 

Fyndet ger tillsammans med den ovannämnda 

plattfibulan i Stensättning II en tydlig bekräftelse 

på att gravfältet varit i bruk åtminstone till 

övergången mellan dessa perioder. 

48

Fig. 21. Sländtrissor från gravar på Istabygravfältet. Ovan 

A 614, nedan 650 (t.v) och 636 (t.h). Teckning i skala 1:4. 

Sländtrissor 

Det påträffades fyra sländtrissor i Istabygravarna 

(A 250, 560, 614 och 636, fig. 21). Sländtrissan 

från A 250 är problematisk. Enligt gravplan och 

fyndförteckning var detta fynd en bärnstenpärla 

som var 3,5 cm i diameter. Denna har dock inte 

återfunnits i samband med detta arbete. I ett 

konserveringsmissiv står det ”klump av ovisst 

material (lera?)”, men med tanke på storleken 

och fyndet av ett fragment av en rund träpinne 

med en bronshylsa (slända?) intill bärnstenen, 

är det troligt att det rört sig om en sländtrissa i 

bärnsten. Föremålet har inte återfunnits. 

Sländtrissan från A 560 har cylindrisk form, 

medan de två från A 614 och 636 har bikonisk 

form. Samtliga är av bränd lera och kommer 

från skelettgravar som innehåller flera ytterligare 

fynd. Utöver sländtrissorna från gravarna 

påträffades minst en sländtrissa i kulturlagret 

L1. Den är också av bränd lera och av samma 

49 

bikoniska typ som de som kommer från grav 614 

och 636. Det är alltså fullt möjligt att även den 

härrör från en förstörd grav, men det är omöjligt 

att avgöra detta säkert p.g.a. den stora mängden 

lämningar av äldre och yngre boplatsaktiviteter 

på platsen. 

Sländtrissor av keramik, men även av andra 

material som ben, sten, glas och metall, förekommer 

från sen bronsålder och framåt i tiden. 

Variationer i vikt och diameter gör det möjligt 

att spinna tråd av olika tjocklekar (Stilborg 

2002b s. 143). Föremålstypen har såvitt känt inga 

tydliga kronologiska hållpunkter inom ramen 

för äldre järnålder, som gör det möjligt att använda 

dem självständigt för dateringsändamål. 

Sländtrissor förknippas av naturliga skäl 

främst med textilproduktion, men de har i olika 

sammanhang även tillmätts en betydelse utanför 

den strikt ekonomiska, som har att göra med 

framställning av textilier. Sländtrissor av brons 

är exempelvis ganska sällsynta under romersk 

järnålder och betraktas av Ulla Lund Hansen 

som ett mycket exklusivt föremål, kopplat till 

personer med en hög social status (Lund Hansen 

1995 s. 228). Förekomsten av sländtrissor är 

klart kopplad till kvinnogravar och åtminstone 

på Gotland är det belagt att de generellt sett 

förekommer i gravar som har fler föremålstyper 

än genomsnittet. Kerstin Cassel menar att sländtrissan 

har en framträdande symbolisk innebörd 

i många kulturer, där den är en metafor för att 

spinna och skapa liv. Steget till nordisk mytologi 

och de övernaturliga kvinnogestalterna, nor- 

norna, som spinner människornas livsöden är 

inte långt. Cassel menar att sländtrissan kan 

ha valts för att demonstrera vem/vilka som styr 

produktionen i samhället just för att den haft 

en så stark mytisk innebörd (Cassel 1998 s. 49, 

samt där anförd litteratur). 

Tankarna är spännande, men det finns också 

ett antal andra föremål på Istabygravfältet som 

har konkret samband med gårdarnas produktion. 

Skäror och lövknivar 

I inalles fem av gravarna påträffades skäror eller 

lövknivar (A 15, 799, 800, 920, 1013, fig. 22). 

Samtliga var skelettgravar. För en beskrivning 

och datering av materialet från Istaby har jag 

följt Penacks typologiska indelning av skäror, 

lövknivar och liar (Penack 1993). För enkelhetens 

skull benämns de gemensamt under samlingsbegreppet 

skäror i den löpande texten. 

Dessvärre har tre av skärorna inte återfunnits, 

trots eftersökningar på Blekinge museum, 

Lunds universitets historiska museum och Statens 

historiska museum (skärorna från A 799, 

920 och 1013). De har därför typbestämts utifrån 

ritningar och foton. Det är lite märkligt att så 

många som tre av fem skäror inte kan återfinnas 

idag. Det är nästan som om någon plockat ut 

dem för att skriva något, göra en utställning, 

skicka på konservering eller dylikt. Någon sådan 

uppgift finns inte. Dokumentationsmaterialet 

är dock av så pass god kvalitet att det inte råder 

några större tveksamheter i typbestämningarna, 

undantaget för skäran från A 799.

Fig. 22. Skäror, från vänster: grav A 920, grav A 15 och grav A 800. Illustrationer: Karl-Axel Björkquist, skala 1:4. Foto: Tony Björk. Till höger: skära i svepask, in situ i grav A 15. Foto: Thomas Persson. 

Se även skäran från A 1013, fig. 51. 

Samtliga skäror påträffades i skelettgravar. 

För de kommande avsnitten är det också värt att 

notera att två av skärorna kommer från centralgravar 

i stensättningar (A 15 och A 1013). 

A 15 innehöll en skära av Penacks typ 18, som 

dateras till yngre förromersk – äldre romersk 

järnålder. A 799 innehöll en skära som kan ha 

varit av Penacks typ 16 eller 18. Båda typerna 

dateras till yngre förromersk – äldre romersk 

järnålder. I A 800 fanns en skära av Penacks 

typ 26, som dateras till yngre förromersk – äldre 

romersk järnålder. I A 920 påträffades en skära 

av Penacks typ 18, som dateras till yngre förromersk 

– äldre romersk järnålder. Slutligen innehöll 

A 1013 en skära som troligen är av Penacks 

typ 35, som dateras till yngre förromersk – äldre 

romersk järnålder. 

Skäror är relativt vanliga i gravar i Sydsverige 

under yngre förromersk och äldre romersk järnålder. 

Det är en tradition som finns på svenska 

fastlandet (delar av Skåne, Blekinge, Halland, 

Småland, Öster- och Västergötland), Öland, 

Bornholm och norra Polen (Penack 1993 med 

tillägg av Hallgren 2001 s. 423, Björk 2005 s. 71f, 

Strömberg 2005 s. 170ff). Det är intressant att 

notera att gravar med skäror inte förekommer 

på Själland och Gotland, som samtidigt är de 

regioner i Skandinavien som har i särklass mest 

guld och romersk import under romersk järnålder 

(Cassel 1998 s. 45, Björk 2005 s. 126). Det 

är en tydlig tendens att skäror i gravar blir allt 

ovanligare ju längre söderut vi kommer. Längs 

södra Östersjökusten, i Tyskland och Polen, 

finns endast några få exempel på gravar med 

skäror från yngre förromersk och äldre romersk 

järnålder (Penack 1993 s. 62ff). 

Penack visar att det finns 10 gravar med 

skäror från Bornholm. Två av dem kan dateras 

till yngre förromersk järnålder, två till yngre förromersk 

– äldre romersk järnålder, två till äldre 

romersk järnålder och fyra till yngre romersk 

järnålder – folkvandringstid (Penack 1993, katalogdel 

och Karte 2 – 6). Den kronologiska 

tyngdpunkten ligger här alltså i en senare fas 

än i Skåne, Blekinge, Småland, Halland och 

Öland. Det är också tydligt att gravar med 

skäror utgör en mycket liten andel av det totala 

antalet undersökta gravar på Bornholm. Exempelvis 

har Slusegårdsgravfältet, med sina ca 1400 

gravar, endast tre gravar som innehåller skäror. 

En vardera från yngre förromersk, äldre romersk 

50

och yngre romersk järnålder (jfr Lind 1991 och 

Penack 1993). Som jämförelse finns det i Skåne 33 

gravar från motsvarande tidsperiod som innehåller 

skäror, av totalt ca 750 stycken (Björk 2005 s. 

71), relativt sett 20 gånger så många. 

Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid 

blir skäror generellt sett betydligt 

ovanligare som gravgåvor (Penack 1993 s. 58). 

Skäror påträffades på Istabygravfältet i flera fall 

tillsammans med krumknivar och sylar, i olika 

kombinationer. Denna fyndkombination är 

vanlig och känd från en mängd andra samtida 

gravfält i södra Sverige. Kombinationen av flera 

olika föremålstyper ger i allmänhet bättre dateringsmöjligheter, 

vilket vi skall återkomma till. 

Knivar 

Knivar av lite olika varianter är, näst keramiken, 

den vanligaste gravgåvan på Istabygravfältet (fig. 

23). Ordinära knivar förekommer framförallt i 

skelettgravarna, men förekomst av spridda knivar 

både i ploglager, kulturlager och stensättningar 

indikerar klart att de förekommit i ett 

antal ytligt belägna gravar, varav åtminstone 

de som påträffats i stensättningarna rimligen 

utgjorts av brandgravar. 

Kniven har varit var och ens egendom och 

ett oumbärligt allsidigt verktyg. Gemensamt för 

alla knivar på Istabygravfältet är att de har kort 

tånge, som inte har varit genomgående i skaftets 

ände. Jørgen Ilkjær kallar dessa knivar typ 2 i Illerupmaterialet, 

medan typ 1 har genomgående 

tånge och någon form av fästknopp i änden. Uti- 

51 

från jämförelser med Slusegårdsmaterialet menar 

Ilkjær att det finns en tydlig tendens till att typ 2 

övervägande tillhör B2 och framåt, medan typ 1 

uppträder först i och med period C (Ilkjær 1993 

s. 258ff). Knivar av typ 1 förekommer inte i Istabymaterialet, 

vilket kan ses som en antydan mot 

att en främre gräns i materialets datering kan 

ligga innan yngre romersk järnålder. Allmänt 

sett kan vi annars konstatera att det i dagsläget 

finns små möjligheter att använda de enskilda 

ordinära knivarna från gravfältet för daterande 

ändamål. Några andra knivtyper från Istaby 

har betydligt mer särpräglade utseenden, och 

dessa finns det desto större anledning till att vi 

fördjupar oss i. 

Läderknivar 

Olika typer av läder- eller krumknivar är en 

grupp ledartefakter för äldre järnålder. Trots 

det råder det en viss begreppsförvirring kring 

dessa typer, varför det kan vara väsentligt att 

reda ut benämningarna något innan vi går vidare 

med en presentation av Istabymaterialet. 

Det finns huvudsakligen tre olika kategorier 

av läderknivar, om vi följer Ulf-Erik Hagbergs 

funktionsbestämning och typbenämningar: den 

Öländska, den s-formade och Vallox-Säby typen 

(Hagberg 1967 s. 115ff, fig. 46). I enlighet med 

Räfs studie av de öländska krumknivarna benämner 

jag dem nedan för typ I, II och III (Räf 

2001 s. 15). Den första är den klassiska läderkniven, 

känd från omkring 1500 f. Kr. i Egypten, 

som fortfarande används av bl.a. sadelmakare. 

Den andra är den s-formade som Oxenstierna 

benämnde Krummesser, medan den tredje är 

den halvmånformade utan järnskaft, men ofta 

med urtag eller hål för ett organiskt skaft eller 

hållare. Den sistnämnda har stora likheter med 

inuiternas ulo. Alla dessa knivar finns såklart i 

sin tur i en mängd varianter. 

Läderknivarna från Istabygravfältet kan delas 

upp i Hagbergs typ I och II. I något fall 

förekommer de båda typerna i en och samma 

grav. Om vi börjar med att titta på de klassiska 

läderknivarna av Hagbergs typ I (även kallad 

Öländsk typ), så representeras de av två exemplar 

från Istaby (A 632 och 642, fig. 24). De är 

båda av den symmetriska typen, med lika lång 

del av bladet på ömse sidor av tången. Det är 

också denna variant av typ I som är vanligast 

på Öland, medan den asymmetriska varianten 

tycks förekomma i större mängd i Öster- och 

Västergötland (Räf 2001). Det finns dock inga 

övergripande studier av dessa föremålstyper, så 

detta får endast betraktas som ett förslag, och 

inte som någon definitiv tendens. 

De allra flesta symmetriska läderknivar från 

Öland hör till det första århundradet, men det 

finns ett par exempel även från det andra århundradet 

(Räf 2001 s. 27, fig. 4). Därför är 

det inte möjligt att ge dem en snävare datering 

än B1 – B2 om de ska användas ensamma för 

daterande ändamål, men vi ska ha i åtanke att 

tyngdpunkten trots allt ligger i B1, vilket det 

för övrigt finns mycket som talar för att både A 

632 och 642 gör.

A 15 

A 140b 

A 611 

A 250 

Fig. 23. De bättre bevarade knivarna från Istabygravarna. 

Teckningar i skala 1:4. 

A 960 

A 946 

A 1035 

A 636 A 760 A 20 A 56 A 715 A 244 

A 632 

A 642 

Fig. 24. Krumknivar av typ I (läderkniv) från Istabygravfältet. 

Teckning i skala 1:4. 

52

De s-formade knivarna av Hagbergs typ II 

(även kallad S-formad kniv eller Krumkniv) 

finns i sex exemplar i Istabymaterialet (A 15, 

56, 140b, 614, 799, 1013, fig. 25). Den s-formade 

kniven har så vitt jag vet inte blivit föremål för 

vare sig någon typologisk underindelning eller i 

några övergripande regionala eller internationella 

studier, vilket redan Hagberg efterlyste (aa s. 

119). Knivtypen anses allmänt förekomma under 

yngre förromersk och framför allt äldre romersk 

järnålder, och det finns ingen anledning att ifrågasätta 

denna generella datering (Armfelt 2010b 

s. 305), även om det finns antydningar till att 

den kan finnas in i tidig C1 (Henriksen 2009 

s. 171). Knivtypen finns åtminstone i en stor 

del av Tyskland och Skandinavien och det kan 

noteras att det verkar finnas mycket stora förutsättningar 

för att utarbeta en finare typologi 

och därmed också möjligheter till fördjupning i 

kronologiska och regionala tendenser i materia- 

53 

A 1013 A 614 

let. Detta gäller för övrigt även krumknivarna 

av typ I och III. 

Typ III (även kallad Vallox-Säby eller Halvmånformad 

kniv/rakkniv) förekommer inte i 

Istaby. Den är över huvud taget ovanlig i det nuvarande 

Sverige, med enstaka exemplar i gravar 

från Skåne, Öland och Mellansverige, medan 

den är rikt företrädd i gravarna på Bornholm, 

Fyn och områdena söder om Östersjön (Räf 

2001, Björk 2005, Henriksen 2009). I Slusegårdspublikationerna 

benämns typen halvmånformad 

rakkniv. Där förekommer den endast 

i mansgravar, som dateras till B1–B2 (Klindt- 

Jensen 1978b, Lind 1991, Armfelt 2010a). Från 

Fyn är de kända i gravar från yngre förromersk 

järnålder t.o.m. B2, med en tyngdpunkt i B1 

(Henriksen 2009 s. 165). 

Att det skulle röra sig om rakknivar är närmast 

ett absurt antagande. De har en storlek 

som över huvud taget inte är lämplig för det 

ändamålet, vet den som någon gång rakat sig 

med en rakkniv. Rakknivarna från bronsåldern 

är mycket mer ändamålsenliga, både i form och 

storlek. Ekholm, Räf och Henriksen har också 

avfärdat denna gamla hypotes, som härleds till 

Müller och Montelius (Ekholm 1939 s. 26f, Räf 

2001 s. 23, Henriksen 2009 s. 162f). Räfs experimentella 

studier har visat att typ I är bäst för 

tillskärning av hudar, typ II för att flå djur och 

typ III för att skrapa/skära rent hudar från fett 

och hinnor inför garvning (aa s. 26). 

Baserat på de funktionella aspekterna skulle 

typ I-III kunna benämnas läderkniv, s-formad 

flåkniv och halvmånformad beredningskniv, för 

att undvika det förvirrande begreppet krumkniv. 

Samtidigt har Mogens B. Henriksen påpekat att 

det ligger nära tillhands att uppfatta typ I och III 

som geografiska varianter av samma redskapstyp, 

vilket ter sig svårt att ha några invändningar mot 

(Henriksen 2009 s. 163).

Jag har i tidigare sammanhang poängterat 

att Hagbergs typ I och III saknas helt på Själland, 

vilket för övrigt även skäror gör (Björk 

2005 s. 126). Själland avviker härvidlag från 

större delen av Danmark och Sverige. Det är 

också intressant att notera att typ I och II inte 

förekommer tillsammans i någon grav i Istaby. 

Det är däremot en ganska vanlig fyndkombination 

på Öland, även om det inte är ett generellt 

mönster att de förekommer tillsammans (ÖJG 

I, se t.ex. s. 348ff, 354). 

Ett avvikande föremål i Istabymaterialet är 

en skaftad benplatta, som till utseendet påminner 

litet om läderknivar av typ I (A 614, fig. 26). 

Därför har jag valt att redovisa det här, även om 

föremålets användningsområde inte är säkert 

klarlagt. En annan tänkbar förklaring är att 

den skaftade benplattan kan ha använts som 

någon form av bryne eller strigla (Se Lerklumpar 

nedan). Erika Räf anser att det är sannolikt att 

A 56 A 140b 

även ben- och hornredskap använts vid beredning 

av skinn och hudar. Flintskrapor för detta 

ändamål är belagda så sent som under romersk 

järnålder (Räf 2001 s. 46, not 14). En annan typ 

av föremål som kan ha relevans i sammanhanget 

är sekundäranvända keramikskärvor som retuscherats. 

Även dessa kan tänkas ha använts 

vid beredning av hudar och pälsskinn (Räf & 

Stilborg 1999 s. 33ff). 

Fig. 25. Krumknivar av typ II (s-formad flåkniv) från Istabygravfältet. 

Teckning i skala 1:4. 

Fig. 26 (foto nederst). Den skaftade benplattan från A 614. 

A 15 

54

Fig. 27. Urval av sylar-prylar från Istaby. Övre raden fr. v: A 15 

(2 st), A 56 (1 st), A 642 (2 st). Nedre raden fr. v: A 140b (3 st), A 

632 (1 st), A 651 (1 st). 

Sylar, prylar och eldslagningsstål 

Sylar eller prylar av järn är vanligt förekommande 

i gravarna i Istaby (fig. 27). Totalt rör det sig 

om 17 exemplar från 13 gravar (A 15, 56, 140b, 557 

(?), 614, 632, 642, 651, 799, 800, 1038, S II, S III). 

Vanligtvis förekommer det en syl per grav, men 

det finns tre gravar som innehöll mer än en syl 

(A 15, 140b, 614). Sylarna förekommer ofta i kombinationer 

med skäror, knivar, läderknivar och 

s-formade flåknivar. Isolerade är de inte lämpliga 

att använda för daterande ändamål. Det handlar 

om en enkel föremålsform, med lång livslängd, 

utan några tydliga kronologiska förändringar. 

I Istabymaterialet har vi inte säkert kunnat 

konstatera förekomst av några eldslagningsstål. 

Eldslagningsstålens utformning ligger annars 

nära sylarna. Samtliga prylliknande järn har tol- 

55 

kats som sylar vid materialgenomgången. Flera 

har rester av träskaft bevarade. Samtliga har rundad 

eller rektangulär form, men utan den för 

eldslagningsstålen typiska grövre, åttkantiga och 

fasade formen i spetsen. Ilkjær konstaterar att 

eldslagningsstål är mycket ovanliga i skandinaviskt 

gravmaterial innan yngre romersk järnålder 

(Ilkjær 1993 s. 250f). Även i detta avseende signalerar 

Istabymaterialet tydligt en tillhörighet till 

tiden före period C – d.v.s. innan ca år 160 e. Kr. 

Synålar 

Synålar av järn påträffades i skelettgravarna A 

636 och 1013. Möjligen är ett nålfragment från A 

56 också rester av en synål. Nålarna från A 636 

och 1013 är fragmentariska, men vi kan konstatera 

att båda har varit mer än 5 cm långa. 

Synålar i brons och järn förekommer genom 

hela den romerska järnåldern och in i folkvandringstid. 

Några tydliga kronologiska hållpunkter 

finns inte. Däremot har det konstaterats att 

synålar av brons framför allt förekommer i rika 

kvinnogravar. Det har dock i enstaka fall i offersammanhang 

även påträffats synålar av brons 

tillsammans med typiskt manliga föremålsuppsättningar 

(Ilkjær 1993 s. 333). 

Lerklumpar 

I fyra gravar påträffades klumpar av obränd lera 

(A 747, 799, 800, 920). I A 799, 800 och 920 (fig. 

28) låg klumparna i svepaskar invid eggen på 

skäror. Man kan därför fråga sig om de har något 

samband med skärpningen av eggverktyg, t.ex. för 

att preparera striglor. Det är dock inte uteslutet att 

de har använts för annat ändamål. Gravar med 

lerklumpar förekommer även på Slusegård. Här 

har de dock inte något samband med skäror. I fallet 

grav 1236 benämns lerklumpen krukmakarlera. 

Denna grav kan för övrigt dateras till C1b. Övriga 

gravar med lerklumpar på Slusegård innehåller 

inget annat fyndmaterial (se Klindt Jensen 1978b; 

grav 855, 981, 1236 och 1300). 

Skålgropsstenar och gravklot 

Vid undersökningen påträffades skålgropsstenar 

i två gravar. I båda fallen rör det sig om stenar 

med en skålgrop vardera. Den första påträffades 

i stenramen kring en skelettgrav, som på grundval 

av storleken tolkats som en barngrav (A 252, 

fig. 29). Stenen är ca 51 cm lång och 18 cm bred. 

Själva skålgropen är 5,4 cm i diameter och 0,6 

cm djup. Graven innehöll inga ytterligare fynd, 

men det är troligt att den skall dateras innanför 

samma tidsperiod som de daterade skelettgravarna 

på gravfältet, vilket innebär B1-B2. 

Den andra skålgropsstenen påträffades i den 

västra delen av Stensättning VI (Gravförteckning, 

CD). Stenen är ca 30 cm i diameter och själva 

skålgropen är 6,7 cm i diameter och 0,9 cm djup. 

Intill denna skålgrop finns möjligen ytterligare en 

grund skålgrop om ca 5 cm i diameter och 0,2 cm 

djup. Stensättningen innehöll även ett gravklot 

och i nära anslutning till det gjordes ett fynd av 

en dekorspik av brons (se Vapen). I centrum av 

stensättningen fanns tre skelettgravar och i dess 

östra del en brandgrav (se A 560, 557, 596 och 642).

Fig. 28. Lerkärl, skära och lerklump m.m. från A 920, se även 

illustration fig. 22. 

Fig. 29. Sten med skålgropar (långsmal sten i bildens mitt), 

in situ, från A 252. 

Skålgropsstenar förekommer i gravar från 

romersk järnålder i åtminstone de östra delarna 

av Skåne samt på Öland. De förekomster jag 

har konstaterat i jämförelsematerialet för detta 

arbete utgörs av en skelettgrav från Fjälkinge, 

med vid datering till äldre järnålder, ett par 

skelettgravar från Simris och en stensättning 

med kantkedja från Smedstorp. Samtliga från 

Skåne (Björk 2005 s. 83, Stjernquist 1955 s. 6ff, 

Stjernquist 1989). Ett par andra exempel utgörs 

av två stensättningar från Öland. Den första 

var en stensättning om 20 meter i diameter från 

Algutsrum socken. Stensättningen i fråga inne- 

höll en skålgropssten med 8 skålgropar. Skålgropsstenen 

var placerad intill täckstenarna över 

en urnegrav från B1 (Stjernquist 1989 s. 93f, ÖJG 

II s. 160ff,). Den andra var en röseliknande stensättning 

om ca 9 m i diameter från Böda socken. 

Här låg en skålgropssten med 9 skålgropar och 

ett gravklot mitt på ett brandlager daterat till 

yngre romersk järnålder-folkvandringstid (ÖJG 

IV s. 39). 

Skålgropsstenar i gravar förekommer alltså 

under romersk järnålder dels i stenkistor till skelettgravar, 

dels i fyllningen till stensättningar. 

Båda exemplen finns företrädda på Istaby. 

Symboliska stenar 

Två gravar har en speciell ställning i Istaby, eftersom 

de visar på föreställningar som ofta är 

svåra att komma åt i det arkeologiska materialet. 

I skelettgravarna A 16 (fig. 30) och 760 finns vardera 

en samling med fem små kantiga respektive 

runda stenar i anslutning till det lerkärl som har 

följt den döda i graven. Grav 760 är daterad till 

B1-B2 och samma datering är trolig för A 16. En 

närliggande parallell finns på Bornholm, men 

låt oss börja i väster. 

Sedvänjan att lägga ned småstenar i gravar 

under romersk järnålder, ofta i eller i anslutning 

56

till ett lerkärl, finns iakttagen på många olika 

platser i Sydsverige och Danmark. Vad det gäller 

det danska området så såg Johannes Brøndsted 

små runda stenar, ofta nedlagda i lerkärl, som en 

form av ersättningsgåvor som kan ha symboliserat 

mat, exempelvis ägg eller bröd. Brøndsted 

ifrågasatte därmed den gängse förklaringen att 

de skulle vara spelbrickor (Brøndsted 1960 s. 

143). Det finns dock ganska tydliga skillnader i 

antalet stenar och deras placering mellan olika 

områden och olika gravfält (fig. 31). Därför kan 

det finnas anledning att nyansera resonemanget 

med en liten utblick här. 

I den östra delen av Danmark, finns det 

ett par gravar från äldre romersk järnålder på 

Själland som har en rundad sten nedlagd i ett 

57 

lerkärl (Gevninge Overdrev och Simonsborg 

grav 37, Liversage 1980 s. 18, 28ff). Från gravfältet 

Stengade på Langeland finns det 18 gravar 

som innehåller stensamlingar på mellan 10-30 

småstenar, i nästan samtliga fall nedlagda vid 

den dödas fotände. Nästan hälften av skelettgravarna 

från romersk järnålder på platsen innehåller 

sådana stensamlingar och de dateras från B2 

till C1. Jørgen Skaarup, som undersökte platsen, 

var mycket försiktig vid presentationen av detta 

fenomen och tolkar egentligen inte vad stenarna 

är eller vad de symboliserar (Skaarup 1976 s. 19ff, 

155, Diagram 1). 

En nära parallell till gravarna på Stengade är 

en skelettgrav från yngre romersk järnålder från 

Kristineberg i sydvästra Skåne. Denna grav hade 

Fig. 30. Stensamlingen med fem stenar och ett flintavslag 

i grav A 16. 

Fig. 31 (nästa sida). Tabell över gravar med symboliska stenar i 

Sydskandinavien. Förutom Istaby baserad på Liversage 1980, 

Lind 1991, Rudebeck & Ödman 2000, Skaarup 1976. 

också en ansamling småstenar vid den dödas 

fotände och den kunde dateras till C2-C3. Det 

exakta antalet stenar framgick tyvärr ej av dokumentationsmaterialet 

då resultaten publicerades 

(Kristineberg grav 152b, Rudebeck & Ödman 

2000 s. 180ff). 

Från den västra delen av Danmark beger 

vi oss till den östra. På Slusegårdsgravfältet på 

Bornholm finns det 13 gravar som innehåller 

ansamlingar av små stenar. Vanligtvis nio stycken, 

i något fall sju. De gravar som är närmare 

daterade ligger i B2, förutom en grav med en 

datering till C1-C2 (Lind 1991 s. 50). Fyndkategorin 

har inte observerats på Öland (ÖJG I-IV). 

Vi kan alltså konstatera att det förekommer 

gravar med en eller flera småstenar i skelettgravar

Grav Datering Antal 

Gevninge Overdrev (B) 1 

Simonsborg 37 (B) 1 

Istaby 16 (-) 5 

Istaby 760 (B2) 5 

Slusegård 80 (-) 9 




Slusegård 334 (B2) 9 





från romersk järnålder i södra Östersjöområdet. 

Sedvänjan ger närmast intryck av att vara ett 

kustfenomen, men här finns det skäl att göra en 

källkritisk reservation. Jag har inte gjort något 

försök att få en heltäckande bild av fenomenet, 

utan endast tagit del av lätt tillgängligt och sammanställt 

material inom ett begränsat område. 

Det finns förmodligen betydligt fler gravar som 

innehåller symboliska stenar om man gör en mer 

systematisk sammanställning och vidgar det 

geografiska området. 

Det finns all anledning att förmoda att det 

finns ett visst mörkertal också. Man kan misstänka 

att småstenar inte uppmärksammats eller 

tillvaratagits från alla de gravar som påträffats av 

en slump i samband med jordbruksarbeten och 






Slusegård 1249 (C1-C2) 9 

Stengade F (B2-C1) 15 

Stengade G (B2) 24 

Stengade H (B2) 25 

Stengade U (B2-C1) 23 

Stengade X (B2-C1) 25 

Stengade Æ (B2-C1) 24 

Stengade AD (B2-C1) 30 

Stengade AK (B2-C1) 26 

liknande. I synnerhet i områden där jordmånen 

i sig är stenbemängd. 

Som vi har sett tycks det finnas en skillnad 

mellan Langeland, Själland och sydvästra Skåne 

i förhållande till Bornholm och västra Blekinge. 

Frågan är om fenomenen är helt jämförbara. 

På Slusegård och i Istaby rör det sig i så gott 

som samtliga fall om ett udda antal stenar. Fem, 

sju eller nio stycken. Den talmagi som man genast 

får associationer till har många paralleller 

i skandinaviska järnålderssammanhang. Man 

kommer genast att tänka på alla dessa domarringar 

och deras konsekvent udda antal stenar 

– ofta just fem, sju eller nio stycken. Men det 

finns även exempel som den första ringborgen i 

Eketorp, som hade nio hörnor, Ismantorps borg 


Stengade AN (B2-C1) 25 

Stengade AP (C1) 27 

Stengade AS (B2) 15 

Stengade AZ (B2-C1) 23 

Stengade BJ (B2-C1) 10 

Stengade BN (B2-C1) 16 

Stengade BW (B2-C1) 20 

Stengade BY (B2) 21 

Stengade BÅ (B2-C1) 29 

Stengade CW (B2-C1) 28 

Kristineberg 152a (C2-3) ? 

på Öland och landsbyn Hodde på Jylland, med 

sina nio ingångar respektive. Anders Andrén 

har lanserat idén att detta representerar de nio 

världarna i den gamla nordiska kosmologin (Andrén 

2006 s. 36). 

Svepaskar – hartstätningsringar 

Ett antal gravar i Istaby innehåller hartstätningsringar 

som är de kvarvarande resterna av 

svep- eller barkaskar (fig. 32). Det var främst i skelettgravarna 

det påträffades hartstätningsringar 

och i flera fall innehöll träkärlen redskapsuppsättningar 

i form av skäror, s-formade knivar, 

prylar etc (A 15, 140B, 614, 651, 800, 920, 1013, 

1038). Endast i ett fall är det säkert belagt att en 

svepask använts som behållare i en brandgrav 

58

59 

(urnegraven A 719). De mer eller mindre intakta 

hartstätningsringarna från gravfältet har diametrar 

som varierar mellan ca 10 och 30 cm, vilket 

indirekt visar svepkärlens ungefärliga storlek. 

Förekomsten av ett antal hartstätningsfragment 

i gravfyllningar, i stensättningar och 

kulturlager indikerar ett mörkertal som åtminstone 

till en del bör härröra från förstörda gravar. 

Hartstätningsringar förknippas ofta med järnålder 

och framför allt med gravar från tidsperioden. 

Det är dock känt att svepaskar förekommer 

i Skandinaviska hushåll från åtminstone yngre 

bronsålder och förmodligen betydligt tidigare 

än så (Welinder 1999 s. 165). Från förromersk 

och romersk järnålder vet vi, framför allt från 

danska mossfynd, men även en del gravar, att 

olika typer av träkärl, kistor, askar och andra 

behållare var väl så vanliga som keramik för förvaring 

och servering av mat och dryck. Genom 

att keramiken har varit betydligt beständigare 

i de flesta fall så har den kommit att bli ett 

massmaterial som det har bedrivits avsevärt mer 

omfattande studier på. 

Fig. 32. Hartstätningsring i A 1038. Foto: Th. Persson. Se även 

fig. 97.

Bakgrund 

Kärl av keramik var inte oväntat det vanligast 

förekommande föremålet i gravarna. Ett urval 

av keramikmaterialet från Istaby har tidigare 

presenterats kortfattat av Björkquist och Persson, 

som framför allt lyfte fram att kärlen genomgående 

är av hög kvalitet, att de ofta har 

tydligt facetterade mynningskanter och att flera 

kärl är ornerade med meanderornamentik (1977, 

1979). I publikationen Keramik i Sydsverige ingår 

Istabykeramiken som en väsentlig del av det 

material från äldre romersk järnålder som finns 

avbildat (Stilborg 2002a s. 99ff). I en bilddatabas 

som finns bifogad i en CD till samma bok, finns 

en stor del av Istabykeramiken avbildad (Carlie 

m.fl. 2002). I själva verket rör det sig om samma 

teckningar av Karl-Axel Björkquist som finns 

publicerade i denna skrift. Det ges dock inte 

någon mer detaljerad beskrivning eller datering 

av de enskilda kärlen eller av Istabymaterialets 

egenart. Ole Stilborg har i annat sammanhang 

påpekat att jämförelser mellan olika gravfälts 

keramik gör det möjligt att sätta in enskilda 

gravfält i ett större regionalt och interregionalt 

sammanhang (Stilborg 2009 s. 249). Istabymaterialet 

är av mycket stort vetenskapligt värde, 

eftersom det i stor utsträckning rör sig om hela 

kärl, med god möjlighet att analysera kärlens 

alla element, till skillnad från i fragmenterade 

boplatsmaterial. Av dessa skäl har keramiken 

fått en särskilt detaljerad analys i detta arbete. 

Metoder och jämförelser 

Lerkärl från romersk järnålder indelas typmässigt 

olika av olika forskare, även om det finns 

många gemensamma beröringspunkter. Många 

av de förslag som lagts fram genom åren blandar 

i typindelningar av det keramiska materialet 

form- och funktionsrelaterade begrepp på 

olika sätt. Detta försvårar direkta jämförelser 

och därmed möjligheterna att någorlunda enkelt 

använda keramiken för kronologiska och 

typologiska studier som rör annat än enskilda 

material eller begränsade geografiska områden. 

Till detta kommer en mängd tekniska och dekormässiga 

förhållanden som rör tillverkningsteknik, 

inkluderande t.ex. lerans sammansättning, 

magring och bränningstemperatur, samt 

ytbehandling och ornamentik. Trots de problem 

som uppenbart varit förknippade med att klassificera 

keramiken efter någon slags övergripande 

och allmängiltig typologisk referensram, skall 

jag göra ett försök att beskriva, tolka och datera 

Istabykeramiken med till buds stående medel. 

Det vill säga att göra detta baserat på tidigare 

forskares indelningar och dateringar av materialet, 

med vissa justeringar, trots de tydliga svårigheter 

som är förknippade med en sådan uppgift. 

Som utgångspunkt för kronologiska jämförelser 

använder jag i stor utsträckning skånskt material. 

Detta beror dels på att Skåne angränsar 

till Listerlandet, dels på att det ännu inte gjorts 

någon sammanställning av keramikmaterialet 

från Blekinges äldre järnålder. 

Keramik 

60

Metodiskt och källkritiskt måste man ha 

klart för sig att keramiktypologi rymmer stora 

felkällor. Lera är lätt formbart och det finns anledning 

att tro att det kan finnas ganska stora regionala 

skillnader i form- och dekorutformning. 

Det kan också finnas en risk att de dateringar 

som har gjorts av keramik utifrån andra föremålskategorier, 

främst fibulor, riskerar att leda 

till cirkelresonemang om materialets datering. 

Det finns ytterst få 14 C-dateringar av keramik 

som gör att materialet så att säga står för sig 

själv. Dessa brasklappar är för all del väsentliga 

att ha i minnet när det gäller andra fyndkategorier 

också. 

Att göra en keramikkronologi utifrån en 

stram typologisering av keramiken innebär alltså 

att de indelningar man gör har inneboende 

begränsningar som man måste vara medveten 

om. Da der helt tydeligt har været tale om et jævnt 

udviklingsforløb uden skarpe brud, er det værd at 

erindre sig, at en faseopdeling baseret på bestemte 

kartypers eller udsmykningselementers forekomst 

altid vil være en kunstig størrelse, en skematisering 

af en fortidig virkelighed så at sige, hvor andre forhold 

end lige den tidsmæssige dimension naturligvis 

også spillede in (Bech 1996 s. 28). 

I Berta Stjernquist publikation av Simrisgravfältet 

på Österlen indelas de gravfunna skånska 

lerkärlen stilistiskt, i huvudsak utifrån kärlformen, 

i tre huvudgrupper : skålar, kannor och 

bägare med hank (bowls, jugs och handled beakers). 

Dessa delas sedan i varierande grad in i ett 

antal undergrupper: tidiga miniatyrkärl, kärl med 

61 

avsatt skuldra, tidiga kärl utan avsatt skuldra, fotbägare 

och fotskålar, kannor, sena skålar och miniatyrkärl 

av skåltyp, bägare med hank, höghalsade 

kärl utan hank, kärl utan hank med rundad 

eller bikonisk buk samt grovkeramik. Framför 

allt bägarna med hank underindelades därefter 

i ytterligare ett antal typer (Stjernquist 1955 s. 

69ff). Arbetet kan betecknas som en traditionell 

typserie, baserad på en stilistisk och geometrisk 

formbeskrivning av kärlen (klassificeringsbeteckning 

efter Orton m.fl. 1993 s. 158) och detta har 

sin grund i Stjernquists detaljerade genomgång 

av keramiken från den nordostskånska centralplatsen 

Vä (Stjernquist 1951). Simrispublikationen 

innehåller en imponerande mängd fakta om olika 

kärl, dateringar och jämförelser med andra områden. 

Benämningarna på olika kärlformer och 

kärltyper är inte i alla avseenden aktuella längre, 

men hennes iakttagelser i sig är däremot än idag 

högst relevanta. Efter hennes studie är det få som 

på allvar har använts sig av det skånska keramikmaterialet 

från romersk järnålder och folkvandringstid, 

förutom hon själv (se t.ex. Stjernquist 

1971, 1993, 1998). Många av de benämningar 

som Stjernquist, och andra före henne för den 

delen, använde för att beskriva olika kärltyper 

lever därför kvar. Miniatyrkärl är ett exempel på 

en benämning som fortfarande används som ett 

samlingsbegrepp för små kärl, men som jag menar 

inte längre har någon relevans. Åtminstone 

inte med den betydelse Stjernquist hade 1955. 1 Det 

finns andra benämningar och principer för att 

indela keramik idag, som vi ska se nedan. 

De viktigaste iakttagelserna för detta arbetes 

räkning är annars att Stjernquist indirekt pekade 

ut att det är de sammansatta dragen hos 

kärlen som ger dem dateringskriterier. Isolerat 

kan företeelser som exempelvis svartbränt och 

glättat eller polerat gods inte fixeras till någon 

kort kronologisk fas, men ytbehandlingen tillsammans 

med kärlform, mynningstyp och 

dekor kan ibland ge mycket klart definierade 

tidsavsnitt. Ett tydligt exempel för den äldre romerska 

järnåldern är som vi ska se hennes höga 

bägare med avsats vid skuldran (Beakers with 

offset at the shoulder, aa s. 74, nedan benämnda 

Vaser typ 29). 

I början av 1960-talet publicerade Carl Johan 

Becker ett viktigt arbete om den förromerska 

järnåldern på Jylland. Arbetet kom att bli inflytelserikt 

och ofta citerat, inte enbart när det 

gäller den kronologiska indelningen av den 

förromerska perioden, utan även för analysen 

av keramikmaterialet. Becker betonade starkt 

utformningen av kärlens mynningsrand och 

hankar som viktiga drag för en kronologisk indelning 

av keramiken, där även material från 

romersk järnålder berördes (Becker 1961 s. 5f, 

203ff). En som tog intryck av Becker var David 

Liversage, men det återkommer vi till nedan. 

Här ska det bara kort nämnas att i avsaknad av 

en tillfredsställande skånsk keramikkronologi 

1 Exempelvis använde Stilborg benämningen miniatyrkärl 

som samlingsbegrepp för små kärl så sent som 2002 

(Stilborg 2002a s. 99, 104).

för äldre järnålder, så använde sig en av Sveriges 

främsta keramikexperter av Beckers klassificering 

och datering av mynningspartier vid 

genomgången av ett skånskt boplatsmaterial så 

sent som år 2009 (Brorsson 2009). Beckers iakttagelser 

är fortfarande relevanta, men att hans 

arbete används som det främsta referensverket för 

att analysera skånskt material tycker jag visar på 

hur eftersatt detta forskningsmaterial är, särskilt 

eftersom det har skett en mycket stor tillväxt 

av framför allt boplatsmaterial under de senaste 

årtiondena. Någon borde ta sig an denna uppgift. 

Ett viktigt bidrag till hur en relativ kronologi 

över skandinavisk keramik från äldre järnålder 

kan upprättas genom klassificering och seriation, 

lanserades redan 1977 av Stig Jensen. Jensen 

baserade sin studie på keramik från yngre 

romersk järnålder och folkvandringstid på Fyn, 

men jag menar att den är av stor metodisk betydelse 

eftersom den är så pass stringent, men 

ändå enkel, att den går att applicera på material 

även från andra områden och andra tidsperioder. 

Enkelt uttryckt går Jensens metod ut 

på att definiera typer utifrån kärlens mått och 

proportionsförhållanden (Jensen 1977 s. 151ff) 2 . 

En samlingsbeteckning för denna metodik är 

2 Jensen är såklart vare sig den förste eller siste att arbeta 

med kärlformsanalyser utifrån kärlens proportionsförhållanden, 

men det skulle föra alltför långt att försöka göra 

en forskningshistorisk tillbakablick i ämnet inom ramen för 

detta arbete. Den intresserade kan se ett annat exempel på 

hur man kan utföra en proportionsanalys hos Lindahl 2002 

s. 46f, samt i där anförd litteratur. 

mätbaserad klassifikation (klassificeringsbeteckning 

efter Orton m.fl. 1993 s. 155ff). Hur Jensens 

klassificering har använts och vidareutvecklats 

i andra studier, och i förlängningen i arbetet 

med Istabykeramiken, återkommer vi till nedan. 

En annan keramikstudie som är relevant i 

sammanhanget gjordes på det själländska materialet 

från äldre romersk järnålder. Materialet 

analyserades av David Liversage som indelade 

keramiken efter en i huvudsak stilistisk och 

okulär metod som påminner om Stjernquists 

och Beckers. Liversage indelar den själländska 

keramiken i fjorton olika kategorier baserat på 

kärlens form, eller snarare mer eller mindre 

regelbundet återkommande kombinationer av 

drag (formelement). Han ansåg dock att kategorisering 

av kärl ska användas med urskiljning 

eftersom kategorierna antingen saknar intern 

homogenitet eller glider in i varandra på ett sådant 

sätt att det snarare förvirrar än hjälper vid 

keramikstudier. Liversage betonade vikten av 

att man utgår från uppsättningar av keramik 

från boplatser eftersom de är mest kompletta 

och inte utsatta för det urval som keramik från 

gravar och andra rituella depositioner varit. Han 

betonar ännu starkare än Stjernquist att det är 

kärlens mynningar, halspartier, hankar och ornamentik 

som är väsentligast även för att beskriva 

en stor del av den anonymare keramiken. 

Trots en klart defensiv attityd till möjligheten 

att systematiskt indela keramiken utifrån kärlformer, 

lyckades Liversage peka ut väsentliga 

huvuddrag i kärlformer, dekor och mynningars 

utseende. Det resulterade i att han kunde presentera 

en relativ kronologi, bestående av sex 

faser, för den själländska keramiken från sen 

förromersk järnålder till sen romersk järnålder 

(Liversage 1980 s. 83ff). 

1984 utförde Mette Høj en analys av keramik 

från äldre romersk järnålder på det jylländska 

gravfält Bulbjerg. Høj är metodiskt sett en direkt 

efterföljare till Jensen. Med hjälp av 234 

kärl från 93 gravar gjorde hon en taxonomisk 

klassifikation och seriation av huvudgrupperna 

vaser, fotbägare och hankkärl i typer, genom 

att väga in både kärlform och ornamentik. 

Inskränkningen till dessa tre huvudgrupper 

gjordes för att de utvisar en tillräckligt tydlig 

ändring i form och ornamentik för att vara 

användbara för denna slags analys. Tack vare 

att många gravar innehåller flera kärl, ibland i 

kombination med fibulor, kan materialet delas 

in i två kronologiska perioder innanför äldre 

romersk järnålder, som benämns period I och 

II. Dessa representerar grovt sett 1:a respektive 

2:a århundradet efter vår tideräknings början. 

Förutom kärlformer och ornamentik studerar 

Høj även mynningsrandens facetteringsgrad. 

3–4 facetteringar är vanligast i period I medan 

1–2 facetteringar är vanligast i period II. Det 

finns dock ingen entydig skillnad mellan perioderna 

som gör facetteringsgraden till ett säkert 

kronologiskt ledelement (Høj 1984 s. 157ff). Højs 

artikel är värdefull på flera sätt. Den kronologiska 

sekvensen är naturligtvis relevant för detta 

arbete, men framför allt i metodiskt hänseende 

62

finns det mycket att hämta för en klassificering 

av Istabykeramiken. 

Torbjörn Brorsson studerade i en C-uppsats 

den skånska keramiken från folkvandringstid 

och vendeltid, men i praktiken sträcker sig en 

del av det material han studerade ned i yngre 

romersk järnålder. Det finns två anledningen 

till att ta med Brorssons arbete i detta sammanhang. 

Den första är att han mycket konsekvent 

följde Jensens klassificeringsmetod för kärltyper 

och kärlformer (Brorsson 1995). Den andra är att 

Istabymaterialet även innehåller keramik som 

sannolikt är yngre än äldre romersk järnålder 

(t.ex. Stensättning II, A 1036b). 

Brorsson uttrycker samma vilja som Jensen 

och Høj att beskriva och indela keramiken utifrån 

en objektiv, typologisk referensram, som 

gör det möjligt att jämföra och datera keramiken 

bättre än vad man dittills lyckats med. Trots att 

Brorssons arbete var ett förstlingsarbete har det 

många förtjänster. Han var medveten om att den 

kronologi han arbetade med har stora felkällor, 

framför allt beroende på att det studerade materialet 

var litet. Ändå menar jag att han lyckades 

visa att den metod som Jensen pekade ut är 

användbar för att på ett objektivt sätt beskriva 

hur formspråket i den keramiska traditionen förändrades 

under tidsperioden. Liknande metodik 

borde rimligen vara användbar även för material 

från andra tidsperioder. 

En keramikstudie som varit helt avgörande 

för klassificeringen av Istabymaterialet är den 

som Jens-Henrik Bech har gjort på keramik- 

63 

materialet från det stora Slusegårdsgravfältet 

på Bornholm (Bech 1996). Studien är väsentlig 

att relatera till både av metodiska skäl och för 

att materialet är så stort att det lämpar sig väl 

för att jämföra med Istabymaterialet. Bech har 

studerat 700 kärl utifrån en metodik som kombinerar 

Stjernquists och Liversages stilistiska 

och geometrisk formbeskrivning med en mätbar 

formmetod inspirerad av Jensen m.fl., vilket har 

resulterat i ett fruktbart sätt att typindela keramik. 

Bech har delat in keramiken på Slusegård 

i sju huvudgrupper : bägare, koppar, hankkärl, 

vaser, kannor, trehankade kärl och mellanstora 

kärl. Denna basala uppdelning bygger i stort 

dels på förekomst eller inte av hank, dels på variationer 

i höjd-breddindex och mynningsindex. 

Denna indelning har sedan utvecklats till en 

underindelning i totalt 46 olika typer, beroende 

av faktorer som hur många leder kärlen har, 

utformning av exempelvis bukkant, hals och 

mynning samt dekortyper strikt knutna till bestämda 

kärltyper 3 . 

Så sent som 2009 har Freerk Oldenburger 

presenterat en preliminär studie av en del av 

gravkeramiken från den yngre romerska järnåldern 

på Själland (Oldenburger 2009). Oldenburger 

lyfter fram resultat från en genomgång av 

sju gravfält från Köpenhamn med omgivningar, 

som ingår i en större planerad analys av all grav- 

3 Höjd-breddindex = kärlets höjd delat med dess största 

diameter. Mynningsindex = kärlets största diameter delat 

med mynningsdiametern (se Bech 1996 s. 43ff för utförligare 

redovisning). 

keramik på Själland från denna period. Studien 

omfattar 86 kärl, varav 73 kunde rekonstrueras 

tillfredsställande. Oldenburger kombinerar geometrisk 

form med mätbar klassifikation på ett 

sätt som ligger nära Bechs metodik. Han inleder 

med att gruppera kärlen visuellt och utifrån 

form, ytbehandling, förekomst av hankar/öron 

och fot. Med hjälp av mått som höjd, höjd/breddindex, 

relationen mellan mynningsbredd och 

största bredd (kallat tillgänglighetsindex – min 

översättn.), samt relationen mellan tillgänglighetsindex 

och den störta bredden, delas sedan 

kärlen in i 11 grupper (fotbägare, skålar, bägare, 

polerade krukor, glättade krukor, vaser, polerade 

koppar, små glättade koppar, glättade koppar, 

stora glättade koppar och kannor). Genom formanalys 

utkristalliseras därefter 12 grupper av kärl 

som vardera har mycket stor överensstämmelse i 

form och proportioner. Märk väl att denna klassifikation 

ibland skär tvärs över den gruppindelning 

som gjordes tidigare. Det finns, som synes, 

många sätt att analysera keramik. En stor förtjänst 

i Oldenburgers analys är den formanalys 

som gör att formskillnaderna mellan kärlen från 

C1b-C2 mot de från C2-C3 blir tydliga. 

Jensen, Høj, Brorsson, Bech och Oldenburger 

delar den metodiska forskningstradition som 

baserar sitt arbete på mätbar klassifikation. Forskare 

som tillämpat denna metodik har provat 

många varianter av mätningar av kärl, som t.ex. 

tangentprofiler och principalkomponenter för att 

indela keramiskt material typologiskt, primärt 

för gruppkategoriseringar och i kronologiskt

Fig. 33. Principskiss som åskådliggör Jensens, Højs, Brorssons, 

Bechs, Oldenburgers och mina huvudsakliga mått för att 

indela keramik från framförallt romersk järnålder. 

syfte. Gemensamt för dem är först och främst 

att de gör en segmentering av kärlen, som ger 

underlag för en verbal beskrivning av kärlets geometriska 

form. Typiskt för en sådan beskrivning 

är att kärldelarna benämns i tur och ordning – 

exempelvis Kärl med s-formad profil. Flatbottnat, 

med rundad, konvex buk, markerad avsats i övergången 

mellan skuldra och hals, konkav hals och en 

utåtböjd, facetterad mynning. Den väsentligaste 

insatsen är dock att de indelar kärlen närmare 

i grupper och typer helt utifrån måttbaserad 

klassifikation. 

De uppenbara skillnaderna mellan de olika 

författarna är att de har fäst olika stor vikt vid 

olika karakteristika hos kärlen. Detta i sin tur 

är, såvitt jag förstår, till stor del ett resultat av 

att de tar utgångspunkt i material av olika storlek, 

från geografiskt skilda områden och delvis 

kronologiskt skilda perioder. Detta har satt sin 

prägel på respektive studie, men det borde inte 

vara omöjligt att vaska fram en metodik som går 

att använda för geografiskt större områden och 

kronologiskt längre sekvenser. I figur 33 illustreras 

grafiskt de mätvärden som utgör huvuddrag 

för respektive författares kärlindelning. En 

viktig skiljelinje kan ses mellan Jensen, Høj och 

Brorsson å ena sidan, och Bech och Oldenburger 

å den andra. Bech och Oldenburger använder 

sig inte av halshöjden som ett genomgående, 

särskiljande kriterium för grupp- och typindelning. 

Bechs metod är den som är mest avskalad. 

Lite förenklat skulle man kunna säga att han 

endast använder sig av fyra mått på kärlen för att 

göra en gruppindelning av kärlen från Slusegård. 

Detta låter sig också göras på ett tillfredsställande 

sätt, men det beror på att Slusegårdsmaterialet 

är enhetligt till sin karaktär, snarare än 

att hans metod gör det möjligt att identifiera 

alla väsentliga skillnader i det Sydskandinaviska 

keramikmaterialet från äldre järnålder. Det är 

alltså inte oproblematiskt att tillämpa Bechs indelningsprinciper 

helt oförändrade vid en större 

regional keramikstudie. 

Ett par andra viktiga skillnader mellan de 

författare som jag har hämtat inspiration från är 

att de behandlar kärl med hankar respektive fotbägare 

på lite olika vis. När det gäller fotbägare 

så har Høj och Oldenburger avskilt dem som en 

64

Definitionerna för Istabykeramikens gruppindelning 

(Jämför med Bech 1996) 

Koppar Kärl med en hank och en höjd < 9,0 

cm 

Bägare Kärl utan hank och en höjd < 10,0 cm 

och höjd/breddindex > 0,65 

Skålar Kärl utan hank med en höjd < 10,0 cm 

och höjd/breddindex < 0,65 

Vaser Kärl utan hank och en höjd >= 10,0 

cm, ett höjd/breddindex >= 1,00 och 

mynningsindex >= 1,30 

Kannor Kärl med en hank och en höjd >= 9,0 

cm, ett höjd/breddindex >= 0,90 och 

mynningsindex >= 1,40 

Mellanstora kärl Kärl utan hank och en höjd >= 10,0 

cm, ett höjd/breddindex < 1,00 och 

mynningsindex < 1,50 

Hankkärl Kärl med en eller flera hankar och en 

höjd >= 9,0 cm och ett mynningsindex 

< 1,40 

Stora förvaringskärl Kärl utan hank och en höjd > 20,0 cm 

och ett mynningsindex < 1,30 

Fig. 34. Redovisning av definitionerna för Istabykeramikens 

gruppindelning som används i arbetet. 

egen grupp, medan Bech klassar dem som typer 

inom gruppen bägare. Detta påverkar dock inte 

resultaten och möjligheten att använda sig av 

dem för t.ex. kronologiska ändamål nämnvärt. 

Förekomsten av hankar på kärl är däremot ett 

mer besvärande klassificeringsproblem. Jensen 

ser hankkärlen som varianter av typerna i sina 

respektive grupper, medan Høj, Brorsson, Bech 

och Oldenburger låter förekomsten av hank ge 

65 

dessa kärl en tydligare, egen grupp- och typindelning. 

Jensen får stöd av Kirsten Juhl, som 

utgår från kärlens funktion, i ett viktigt bidrag 

till forskningen om den äldre järnålderns keramik 

(Juhl 1995 s. 84ff). Juhl funktionsindelar ett 

material från Ginderup i Jylland och jag kommer 

att diskutera detta arbete och vad det tillför 

diskussionen om tidens keramik efter presentationen 

av Istabymaterialet. Det bör dock redan 

sägas att hennes indelning bygger på en komplex 

principalkomponentanlys, som i grunden har 

flera likheter med de ovannämnda författarnas 

analyser. 

Till skillnad från många av de metoder som 

redovisats här, har jag inte använt mig av mätningar 

av kärltangenter och kärlvinklar. Mitt 

huvudargument mot sådana mätningar är att 

de är tämligen godtyckliga om de inte görs av 

en och samma person och mätutrustning. Att 

blanda in alltför många variabler i en grupp- och 

typindelning riskerar dessutom att förvirra, mer 

än det klargör, och medför också vissa svårigheter 

att göra jämförelser av material från olika 

lokaler/områden. Samma kritik skulle kunna 

användas mot i stort sett alla mätningar, men 

för de basala mätvärdena menar jag att felmarginalerna 

trots allt blir ganska små. Hur långt 

man ska försöka driva en grupp- och typindelning 

beror naturligtvis i hög grad på vilka frågor 

man försöker besvara. Detaljeringsgraden 

i indelningen måste vägas mellan när den ger 

en relevant bas för en finare kronologisk och 

regional variation och när den fortfarande gör 

det möjligt att jämföra material från ett större 

geografiskt område. En alltför snäv indelning 

omöjliggör detta. Med siktet inställt på att använda 

mig av erfarenheterna från Istaby i en 

större regional studie i framtiden förespråkar 

och använder jag en förenkling som förtydligar 

gruppindelning. 

Den grupp- och typindelning jag kommer 

att presentera för Istabykeramiken är i hög grad 

inspirerad av Jens-Henrik Bechs. Jag har dock 

gjort vissa modifikationer, framför allt distinktionen 

mellan bägare och skålar, storleken på 

vaser samt tillägget i form av stora förvaringskärl 

(se Bech 1996 s. 43ff samt redovisning i fig. 

34 och utförligare resonemang i samband med 

redovisningen av respektive grupper och typer). 

Jag har i huvudsak använt tre av de mått som 

tagits på Istabykeramiken – höjd, största bredd 

(som regel buk) och mynningsdiameter – men 

i vissa fall även halshöjden. Dessa mått presenteras 

tillsammans med en del andra relevanta 

iakttagelser i Keramiktabell, CD. 

Avslutningsvis ska ornamentikens roll kommenteras 

kort. Ornamentiken är en parameter 

som i kombination med kärlformer, kan ge ett 

bra underlag för en samlad kronologisk och 

regional utvärdering. Detta får dock i någon 

mån en underordnad roll här, på grund av Istabymaterialets 

speciella karaktär. Snarare än 

att göra en ingående genomgång av olika typer 

av ornamentik under romersk järnålder belyses 

meanderornamentiken särskilt nedan, eftersom 

den har särskild relevans för Istabymaterialet.

Keramiken från Istaby 

Keramikmaterialet från Istaby härrör från 33 

gravar (nedgrävningar i form av skelett- och 

brandgravar), som tillsammans innehöll 38 kärl. 

Därtill kommer ett kärl som deponerats i en grop 

invid en brand- och en skelettgrav (A 863), samt 

två sönderplöjda kärl från den centrala delen av 

Stensättning II och ett från en förmodad skelettgrav 

i Stensättning VIII (A 550). Totalt behandlar 

denna studie alltså 42 kärl. Fragment av ytterligare 

ett antal lerkärl påträffades i stensättningar 

och i gravfyllningar. Merparten av materialet 

från skelettgravarnas fyllningar utgörs dock av 

sekundärdeponerat boplatsmaterial från bronsålder 

och förromersk järnålder. Stensättningarna 

innehåller däremot i stort sett ingen rabbad keramik 

över huvud taget. En stor del av materialet 

från stensättningarna kan därför på goda grunder 

bedömas vara samtida med övrigt gravmaterial 

– framför allt gäller detta det svartbrända och/ 

eller polerade godset – men det är i gengäld så 

starkt fragmenterat att det bara i ytterst liten grad 

bedömts kunna tillföra något till resonemangen 

om kärltyper eller gravarnas dateringar. Det ska 

dock inte uteslutas att det finns möjligheter att 

komma längre med detta material om det går 

att sammanfoga bitar som ger oss en bättre uppfattning 

om några kärl. Jag har inte gjort några 

sådana försök i samband med detta arbete. 

Istabykeramiken kan utifrån kärltyper indelas 

i koppar, bägare, skålar, vaser, kannor, hankkärl, 

mellanstora kärl och stora förvaringskärl (se 

fig. 35–41). Detta baseras på mätningar av kärlen, 

i huvudsak i enlighet med Bechs metodik (se 

ovan – mätvärden m.m. presenteras i Keramiktabell, 

CD). Terminologin utgår också från Bechs 

indelning, med några tillägg i form av typer som 

saknas på Slusegård. I Istabymaterialet är det 

framför allt några av bägarna och de mellanstora 

kärlen, per Bechs definitioner, som inte går att 

inordna okritiskt i Slusegårdstypologin. Här har 

jag istället använt mig av Stjernquist, Jensens och 

Brorssons iakttagelser för att indela materialet 

och ge en fyllig beskrivning av det (se nedan). 

I övrigt har jag försökt att använda de begrepp 

som finns i Keramik i Sydsverige (Carlie m.fl. 

2002 s. 25). Den viktigaste distinktionen här är 

ytbehandlingen i form av glättning kontra polering, 

där den förra gjordes med blöt handflata 

eller ett blött tygstycke medan den senare gjordes 

med en glättsten på läderhård eller nästan torr 

yta, som i många fall gett kärlen en blank yta. 

Koppar 

Koppar förekommer regelbundet i gravar från 

äldre järnålder i Skåne och Själland (se t.ex. 

Stjernquist 1955, Liversage 1980). De öländska 

gravarna innehåller, på något undantag när, inga 

koppar (se dock ÖJG II s. 300 och möjligen 

ÖJG III s. 336). 

Det finns endast två koppar i Istabymaterialet 

(fig. 35). Den första är en kopp med lätt utåtböjd 

mynningsrand, rakt avstruken mynning 

och en markering i övergången mellan skuldran 

och mynningsranden i form av en grunt idragen 

horisontell linje. Koppen kommer från en 

Fig. 35. Koppar från Istaby. Fr. v: A 56, A 244. Skala 1:4. 

skelettgrav som också innehöll en bägare, en 

s-formad kniv och en rak järnkniv (A 56). Koppen 

ryms, sånär som på ornamentiken, inom 

definitionen för Bechs typ 16, som huvudsakligen 

förekommer i B2 på Slusegårdsgravfältet. 

Den andra är en kopp med tydligt avsatt 

fot, rundad buk och en ganska rak, uttunnande 

mynning. I övre delen av kärlets hank finns ett 

vertikalt hål, sannolikt till upphängningssnodd. 

Kärlet är ornerat med ett grunt inristat fiskbensmönster 

i ett horisontellt band över skuldran 

och buken. Koppen kommer från en urnegrav 

som även innehöll en fotbägare och ett stort 

förvaringskärl – själva benbehållaren (se nedan, 

A 244). Koppen ryms inte inom Bechs Slusegårdstyper 

p.g.a. att den har fot, ett vertikalt 

hål i hanken och ornamentik. Ett hankkärl 

som ligger nära denna kopp finns från grav 30 

på Simrisgravfältet. Simriskärlet är visserligen 

betydligt större än Istabykoppen och utan såväl 

hankhål som ornamentik, men formmässigt 

har de alltså stora likheter. Simriskärlet dateras 

till övergången mellan äldre och yngre romersk 

järnålder, förmodligen tidigt i C1, att döma av 

ett annat kärl samt föremålssammansättningen 

i stort i samma grav (Stjernquist 1955, Pl. XVI:1-3 

och 6; Björk 2005 s. 215). 

66

Bägare 

Kategorin bägare utgör en stor och ganska heterogen 

grupp (fig. 36). Den finns representerad 

med sex olika typer i Istabymaterialet, vilket 

överensstämmer väl med Slusegårdsmaterialet, 

där också denna grupp är den som har i särklass 

störst antal olika typer (totalt 15 stycken, Bech 

1996 s. 49ff). Flera av typerna har formmässiga 

likheter med kärl i gruppen mellanstora kärl, 

som vi kommer att se. Ibland är gränserna mellan 

typerna i dessa grupper storleksbetingade, 

och därmed funktionsbetingade, snarare än att 

det handlar om några nämnvärda formmässiga 

skillnader. De gemensamma form- och stilidealen 

har förmodligen ofta en kronologisk signifikans, 

vilket vi ska se nedan. 

En viktig distinktion som jag har gjort 

utifrån Istabymaterialet är att jag särskiljer en 

grupp som enligt Bechs definitioner skulle kalllas 

bägare, men som jag i likhet med Oldenburger 

(Oldenburger 2009 s. 96) istället benämner 

skålar. Det som skiljer ut dem från bägarna är 

ett betydligt mindre höjd/breddindex än vad 

bägarna har. Det vill säga med en diameter som 

67 

A 614 A 642 A 760 A 945 A 56 

A 651 

väsentligt överstiger kärlets höjd. Urskiljandet av 

kärlen ifråga presenteras närmare nedan under 

rubriken Skålar. 

Från Istaby kommer en mycket liten bägare 

med fot av Bechs typ 2A. Istabyexemplaret är 

funnet i en skelettgrav och låg i en svepask tillsammans 

med en sländtrissa, två järnsylar, en 

s-formad kniv och ett skrapverktyg av ben som 

omnämnts ovan i samband med läderredskap. 

I graven påträffades även en liten sölja och en 

större vas (A 614, se nedan under Vaser). Exemplaret 

är så litet att man kan fråga sig om 

det inte egentligen haft en annan funktion än 

som dryckeskärl. Det kan snarare handla om en 

behållare för någon helt annan substans, som 

t.ex. smink, färgämne, smörjmedel eller salt. 

Här skulle beteckningen miniatyrkärl kunna 

vara användbar för att samtidigt koppla typen 

till en funktion, vilket inte varit fallet tidigare, 

då miniatyrkärl använts som namn för många 

olika slags små kärl som bägare, koppar etc. Av 

fyndkombinationen dateras graven och därmed 

kärlen till B1-B2. På Slusegård dateras bägarna 

av denna typ till yngre förromersk järnålder och 

B1 (Slusegårdsbägarna av denna typ är dock betydligt 

större än Istabyexemplaret). Den snarlika 

Slusegård typ 2B sträcker sig in i B2. Från 

Skåne finns det inga riktigt bra paralleller till 

Istabykärlet. 

I tre gravar förekommer tre relativt stora 

och vida, treledade bägare med s-formad, eller 

i det närmaste s-formad, profil. Dessa bägare 

ansluter närmast till Bechs typ 5. Typen finns i 

två övergripande varianter med bukkanten lågt 

respektive högt placerad. Bägarna från Istaby 

kommer från en skelettgrav som bl.a. innehöll 

en s-formad kniv och ytterligare ett lerkärl (A 

56, se även Koppar), en skelettgrav som bl.a. 

innehöll en järnsölja och en kniv (A 651), samt en 

skelettgrav där lerkärlet var den enda gravgåvan 

(A 945). Bech förlägger merparten av bägarna 

av denna typ i yngre förromersk järnålder och 

i B1, men de förekommer med enstaka exemplar 

fram mot C2 på Slusegård. Det finns en 

tydlig tendens i Slusegårdsmaterialet att bägare 

med högt placerad bukkant och relativt vid 

mynning, som de från Istaby, tillhör yngre förromersk 

järnålder och B1. De yngre bägarna

A 140a A 244 A 560 A 561 

har en lägre placerad bukkant och en mindre 

mynningsdiameter (Bech 1996 s. 52ff). Detta 

antyder att Istabybägarna kan tillhöra det äldre 

tidsskiktet, även om koppen från grav 56 kanske 

snarare pekar mot B2. 

En bägare med horisontell fåra på skuldran 

är den enda representanten i Istabymaterialet för 

Bechs typ 6A. Formmässigt ligger den mycket 

nära Bechs typ 5. Kärlet kommer från en skelettgrav, 

i centrum av en stensättning, som bland annat 

även innehöll en läderkniv av Hagbergs typ I 

och en syl (A 642). Fyndsammansättningen talar 

för en datering av graven till B1, men en tidig del 

av B2 kan inte uteslutas. Dateringen motsägs inte 

av Slusegårdsmaterialet, utan snarare tvärtom. 

Typ 6A dateras av Bech till B1 och B2 på Slusegård, 

medan typ 5 huvudsakligen dateras till 

yngre förromersk järnålder och B1 (Bech 1996 s. 

52ff, se särskilt fig. 38a). 

Nästa kärl är en fyrledad bägare av typ 6B. 

Den har svagt markerad bukkant, liten avsats 

mellan skuldra och hals samt markerad övergång 

mellan hals och mynningsrand. Mynningskanten 

är enkelt facetterad och kärlet har horisontell 

streck- och punktornamentik i vinkelband på 

skuldran. Kärlet har formmässigt stora likheter 

med flera mellanstora kärl och vaser från andra 

gravar på gravfältet. Bägaren kommer från en 

skelettgrav som också innehöll en järnkniv och 

några hartstätningsbitar (A 760). Bech daterar 

typen till B1 och B2 på Slusegårdsgravfältet 

(Bech 1996 s. 54ff). 

Vidare finns det ett kärl i Istabymaterialet 

som sannolikt skall räknas till Bechs typ 7. Kärlet 

har en skarpt markerad bukkant och dubbelkonisk 

form, med utåtböjd, förtjockad och 

skarpt facetterad mynningskant. Kärlet är inte 

komplett. Framför allt kan bottenpartiet inte rekonstrueras. 

Det går därför inte helt att utesluta 

att kärlet haft fot eller hank. Trots det menar jag 

att det är troligt att det hör till gruppen bägare. 

Kärlet påträffades som skärvor i fyllningen till 

gravarna 140a och b, och det kan anses troligt 

att det härrör från A 140a vars östra och norra 

del förstörts vid grävningen av gravschaktet för 

A 140b. Möjligheten finns emellertid också att 

kärlet härrör från någon annan, helt förstörd 

grav. Kärl av den här typen förekommer i stort 

Fig. 36. Bägare från Istaby. Skala 1:4. Fr. v: 

A 614, typ 2A 

A 642, typ 6A 

A 760, typ 6B 

A 945, typ 5 

A 56, typ 5 

A 651, typ 5 

A 140a, typ 7 

A 244, typ 8A eller B 

A 560, typ 8A eller B (ölandskruka) 

A 561, ny typ med cylindrisk hals 

sett genom hela den romerska järnåldern på Slusegårdsgravfältet, 

men bägare med skarpt markerad 

vinkel i bukkanten blir vanliga först från och 

med B2 (Bech 1996 s. 57). Att hitta några motsvarande 

kärl i omgivande landskap är svårt bl.a. 

på grund av svårigheten att säkert typbestämma 

kärlet. En nära parallell vad beträffar den bikoniska 

formen utgör en bägare från Ruuthsbo 

nära Ystad. Även en fotbägare från Limhamn 

har en liknande bukform (Stjernquist 1955 s. 72f, 

Pl. XXX:1, XXXI:5). Stjernquist daterar kärl av 

Ruuthsbotypen till B1-B2 och möjligen tidigare. 

Nästa kategori är två femledade fotbägare av 

typ 8A eller B. Den första bägaren är en utomordentligt 

graciös bägare med skarpt markerad 

bukkant och en antydan till avsats i övergången 

mellan skuldran och den närmast cylindriska 

halsen. Mynningen är utåtböjd, med en uttunnande 

och diskret, enkelt facetterad mynningskant. 

Foten är gracil och ihålig. Kärlet 

hr tydliga likheter med kontinentalromerska 

fotbägare (Eriksson 2009 s. 192). Det är dock 

för stort för att vara en bägare enligt Bechs definitioner, 

om man räknar in foten i kärlets höjd. 

68

Det enda rimliga är ändå att räkna det till denna 

grupp, snarare än som ett mellanstort kärl med 

fot. Bägaren kommer från samma urnegrav som 

en av kopparna som redovisats ovan och ett stort 

förvaringskärl (A 244). 

Den andra fotbägaren är av ett helt annat 

utförande med en massiv fot. Kärlet har en vid 

buk, kort skuldra och en tydligt markerad avsats 

i övergången till en cylindrisk hals. På ett parti 

av halsen finns en grunt inristad horisontell 

linje. Mynningen är utåtböjd och ganska tvärt 

avstruken. Bägaren har flera drag gemensamt 

med så kallade Ölands- eller Gotlandskrukor 

med dateringar till B1 och B2 (Eriksson 2009 

s. 191ff). Den kommer från en skelettgrav som 

även innehöll ett ytterligare lerkärl, en järnkniv, 

en sländtrissa och två hartstätningsringar (A 

560, se nedan Vaser). 

Fotbägare av dessa typer dateras generellt sett 

till äldre romersk järnålder, utan någon finare 

indelning såvitt jag vet, men möjligen med en 

tyngdpunkt i B2 om man jämför framförallt 

med materialet från Bulbjerggravfältet på Jylland 

(Stjernquist 1951 s. 59ff, Høj 1984). 

I materialet har det slutligen identifierats en 

ny typ av bägare med cylindrisk hals. Bägaren 

69 

A 715 A 840 A 16 

har ett stramt formspråk med en skarpt markerad 

och vinklad bukkant, avsats mellan skuldra 

och hals, en medelhög cylindrisk hals och en 

enkelt facetterad mynningskant. Kärlet kommer 

från en urnegrav som även innehöll ett stort 

förvaringskärl (A 561). Jag har inte kunnat hitta 

några kärl av motsvarande karaktär. Bägaren har 

vissa drag gemensamma med Bechs typer 6B, 7 

och 9, men måste som helhet ändå betraktas som 

en fristående typ. Utgår vi från kärlets mycket 

distinkta form, facetterade mynningskant och 

svartbrända och polerade yta, bör det dateras till 

romersk järnålder, och då troligast äldre romersk 

järnålder, med tanke på facetteringen och dateringarna 

i övrigt på gravfältet. En sådan datering 

överensstämmer väl med ett 14 C-prov på träkol 

från graven, som daterats till mellan 15-130 AD 

(LuS 6991, ett sigma, bilaga på CD). 

Skålar 

En av de största avvikelserna jag har gjort i 

förhållande till Bechs indelning är att jag särskiljer 

en grupp som enligt hans definitioner 

skulle hamna under benämningen bägare (fig. 

37). Skälet till detta är att jag har identifierat en 

grupp kärl i Istabymaterialet som skiljer ut sig 

Fig. 37. Skålar från Istaby. Fr. v: A 715, A 840, A 16. Skala 1:4. 

från bägarna med ett betydligt mindre höjd/ 

breddindex än vad bägarna har. I Bechs studie 

innebär de avvikande bägarna (skålarna) inget 

stort statistiskt problem eftersom de utgör en 

mycket liten andel av det totala antalet kärl i 

hans kategori bägare (9 av 208 st = ca 4 %; se 

Bech 1996 s. 43ff och särskilt fig. 26), medan 

de utgör en väsentlig andel av det totala antalet 

bägare om man använder samma definitioner 

på Istabymaterialet (3 av 13 st = 23 %). I fig. 38 ses 

alla kärl från Istaby som med Bechs definitioner 

hamnar under kategorin bägare. Grafiskt ser vi i 

förhållandet mellan höjd/breddindex och mynningsbredd 

att en grupp av kärl urskiljer sig i 

den undre delen av diagrammet. Det vill säga att 

dessa kärl har en diameter som väsentligt överstiger 

kärlets höjd. Gränsen för höjd/breddindexet 

mellan bägare och skålar tycks ligga kring 

0,65. De relativt sett mest satta bägarna har ett 

höjd/breddindex som går ned mot ungefär 0,70 

medan skålarna knappt tar sig över 0,60. 

Materialet kan å ena sidan anses vara på tok 

för litet för att göra denna åtskillnad, men å andra 

sidan ser man redan vid en okulär besiktning 

att dessa kärl är av helt andra proportioner än 

de övriga bägarna (jfr fig. 36 och 37). Samtidigt

Fig. 38. T.v: Skillnaden mellan bägare och skålar i förhållandet mellan höjd-breddindex och mynningsbredd. Skålarna i det nedre högra hörnet. Mitten: Skillnaden mellan skålar och mellanstora 

kärl i förhållandet mellan höjd och mynningsindex. Skålarna är de kärl som finns under det heldragna strecket. T.h: Skillnaden mellan vaser och mellanstora kärl. Vaser i övre högra hörnet. 

skiljer de sig från de mellanstora kärlen genom 

att deras totala höjd understiger 10,0 cm. Denna 

gräns kan tyckas konstruerad, men ser vi till ytterligare 

ett diagram med förhållandena kärlhöjd 

och mynningsindex mellan skålar och mellanstora 

kärl, ser vi tydligt att även gentemot denna 

grupp urskiljer sig skålarna i en egen grupp. Även 

i detta fall hänger det såklart samman med att 

skålarna är betydligt lägre i förhållande till bredden 

än de vad de kärl är som tillhör gruppen 

mellanstora kärl. Kärlet från A 960 intar en särställning 

eftersom det ansluter till de mellanstora 

kärlens idealproportioner. Av det skälet för jag 

det till de mellanstora kärlen, trots att det inte är 

mer än 9,5 cm högt. Mot bakgrund av ovanstående 

resonemang anser jag att det är motiverat 

att urskilja gruppen skålar i förhållande till å ena 

sidan bägarna och å andra sidan de medelstora 

kärlen. Förhoppningsvis kommer ett med tiden 

större material och ett förnyat intresse för materialstudier 

så småningom att kunna visa att denna 

gruppering är relevant. Klassiska skålar, med eller 

utan öron, av sådana typer som finns i de 

jylländska lerkargrave (Brøndsted 1966 s. 142ff), 

förekommer inte i Sydsverige, såvitt jag vet. 

Det finns således tre kärl i Istabymaterialet 

som har förts till denna grupp. Kärlen är 

sinsemellan relativt olika och det skulle därför 

förmodligen vara motiverat att underindela dem 

i åtminstone ett par olika typer. Med hänsyn till 

att materialet är ytterst begränsat så är det en 

fråga som får anstå tills vidare. Det kan i varje 

fall konstateras att skålarna från A 16 och 840 

har flera gemensamma drag. 

Skålen från A 16 är treledad och har en sformad 

profil och relativt tydlig bukkant. Över- 

gången mellan skuldran och mynningsranden är 

tydligt markerad. Mynningen är utåtböjd och 

har en antydan till en enkel facettering. Skålen 

påträffades i en skelettgrav tillsammans med fem 

kvadratiska småstenar och ett flintavslag (A 16). 

Från A 840 kommer en fyrledad skål med 

vid buk och medelhög hals. Övergången mellan 

skuldran och halsen är markerad med en liten 

avsats, som på ett parti utgörs av en horisontell 

fåra. Mynningen är utåtböjd, med en antydan 

till enkel facettering. Skålen hittades i en skelettgrav 

tillsammans med en enkel järnkniv (A 840). 

Skålen från A 715 är också fyrledad och 

den har en vid buk. Kärlet kännetecknas av en 

mycket kort skuldra med en markerad avsats 

mot halsen, och har mycket gemensamt med 

skålar från förromersk järnålder. Mynningen 

är utåtböjd, förtjockad och enkelt facetterad. 

70

Skålen fanns i en skelettgrav som också innehöll 

en enkel järnkniv (A 715). 

Det får anses troligt att alla skålar från Istaby 

hör hemma i romersk järnålder. Väl att märka 

kommer de alla från skelettgravar med relativt 

anspråkslösa föremålsuppsättningar. Detta är en 

tydlig skillnad i förhållande till nästa grupp av kärl. 

Vaser 

Benämningen vas är lite vilseledande på svenska, 

eftersom det för tankarna till ett modernt 

kärl för snittblommor. Egentligen hade det varit 

bättre att använda ett begrepp som karaff, serveringskärl 

eller något liknande, för att öka tydligheten 

kring funktionen. Trots det har jag valt 

att använda ordet vas, för att bibehålla en skandinaviskt 

enhetlig vetenskaplig terminologi och 

inte skapa onödig begreppsförvirring. Vaserna 

består av en tämligen väl sammanhållen grupp, 

71 

A 250 A 1045 A 800 A 903 A 632 

Fig. 39. Vaser från Istaby., skala 1:4. 

med relativt få typer om man ser till Bechs indelning 

(fig. 39). Det finns dock anledning att 

utöka gruppen med ett par typer i denna studie 

för att få in ett par kärl som tydligt avviker från 

Bechs typer. Till gruppen vaser har jag dessutom 

fört tre kärl som utifrån Bechs kriterier skulle 

tillhöra gruppen mellanstora kärl (baserat på 

att höjd-breddindexet för två av dem precis understiger 

1,0), men som p.g.a. sina höga halsar 

(så som de definieras av Brorsson) formmässigt 

har mer gemensamt med vaserna, redan ur en 

rent okulär bedömning. Ser vi på ett diagram 

över förhållandet mellan höjd/breddindex och 

mynningsindex för vaserna och de mellanstora 

kärlen framgår det tydligt att de koncentrerar 

sig till två skilda grupper (fig. 38). Av denna bild 

blir det också uppenbart att gränsen för höjd/ 

breddindexet mellan vaser och mellanstora kärl 

bör förskjutas något för Istabymaterialet i för- 

hållande till Slusegårdsmaterialet, ned mot ca 

0,9–0,95. Totalt menar jag mot denna bakgrund 

att 10 av Istabykärlen kan klassificeras som vaser. 

En särställning intas av ett kärl från A 632, 

som inte faller innanför någondera gruppen. På 

grund av kärlets höjd och den okulära formlikheten 

med vaserna presenteras det tillsammans 

med denna grupp. 

Till att börja med finns det endast ett kärl i 

Istabymaterialet som stämmer in i Bechs typ 28 

och det är en liten vas från skelettgraven A 636. 

Graven innehöll även en kniv, en synål och en 

sländtrissa. Typen dateras till sen B1 och B2 på 

Slusegårdsgravfältet (Bech 1996 s. 78). 

Bechs typ 29 finns däremot företrädd med 

hela sex exemplar från Istaby (vaserna från A 

140B, 250, 614, 800, 903 och 1045). Utifrån 

Bechs typologiska kriterier är det egentligen 

bara två kärl som hör till denna grupp (A 250

A 614 A 636 A 140b 

A 560 A 759 

och 1045), men jag har som nämndes ovan, tagit 

mig friheten att omdefiniera typen för att anpassa 

den till Istabymaterialet. Det innebär i sak att 

typdefinitionen behöver kompletteras med ett 

lägre höjd/breddindex, enligt ovan. Det hjälper 

också att väga in Jensens och Brorssons mått för 

den faktiska halshöjden, för att kärl av den här 

typen inte ska kunna förväxlas exempelvis med 

de mellanstora kärlen av Bechs typ 43 (se nedan). 

Det tal som erfordras för att särskilja typerna är 

ett halsindex (halshöjden delat med kärlhöjden; 

se Jensen 1977, appendix A, samt Brorsson 1995, 

appendix II och III) som avgör om kärlet ifråga 

har kort, medelhög eller hög hals. 

Rent faktiskt är det ändå så att det föreligger 

väsentliga skillnader i proportionerna mellan 

kärlen från Slusegård och de kärl som kommer 

från Istaby. Istabykärlen har generellt sett 

bukkanten lägre placerad och mer markerad än 

vad Slusegårdskärlen har. Kärlet från A 140B är 

väl den vas av typ 29 som har närmast paralleller 

på Bornholm, med sin skarpt vinklade 

bukkant. Hit hör även ett snarlikt kärl från 

Valleberga i Skåne, som Stjernquist f.ö. kallar 

Bornholmskanna (Stjernquist 1955 s. 79, not 89, 

Pl. XXXIII:10). Andra kärl av likartad karaktär 

har påträffats i bl.a. Gårdlösa och Fjälkinge i 

Skåne (Stjernquist 1993 s. 38, Carlie & Lagerås 

2003 s. 18f). Det som motiverar att jag över huvud 

taget räknar in Istabykärlen i denna typ, 

istället för att ge dem en helt självständig ställning, 

är att det som kännetecknar typen är att 

kärlen för det mesta har en tydlig avsats mellan 

skuldran och halsen. Detta ger kärlen ett särskilt 

markerat halsparti. Avsatsen mellan skuldra 

och hals är ett drag som går igenom i flera andra 

keramiska typer, vilket Stjernquist tidigt 

uppmärksammade som en kronologisk markör 

som hör hemma i äldre romersk järnålder. Just 

vaser som liknar Bechs typ 29 var en av de distinkta 

kärlformer som Stjernquist byggde sina 

kronologiska resonemang på för den första delen 

av romersk järnålder (Stjernquist 1955 s. 74ff). 

På Slusegårdsgravfältet hör alla vaser av typ 28 

och 29 hemma i B2, men vi ska vara försiktiga 

med att helt okritiskt överta den kronologiska 

ramen utan att ha vägt in dateringen av övriga 

gravgåvor i Istabygravarna. 

Alla Istabyvaserna har hittats i skelettgravar 

med vuxna individer. Merparten av dem innehöll 

ytterligare ett antal gravgåvor. I grav 140 

B påträffades kärlet tillsammans med bl.a. en 

s-formad kniv; i grav 250 tillsammans med bl.a. 

en hårnål av silver och tre bronsfibulor; i grav 

614 med bl.a. en s-formad kniv; i grav 632 med 

bl.a. en läderkniv av Hagbergs typ I; i grav 560 

med bl.a. en bägare; i grav 759 med en järnkniv; 

72

i grav 800 med bl.a. en järnskära; i grav 903 med 

bl.a. ett eneggat svärd och i grav 1045 som det 

enda föremålet i graven (Grav 636 presenterad 

ovan). Tillsammans utgör de en god kronologisk 

bas för typen. 

I det skånska materialet finns ett antal vaser 

funna i gravar, bl.a. från Limhamn, Bedinge, 

Gårdlösa och Fjälkinge (Stjernquist 1955 s. 74f, 

Stjernquist 1993 s. 37, Carlie & Lagerås 2003 s. 

19, Ericson 2005 s. 15, 26f). De kan alla dateras 

innanför B1 och B2. Kronologiskt sett hör 

gruppen hemma i B2 på Bornholm, medan det 

förekommer dateringar till både B1 och B2 på 

Öland (ÖJG I–IV). 

Från Istaby kommer också tre kärl som inte 

kan inordnas i Bechs Slusegårdstyper, Det första 

är en femledad vas med cylindriskt bukparti, utåtböjd 

mynningskant och polerad yta. Kärlet är 

nära besläktat med typ 29, men det cylindriska 

bukpartiet ger det en så säregen karaktär att det 

är motiverat att särskilja det. Vasen kommer från 

en skelettgrav som bl.a. även innehöll ett annat 

73 

A 15 A 20 A 920 A 799 A 946 

Fig. 40. Mellanstora kärl från Istaby., skala 1:4. 

lerkärl (A 560, se Bägare). Dateringen av denna 

grav ligger inom äldre romersk järnålder, utan 

närmre precisering i dagsläget. 

Nästa nya typ är ett femledat kärl med fot, 

markerad avsats mellan skuldra och hals, förhållandevis 

kort hals och utåtböjd, kraftigt förtjockad 

mynningskant. Kärlet är tveklöst en 

behållare för vätska men bukkanten är betydligt 

högre placerad än på övriga vaser i Istabymaterialet. 

Man kan anta att det har att göra med att 

kärlets funktion snarare varit förvaring av vätska 

än servering, som övriga vaser ger intryck av 

att ha använts till. Kärlet kommer från en skelettgrav 

som även innehöll en järnkniv (A 759). 

Fyndkombinationen påminner därmed mer om 

skålarnas än om de övriga vasernas, som vi har 

sett ofta förekommer i mer sammansatta föremålsuppsättningar. 

Kärlet hör troligen hemma 

inom ramen för äldre romersk järnålder. 

Slutligen återstår det att beskriva det svårplacerade 

kärlet från A 632. Kärlet karaktäriseras 

av tydligt markerad avsats mellan buk och 

hals. Det har stor formlikhet med vaserna från 

A 800 och framför allt A 903. Kärlet har ett 

närmast cylindriskt halsparti som har ett halsindex 

på 0,37, vilket gör att den räknas som hög 

med Jensens och Brorssons definitioner. Det är 

främst av detta skäl som kärlet har presenterats 

tillsammans med vaserna. De mellanstora 

kärlen nedan har inte halspartier som kommer 

i närheten av halsindex över 0,30. Kärlets meanderornamentik 

förenar det både med vaser 

av typ 29 och mellanstora kärl av typ 43. Kärlet 

påträffades i en grav (sannolikt skelettgrav) som 

också innehöll en läderkniv av Hagbergs typ 

I, en hartstätningsring och en järnsyl (A 632). 

Fyndsammansättningen talar för en datering till 

B1 eller möjligen tidig B2. Det ska noteras att 

avbildningen av kärlet (fig. 39) är en rekonstruktion 

utifrån ett sammanfogat parti som ger en 

god uppfattning av storlek, kärlform och dekor. 

Kärlet var inte intakt då det påträffades, utan 

fragmenterat i ett stort antal småbitar.

A 611 A 1013 

A 613 A 956 A 960 

Mellanstora kärl 

De mellanstora kärlen är en grupp som är väl 

representerad i Istaby. Denna grupp är procentuellt 

sett betydligt större och mer komplex än vad 

den är i Slusegårdsmaterialet. Jag har tidigare 

skilt de mellanstora kärlen från skålar respektive 

vaser och det är därför närmast underindelningen 

av dessa kärl som är intressant att fördjupa 

sig i. Läsaren ska dock göras uppmärksam på att 

kärlet från A 632, som redovisades ovan under 

vaser, skulle hört till denna grupp om jag hade 

använt Bechs indelning utan modifieringar. På 

samma sätt måste det påminnas om att kärlet 

från A 960 har förts till gruppen mellanstora 

kärl, även om en strikt tillämpning av Bechs 

indelning skulle innebära att den hör till gruppen 

bägare (och i detta arbete till min grupp 

Skålar). Att det förs hit beror på att det är för 

högt i förhållande till mynningsindexet, för att 

tillhöra gruppen skålar (fig. 40). 

Från Istaby finns fyra kärl av Bechs typ 43 (A 

15, 20, 799, 920). Kärlen karaktäriseras av tydliga 

avsatser mellan skuldra och hals och av relativt 

vida bukar i kombination med medelhöga halsar 

(enligt Jensens och Brorssons definitioner 

av halsindex, se ovan under Vaser). Kärlet från 

A 799 måste betraktas som atypiskt med sin 

utstuderat vida buk. Dessa kärl är formmässigt 

nära knutna till bägare med hals av typ 6B på 

Slusegård och har liksom dessa en datering till 

B1-B2 (Bech 1996 s. 103). Samma iakttagelse kan 

man göra beträffande kärlen från Istaby. Det är 

naturligtvis värt att notera att samtliga Istabykärl 

av denna typ är meanderornerade, vilket vi 

får anledning att återkomma till. 

I Istabymaterialet finns tre mellanstora oornerade 

kärl med kort hals, som ligger nära Bechs 

typ 44 (A 613, 956, 1013). Bechs typ 44 dateras 

främst till C1, vilket inte är rimligt för Istabykärlen. 

Det som skiljer Istabykärlen från Slusegårdstypen 

är att de har en tydligare s-formad 

profil och en kort, eller antydan till kort hals, 

samt i ett par fall facetterad mynningskant. Gemensamt 

för dessa kärl är att de har diskretare 

drag jämfört med merparten av keramiken från 

gravfältet. De enkelt facetterade mynningskanterna 

på kärlen från A 613 och 1013 talar dock för 

att de hör hemma i yngre förromersk eller äldre 

romersk järnålder. Kärlen från A 613 och 956 är 

de enda gravgåvorna i dessa skelettgravar, medan 

A 1013 även innehöll en skära, en s-formad kniv 

och en synål. Gravskick och fyndsammansättning 

daterar denna grav till B1-B2. 

Från A 946 härrör ett kärl som inte faller 

innanför Bechs typer av mellanstora kärl. Detta 

kärl har närmast kantig profil i den övre delen, 

en rak, stram skuldra och en kraftigt förtjockad 

och facetterad mynningskant. Kärlet påträffades 

i en skelettgrav som också innehöll en järnkniv 

med konvex rygg och en anonym järnten (A 

946). Graven bör dateras till äldre romersk järnålder, 

utan närmare precisering. 

Ytterligare en ny typ i förhållande till Slusegård 

har identifierats i Istabymaterialet. Den 

representeras av ett kärl med hög, trattformig, 

närmast konisk hals kombinerat med en vid buk 

74

som har mycket lågt placerad bukkant i förhållande 

till kärlets höjd. Trots en facetterad mynningskant 

ger kärlet intryck av att ha mycket 

gemensamt med proportionerna hos de typer av 

satta bägare och skålar med trattformig hals som 

förekommer i det sydvästskånska gravmaterialet 

en bit in i yngre romersk järnålder (se Stjernquist 

1955 s. 89f). Detta är det kärl som tydligast pekar 

i riktning mot de förändringar i den keramiska 

traditionen som sker mot övergången till C1. 

Kärlet kommer från en skelettgrav som även 

innehöll ett eneggat svärd och en kniv (A 611). 

Graven skall sannolikt dateras till B2. 

Till sist återstår det svårplacerade kärlet från A 

960, som har räknats till denna grupp trots att det 

ligger nära skålarna. Kärlet har markerad bukkant, 

medelhög hals och en kort, utåtböjd och 

förtjockad mynningskant. Övergången mellan 

75 

A 244 

A 561 A 863 

skuldran och halsen är markerad med en horisontell 

fåra. Kärlet påträffades i en skelettgrav tillsammans 

med en järnkniv (A 960). Dateringen 

är svår, och kan i dagsläget inte göras närmare än 

till romersk järnålder. Med tanke på dateringarna 

av övriga gravar får en placering inom ramen för 

äldre romersk järnålder tills vidare anses trolig. 

Stora förvaringskärl 

Tre urnegravar (A 244, 561, 575) innehåller en typ 

av stora förvaringskärl med ett överlag mycket 

tjockare gods än övriga gravfunna kärl (fig. 41). 

Alla dessa gravar låg i den centrala delen av undersökningsytan. 

Åtminstone kärlen från A 244, 

561 och 575 har fungerat som benbehållare. Denna 

grupp av kärl finns inte klart representerad i 

Slusegårdsmaterialet, men kärlen påminner om 

en del av de mellanstora kärlen av typ 44 (Bech 

A 550 

Fig. 41. Stora förvaringskärl (A 

244 och 561), kanna (A 863) och 

hankkärl (A 550) från Istaby. 

Skala 1:4. 

1996 fig. 75). Kortfattat kan de urskiljas gentemot 

de mellanstora kärlen framför allt genom 

sin höjd. De är alla över 21 cm höga, medan det 

största av de mellanstora kärlen kommer upp 

mot knappt 14 cm. Sinsemellan har dessa kärl 

lite olika drag, inte minst när det gäller utformningen 

av övergången mellan skuldran och halsen, 

själva halsen och slutligen mynningspartiet. 

Materialet bedöms dock som alltför litet för att 

göra någon distinkt typindelning. 

Kärlet från A 244 har en tydligt markerad 

avsats mellan skuldran och halsen, en kort cylindrisk 

hals och en förtjockad mynning med en 

antydan till enkel facettering. Kärlet framkom 

tillsammans med en kopp och en fotbägare, som 

daterar graven till äldre romersk järnålder, B2. 

Från A 561 kommer ett kärl som är rundbukigt 

med jämna övergångar mellan kärldelarna

och en kort cylindrisk hals som avslutas med 

en rak mynning. Kärlet påträffades tillsammans 

med en bägare som antyder en datering 

till äldre romersk järnålder (A 561, se Bägare). 

Detta bekräftas av en 14 C-datering som ligger 

mellan 15-130 AD (ett sigmas noggrannhet för 

LuS 6991, 1935 ± 50 B.P.). 

Kärlet från A 575 (ej avbildat) är också rundbukigt 

med jämna övergångar mellan kärldelarna, 

utom övergången mellan skuldran och 

mynningsranden som är skarpt vinklad. Mynningskanten 

är förtjockad och har antydan 

till enkel facettering. Dateringen av kärlet är 

vansklig, med tanke på att det inte påträffats 

tillsammans med andra föremål, men det rumsliga 

sambandet med gravar från B1 och B2 gör 

att det bör tillhöra samma tidsavsnitt som övriga 

brandgravar på gravfältet. 

De tre stora förvaringskärlen utmärks av att 

de har en annan ytbehandling än merparten av 

keramiken på gravfältet. I stället för en glättad 

eller polerad yta har de en fint slammad yta, 

framför allt på kärlens övre tredjedel. Längre 

ned på kärlen blir slamningen överlag slarvigare 

utförd och magringskorn skymtar fram här och 

där. Alla de stora förvaringskärlen kan dateras 

till äldre romersk järnålder, d.v.s. B1/B2, utifrån 

de facetterade mynningskanterna, något fall av 

skulderavsats och fyndsammansättningen i de 

gravar där de har påträffats. Det är egentligen 

endast A 575 där en sådan datering kan anses 

vara ett rimligt förslag snarare än ett konstaterande. 

Kannor 

Den enda kannan i materialet kommer från 

gropen A 863 (fig. x), omedelbart intill skelettgraven 

A 861 och brandgropen A 862. Kannan 

bör betraktas som ett föremål som har ingått i 

begravningsritualer eller andra ceremonier på 

gravfältet. Den är rimligen tidig och formen 

påminner om vaser av typ 28, vilket indikerar 

en datering till äldre romersk järnålder. Kannor 

förekommer bl.a. i skånskt gravmaterial, 

men de är då från yngre romersk järnålder, mer 

högresta och ornerade (Stjernquist 1955 s. 79ff, 

Pl. XV, XXXII). Även på Slusegårdsgravfältet på 

Bornholm hör kannor i gravar hemma i yngre 

romersk järnålder och de är då också av helt 

andra typer än Istabykannan (Bech 1996 s. 82ff). 

Hankkärl 

I ett stensatt parti i anslutning till Stensättning 

VIII påträffades ett hankkärl (fig. x) i vad som 

troligen är rester av en skelettgrav (se A 550 samt 

Stensättningarna). Kärlet är en s-formad kruka 

med vid buk och facetterad mynningskant. 

Formmässigt uppvisar kärlets övre del mycket 

klara likheter med de mellanstora kärlen av 

typ 44. Kärlet var fragmenterat i ett stort antal 

småbitar då det påträffades. Bland skärvorna 

påträffades en hank av samma typ av gods och 

med samma färg som övriga fragment. Det får 

därför anses troligt att detta kärl haft åtminstone 

en hank. På den rekonstruktionsteckning 

som gjorts av Björkquist är dock kärlet avbildat 

utan hank. På grund av förekomsten av hank 

räknar jag kärlet till denna grupp. Skälet till 

det framgår nedan under kommentarerna kring 

kärlindelningen. Det bör poängteras att avbildningen 

av kärlet är en rekonstruktion utifrån ett 

sammanfogat parti som ger en god uppfattning 

av kärlformen. Framför allt gäller detta kärlets 

övre hälft. 

Till skillnad från de till stor del intakta kärl 

som vi hittills stiftat bekantskap med finns det 

även ett par fragmentariska hankkärl från en 

stensättning i Istaby som förtjänar en närmare 

beskrivning, trots att de inte har rekonstruerats i 

form av någon avbildning av Björkquist. Kärlen 

kommer från en keramikkoncentration i den 

centrala delen av Stensättning II (Gravförteckning, 

CD). De båda hankkärlen från Stensättning 

II består av omkring 150 skärvor som påträffades 

tillsammans med ett tunt bronsbleck. 

Kärl 1 är treledat och har en förtjockad mynningsrand. 

Kärlet har haft en mynningsdiameter 

på ca 9,5 cm. Godstjockleken är 0,3-0,7 cm och 

godset har en rödbrun och glättad yta. Till kärlet 

hör en enkel bandhank. Kärl 2 är också treledat 

och har en förtjockad mynningsrand. Kärlet 

har haft en mynningsdiameter på ca 12,0 cm. 

Godstjockleken är 0,6-0,9 cm och godset har en 

svartbränd och glättad yta. Till kärlet hör en x- 

eller h-formad hank. En trolig datering av dessa 

kärl är yngre romersk järnålder-tidig vendeltid. 

Det är intressant att notera att alla hankkärlen 

kommer från andra kontexter än den övriga 

gravkeramiken – d.v.s. stensättningar istället för 

skelett- och urnegravar. En självklar följdfråga 

76

är om detta har kronologiska eller sociala orsaker. 

Torbjörn Brorsson har visat att alla skånska 

gravkärl med hank dateras till tiden före 

500-talet e. Kr. (Brorsson 1995 s. 35). Om detta 

är en iakttagelse som är kronologiskt relevant 

eller om den beror på ett sviktande underlagsmaterial 

är inte helt lätt att avgöra. Det mesta 

talar dock för att de två kärlen från stensättning 

II ska dateras till yngre romersk järnålder eller 

folkvandringstid. Ett intressant samband är att 

stensättning II också innehöll en gravgömma 

som daterats till sen folkvandringstid-tidig vendeltid 

(A 1036b). Det är den yngsta konstaterade 

graven på gravfältet (se Gravfältets kronologi och 

struktur). Vi får anledning att återkomma till 

dessa funderingar längre fram. 

Övriga, ej bestämbara kärl 

Det påträffades en mängd ytterligare keramikfragment, 

inte minst från stensättningarna, vid 

undersökningen. Merparten av detta material är 

dock så pass fragmenterat att det inte lämpar sig 

för noggrannare grupp- och typindelningar. Ett 

par fynd förtjänar dock en noggrannare beskrivning, 

eftersom de har tydligt daterande drag. 

Det första är en anmärkningsvärd keramikkoncentration 

i den nordvästra delen av stensättning 

VI, har tolkats som en förstörd urnegrav 

alternativt urnebrandgrop. Det rör det sig om en 

ansamling skärvor från ett kärl med förtjockad 

och facetterad mynning med en trolig datering 

till yngre förromersk–äldre romersk järnålder. 

Det andra är fyra bitar meanderornerad keramik 

77 

som påträffades i A 610, som utgör en pendang 

i norra delen av graven A 611. Inget av ovannämnda 

kärl gick att rekonstruera. 

Kommentarer kring kärlindelning 

och funktion 

Det är svårt att hitta en riktigt bra balans mellan 

kronologi och funktion när det gäller det keramiska 

materialet. Man kan lätt se att det finns 

stora formmässiga likheter t.ex. mellan vaser av 

typ 29, mellanstora kärl av typ 43 och bägare 

av typ 6B i Istabymaterialet (fig. 36, 39 och 40). 

De är alla fyrledade kärl med en tydlig avsats 

mellan skuldra och hals, vilket ger kärlen ett 

särskilt markerat halsparti. Den stora likheten i 

utförandet, i form av kombinationen av likadana 

formelement, visar att de ingår i samma hantverkstradition 

och att de ligger nära varandra i 

tid. De uppenbara skillnaderna mellan dem är 

vissa drag i proportionerna och framför allt kärlens 

höjd. Det tyder på att kärlen i fråga har haft 

olika användningsområden, men detta måste 

noga skiljas från de kronologiska kriterierna. De 

kronologiska kriterierna, huvudsakligen i form av 

kombinationer av olika form- och dekorelement, 

har berörts ingående vad det gäller Istabykeramiken. 

Den indelning av materialet som man 

kan göra baserat på storleks- och proportionsförhållandena 

vittnar istället om att de olika kärlgrupperna 

har haft olika användningsområden 

utifrån ett funktionellt perspektiv. Detta är en 

gammal iakttagelse (se t.ex. Stråhle 1873 s. 14ff 

och där anförd litteratur), men det är trots allt 

ganska ovanligt att det funktionella perspektivet 

har kommit i arkeologernas fokus. Detta gäller 

i synnerhet massmaterialet i form av keramik 

från boplatser. 

Kirsten Juhl är mycket kritisk till den totala 

dominansen av ett kronologiskt perspektiv inom 

keramikforskningen i dansk arkeologi. The different 

systems of classification are […] developed 

almost solely with emphasis on the chronological 

significance. One is often left with the impression 

that chronology is the only important factor behind 

all variation in an archaeological, ceramic material. 

(Juhl 1995 s. 7). Juhl har i en metodisk studie 

gått igenom ett väl sammanhållet material från 

fyra nedbrända gårdar från äldre romersk järnålder, 

vid Ginderup, i Thy på nordvästra Jylland. 

Utifrån en komplicerad, matematisk principalkomponentanalys 

funktionsindelar Juhl drygt 

120 kärl i fem huvudgrupper bestående av tolv 

olika undergrupper (A – M). De fem huvudgrupperna 

motsvarar: 1. Förvaringskärl (för torra 

livsmedel resp. vätska); 2. Multifunktionella kärl 

(för kortvarig förvaring, transport och servering 

av vätska); 3. Kokkärl; 4. Andra beredningskärl, 

serveringskärl och individuella mat- och dryckeskärl; 

5. Andra kärl (Kärl för temporär eller 

extremt kortvarig förvaring, förvaringskärl för 

små mängder av värdefulla substanser). Dessa 

grupper har en hel del gemensamt med de sju 

huvudgrupper som Bech identifierade typologiskt 

i Slusegårdsmaterialet, men det finns 

också en del uppenbara skillnader. Skillnaderna 

har framför allt att göra med att det rör sig om

material från två geografiskt åtskilda områden 

med olika keramiska traditioner, men de har 

givetvis också till en del att göra med de båda 

forskarnas skilda utgångspunkter för sina respektive 

indelningar. 

Juhl reserverar sig inledningsvis i sitt arbete 

med att en strikt funktionsindelning kanske 

inte alltid kan tillämpas. Det kan ju finnas kärl 

i ett hushåll som kan ha tillverkats för helt andra 

ändamål än de som är funktionellt betingade av 

hushållsändamål, exempelvis gravkeramik. Mot 

detta talar att det är välkänt att den keramik som 

påträffas i gravar från äldre romersk järnålder i 

Danmark kommer ur det samtida beståndet av 

hushållskeramik. Trots det representerar gravkeramiken 

ett separat problemkomplex, eftersom 

det är helt andra parametrar som ligger bakom 

urvalet av dessa kärl (a.a. s. 24). Att det är andra 

parametrar som styrt valet av gravkeramik kan 

jag hålla med om. Det är sannolikt en begränsad 

andel av hushållens keramikbestånd som varit 

attraktivt att använda vid begravningar. Inte 

minst för att olika kategorier av kärl hade olika 

funktion, gav skilda associationer och att gravsederna 

var förknippade med andra typer av ritualiserat 

beteende som involverade användning av 

t.ex. dryckesserviser (se nedan). Samtidigt finns 

det inga klara belägg för att kärl skulle ha tillverkats 

enkom för att användas vid begravningar. 

Den så kallade finkeramiken – d.v.s. kärl med 

tunt, polerat gods och ofta svartbränd yta – som 

främst förknippas med romersk järnålder, påträffas 

även i boplatsmaterial. Exempelvis kan vi 

nämna att fotbägare av samma typer som i Istabygravarna 

har påträffats på boplatser från yngre 

förromersk järnålder och äldre romersk järnålder 

i Vä, Hötofta och Näsum i Skåne (Stjernquist 

1951, 1998, Höst 2006). Vaser av typer som är 

vanligt förekommande i gravar har påträffats 

exempelvis i boplatslager på centralplatsen Vä 

(Stjernquist 1951 s. 63) och finkeramik som en 

samlad enhet utgör en relativt stor andel av den 

totala mängden keramiken från boplatslagrena 

i Uppåkra (Dahlström 1999). Detta är extremt 

tydligt i det så kallade templet, där keramiken 

domineras stort av polerad finkeramik (Larsson 

& Lenntorp 2004). Torbjörn Brorsson har 

nyligen presenterat en hypotes som går ut på att 

den polerade finkeramiken kanske framställdes 

på centralplatserna och distribuerades ut till de 

kringliggande byarna och gårdarna (Brorsson 

2009 s. 24). Det har också påtalats att det finns 

en påtaglig likhet i form- och ornamentik på 

en del av kärlen från boplatsen Klörup och 

en del av kärlen på gravfältet Albäcksbacken 

(Bergenstråhle & Stilborg 2002 s. 589). Detta 

är några tydliga exempel på att det är ett urval 

av hushållskeramiken som hamnar i gravarna. 

Till sist vill jag också nämna att meanderornerad 

finkeramik påträffats på en boplats vid 

Ruuthsbo, vid Ystad (Stjernquist 1955 s. 106). 

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Poängen 

är att samma grupper och typer av keramik som 

påträffas i gravarna också utgör en del av det 

förbrukade keramikbestånd som återfinns i mer 

eller mindre fragmenterat tillstånd på samtida 

boplatser. Gravkeramiken har använts i levande 

livet och att döma av de funktionsbestämningar 

som har gjorts av Juhl, så kan vi konstatera att 

det framför allt var kärl som hade med dryck och 

vätska att göra som fick följa de döda i gravarna. 

I detta kan man naturligtvis lägga in en tolkning 

om dryckesceremonier och gästabud, deras 

betydelse i romersk järnålder och anammandet 

och hybridiseringen av romerska föremål i germanernas 

kultur. Detta har diskuterats ingående 

av Fredrik Ekengren (2009). För att ytterligare 

nyansera diskussionen här kan jag tillägga att 

det även finns andra exempel på finkeramikens 

speciella status. På en boplats vid Hyllie i 

Malmö, från förromersk och romersk järnålder, 

har det deponerats ovanligt stora mängder finkeramik 

tillsammans med osedvanligt många 

järnföremål av hög kvalitet i några av groparna 

på platsen. Detta har lett till tolkningen att det 

rört sig om rituella depositioner (Friman 2008 

s.118f, 132ff). Jag får anledning att återkomma 

till dessa resonemang längre fram (se Istaby i en 

Sydskandinavisk kontext). 

En viktig iakttagelse som rör datering av 

keramik i gravar är att kärlen till övervägande 

del hamnat där relativt kort tid efter tillverkningen. 

Detta grundar jag på det resonemang 

som förts ovan om att keramiken i gravarna är 

ett urval av de kärl som funnits i hushållen, de 

skavanker och bruksspår som finns på många 

kärl från skelettgravar (Henriksen 2009 s. 237f, 

Oldenburger 2009 s. 82, Stilborg 2009 s. 250ff) 

och på etnoarkeologiska jämförelser som visar 

78

att hushållskärlen haft en livslängd på mellan 1 – 

12 år. Generellt sett är det de stora kok- och förvaringskärlen 

som haft längst livslängd och de 

mindre dryckeskärlen som haft kortast livslängd 

(Orton m.fl. 1993 s. 207f). Detta ser jag som en 

stark indikation på att kärlen som regel hamnat i 

gravarna inom en ganska kort tidsrymd efter att 

de tillverkats – oavsett om man valde ut kärl ur 

hushållskeramiken inför en begravning eller om 

vissa kärl tillverkades enkom för det ändamålet. 

En del av de grupperingar vi kan se i Istaby- 

och Slusegårdsmaterialen är typologiskt sett 

mycket distinkta. Kärlens användningsområden 

inom grupperna koppar, bägare, vaser, kannor 

och stora förvaringskärl har dessutom en tydlig 

funktionstillhörighet i hushållen, som vi kan 

enkelt kan återfinna hos Juhl (aa s. 28ff, 84ff), 

trots att det föreligger ganska stora regionala 

skillnader i de mer detaljerade form- och ornamentiktraditionerna 

mellan dessa områden 

(Jylland, Bornholm och Blekinge). För de andra 

grupperna är sambandet mellan form och 

funktion inte lika självklart. Det kan vi se både 

hos Bech och i denna studie. De kärl som Bech 

benämner mellanstora kärl och hankkärl, där 

de mellanstora kärlen i Istaby även delats upp i 

skålar, faller närmast inom tre olika funktionsgrupper 

hos Juhl; nämligen kärl för kortvarig 

förvaring (C), kärl för temporär eller extremt 

kortvarig förvaring (F, G) och kokkärl (E). Möjligen 

skulle man kunna lägga in en eller två av 

Istabyskålarna i Juhls berednings- och matkärl 

(I). Förmodligen består heterogeniteten mel- 

79 

lan en del av kärlen i dessa grupper, och en del 

av svårigheterna med att enkelt inordna kärl 

från dessa typologiska/kronologiska grupper 

i funktionsgrupper, på att åtminstone en del 

av dem har haft flera funktioner (jfr termen 

”Multifunctional vessels”, Juhl 1995 s. 90f, även 

om hon främst använder den för en typ av vätskebehållare). 

En annan viktig fråga att klargöra för att 

kunna göra de två olika typindelningarna hos 

Bech och Juhl jämförbara är exempelvis om det 

över huvud taget är relevant att särskilja kärl 

med respektive utan hankar. En sådan distinktion 

får inte stöd av Juhl i Ginderupmaterialet, 

medan den utgör en viktig grund i Bechs 

indelning av Slusegårdsmaterialet (Juhl 1995 s. 

84ff, Bech 1996 s. 43ff). Det verkar enligt min 

mening högst troligt att hankar ofta haft just 

en funktionell betydelse. Men samtidigt kan 

man naturligtvis inte utesluta att det funnits 

kärl av samma form, tillverkade för samma ändamål, 

både med och utan hank/ar. Det finns 

en uppsjö avvägningar som gör kombinationer 

av funktion och kronologi i det keramiska materialet 

besvärliga i en del fall. Detta visar att 

det fortfarande finns en besvärande diskrepans 

mellan de typologiska och funktionella indelningar 

som jag har studerat för att utarbeta en 

metodik vid analyserandet av Istabykeramiken. 

Det återstår ännu att utarbeta en metodik som 

kan överbrygga denna klyfta bättre. 

Meanderornamentiken 

Utmärkande för keramikmaterialet från Istabygravfältet 

är att det innehåller ett stort antal meanderornerade 

kärl. Men innan vi tittar närmare 

på Istabykärlens ornamentik ska vi först göra en 

kort odyssé i den rätlinjiga meanderornamentikens 

bakgrund och variation. 

Meanderornamentik går ursprungligen 

sannolikt tillbaka på spiralornamentik och så 

kallade löpandehundspiraler i östra Medelhavsområdet. 

I germanskt område på kontinenten är 

den geometriska meanderornamentiken en stilart 

som med största sannolikhet anammats som 

resultat av kontakter med grekiskt och romerskt 

område under Hallstatt- och Lateneperioderna 

(Kunkel 1925, Scheltema 1926, Stjernquist 1955). 

I konsthistoriska och arkitektoniska sammanhang 

kallas den geometriska meanderornamentiken 

ofta à la grecque eller alagreck. Som dekor 

på keramik i det germanska området förekommer 

olika typer av rätlinjig meanderornamentik 

i ett geografiskt område från Elbeområdet och 

Danmark i väster till Weichselområdet i Polen 

i öster. Enstaka förekomster finns i Norge, Väster- 

och Östergötland samt Öland (Stenberger 

1933 s. 28ff). Meanderornamentik av i huvudsak 

två olika dekortekniker finns i två skilda 

områden på kontinenten. Det var Gustaf Kossinna 

som skilde ut dessa två olika traditioner, 

som han sedan kopplade till olika stammar och 

stamförbund som finns omnämnda i de äldsta 

skrifter som berör förhållanden i det germanska 

området. Grovt sett skiljs dessa traditioner un

gefär längs med floden Oder i en västgermansk, 

med punktornerade meandermönster, och en 

östgermansk, med streckornerade meandermönster 

(t.ex. Kossinna 1921, 1928 och 1941). 

Den skarpa gränsen Kossinna drog mellan de 

båda ornamentikstilarna, och framför allt att 

han tolkade ornamentiken i rent etniska termer, 

har ifrågasatts av senare forskare (se Stjernquist 

1955 s. 105f och där anförd litteratur). 

Det förekommer stora variationer i hur de 

geometriska dekorslingorna utformas och hur 

de kombineras med andra dekortyper, som 

t.ex. enkla linjer, punkter, olika vinkel- och 

zickzackmönster och hakkors. Det sedan andra 

världskriget förhatliga hakkorset är för övrigt en 

form som utvecklats från överlappande meanderslingor. 

Ornamentiken kan grovt indelas i 

klassisk meander, löpande hund, komplex meander, 

hakkorsmeander och vad jag skulle vilja 

kalla t-formad meander (fig. 42). Dessa kan i sin 

tur vara kombinerade med andra ornamentikmotiv. 

Tekniskt sett är meanderornamentiken 

utförd med antingen linjer och streck, linjer och 

punkter eller andra intryck, enbart linjer eller 

enbart punkter. 

Grovt sett kan man säga att i det material jag 

har använt som jämförelse med Istabymaterialet, 

förekommer meanderornamentik utförd med 

linjer och streck i östra Tyskland, Polen och Jylland, 

på Fyn, på Själland, i Skåne, Blekinge och 

på Öland, medan denna och alla övriga varianter 

förekommer i Pommern. Kronologiskt sett 

hör de olika meandermönsterna främst hemma 

i äldre romersk järnålder, men motivet finns 

representerat både i en del tidigare och senare 

exempel. Meanderornamentik förekommer på 

det hela taget relativt sporadiskt i södra Sverige 

och östra Danmark, medan den är betydligt 

vanligare på Jylland och i delar av Tyskland och 

Polen (Kossinna 1921, Stenberger 1933, Albrectsen 

1956 s. 209, Stjernquist 1955, Brøndsted 1960 

s. 164ff, Björkquist & Persson 1979, Liversage 

1980, Høj 1984, Eggers & Stary 2001). Enstaka 

meanderornerade kärl finns, som tidigare 

nämnts, i Norge samt i Väster- och Östergötland 

(Stenberger 1933 s. 28ff), medan de saknas helt i 

Mälardalen (Eriksson 2009 s. 151). 

Den teknik som kännetecknar Istabykärlen 

är relativt grunt ristade dubbla linjer av t-formad 

meander. Ytan mellan linjerna är fylld med korta 

snedställda streck (fig. 43, 44). Ett specifikt drag 

för Istaby är ett par kärl som är försedda med 

en slags falsk meander där översta respektive 

understa linjen i ”meanderslingan” är heldragen 

(vaserna från A 632 och 903). En förenkling som 

gör att lite av mönstrets elegans går förlorad. 

Med Kossinnas förenklade utbredningsbild hör 

Istabykärlen hemma i en östgermansk tradition, 

men det går numera att konstatera att meanderornamentik 

i likadan eller liknande teknik 

finns åtminstone även i Pommern, i Jylland, på 

Själland och på Öland (se litteraturhänvisningar 

ovan). Kossinna placerade denna specifika typ 

av ornamentik i huvudsakligen i sen förromersk 

järnålder medan Høj placerade den huvudsakligen 

i första århundradet – B1 (Kossinna 1941 

Fig. 42. De fem grundläggande meanderstilarna. Uppifrån 

räknat klassisk meander, löpande hund, komplex meander, 

hakkorsmeander och t-formad meander. 

80

Fig. 43. Meanderornerat kärl från A 920. 

s. 188ff, Høj 1984 s. 164ff). Det finns uppenbart 

mycket kvar att göra för att placera variationer i 

meanderornamentiken både i tid och rum. 

Meanderornamentiken i Istaby förekommer 

på sju intakta kärl påträffade in situ i sju olika 

skelettgravar (A 15, 20, 632, 799, 800, 903 och 

920; se genomgången av kärltyper samt katalogdel 

för närmare beskrivningar av kärlformer 

m.m.) och minst ett fragmentariskt kärl 

i form av enstaka skärvor i en pendang till en 

skelettgrav (fyra fragment av ett meanderornerat 

kärl påträffades i A 610, del av A 611). De 

sistnämnda kan naturligtvis också härrör från 

81 

en dåligt bevarad grav, som kan ha förstörts av 

senare aktiviteter på platsen. Meander finns på 

mellanstora kärl av Bechs typ 43 (4 st – A 15, 20, 

799, 920), vaser av Bechs typ 29 (2 st – A 800, 

903) samt det svårplacerade kärlet från A 632, 

som har likheter med båda de andra typerna. 

Inget av de meanderornerade kärlen förekommer 

i kombination med andra lerkärl. Kärlen 

skulle kunna karaktäriseras som serveringskärl 

för mat och dryck och de kan alla med rimlig 

säkerhet dateras till B1-B2. Dateringen av A 20 

och A 632 ligger i B1 och detta i kombination 

med den enhetliga, strama karaktären i mean- 

derornamentiken på samtliga Istabykärl talar för 

att de alla bör ligga i B1, eller åtminstone inte 

särskilt mycket tidigare eller senare. Samtidigt 

är ornamentiken på de behandlade kärlen av lite 

olika karaktär i komposition och dekortekniska 

detaljer. Detta talar för att det är mer än en 

person och kanske därmed även en tidsfaktor, 

som ligger bakom variationen. 

Meanderornamentik har lyfts fram som ett 

typiskt drag i ornamentiken på finkeramik från 

Sydsverige under äldre romersk järnålder (Stilborg 

2002 s. 99). Jag menar att ornamentikstilen 

inte är så typisk vare sig för detta område eller 

denna tidsperiod, som Stilborg antyder. Jämför 

vi med övrig gravkeramik från Skåne, Blekinge 

och Öland, så finns det egentligen endast 

ett fåtal spridda kärl som kan betecknas som 

meanderornerade. Det rör sig om sexton kärl, 

varav åtta från Istaby. Till dessa kan läggas åtminstone 

de ytterligare tre kärl från Väster- och 

Östergötland, som omnämndes av Stenberger 

(1933 s. 28f). 

De skånska kärlen utgörs till att börja med 

av två kärl från brandgravar på Simrisgravfältet 

(Stjernquist 1955 Pl. XV). Det första är en kanna 

med t-formad meander, utförd med linjer och 

punktintryck, från grav 22 som med hjälp av 

en fibula kan dateras till inledningen av yngre 

romersk järnålder, C1a (Helgesson 2002 s. 249). 

Det andra är en bägare från grav 26 som även 

den har t-formad meander, utförd med linjer 

och halvmånformade intryck. Formmässigt är 

det en bägare av Bechs typ 5, som på Slusegård

dateras till yngre förromersk järnålder–äldre 

romersk järnålder (Bech 1996 s. 52ff). Kärlet 

dateras av Stjernquist till sannolikt en tidig del 

av äldre romersk järnålder (Stjernquist 1955 s. 

36), men det kan möjligen höra hemma sent i 

yngre förromersk järnålder (Björk 2005 s. 215). 

Från en grav på gravfältet Strandvägen vid 

Maglarp kommer ett mellanstort eller stort förvaringskärl 

som har en meanderornamentik i 

form av löpande hund på skuldran, med inlagda 

hakkors i löpet (Hansen 1945 s. 53). Kärlet 

har dessutom vertikala fält med streck och 

intryck, samt vinkelband i samma teknik. Det 

har mycket nära paralleller i norra Tyskland, 

vad ornamentiken beträffar – i synnerhet i Elbeområdet, 

menar Stjernquist (Stjernquist 1955 

s. 105f, Eggers & Stary 2001). Graven dateras 

med hjälp av tre fragmentariska fibulor och en 

skära till B2 (muntl. Helgesson). 

Nästa kärl är en vas från Bedinge skytteskog, 

Lilla Bedinge socken, som sannolikt härrör från 

en grav. Vasen har tydligt markerad avsats i 

övergången mellan skuldran och halsen, och 

meanderornamentik i form av löpande hund i 

enkla rader. Kärlet kan dateras till äldre romersk 

järnålder, sannolikt B2 (Stjernquist 1955 s. 75, Pl. 

XXX10, Björk 2005 s. 236). 

Slutligen finns i det skånska materialet ett 

kärl från en grav på Kristinebergsgravfältet, Oxie 

socken. Kärlet är en vas med falsk löpande hund 

på buk och skuldra, ett band med snedställda 

streck i övergången mellan skuldra och hals, 

samt kannelerad hals. Rudebeck och Ödman 

daterar kärlet till C 2 – 3, medan Stilborg daterar 

det till äldre romersk järnålder (Rudebeck & 

Ödman 2000 s. 172f, Plansch 17, Stilborg 2002 s. 

102, fig. 182). Kärlet har klart ålderdomlig form 

som i allt väsentligt överensstämmer med vaser 

från period B2, även om det har en mycket vid 

buk, och jag menar därför att mycket talar för 

att dateringen snarare ligger i B2 eller tidigt i 

C1, än senare. 

Stjernquist nämner även ett meanderornerat 

kärlfragment från en boplatsgrop vid Ruuthsbo 

i Bjäresjö socken (Stjernquist 1955 s. 106). Hur 

många meanderornerade kärl som finns representerade 

i de senaste årtiondenas omfattande 

boplatsundersökningar är okänt. Det saknas 

helt enkelt bra översikter av detta material. Ser 

man till de katalogpresentationer som gjorts av 

Bengt Jacobsson och Mimmi Tegnér över det 

skånska materialet – och i Jacobssons fall ett 

mindre urval av det blekingska, småländska 

och halländska materialet – så saknar de mer 

detaljerade uppgifter om keramikmaterialets karaktär 

(Jacobsson 2000, Tegnér 2005). Det finns 

anledning att tro att även det meanderornerade 

materialet från boplatser är ganska litet, men 

det är det egentligen inget jag kan belägga med 

säkerhet inom ramen för denna studie. 

Som jämförelse till de meanderornerade 

kärlen från Istaby och Skåne skall jag göra en 

översiktlig utblick till några andra närbelägna 

delar av Sydskandinavien. De meanderornerade 

kärl som är kända från Öland utgör en liten heterogen 

grupp på fyra kärl. De dateras samtliga 

till äldre romersk järnålder. Från en skelettgrav 

i Folkeslunda, Långlöt socken, kommer en vas 

av Bechs typ 29, som har meanderslingor utförda 

med linjer med mellanpartiet fyllda av 

snedskrafferade streck, på samma sätt som Istabykärlen. 

Graven dateras till äldre romersk 

järnålder, B2 (ÖJG II, s. 275f, 331). 

Från Bjärby, Runsten socken, kommer ett 

udda kärl som närmast är en fotbägare till formen, 

men som är försett med ett öra. Kärlet 

skulle närmast kunna karaktäriseras som en fotkopp 

och det har nära paralleller i området kring 

Weichsels mynning. Kärlet har meanderdekor i 

form av vad jag skulle vilja beskriva som en falsk 

löpande hund i form av fält, avgränsade av linjer, 

fyllda med halvmånformade intryck. Kärlet 

finns i ett material som kommer från tre eller 

flera gravar, vars fynd blivit sammanblandade 

redan innan de kom in till SHM. Materialet 

som helhet kan dateras till äldre romersk järnålder. 

Samma datering gäller för det aktuella 

kärlet (Stenberger 1933 s. 30f, ÖJG II, s. 361, 366). 

Nästa kärl kommer från en skelettgrav under 

en stensättning i Övra Ålebäck i Gårdby socken. 

I likhet med kärlet från Bjärby så kan det närmast 

beskrivas som en bägare, eller en fotbägare, 

eftersom det har antydan till fot. Trots det är 

det försett med en hank, som snarast förknippar 

det med koppar och hankkärl. Kärlet har 

meanderdekor som påminner starkt om den på 

det ovannämnda kärlet, fast den falska löpande 

hunden är här så pass urvattnad att den inte 

längre har mycket kvar av meanderornamen- 

82

tikens idé, med sammanhängande, löpande 

slingor, utan närmar sig en allmänt geometrisk 

dekor. Kärlet dateras till äldre romersk järnålder 

(ÖJG II, s. 432, 458). 

Det sista av de öländska kärlen kommer från 

en skelettgrav under en rektangulär stensättning 

i Stora Dalby i Kastlösa socken. Graven innehöll 

ett eneggat svärd, en kniv och ett meanderornerat 

lerkärl. Kärlet kan klassificeras som en vas 

av typ 29, trots att det är förhållandevis lågt och 

har en vid buk. Det har en t-formad meander 

utmed skuldran och buken, och meanderslingan 

är utförd med inristade linjer och mellanpartiet 

är fyllt av snedskrafferade streck. Graven och 

kärlet dateras till äldre romersk järnålder (ÖJG 

III, s. 166f). Stenberger menade att kärlet har 

den östliga meandergruppens karaktär och att 

det inte föreligger något tvivel om att det blivit 

importerat från trakterna kring Weichsel och 

Oder (Stenberger 1933 s. 29). 

Från Själland redovisar David Liversage ett 

stort, vidbukigt kärl med fot, som har t-formad 

meander. Kärlet kommer från en brandgrav i 

en hög på Sværtebæksbakken, Dråby sogn, och 

graven dateras till yngre förromersk järnålder 

(Liversage 1980 s. 40, Pl. 50). Från boplatserna 

Hørup och Hemshøjgård presenteras ett kärl 

med t-formad meander respektive två kärl med 

löpande hund. Alla tre daterade till äldre romersk 

järnålder (aa Pl. 30 och 35). Det har säkert 

hittats fler meanderornerade kärl på Själland 

sedan 1980, men det material som presenterades 

av Liversage ger ändå en fingervisning om att 

83 

det inte är en särskilt vanlig ornamentik på de 

själlandska kärlen. Detsamma gäller för Fyn där 

Erling Albrectsen redovisat att det hittats fem 

kärl från äldre romersk järnålder med denna 

ornamentik fram till 1956 (Albrectsen 1956 s. 

209f). Som ytterligare en jämförelse redovisar 

Bech endast ett meanderornerat kärl från det 

stora Slusegårdsgravfältet på Bornholm. Det är 

en bägare av typ 6A från grav 912b, som dateras 

till äldre romersk järnålder. Kärlet har en 

t-formad meander som är snarlik den på kärlet 

från grav 26 i Simris (se ovan samt Bech 1996 

s. 54f, fig. 38d). Fyn, Själland, Bornholm och 

Sydsverige tycks alltså vara i periferin för meanderornamentikens 

utbredning under äldre 

järnåldern. 

Den geometriska meanderornamentiken har 

en lång livslängd, kanske runt 250 år, med en 

klar tyngdpunkt i äldre romersk järnålder. Trots 

det blir den aldrig särkilt vanlig eller allmänt 

förekommande i Sydsverige, om vi ser till publicerat 

material från såväl gravar som boplatser. 

Den specifika ornamentikens innebörd – det vill 

säga dess symbolik i dåtiden – är naturligtvis 

mycket svår att närma sig en förståelse av. Det 

verkar dock som om att den varit förbehållen 

kärl avsedda för ett visst ändamål och/eller en 

viss grupp människor. I Istaby är de meanderornerade 

kärlen alla av hantverksmässigt hög 

klass. Dessutom förekommer de i gravar som 

har relativt många gravgåvor, med AOT-värden 

mellan 4 – 8, vilket är höga tal för äldre romersk 

järnålder i Skåne (Björk 2005 s. 104f). Två av 

dessa är vapengravar. Det går inte att blunda för 

att de meanderornerade kärlen ansågs fina även i 

sin samtid. Tillsammans med de övriga föremål 

som lagts ned i dessa gravar andas de välstånd 

och anseende. Var de meanderornerade kärlen 

kommer från är betydligt svårare att leda i bevis. 

Berta Stjernquist resonerade givetvis även 

kring denna fråga med utgångspunkt från den 

meanderornerade skånska keramiken: This material 

from Scania […] shows, despite its small 

quantity, certain characteristics which prevent its 

inclusion in a system whereby different forms of 

meander decoration arose in separate areas as a 

result of ethnic differences. The material is, moreover, 

sufficiently extensive to indicate beyond doubt 

a local manufacture in which an individualistic 

form of the meander style came to be employed. 

The affinities between the Scanian meander vessels 

and comparable ceramics in surrounding regions 

are such as to be most reasonably explained as resulting 

from contact with the tribal communities 

in those regions. It is impossible to derive from 

them any indication of ethnic identity (Stjernquist 

1955 s. 106). 

Generellt sett tycks detta fortfarande äga sin 

giltighet. I ett socialt perspektiv är frågan om 

inte ett material som är så avvikande stort och 

enhetligt som det i Istaby, med avseende på den 

blygsamma förekomsten av meanderornamentik 

i övriga Sydsverige, ändå måste tolkas i termer av 

en direkt kontakt med kontinenten. Någon form 

av handelsförbindelser, släktskap eller annan 

allians med en grupp/stam i nuvarande östra

Tyskland–Polen har rimligen legat bakom den 

osedvanligt påtagliga införseln eller produktionen 

av meanderornerad keramik just i Istaby. 

Materialet framstår som en isolerad företeelse i 

dagens Sydsverige, där det annars endast förekommer 

enstaka, isolerade, meanderornerade 

kärl. 

Fig. 44. Ett av de meanderornerade kärlen från Istaby, från 

grav A 800. 

84

Istabykeramiken summeras 

Kermikbeståndet från Istabygravfältet uppvisar 

en mycket stor variationsrikedom. Trots att det 

är ett relativt litet material, jämfört med de från 

riktigt stora gravfält, uppvisar det en mångfald 

av kärltyper. Har detta kronologiska eller sociala 

orsaker? En riktigt finupplöst kronologisk 

indelning av Istabykeramiken är i dagsläget en 

omöjlig uppgift. Dateringarna visar dock att 

materialet nästan helt och hållet hör hemma 

i B1-B2, baserat både på keramiken och andra 

föremål. Detta får ytterligare stöd av ett par 

förhållanden som inte berörts tidigare. Det skall 

noteras att gravarna från yngre förromersk och 

B1 på Slusegårdsgravfältet endast innehåller bägare, 

inga ytterligare lerkärl (Bech 1996 s. 13). 

Detta antyder i förlängningen att Istaby A 20, 

som bl.a. innehöll ett meanderornerat, mellanstort 

kärl kanske snarare skall dateras till B2 än 

B1, trots att övriga föremål pekar åt B1. Är det så 

att vi har en tyngdpunkt i tidig B2? I detta sammanhang 

ska också noteras att skelettgravarna 

i Istaby innehåller få kärl. Det är inget direkt 

daterande i sig, men den totala avsaknaden av 

skelettgravar med tre eller flera kärl understryker 

ändå att vi inte är inne i yngre romartid. 

I viss mån är det svårt att säga vad som beror 

på kronologiska skillnader och vad som är 

lokalt/regionalt betingat när det gäller den stora 

variationsrikedomen i Istabymaterialet. Det är 

troligt att det finns både kronologiska och sociala 

orsaker bakom variationen och det krävs en 

systematisk genomgång av många fler gravar och 

85 

fyndsammansättningar för att nå längre än vad 

som har varit möjligt i detta arbete. En viktig 

källkritisk brasklapp till den genomgång som 

gjorts av keramiken är också att de olika drag den 

uppvisar inte har förankrats bakåt eller framåt 

i tiden i någon större utsträckning. Detta beror 

till största delen på detta arbetes karaktär av 

monografi över gravfältet, som inneburit att den 

keramiska studien fått anpassas till uppgiften 

och den tid som stått till buds. 

En viktig utgångspunkt för dateringen av 

Istabykeramiken är övrigt fyndmaterial från 

gravarna. I synnerhet de väldaterade vapen- och 

fibulagravarna ger oss en möjlighet att göra en 

tydligare kronologisk inramning av keramiken 

(A 20, 244, 250, 611, 632, 920 m.fl.). Trots likheterna 

mellan keramiken från Istaby med såväl 

den skånska, bornholmska och öländska, så står 

Istabykeramiken tydligt ut som en självständig 

grupp. Kanske även mot keramiken i resten av 

Blekinge: The relatively meagre material from 

Blekinge is apparently related exclusively to the 

ceramic styles of Öland and Gotland. In several 

cases the pottery is decorated in typical Gotlandic 

style with various kinds of stamps, and we may for 

example mention a find from Kasa kulle, Hjortsberga 

parish containing stamp-ornamented vessels. 

The absence of any apparent connection with 

the material from Scania is striking; Blekinge in 

this respect seems to be related to Öland-Gotland 

rather than Scania (Stjernquist 1955 s. 101f). Istabykeramiken 

tycks å andra sidan vara väldigt 

nära relaterad till den skånska och bornholm- 

ska, snarare än den öländska, med det mycket 

väsentliga undantaget i form av meanderornamentiken. 

Meanderornamentiken är Istabys 

signum och den pekar snarare ned mot södra 

Östersjökusten. Den har också tolkats som uttryck 

för en nära kontakt med detta område. 

För att summera iakttagelserna kring den 

äldre romerska järnålderns keramik kan vi konstatera 

att de viktigaste dragen egentligen redan 

lyftes fram av Berta Stjernquist. Ur hennes och 

senare forskares arbeten kan det isoleras väsentliga 

form- och dekorelement som går att fixera 

till vissa tidsintervaller. Framför allt kombinationen 

mellan några av form-, ytbehandlings- och 

dekorelementen, går att fixera till kortare tidsintervaller, 

vilket gör dem särskilt kronologiskt 

intressanta. De viktigaste elementen för den 

äldre romerska järnåldern är kombinationer av 

facetteringen av mynningskanten, polering av 

ytan, höghalsade kärl, förekomst av avsats mellan 

skuldran och halsen samt dekor i form av 

vinkelband och meanderornamentik. 

Enligt min mening ligger den största potentialen 

för att beskriva den keramiska utvecklingen 

ur en kronologisk synvinkel i att systematiskt 

datera så många kärl som möjligt för att upprätta 

en bättre, mer systematisk kronologi än vad som 

finns idag. Jag menar att både den regionala och 

den lokala keramiska typologin och kronologin 

kan förfinas åtskilligt och att förutsättningarna 

för detta är goda.

Ett gravfält av den storlek som Istaby ger 

många möjligheter till fördjupning och 

tolkning av materialet. För att diskutera dem 

krävs först en samlad belysning av gravfältets 

kronologi och struktur. Därefter följer resonemang 

kring olika aspekter av tolkningen av 

gravfältet som helhet och de enskilda gravarna. 

Gravfältets kronologi och struktur 

De kronologiska och rumsliga förhållandena 

på gravfältet har i det föregående berörts i flera 

enskilda detaljer, men nu är det dags att konsekvent 

analysera dessa aspekter av materialet. För 

att kunna diskutera rumsliga och så småningom 

sociala strukturer, är det en förutsättning att 

börja med att samlat reda ut gravfältets upp- 

komst, tyngdpunkt och avslutning i kronologiska 

termer. I de resonemang som förs är det 

naturligtvis viktigt att hela tiden ha i minnet att 

vi ännu inte vet exakt hur stort gravfältet är eller 

hur många gravar som finns/funnits på platsen. 

Varaktighet och kronologisk 

tyngdpunkt 

Med hjälp av de enskilda dateringarna av gravarna, 

som presenterats i föregående avsnitt, visas 

gravarnas relativa kronologi i block i fig. 45. 

Merparten av gravarna tillhör yngre förromersk 

järnålder och äldre romersk järnålder. Det är en 

tydlig samstämmighet mellan dateringarna av 

skelettgravarna och brandgravarna. 

Perspektiv & 

tolkningar 

Fig. 45. Dateringsintervaller för Istabygravarna. 

Tony Björk 

86

87 

Gravnr Gravtyp Dateringsunderlag Datering 

A 15 Skelett Skära, keramik YFR-B1 

A 42 Brandgrop 14 C (LuS 6574) YFR-B1 

A 553 Brandlager 14 C (LuS 6989) YFR-B1 

A 651 Skelett Keramik YFR-B1 



A 715 Skelett Keramik YFR-B1 

A 613 Skelett Keramik YFR-B 

A 956 Skelett Keramik YFR-B 

A 840 Skelett Keramik (YFR) B 

A 20 Skelett Vapen B1 

A 632 Skelett Läderkniv, keramik, 14 C (LuS 6992) B1 

A 903 Skelett Svärd, keramik B1 

A 920 Skelett Skära, keramik B1 

A 642 Skelett Läderkniv, keramik B1-tidig B2 

A 560 Skelett Keramik samt stratigrafi (yngre än A 642) B1-tidig B2 (?) 

A 945 Skelett Keramik B1 (B2) 

A 979 Skelett - (yngre än Stens. V) B1 el. senare 

A 16 Skelett Keramik B1-B2 

A 140a Skelett Keramik B1-B2 

A 140b Skelett Keramik, flåkniv (yngre än A 140a) B1-B2 

A 550 Skelett? Keramik B1-B2 

A 561 Urnegrav 14 C (LuS 6991) B1-B2 

A 575 Urnebr.grop Keramik B1-B2 (?) 

A 614 Skelett Keramik, flåkniv B1-B2 



A 960 Skelett Keramik B1-B2 (?) 

A 1013 Skelett Skära, keramik, flåkniv B1-B2 

A 1038 Skelett Järnföremål B1-B2 

A 636 Skelett Keramik sen B1-B2 

A 56 Skelett Keramik (B1) B2 

Fig. 46. Gruppering av gravarnas datering. Enskilda gravars datering utifrån fynd och/ 

eller 14 C-analys 


A 759 Skelett Keramik (B1) B2 

A 244 Urnegrav Keramik B2 

A 250 Skelett Fibulor, dräktnål m.m. B2 

A 611 Skelett Svärd, keramik B2 

A 886 Brandgrop - (yngre än A 920) B2 el. senare 

A 1045 Skelett Keramik B2 (?) 

A 21 Skelett - B? 

A 26 Skelett Stratigrafiskt äldre än bplanl. (ev. BRÅ?) B? 

A 198 Skelett Järnföremål B? 


A 252 Skelett Skålgropssten B? 

A 300 Skelett - (yngre än A 301) B? 



A 331 Skelett? Sek.deponerad ker. B? 








A 635:2 Skelett - B? 

A 701 Skelett Hartstätningsring B? 








A 1001 Skelett - B?





A 557 Brandgrop Järnföremål ÄJ 

A 719 Brandgrop Järnföremål, hartst.ring ÄJ 

A 1036c Brandlager Kniv och syl ÄJ? 

A 1036a Brandlager Keramik ( 14 C LuS 6993) YR-FV 

A 1036b Brandlager Fibula FV-VEN 

A 55 Brandgrop Strat. relation till A 54 FV-VEN 

A 69 Brandgrop - - 

A 70 Brandgrav? - - 









A 769 Brandgrop? - - 

A 861 Brandgrop? - - 


A 61 Grav? - - 

A 369 Grav? - - 

A 942 Grav? - - 

Utifrån 14 C-dateringarna vet vi att de tidigaste 

gravarna på gravfältet härrör från omkring 

vår tideräknings början. Det gäller brandlagret 

under Stensättning VI, brandgropen A 42 och 

härden under skelettgraven A 632 (fig. 46). 

Fyndmaterialet motsäger inte dessa dateringar. 

Stensättning III, V, VI och VII innehåller alla 

centrala skelettgravar av ålderdomlig karaktär, 

som på goda grunder kan dateras till B1. Övriga 

skelettgravar dateras inom B1 och B2. 1 Gravfältets 

kronologiska tyngdpunkt ligger tveklöst i 

äldre romersk järnålder. Detta styrks även av de 

föremål som hittades utan säker gravkontext, 

men som kan förmodas härröra från gravar. Det 

rör sig bl.a. om järnfibulan från Stensättning 

III-IV, med en datering till B2 (se Dräkt- och 

smyckesrelaterat). 

Den hitre gränsen för gravfältets användning 

är däremot svårare att tidfästa exakt. Några 

artefakter visar att Istabygravfältet har en större 

komplexitet och yngre inslag än det intryck 

man får i första skedet. Ett möjligt sköldhandtag 

och några fragment av en sköldbuckla från 

stensättning III antyder en grav med en datering 

till yngre romersk järnålder. Föremålens 

fragmentariska skick gör dock en bestämning 

något osäker. Utan att alltför mycket föregripa 

1 Här bortses från de skelettgravar som inte innehöll 

gravgåvor. Alla daterbara skelettgravar tillhör tidsavsnittet 

yngre förromersk och äldre romersk järnålder (utom A 26 

som stratigrafiskt kan vara äldre än yngre bronsålder). De 

fyndtomma skelettgravarna hör således troligen hemma i 

yngre förromersk–äldre romersk järnålder. 

88

nästa avsnitt så kan det konstateras att stensättning 

I, II och IV sannolikt hör hemma i 

folkvandringstid-vendeltid. Dessa monument 

saknar centralgravar och stensättning I och 

IV överlappar dessutom stensättning III. Den 

yngsta graven på gravfältet representeras av ett 

brandlager med brända ben och en rund plattfibula 

i stensättning II. Fibulan har en datering 

till sen folkvandringstid. I årtal räknat hamnar 

vi kring 520–550 e. Kr (A 1036b, se utförligare 

resonemang om dateringen i föregående kapitel). 

Fragment av två hankkärl i stensättning II har 

en trolig datering inom perioden yngre romersk 

järnålder–tidig vendeltid. Det finns inget i det 

spridda fyndmaterialet från övriga, helt eller delvis 

sönderplöjda stensättningar, som tyder på en 

yngre datering av gravfältets slutfas. Ett fynd 

av ett fragmentariskt djurhuvudformat bleck 

från någon slags beslag är det enda ytterligare 

fynd som hör hemma i samma tid, eller möjligen 

aningen senare, som inte har en solklar koppling 

till boplatsrelaterade anläggningar på platsen (A 

54, se Rest sten och Dräkt- och smyckesrelaterat). 

Två 14 C-dateringar avviker från de övriga. 

Den ena utgörs av brandgraven A 557 som fått 

en datering till bronsålderns period III–IV (cal. 

1 sigma 1195–1015 BC). Den andra utgörs av 

brandlagret i den centrala delen av stensättning 

II (A 1036), som fått en datering till tidigmedeltid-högmedeltid 

(cal. 1 sigma, 1045–1215 AD). 

För båda dessa anläggningar förväntades dateringar 

till järnåldern. Graven 557 kan utifrån 

fyndsammansättningen dateras till järnåldern. 

89 

Det är också troligt att även A 1036 faktiskt hör 

hemma i denna tid. Det bedöms som troligt att 

dessa båda anläggningar kontaminerats med 

äldre respektive yngre material, som ett resultat 

av sekundärdeposition på grund av upprepat 

grävande på platsen, respektive senare aktiviteter, 

kanske odlingsaktiviteter. Den rikliga 

förekomsten av framför allt äldre boplatsrelaterade 

anläggningar på platsen gör dateringen 

av gravarna med hjälp av 14 C-analyser lite besvärlig. 

Merparten av boplatslämningarna hör 

hemma i bronsålder-äldre förromersk järnålder 

och omfattningen av dessa lämningar innebär 

en inte ringa inblandning av t.ex. flinta, keramik 

och träkol i fyllningarna till i stort sett alla 

de gravar som undersöktes. På grund av detta, 

i kombination med de två provernas uppenbart 

orimliga 14 C-värden, har de inte tagits med i 

fig. 46 eller i resonemangen kring gravfältets 

kronologiska ram. 

Resterande fyra 14 C-dateringar ligger med ett 

sigmas noggrannhet i ett spann mellan 95 BC 

till 130 AD, vilket är lite tidigare än vad fynden 

antyder (ca 50 BC–160 AD). Ett källkritiskt förhållande 

som kan förklara diskrepansen är att 

träkolens egenålder kan påverka så att resultaten 

blir lite äldre än de faktiska händelser vi försöker 

tidfästa. 

Genom den redovisning och datering av gravar 

och gravgåvor som föreligger går det att se 

att Istabygravfältet varit i intensivt bruk åtminstone 

från omkring vår tideräknings början till 

slutet av äldre romersk järnålder. Det vill säga 

under en tidsperiod av ca 150 år. En lite djärvare 

estimering, baserad på en sammanvägning av 

fyndmaterial och 14 C-analyser är att gravfältet 

etableras under loppet av yngre förromersk järnålder 

och används till övergången mellan äldre 

och yngre romersk järnålder. I absoluta årtal 

innebär detta från ca 50 f. Kr. till ca 150 e. Kr, 

vilket innebär en tidsrymd av maximalt 220 år. 

Därefter bleknar användandet av gravfältet. Om 

det helt slutar användas är oklart, men begravningar 

återupptas i vart fall som senast under 

folkvandringstid. 

Den korta varaktigheten i gravfältets huvudfas 

gör att det är vissa problem med att se 

hur gravfältet förändras under denna tid. Detta 

beror framför allt på att det är svårt att få en 

finare upplösning i dateringarna än till yngre 

förromersk järnålder och/eller äldre romersk 

järnålder, annat än för en liten andel av gravarna 

– det vill säga de som innehåller väl daterande 

artefakter. Den bild vi får ter sig därför i många 

avseenden som statisk. Trots det finns det flera 

möjligheter att diskutera gravfältets kronologi 

och struktur utifrån den rumsliga utbredningen 

av olika företeelser och genom jämförelser med 

andra samtida gravfält i Sydskandinavien. Men 

låt oss lämna övriga delar av världen därhän 

en stund och först se närmare på de rumsliga 

strukturer som kan identifieras i Istaby.

Gravfältets rumsliga struktur 

Det är tydligt att gravarna i Istaby är koncentrerade 

inom ett på något sätt definierat gravområde. 

Man sökte en rumslig anknytning till andra 

gravar, men i huvudsak grävdes nya gravar utan 

att inkräkta på äldre gravar. När detta i några 

fall trots allt skedde så prickades mer eller mindre 

exakt en äldre grav, vilket ger intryck av att 

den direkt fysiska anknytningen var ett medvetet 

val (A 140A och B, A 920 och 886, A 1001 och 

1000, A 1003 och 1002). Vid val av de individuella 

gravplatserna undvek man antingen att inkräkta 

på tidigare gravar eller så sökte man den direkta 

fysiska kontakten. Gravarna placerades inte 

slumpmässigt, huller om buller, utan man tycks 

ha haft en klar uppfattning om dispositionen. 

Centralgravarna i stensättningarna är iögonfallande 

redan vid en snabb blick på en planritning 

över gravfältet (fig. 1). Centralgravarna 

har påfallande likartat utseende och utrustning. 

Grav 642 i stensättning VI kan på goda grunder 

dateras till B1. En 14 C-analys av träkol från ett 

sotlager under stensättningen gav en datering 

till yngre förromersk III–B1, vilket antyder att 

grav 642 är samtida eller möjligen något yngre 

än själva stensättningens uppförande (cal. 1 sigma, 

95 BC–50 AD). Stensättning III, V och VI 

innehåller samtliga centralt placerade skelettgravar 

(A 642, 651, 1013) och stensättningarna ligger 

intill varandra, men utan att inkräkta på, d.v.s. 

överlappa, varandra. Dessa observationer pekar 

indirekt på att även centralgravarna i stensättning 

III, V och VII hör hemma i denna period. 

De innehåller dessutom samma typ av gravgåvor 

som A 642, vilket styrker att de är uttryck för 

personer med likartad status och att de ligger 

ganska nära varandra i tid. 

Nästa sekvens utgörs av gravar som är yngre 

än den första generationen stensättningar. Nedgrävningen 

för skelettgraven A 979 kunde tydligt 

konstateras skära stenpackningen i stensättning 

V. I andra fall kan vi se att senare gravar har 

ett tydligt rumsligt samband med stensättningarna 

på så vis att de ligger strax innanför eller 

strax utanför stensättningarnas yttre gräns. De 

tydligaste exemplen på detta är skelettgravarna 

1038 i stensättning III och 973 i stensättning IV 

(fig. 1 och 46). Detta talar klart för att även dessa 

gravar är yngre än stensättningarna. 

Den sista kronologiska sekvensen i gravfältets 

brukande utgörs av stensättning I, II och IV 

Dessa stensättningar innehåller inga centralgravar 

i form av skelettgravar. Detta i kombination 

med att stensättning II innehåller ett par yngre 

gravar (A 1036 a och b) antyder att de är yngre 

än övriga stensättningar. Rumsligt sett så skär 

stensättning I och IV av stensättning III, men 

just vid själva överlappningarna gick det tyvärr 

inte att iaktta några stratigrafiska förhållanden 

p.g.a. att allt var bortodlat här. 

Det finns ett uppenbart rumsligt samband 

mellan stensättningarna och merparten av 

skelettgravarna. Den övervägande andelen av 

skelettgravarna ligger utanför de ytor som en 

gång täckts av stensättningarna. De ligger där 

det varit mer eller mindre fritt från sten. Detta 

samband talar starkt för att merparten av skelettgravarna 

tillhör ett yngre skede i gravfältets 

användning än stensättningarna. Antagandet 

styrks av att centralgravarna i stensättningarna 

är fyndrika gravar av ganska enhetlig karaktär 

och ålderdomligt intryck. Det är gravar med 

fyndkombinationer som lerkärl och flera fall 

svepaskar samt krumknivar och/eller skäror, andra 

knivar och sylar (A 15, 642, 651, 1013). Ingen 

av centralgravarna i stensättningarna innehåller 

vapen eller fibulor och endast i en av dem 

förekommer meanderornerad keramik (A 15). 

Bruket att lägga ned vapen och fibulor antyder 

generellt sett en något senare datering. Detta 

styrker ytterligare att de stensättningar som har 

centrala skelettgravar hör hemma i yngre förromersk 

järnålder eller B1. 

Gravarnas utbredning visar klart på några 

koncentrationer i den centrala delen av undersökningsytan. 

Mest iögonfallande är en påtaglig 

koncentration kring Stensättning VI och det 

finns en tendens till att gravarna ligger i rader 

(Björkquist & Persson 1979 s. 5). De rikast utrustade 

gravarna ligger samlade i två grupper i 

och ost-sydost om stensättning V och VI (t.ex. 

A 250), samt i och nordväst om stensättning VII 

(t.ex. A 20). Det finns inga uppenbara skillnader 

i placeringen av skelett- respektive brandgravarna. 

För äldre romersk järnålder tycks dessa 

båda gravskick ha praktiserats sida vid sida. 

Skillnaderna i gravskick, mellan skelett- och 

brandgravar ger ingen tydlig grund för att diskutera 

hur gravfältet förändras. 

90

Fig. 47. Förekomsten av meanderornerad keramik, vapen 

och skäror på Istabygravfältet. Skelettgravar gråmarkerade, 

brandgravar svartmarkerade. 

Det är tydligt att den undersökta delen av 

gravfältet förtätas med gravar, snarare än att det 

sker en markant rumslig expansion åt någon 

bestämd riktning, över tiden. Det sker alltså en 

förtätning kring stensättningarna över tid, men 

den undersökta ytans begränsning begränsar 

våra möjligheter att slå fast att det inte finns 

yngre gravar i utkanten av gravfältet, som exempelvis 

på Slusegård, där gravfältet successivt 

vidgas. För några av gravfälten på Bornholm 

och Brudager Mark på Fyn har Lars Jørgensen 

91 

och Mogens B. Henriksen försökt dela in dem 

i olika rumsliga grupperingar (Jørgensen 1988 

s. 25ff, Henriksen 2009 289ff). Jørgensen går 

längst i att tolka sitt material, då han likställer 

dessa grupper med enskilda hushåll. På rumslig 

och kronologisk grund är det svårt att argumentera 

för någon sådan indelning av Istabygravfältet. 

På gravfältet finns det ett mycket starkt 

samband mellan gravar med vapen kombinerat 

med meanderornerad keramik, samt gravar med 

skäror kombinerat med meanderornerad kera- 

mik (fig. 47). Vi ser tydligt att de gravar som 

innehåller dessa fyndkombinationer grupperar 

sig i två klungor i och nordväst om stensättning 

VII samt sydost om stensättning VI. Detta skulle 

kunna representera två familjer, men någon 

tydlig uppdelning i familjegrupper är svår att 

motivera, som jag ser det. Däremot menar jag att 

det är möjligt att se stensättningarna med centralgravar 

som de första gravarna på gravfältet 

och att övriga gravar representerar nästa skede 

av en kronologisk/rumslig utveckling.

Fyndsammansättningar i gravarna 

Efter att ha granskat de enskilda föremålen i 

gravarna är det dags att se på hur sammansättningen 

av gravgåvor ser ut i de enskilda gravarna 

och för gravfältet som helhet. Börjar vi med att 

studera skelettgravarna så finns fyra – fem olika 

nivåer, baserat på fyndsammansättningen i 

gravarna. Den första utgörs av helt fyndtomma 

gravar, den andra av gravar med ett lerkärl eller 

en svepask, den tredje av gravar med ett lerkärl 

eller en svepask samt ytterligare ett föremål och 

den fjärde av gravar med flera redskap samt de 

med ett eller flera lerkärl samt ett antal andra 

föremål. Ur den sista kan det brytas ut två gravar 

som var i särklass mycket rikare utrustade än 

resten av gravarna på gravfältet. De vanligaste 

fyndsammansättningarna i skelettgravarna är 

gravar som är helt fria från föremål samt de som 

endast innehåller ett eller flera lerkärl samt ytterligare 

ett antal föremål (fig. 48). 

Skelettgravarna på gravfältet indelas grovt i: 

Kategori 1 22 gravar utan gravgåvor 

Kategori 2 7 gravar varav 3 gravar med ett 

redskap/verktyg och 4 gravar med 

enbart lerkärl 

Kategori 3 6 gravar med lerkärl samt ett redskap/verktyg 

Kategori 4 23 gravar varav 2 gravar med flera 

redskap/verktyg och 21 gravar med 

ett eller flera lerkärl samt ett eller 

flera redskap/verktyg 

Av den sista kategorin är: 

4 gravar med lerkärl samt redskap/verktyg och 

monumental gravöverbyggnad 

3 gravar med lerkärl samt vapen 

1 grav med lerkärl samt fibulor, pärlor m.m. 

Redan baserat på de relativt standardiserade föremålsuppsättningarna 

ser vi klart att gravarna 

var tydligt formaliserade. Detta understryks av 

gravgåvornas placering i gravarna, vilket vi strax 

skall återkomma till (Gravgåvornas placering). 

De fyra tydliga kategorierna ger en ingång till 

tolkningar i sociala termer. De enklare utrustade 

gravarna, oftast med en kniv och ibland också 

ett lerkärl, ger ett vardagligt intryck, där den 

oumbärliga kniven är i förgrunden. Dessa gravar 

har ingen specifik betoning. De gravar som 

har mer komplext sammansatt föremålsbestånd 

med olika kombinationer av skära, läderkniv, 

s-formad kniv, rak (allround) kniv och pryl förekommer 

också regelbundet. Dessa föremål har 

ofta lagts i en svepask, som regel placerad på 

den dödas bröst-mage. Snarlika uppsättningar 

är kända i en mängd gravar från äldre romersk 

järnålder på Öland. Arbetsredskap av denna typ 

återfinns ofta i förvaringsaskar av trä, vilket indikeras 

av de hartstärningsringar som man iakttar 

i gravarna. I de öländska gravarna påträffas 

de ofta i fotänden (Hagberg 1967 s. 115). 

När det gäller de dödas kön konstaterade 

Ulf-Erik Hagberg för Sörby-Störlinge att alla de 

gravar som innehöll läderknivar var kvinnogravar 

(a.a. s. 115). Denna uppfattning har senare 

Fig. 48. Skelettgravarna i Istaby schematiskt indelade i fyrafem 

fyndkategorier baserat på föremålsuppsättningarna. 

tagits över av andra forskare och även styrkts 

av fler osteologiska analyser. Alla de 18 osteologiskt 

analyserade gravarna med läderknivar på 

Öland är kvinnogravar (Rasch 1991, Räf 2001 

s. 31f). Tyvärr finns inga könsbestämningar av 

individerna med läderknivar på Istabygravfältet. 

Hagberg ser förekomsten av läderknivar i 

kvinnors gravar som en indikation på att de 

var mycket betydelsefulla för dem vid denna 

tid (Hagberg 1967 s. 115). Erika Räf ser även ett 

starkt samband mellan skäror och de invider 

som könsbestämts som kvinnor. Räf menar att 

vad som signaleras vid denna tid är kvinnors 

arbete. Senare, under yngre romersk järnålder, 

92

lir det kvinnors utseende. Snarare är det väl 

så att det är de vuxnas roll som arbetande och 

försörjande som signaleras under äldre romersk 

järnålder, medan det blir en betong på status i 

yngre romersk järnålder. På Bornholm kan man 

se att status börjar exponeras även i kvinnogravar 

vid övergången till yngre romersk järnålder 

(Jørgensen 1988 s. 46ff). Jag har i ett annat sammanhang 

visat att man på en översiktlig nivå 

kan se samma tendens i Skåne (Björk 2005 s. 

107). Både för äldre och yngre romersk järnålder 

skulle man lika gärna kunna argumentera för att 

det var den sociala positionen som signalerades, 

fast attributen förändrades. Typerna av gravgåvor 

och deras placering i gravarna ger dock betydligt 

vidare tolkningsmöjligheter än så, vilket 

vi ska se närmare på i nästa avsnitt. Där ska vi 

också titta lite närmare på vapengravarna. Men 

först ska kort nämnas några iakttagelser av var 

olika typer av lerkärl påträffats nämnas. 

De stora förvaringskärlen kommer uteslutande 

från brand-/urnegravar. De har tjänat 

som benbehållare och har i något fall även fått 

rymma bikärl. Hankkärlen kommer också från 

93 

urnegravar och/eller brandlager i stensättningarna. 

Även här handlar det om stora kärl som 

inte förekommer i skelettgravarna. Bägarna 

kommer från ett rikare spektra av gravar, i åtta 

skelettgravar och i två fall som bikärl i urnegravar. 

Kopparna kommer från en skelettgrav och 

en urnegrav. Vaser, mellanstora kärl och skålar 

förekommer endast i skelettgravar av vuxenstorlek. 

Vaser och mellanstora kärl finns med ett 

par undantag i gravar av kategori 3–4, medan 

skålarna finns i gravar av kategori 2. I synnerhet 

de meanderornerade vaserna och mellanstora 

kärlen är tydligt kopplade till de rikare utrustade 

gravarna på gravfältet. Den enda kannan 

i keramikmaterialet kommer talande nog från 

en helt annan kontext än övriga lerkärl på gravfältet. 

Den härrör från en grop invid två gravar 

(A 863). Det är rimligt att tolka kannan som 

uttryck för någon typ av ceremonier i samband 

med begravningar, trots att den saknar en tydlig 

anknytning till en specifik grav. Både kärltypen 

och att den är påträffad utanför gravarna styrker 

att den har en annan betydelse än övriga kärl 

på gravfältet.

Gravgåvornas placering och döden 

som heroiserande metafor 

Föremålens lägen i skelettgravarna från Istaby 

visar att man har haft ganska bestämda uppfattningar 

om var och hur gravgåvorna skulle 

placeras i gravrummet och i förhållande till den 

döda. Det kan genast sägas att många av de mindre 

föremålen, som olika typer av redskap och 

framför allt behållare av trä och keramik ofta 

återfinns i huvudändan av gravarna. Detta är 

ingen slump, utan ett vida spritt drag i skelettgravar 

från romersk järnålder, som rimligen vilar 

på grundläggande föreställningar om hur man 

skulle gå till väga. Det fanns uppenbart ganska 

fast formaliserade, grundläggande begravningsritualer 

i Skandinavien, Tyskland och Polen. 1 

För att få en överblick över placeringen av 

föremålen i skelettgravarna på Istabygravfältet 

har jag gjort en spridningsbild av utvalda 

föremål, inspirerad av Mogens Bo Henriksens 

redovisning av Brudagergravfältet (Henriksen 

2009 s. 113). På fig. 50 syns tydligt att lerkärlen 

så gott som alltid placerades vid huvudänden. 

Oftast med en dragning åt väster – d.v.s. strax 

ovanför och till höger om den dödas huvud. 

Merparten av knivarna las också ned i denna 

del av gravarna. Svepkärlen (hartstätningsring- 

arna) placerades antingen i motsvarande läge 

som lerkärlen, alternativt på den dödas bröst/ 

mage eller vid benen/fötterna. Som vi har sett 

innehöll svepkärlen i flera fall komplexa redskapsuppsättningar 

och dessa kärl spelade uppenbart 

en annan roll än lerkärlen. 

Vapengravarna utgör en gravkategori med 

till delar egen rekvisita och koreografi. I Istaby 

består de av en grav med lans och sköld samt 

två gravar med eneggade svärd. Graven med 

lansen var en dubbelgrav och här låg lansspetsen 

i allra översta delen, ovanför de dödas huvuden 

(A 20). Det är en naturlig placering med tanke 

på lansskaftets längd. Skölden låg att döma av 

sköldbucklan på de dödas bål och övre delarna 

av benen. Även detta en klassisk placering av en 

sköld i en skelettgrav. 

I både A 611 och 903 låg svärden vid den 

dödes högra respektive vänstra axel, och vid 

huvudändarna fanns vardera ett lerkärl och en 

järnkniv (fig. 49 och Gravförteckning, CD). Att 

placera svärd på eller direkt vid sidan av axeln 

och ned längs armen i skelettgravar under B1 

och B2 är en sedvänja som omfattas av befolkningen 

åtminstone i en del av Sydskandinavien. 

Förutom i Istaby ser vi det exempelvis i gravarna 

från Simris och Slusegård (Stjernquist 1955, Pl. 

II, Stjernquist 1977, fig. 2, Klindt Jensen 1978a). 

Ilkjaer har på basis av Slusegårdsgrav 520 gjort 

en rekonstruktion av en bälteskonstruktion med 

svärdet hängande vid midjan. Om detta var den 

1 För en helt ny, tydlig presentation av detta se Henriksen 

2009 s. 112ff. Där presenteras Brudagergravfältet på Fyn där 

det framgår att skelettgravarna från yngre romersk järnålder 

varit inrättade efter fasta normer. De döda låg här i syd-nord 

med huvudet i söder i högersidig hocker. Merparten av de 

icke dräktrelaterade föremålen fanns kring huvudregionen. Fig. 49. Grav 610–611 undersöks. Foto åt söder, Th. Persson. 

94

Fig. 50. Schematisk bild av var vissa utvalda föremål placerats 

i skelettgravarna på Istabygravfältet. Notera att gravarnas 

huvudände lagts i norr på bilden, även i de fall den faktiska 

orienteringen varit öst-väst eller syd-nord. 

Ring = lerkärl, oval = hartstätningsring och streck = kniv. 

vanliga placeringen i levande livet så innebär det 

att svärdet måste ha lagts vid sidan av kroppen 

vid begravningen, istället för att hänga kvar så 

som det bars (Ilkjaer 1993 Abb. 144). 

Komplexiteten i gravgodset har länge setts 

som ett mått på de dödas och de efterlevandes 

sociala status, ålder och kön. Lite provocerande 

skulle man kunna säga att forskningen kring 

järnåldersgravar länge har suttit fast i en värdering 

av status som hänger samman med hur 

95 

många och hur exklusiva föremål som påträffas 

i gravarna. Förutom att vara ett mycket grovt 

sätt att värdera rangordning eller betydelse mellan 

människor, så är det också ett uttryck för 

en extremt ekonomisk syn på samhället under 

järnåldern. Dessutom har det en inneboende 

egenskap som gör det svårt att jämföra sociala 

strukturer på grund av lokala och regionala variationer 

i gravsederna. Mogens Bo Henriksen 

har visat att gravgåvorna i yngre förromersk 

järnålder och äldre romersk järnålder i hög grad 

betonar den primära jordbruksproduktionen. 

Det finns en likartad symbolik mellan gravar 

från olika regioner, men det går inte att sätta likhetstecken 

med avseende på sociala skillnader. 

De uttrycks med olika redskap och på olika sätt. 

Henriksen menar att gravarna primärt speglar 

rituella handlingar och normer, och sekundärt 

social status (Henriksen 2009 s. 318ff). Jag skulle 

snarare vilja uttrycka det som att det utgör en 

integrerad helhet som är svår att separera i oavhängiga 

komponenter. 

Ett omhuldat sätt att analysera gravar från 

romersk järnålder är att beräkna gravarnas 

AOT-värden. AOT står för ”antal oldsagstyper” 

i en grav och kan enkelt uttryckt sägas vara ett 

mått på den sociala stratifieringen mellan olika 

gravar (Hedeager 1992 s. 110ff). Jag har använt 

detta sätt för att analysera den äldre järnålderns 

gravar i Skåne, grovt uppdelade på per. VI–äldre 

förromersk järnålder, yngre förromersk järnålder–äldre 

romersk järnålder och yngre romersk 

järnålder. Här ses, precis som i Danmark, en 

tydlig pyramidstruktur i fördelningen av gravarnas 

AOT-värden. De flesta gravarna har inga eller 

få gravgåvor och ju högre upp i AOT-värden 

man kommer desto färre gravar handlar det om. 

Komplexiteten ökar också över tid (Björk 2005 

s. 104ff). 

Mogens Bo Henriksen har nyligen analyserat 

Brudagergravfältet på Fyn på detta sätt, 

fast med en finare upplösning i dateringarna. I 

hans analys syns det att gravarna från B och B2 

samt B2-C1 och C1 (totalt 54 st) har AOT-värden 

mellan 1-8 och medelvärden på 4,1 respektive 

3,6 (Henriksen 2009 s. 323). Istabygravarna 

med gravgåvor från B1, B1-B2 och B2 (totalt 39 

st) har samlat värden mellan 1 och 11 och ett 

medelvärde på 3,5. 2 Om man sedan kombinerar 

en kvantitativ AOT-analys med kvalitativa 

element har det konstaterats att det finns ett 

klart samband mellan höga AOT-värden och 

statusbetonade föremål (Hedeager 1992 s. 108ff, 

Henriksen 2009 s. 324). Från Istaby åskådliggörs 

detta tydligt av graven A 250 som har i särklass 

högst AOT-värde på detta gravfält med värdet 

2 Det finns även en vidareutvecklad metod att räkna ut 

AOT-värden, som bygger på att man räknar ut ett föremåls 

”värde” utifrån det genomsnittliga antalet föremålstyper i 

de gravar där det förekommer. Detta ger en mer nyanserad 

bild av ett föremåls egenvärde och den enskilda gravens 

hierarkiska placering. Metoden har inte använts i detta arbete, 

för att det inte varit angeläget för att se skillnaderna 

mellan gravarna, som trots allt är ganska tydliga p.g.a. att 

Istabymaterialet är relativt litet jämfört med en del danska 

material. För en närmare presentation och vidare referenser 

se Rasmussen 2010.

Fig. 51. Grav 1013. Notera färgningen efter skallen och de bevarade tänderna efter två individer. Foto Th. Persson. 

11, och som innehåller bl.a. guldfoliepärlor, en 

dräktnål av silver och silverbelagda fibulor. 

I en ny avhandling om användningen av 

romerska importföremål i s.k. furstliga gravar 

under romersk järnålder diskuteras orsaker 

kring gravgåvornas placering utförligare än 

vad som varit vanligt. Utifrån de rituella uttryckens 

formaliserade karaktär och de rumsliga 

arrangemangen i gravarna diskuterar Fredrik 

Ekengren begrepp som gravarnas koreografi, 

avseende gravrummets utseende, uppsättningarna 

av föremål och var de placerades. Hans 

tolkning av gravarna innebär i korthet att han 

ser dem som uttryck för att folket i Nordeuropa 

inkorporerade de främmande föremålen i sitt 

etablerade gravskick, snarare än att överta eller 

imitera de betydelser föremålen hade i de 

romerska områdena. Importföremålen associerades 

med de inhemska föremålen och användes 

som en del i traditionella uppsättningar av 

mat- och dryckeskärl, som betonade festande 

och skapande och upprätthållande av sociala relationer 

och därmed skapandet och upprätthållandet 

av identitet (Ekengren 2009). Ekengren 

är bl.a. inspirerad av Kristina Jennbert, som i 

sin tur har diskuterat järnålderns gravskick, ca 

200–1000 e.Kr., utifrån en tanke om att graven 

kan ses som ett montage av livsstilsattribut och 

gravritualerna som ett dödsspråk. Som stöd för 

en sådan tolkning menar hon att det finns ett 

antal återkommande metaforer som uttrycks 

av gravgodset. Hon indelar dem i Krig & våld 

(hästar, vapen etc), Jakt (jaktfåglar, hundar etc), 

Förhandling & kommunikation (tamdjur, dryckeskärl, 

spelbräden etc), Personligt intryck & attraktivitet 

(djurornamentik, kammar, dräktdetaljer 

etc), Arbetserfarenhet (redskap, specialverktyg 

etc) och Välstånd (tamdjur, kraftfullt uttryckt 

materialitet och gravens monumentalitet i sig 

själv). Genom att skapa en heroiserad version 

av den döda säkrades familjens kontinuitet och 

sociala status samtidigt som den bortgångna 

ärades (Jennbert 2006). 

Det går utmärkt att använda dessa synsätt 

även på äldre gravar utrustade med materiellt 

96

sett anspråkslösare föremål. Urvalet av föremål 

och placeringen av föremålen i Istabygravarna 

ter sig i förstone ganska standardiserat. Detta 

tyder, föga förvånande, på att det fanns fast formaliserade 

rituella uttryck hos befolkningen i 

Istaby. Samtidigt är det tydligt att det gjordes 

betoningar av olika företeelser i en del av gravarna. 

Bortser vi från de allestädes närvarande 

lerkärlen och knivarna kan det, med inspiration 

av Jennberts terminologi, tydligt urskiljas metaforer/teman 

av tre huvudkategorier. Det rör sig 

om Arbete, Krig/våld, Välstånd och Personligt intryck, 

i nu nämnd ordning. Nästan lika vanliga 

97 

som de renodlade kategorierna är kombinationer 

av teman. Tydligast är stensättningarna med 

centrala skelettgravar med många arbetsredskap, 

som kombinerar kategorierna Arbete och Välstånd 

(se Stensättning III, V, VI och VII). 

Gravarna rymmer både ett socialt spektra 

(Hedeager 1992) och ett element av symbolik 

som pekar på vad som kan kallas heroiserande 

metaforer (Jennbert 2006). Denna dubbelhet 

har gjort att vi arkeologer ofta tolkat gravar primärt 

i ljuset av antingen socioekonomisk eller 

symbolisk betydelse. Jag anser att det vore mer 

fruktbart att försöka använda sig av båda dessa 

Fig. 52. Gravgåvorna i A 250:s nordligaste del. Foto Th. Persson. 

utgångspunkter som uttryck för social status, för 

att bättre förstå återkommande och avvikande 

fenomen i gravsederna. Förutom att det har varit 

ett uppenbart problem att resonera kring båda 

dessa faktorer samtidigt så kvarstår den strikt 

religiösa bakgrunden till hur man behandlade 

den döda. Hur tolkar vi fenomen som gravskick 

(skelett/brandgrav), riktning, ryggläge/hocker, 

tvättning, rakning och andra sätt att arrangera 

kroppen inför och i graven? Jag fördjupar mig 

inte i denna problematik här, men menar att det 

är en viktig aspekt att ha med sig för att nå en 

förståelse av gravsederna.

Populationens storlek 

Med så stort undersökt material som från Istaby 

finns det förutsättningar för flera olika slags 

analyser och uppskattningar. Ett omhuldat 

område vid gravfältsanalyser är populationsberäkningar. 

Karl-Axel Björkquist och Thomas 

Persson lyfte tidigt fram denna potential i materialet 

(Björkquist & Persson 1979 s. 11). Frågan 

är högintressant med tanke på alla frågor som 

handlar om social struktur etc, t.ex. antalet vapengravar, 

fyndförande gravar etc. Hur många 

gårdar representerar de individer som finns 

begravda på platsen? Hur ser det ut på andra 

samtida gravfält? 

För att på något sätt få en bild av hur Istabymaterialet 

förhåller sig till andra samtida gravfält 

så kan det jämföras med förhållandena på 

Fyn, som finns beskrivna helt nyligen. Tyngdpunkten 

i Istabygravfältets varaktighet täcker 

ca 200 år. Minst 80 gravar innebär att det har 

begravts ca 0,4 individer/år på gravfältet, vilket 

korresponderar väl mot det genomsnittliga antalet 

gravar per år (0,3–0,5) för äldre järnåldersgravfält 

på Fyn som har mellan 68–177 gravar 

(Henriksen 2009 s. 297). 

Ett tidigt exempel på en kvalificerad populationsberäkning 

utifrån gravar är Erling 

Albrectsens beräkning baserad på gravfältet 

Møllegårdsmarken på Fyn (Albrectsen 1971 s. 

253ff). Albrectsens utgångspunkt var att varje 

generation uppskattades till 30 år och utifrån 

det beräknade han hur många människor som 

samtidigt levde på platsen. Hans formel kan 

beskrivas som antalet gravar från en bestämd 

period (a) delat med periodens längd i år (b), 

vilket ger en siffra på hur många personer som 

begravdes per år (c). Hur många som begravdes 

per år (c) multipliceras därefter med en generations 

längd (d) och resultatet ger hur många 

personer som levde under en generation (e). Antalet 

personer under en generation (e) delas i sin 

tur med antalet personer i en familjegrupp (f), 

vilket Albrectsen uppskattade till 5 personer. 

Denna division ger hur många familjegrupper 

som fanns under en viss tidsperiod (g). Man kan 

naturligtvis ifrågasätta om en generation varit 

just 30 år och att en familjegrupp genomsnittligt 

bestod av 5 personer (se nedan). Detta är dock 

underordnat själva metoden och Albrectsen var 

noga med att poängtera att vad man får är en 

mycket grov uppskattning av hur många människor 

som levde under en given tidsperiod. 

Helt klart kan man i varje fall konstatera att 

befolkningsmängden i fallet Møllegårdsmarken 

ökar markant över tiden – förutsatt att det inte 

sker några förändringar i gravseden, d.v.s. att 

alla individer begravdes på ett sådant sätt att vi 

kan identifiera deras gravar idag. Några faktorer 

som man kan förmoda att den här typen av 

beräkningar har särkilt svårt att fånga in är hur 

populationsstorleken och medelåldern påverkades 

exempelvis av krig, tillfälliga epidemier och 

varierande grad av spädbarnsdödlighet. Det är 

en osäkerhet som vi måste vara medvetna om, 

men jag menar att det inte får hindra oss från 

att försöka bilda oss en uppfattning om popu- 

lationsstorleken – med alla de förbehåll sådana 

uppskattningar måste innehålla. 

I senare exempel har t.ex. Lars Jørgensen beräknat 

populationsstorleken för Grødbygårdgravfältet 

och Birgit M. Rasmussen för Slusegårdsgravfältet 

– båda belägna på Bornholm 

– utifrån en annan formel (Jørgensen 1988 s. 24f, 

Rasmussen 2010 s. 52f och där anförd litteratur). 

Enligt denna kan populationsstorleken beräknas 

baserat på antagandet att antalet individer som 

samtidigt levt på en plats kan beräknas utifrån 

antalet gravar multiplicerat med förhållandet 

mellan individernas genomsnittsålder och tidsperiodens 

längd. Enkelt uttryckt kan formeln 

skrivas som: Populationsstorlek (P) = antal gravar 

(D) x genomsnittsålder (e) / periodens längd 

(t). Denna beräkningsmodell har den självklara 

begränsningen att den förutsätter att hela populationen 

under en viss tid blev begravd på 

samma plats och alla på ett sådant sätt att vi kan 

identifierade dem idag. Trots denna allvarliga 

felkälla så är det svårt att nå en grov uppskattning 

som känns rimligare än denna. 

Hur många gårdar representerar då de gravlagda 

individerna på Istabygravfältet? För att 

kunna ge ett någotsånär plausibelt svar på den 

frågan använder jag Jørgensens resonemang om 

Bornholm under järnåldern. Sätter vi in grova 

siffror i form av 80 gravar, en hypotetisk genomsnittsålder 

om 40 år, och en tidsrymd om 

200 år i denna ekvation, så får vi en siffra om en 

population på i snitt 16 personer som samtidigt 

varit i livet (uträknat som 80 x 40/200 = 16). 

98

Denna siffra menar jag skulle kunna motsvara 

två gårdars population, möjligen tre. Två vuxna, 

en till två gamla och fyra till fem barn per gård 

kan tyckas vara i överkant (motsvarande två 

gårdar), medan två vuxna, en gamling och två 

till tre barn per gård snarare kan tyckas vara i 

underkant (motsvarande tre gårdar). Rasmussen 

använder 8–12 personer som en utgångspunkt 

för hushållens storlek under äldre järnålder. 

Någon närmare motivering av denna siffra ges 

inte (Rasmussen 2010 s. 53). Med den lägre av 

dessa nivåer på gårdarnas population motsvarar 

Istabygravfältet åtminstone två gårdars population. 

Det sistnämnda antagandet får stöd i en 

iakttagelse av Påvel Nicklasson, som visat att 

det är vanligt med en vapengrav per generation 

på de svenska gravfälten från romersk järnålder 

(Nicklasson 1997 s. 124). Med tanke på huvudfasens 

tidsrymd på Istaby (ca 200 år) så borde 

det finnas ca 6 vapengravar på gravfältet, medan 

det i själva verket undersökts 3 stycken. 

Det finns naturligtvis många om och men 

kring en sådan här uppskattning, som jag berörde 

ovan. Viktigast av allt är naturligtvis 

– hur stort är/var Istabygravfältet egentligen? 

Begravdes alla människor på samma ställe? Begravdes 

alla människor på ett sådant sätt att vi 

kan identifiera dem idag? Hur många har ”kol- 

99 

lektivbegravts” i numera nästan helt förstörda 

stensättningar? Hur många andra gravar har 

förstörts? Det finns alltså oerhört många osäkerhetsfaktorer, 

precis som Albrectsen, Jørgensen 

och Rasmussen visat. Någon ens tillnärmelsevis 

säker siffra kan vi aldrig komma fram till utifrån 

de undersökningsresultat vi har från Istaby idag. 

Men siffrorna är ändå intressanta. De ger i alla 

fall en uppfattning om ett minimiantal individer 

som har levt och dött inom ett begränsat 

tidsavsnitt. Det är inte orimligt att tänka sig att 

Istabygravfältet faktiskt speglar en population 

som levt i 2–6 gårdar. Den högre siffran grundar 

jag på en kombination av den lägre gårdspopulationen 

(se ovan) och att jag utifrån bl.a. topografiska 

förhållanden bedömer att gravfältet 

kan vara/ha varit åtminstone dubbelt så stort 

som den undersökta ytan. 

Om vi accepterar beräkningen ovan som en 

indikation på minsta möjliga populationsstorlek i 

Istaby under äldre järnålder så får det konsekvenser 

för hur vi tolkar samhällets organisationsform, 

produktionssystem och sociala system. Det 

handlar om populationen från minst två gårdar. 

Två eller flera gårdar som använder samma gravfält 

förutsätter någon form av närmare gemenskap 

som släktskap och/eller samarbete kring 

vissa sysslor mellan människorna i dessa gårdar.

Produktionssystem och 

sociala system 

I en gott och väl tio år gammal avhandling 

kritiserade Påvel Nicklasson Karl-Axel Björkquists 

och Thomas Perssons båda artiklar om 

Istabygravfältet som ganska typiska för sin tid. 

Nicklasson menade att det togs för givet att de 

rikt utrustade gravarna representerade ett socialt 

överskikt, skiljt från det dagliga arbetet. Han 

ansåg att framställningen var klart marxistiskt 

färgad och att det gjordes få försök att sätta in 

materialet i interna Blekingska maktsystem och 

sociala förhållanden (Nicklasson 1997 s. 87). Det 

ligger naturligtvis en del i Nicklassons kritik, 

men samtidigt känns det som lättköpta poänger 

som till delar är oförtjänta. När Björkquist och 

Persson skrev de inledande artiklarna om Istabygravfältet 

var situationen en annan än idag. 

Politiskt, vetenskapligt och antikvariskt. Vad 

det gäller den antikvariska situationen kan vi 

konstatera att det faktiskt inte tillkommit särskilt 

mycket nytt material från romersk järnålder 

sedan dess, vare sig från Lister eller resten av 

Blekinge. Samtidigt har det skett en hel del på 

det vetenskapliga planet – både teoretiskt och 

i mängden av kvantitativt och kvalitativt jämförelsematerial. 

Stora material från t.ex. Skåne, 

Bornholm och Öland har publicerats sedan 

1980 och det har skrivits ett antal artiklar och 

avhandlingar som rör perioden. Därför är det 

hög tid att försöka sätta in Istabymaterialet i en 

bredare ekonomisk och social kontext. 

Ett socialt skiktat samhälle är utan tvekan 

den rimligaste förklaringen till de skillnader vi 

kan se mellan enskilda gravar såväl i Istaby som 

på andra håll. Vad beträffar produktionssystem 

och teknologi motsvarar samhällsstrukturen under 

bronsoch järnåldern i Skandinavien vad 

socialantropologer betecknar som Agriculturalists 

(jordbrukare). Kännetecknande för detta 

produktionssystem är användning av plog och 

dragdjur, överskottsproduktion som medger 

differentiering i olika arbetsuppgifter, som kan 

inkludera specialister som präster, soldater, smeder 

etc. Den sociala organisationen är ofta hierarkisk 

och landrättigheter baseras vanligtvis på 

släktskap. Att typologisera mänskliga samhällen 

mot bakgrund av olika produktionssystem 

innebär visserligen att man gör betydande förenklingar 

av komplexa samband. Men faktum 

kvarstår att det avslöjar viktiga samband mellan 

produktionsteknologi, försörjningsstrategi och 

andra aspekter av kultur och samhälle. 1 

Jag har tidigare nämnt Henriksens tankar 

om att föremålen i gravarna från yngre förromersk 

järnålder och äldre romersk järnålder 

betonar den primära jordbruksproduktionen 

(Henriksen 2009 s. 318ff). Andra forskare har 

varit inne på liknande tankegångar. Anders 

Kaliff har anslutit sig till Hagbergs tankar om 

1 För en utförlig diskussion om klassificeringen av olika 

produktionssystem, från Hunters and gatherers – jägare och 

samlare – till Industrial societies – industriella samhällen, och 

vilka grova ramar de innebär för samhällen, se Hylland Eriksen 

1995 s. 189ff. 

att det är hudar och läder som är den ekonomiska 

grundvalen bakom bruket att lägga ned 

olika typer av krumknivar i gravarna vid den 

här tiden. Detta passar väl in i en hypotes om 

handel och utbyte som en viktig faktor bakom 

intensifierade kontakter som ledde till kulturella 

likheter med kontinenten (Kaliff 2001 s. 42ff). 

Min följdfråga blir då om det inte fanns kor på 

kontinenten? Kaliff var själv inne bl.a. på att 

de skandinaviska pälsverken var berömda och 

eftertraktade redan vid denna tid. Varför stirra 

sig blind på krumknivar? Föremålen i gravarna 

från denna tid betonar arbete och är kanske 

inte ett uttryck för läderhantverket i sig i första 

hand. Ritualen att lägga ned arbetsredskap 

som knivar, läderknivar, lövknivar och skäror 

kanske snarare ska ses just som en betoning av 

gårdens produktion. Att dessa föremålskategorier 

försvinner ur gravinventariet till förmån för 

vapen och dräktsmycken under loppet av yngre 

romersk järnålder, betyder inte att man slutat 

med vare sig beredning av hudar, lövtäkt eller 

skörd av säd. Det speglar i stället rimligtvis en 

förskjutning av fokus vid gravritualerna, som 

hade sociala och religiösa orsaker. 

Det faktum att de döda har fått med sig olika 

saker och olika många saker i gravarna, på ett 

repetitivt sätt, visar att det funnits klara orsaker 

bakom detta beteende. Det går inte att förklara 

enbart med att gravsederna förändras med tiden. 

Vi har t.ex. redan sett att barnen har fått 

betydligt färre, om alls några gravgåvor med sig 

i graven. De tydliga skillnaderna mellan indivi- 

100

Fig. 53. Meanderornerad keramik från Istaby. Från vänster A 903, A 800 och A 20. 

101 

derna har alltså åtminstone till en del orsaker i 

den sociala strukturen (se kap. Gravarna samt 

fig. 50). Jag har i tidigare sammanhang resonerat 

kring vad det är som gör att man har olika 

gravseder i olika områden och mellan individer 

av olika kön, ålder och social status (Björk 2003, 

2005, 2008). Detta är några förhållanden som 

jag menar kan ge en inblick i det sociala systemet 

och därmed också släktskapsstrukturerna 

i det dåtida samhället. 

I en jämförelse av gravsederna på Själland och 

i Skåne under romersk järnålder har jag försökt 

att gå ett steg vidare i tolkningen av vad som kan 

ligga bakom de skillnader man kan se (Björk 

2008). I det arbetet betonade jag möjligheten 

att se släktskapsstrukturer som grundläggande 

för skillnaderna mellan dessa områden. Inspirerad 

av Lotte Hedeagers tankar om att det ligger 

en speciell giftermåls- och släktskapsstruktur 

bakom situationen på Själland (Hedeager 1992 s. 

133ff), använde jag det samlade arkeologiska materialet 

med betoning på att leta skillnader som 

kunde ha en sådan bakgrund. I ett försök att 

bryta ned det i begripliga beståndsdelar föreslog 

jag att de skillnader som finns i fr.a. gravgåvorna 

mellan Skåne och Själland måste tolkas just i 

termer av olika giftermåls- och släktskapssystem, 

där det rådde unilinjär släktskapsstruktur 

och exogama giftermålsmönster i Skåne, medan 

det rådde bilateral släktskapsstruktur och endogama 

giftermålsmönster på Själland. 

En möjlighet att föra den diskussionen vidare 

öppnar sig med det rika keramikmaterialet från

Istaby. Den stora andelen meanderornerade lerkärl 

har betonats som Istabygravfältets signum. 

Jag har också antytt att den specifika dekoren 

kan tolkas i termer av en nära förbindelse med 

områden längs södra Östersjöns kust. Keramiken 

erbjuder i en förlängning av detta resonemang 

ett ännu djupare tolkningsalternativ. 

Man måste vara medveten om att gravarna, 

så som de ter sig för oss idag, indirekt speglar 

flera olika sidor av samhällsstrukturen. Accepterar 

vi att sociala förhållanden har påverkat 

väsentliga delar av hur man har gått till väga 

när man har gravlagt sina anförvanter, får det 

naturligtvis konsekvenser för hur vi tolkar materialet. 

Detta vetenskapliga perspektiv ger möjligheten 

att sätta in gravar och keramik i en social 

kontext både på ett lokalt och regionalt plan. 

Gravarna och keramiken är enligt min mening 

bl.a. uttryck för sociala förhållanden och detta 

kan användas för tolkningar av relationer inom 

familjer, mellan könen, mellan åldersgrupper, 

mellan släkter och mellan olika områden. Keramiken 

är till stor del lokalt producerad och 

av det följer att traditioner i utformning och 

dekor varierar beroende på ett antal faktorer. 

En faktor som sällan har beaktats när det gäller 

skilda traditioner eller snabb spridning av vissa 

formelement inom större eller mindre områden 

är giftermålssystemen. De har ibland resulterat 

i tydliga mönster i områden som är traditionsbundna 

respektive mer förändringsbenägna, 

beroende på om systemen är patrilinjära eller 

matrilinjära. Det finns några tidigare exempel 

på sådana tolkningar av arkeologiskt material. 

Vad det gäller keramik har Fredrik Hallgren 

presenterat ett intressant exempel på ett material 

från neolitikum i Mellansverige. Halllgrens 

utgångspunkt är att keramik vanligtvis 

tillverkades av kvinnor i lågteknologiska jordbrukssamhällen 

med liten grad av specialisering. 

Utifrån detta argumenterar Hallgren för att de 

mycket stabila traditioner med stora skillnader 

mellan relativt närbelägna boplatser, som man 

kan iaktta i Mälardalen under neolitikum, talar 

för att det rådde ett matrilinjärt och matrilokalt 

system. Fick inte individerna någon stor geografisk 

spridning så fick inte keramikformerna 

det heller. Det var en förutsättning för att de 

olika gårdarna i det studerade området kunde 

bibehålla sina skilda keramiska traditioner i 15 

generationer (Hallgren 2000 s. 184ff). 

Använder vi samma utgångspunkt – d.v.s. att 

det var kvinnor som tillverkade keramik även 

under romersk järnålder – så får jag vid en översiktlig 

betraktelse känslan av att kärlformer och 

ornamentik under romersk järnålder var mycket 

enhetliga. Detta skulle kunna förklaras med att 

giftermålssystemet varit patrilokalt – d.v.s. makarna 

bosätter sig i mannens släkts område. De 

vuxna kvinnorna i området var alltså troligtvis 

inte biologiskt närbesläktade med varandra och 

kan ha kommit från vitt skilda områden. Om 

kvinnorna lärt sig keramikhantverket av sin 

mor, men senare lärt sig de lokala varianterna 

av kärlformer, ytbehandling och ornamentik av 

sin svärmor och andra kvinnor i makens omgiv- 

ning, kan vi då ha fått en situation som påminner 

om den under bronsålder – äldre järnålder? 

Den stora och snabba spridningen av uppbyggnadsteknik, 

ytbehandling och ornamentik kan 

antyda att så har varit fallet. I förlängningen 

skulle man kunna anta att Istabys giftermålsallianser 

under äldre romersk järnålder till en del 

var riktade mot kontinenten. Kanske bara för 

en familj eller en släkt under en begränsad tid? 

Mitt resonemang vilar på många osäkra antaganden, 

men jag menar trots det att det inte 

finns så många andra trovärdiga förklaringar till 

den osedvanligt rikt representerade meanderornerade 

keramiken. Det behövs naturligtvis ett 

jämförelsematerial från fler gravar/gravfält på 

Lister för att vi ska kunna föra detta resonemang 

ytterligare framåt. 

102

Istaby i en Sydskandinavisk kontext 

På Istabygravfältet kan man se många av de 

övergripande drag som finns i det samlade Sydskandinaviska 

materialet. Det gäller skelettgravskickets 

definitiva genombrott, den yttre och 

den inre gravkonstruktionens arkitektur (Gravmarkering 

och Gravform) samt gravgåvornas 

föremålstyper och dessas placering i gravarna. 

På en generell Sydskandinavisk nivå finns det 

tydliga drag av repetitivt beteende i alla dessa 

former av uttryck, som visar på begravningsritualernas 

formalisering, även om det finns en 

variationsrikedom i många detaljer. Samtidigt 

har jag på flera ställen pekat på Istabygravfältets 

särprägel i förhållande till andra gravfält 

i Sydskandinavien. Det ovanligt stora antalet 

gravar från en kort tidsperiod, den ovanligt stora 

förekomsten av gravgåvor och den ovanligt 

stora förekomsten av meanderornerad keramik 

är några av de mest framträdande förhållanden 

som avviker från ett större jämförelsematerial. 

Samtidigt som Istabygravfältet kan te sig 

särpräglat i många avseenden, måste vi hålla i 

minnet att det är fragment av fragment vi bygger 

våra tolkningar på. Gravfältet är speciellt i 

många avseenden, men samtidigt kan det vara 

mer representativt för sin tid och för den specifika 

bygden Lister än vad vi kan se idag. 

Vid en jämförelse mellan Istabygravfältet 

och andra Sydskandinaviska gravfält vore det 

fel att försöka göra allt för rigida mallar. Det 

finns naturligtvis en variation i gravfältens varaktighet, 

och Istaby skall inte uppfattas som en 

103 

likare för det nuvarande Sydsvenska området. 

Vi får inte glömma bort att varje gravfält har sin 

specifika historia. Det finns rimligtvis ytterst få 

gravfält som har exakt samma lokala traditioner, 

och kronologiska och sociala ramar. Det platsspecifika 

och variationsrikedomen måste beaktas. 

Om vi t.ex. tittar närmare på Skåne så har 

Hammarsnäsgravfältet vid Vellinge en total dominans 

av skelettgravar, medan det på Ruuthsbogravfältet 

vid Ystad enbart finns brandgravar 

(Björk 2005 s. 88ff). Många av svårigheterna 

med att jämföra olika gravfält med varandra 

kan också skyllas på de begränsades ytor som 

undersökts på och vid gravfälten. Det går trots 

allt att se vissa generella mönster som återupprepas 

– från gravskick, gravarnas konstruktion/ 

utseende i sig, vilka gravgåvor som finns representerade 

och hur gravfälten har organiserats 

rumsligt. Trots en stor variationsrikedom har de 

normer och traditioner som ligger bakom många 

gemensamma drag i hela Sydskandinavien. 

Trots att gravarna på Istabygravfältet har stora 

likheter med samtida gravar från andra delar av 

Sydsverige så måste det än en gång framhållas 

att Istaby intar en särställning i det Sydsvenska 

materialet med sitt stora antal gravar och snäva 

datering. Det finns egentligen ingen motsvarighet 

i vare sig i Blekinge, Småland, Skåne eller 

Halland. 

Den närmaste parallellen jag kan se är ett 

gravfält vid Valleberga på Österlen, där det har 

undersökts 12 skelett- och brandgravar daterade 

till yngre förromersk och äldre romersk järnål- 

der (Strömberg 1975 s. 43 ff, Björk 2005 s. 88). 

Istaby har flera tydliga likheter med detta gravfält. 

Här finns bland annat en stensättning, två 

brandgravar (varav en med fragment från flera 

lerkärl), en vapengrav från B1, tre gravar med 

skäror och tre gravar med tydliga stockkistor. 

Dessutom har gravfältet kort varaktighet och en 

stor andel av gravarna innehåller gravgåvor (75 

%) – liksom i Istaby (50 % av samtliga – trots 

att ovanligt många är barngravar). En tydlig 

skillnad mellan Istaby och Valleberga är dock 

att på det senare låg alla gravarna i öst-västlig 

riktning, medan det på Istaby var klart vanligast 

med nord-sydligt orienterade gravar. 

Ett relevant jämförelsematerial för Istabygravfältet 

finns även på närmare håll – i nordöstra 

Skåne. Det rör sig visserligen om ett litet antal 

utspridda gravar, men de har mycket gemensamt 

med gravarna i Istaby. Gravarna jag tänker på 

kommer i huvudsak från Villands, Gärds och 

Östra Göinge härader. Lister närmaste grannar, 

väster om Ryssberget. Det utkristalliserar sig 

nämligen tre tydligt formaliserade arketyper 

bland gravarna i Istaby och nordöstra Skåne. 

Två kronologiskt och geografiskt närliggande 

paralleller till A 250 i Istaby är två gravar från trakterna 

av Bromölla och Kristianstad. Den första av 

dessa gravar kommer från Åby i Ivetofta socken. 

Här påträffades rester av en grav som bland annat 

innehöll två fibulor, en guldberlock och ett 

lerkärl (Björk 2005 s. 22ff, 239f, Söderberg 2005). 

Den andra är en grav från Möllebacken i Nosaby 

socken, som påträffades vid en arkeologisk

undersökning år 1969. Graven var en skelettgrav 

orienterad i NNO-SSV, som innehöll tre fibulor 

och ett lerkärl (Ström 1970, Björk 2005 s. 240). 

Båda dessa gravar dateras till B2. 

Gravar med skäror är en annan intressant 

kategori på Istabygravfältet. Det finns sex kända 

gravar av den här typen på Kristianstadsslätten 

– i Bjärlöv, Tosteberga, Rinkaby, Maglehem 

och Degeberga (Petersson 1948, Stjernquist 1955, 

Carlie 1994, Björk 2005 s. 200, 241ff. Den sistnämnda 

Björk & Wickberg, in print). Två av 

dem är skelettgravar. En i en stensättning (Tosteberga, 

med en glaspärla) respektive under flat 

mark (Rinkaby, med bl.a. en läderkniv). Två är 

sannolikt brandgravar under högar (2 st i Bjärlöv, 

med vardera ett lerkärl m.m.). Två är säkert 

brandgravar. En av dem påträffades i en stensättning 

(Maglehem, utan ytterligare fynd) den andra 

under flat mark (Degeberga, med ett lerkärl). 

Skelett- och brandgravar med skäror finns längs 

hela kuststräckan från Malmö till Sölvesborg 

(Björk 2005 s. 71f). 

Den enda vapengraven från äldre romersk 

järnålder i nordöstra Skåne är en skelettgrav under 

flat mark med lans och lerkärl från Fjälkinge 

(Ericson & Wickberg 2005b, Carlie & Lagerås 

2003 s. 18f). Graven ska sannolikt dateras till 

B1, möjligen B2. Även denna grav visar en klar 

släktskap i form och innehåll med vapengravarna 

från Istaby. Det är särskilt värt att notera att såväl 

denna grav som Istabys vapengravar ligger under 

flat mark, medan gravarna under stensättningar 

påtagligt ofta innehåller skäror. 

Fig. 54. Karta som visar Istaby och de gravlokaler i nordöstra Skåne som omnämns. 

Vi kan konstatera att alla dessa gravar från 

B1–B2 i nordöstra och östra Skåne är påfallande 

lika gravarna i Istaby. De skulle alla passa in på 

Istabygravfältet utan att kännas avvikande i det 

spektrum som finns där. Det är fr.a. skelettgravar 

under flat mark eller stensättning, med 

föremålskombinationer som vapen-lerkärl, fibulor-lerkärl, 

skära-lerkärl eller skära-läderkniv. Vi 

känner igen dessa relativt standardiserade uppsättningar 

från en stor del av Sydsverige. Sten- 

sättningar med skelettgravar återfinns såväl på 

Österlen, Kristianstadsslätten och på Öland (för 

Österlen och Kristianstadsslätten t.ex. Gårdlösa, 

Smedstorp, Simris, Tosteberga – Björk 2005), 

och just förekomsten av skäror i kombination 

med skelettgravar under stensättningar tycks extra 

stark i ett område från östra Skåne till Öland, 

med motpolerna Själland och Gotland i var sin 

ände, som inte har några gravar med skäror över 

huvud taget. 

104

Istaby har uppenbart mycket gemensamt 

med andra gravfält i Blekinge, östra Skåne och 

Öland. Den rumsliga dispositionen på gravfälten, 

de olika gravtyperna och gravgåvorna visar 

stora likheter och det är tydligt att det finns en 

kultursfär som omfattar den skånsk-blekingska 

sydostkusten med nära förgreningar till Bornholm 

och Öland. Detta är en region med i stora 

drag likartade gravritualer, även om det finns 

många detaljer som visar på tydlig regional variation 

och lokala särdrag. Det tyder på att det 

finns närmare samband mellan dessa områden 

än med andra omgivande regioner. Det är såklart 

inte konstigt om man betraktar de geografiska 

förutsättningarna. Bilden är dock fortfarande 

dunkel, eftersom det finns stora luckor och det 

fattas sammanställningar över material från fr.a. 

Halland, Småland och Blekinge. 

Många har betonat kontakterna över Östersjön 

mellan Sydskandinavien och Weichselområdet 

under romersk järnålder och satt likheter 

i materiell kultur i samband med Goternas ursprung 

och utvandring (se Kaliff 2001 för en 

översikt). Utan att ge mig in i en granskning av 

variationerna i den materiella kulturen i södra 

Östersjöområdet kan jag konstatera att det finns 

flera författare som har betonat denna förbindelse. 

Redan under bronsåldern är sydostkontakten 

tydlig och kommunikationskorridoren öster om 

den keltiska världen under järnåldern har betonats 

av flera författare. Denna kontaktväg tycks 

ha bibehållit sin betydelse under mycket lång 

tid (Artursson & Björk 2007 s. 299, Kaul & 

105 

Martens 1995 s. 111, Kaliff 2001). Bornholm hade 

en självklar nyckelposition i södra Östersjön för 

kontakterna åt sydost. Kommunikationslederna 

längs kusterna och över havet via de stora öarna 

i Östersjön är uppenbar. Kontakterna åt söder 

och sydost menar jag kan vara en viktig del av 

förklaringen till den lokala/regionala egenarten 

med fr.a. den meanderornerade keramiken i Istaby. 

Samtidigt är naturligtvis min betoning av 

kontakterna åt sydost i någon mån färgad av de 

framställningar som nämnts. 

Detta lilla brottstycke var från början tänkt 

att bli en mer omfattande jämförelse av gravsederna 

i Östersjöområdet. Detta får dock utvärderas 

i ett annat sammanhang i framtiden. Det 

kvarstår som en angelägen uppgift att samlat 

belysa gravtraditionernas likheter och skillnader 

i ett vidare Östersjöperspektiv. 

Framtidens gravstudier 

– en önskelista 

Det främsta syftet med detta arbete har varit 

att sammanställa materialet och göra det tillgängligt 

för forskning. Men det är långt ifrån 

det enda som behövs för att föra forskningen 

framåt. Vi dras vidare med samma gamla gravfältsundersökningar 

som en slags arkeologiska 

ikoner. Därför presenterar jag min högst privata 

önskelista. Det är på tiden att det undersöks fler 

gravfält och att några gravfält undersöks i sin 

helhet. Det är inte politiskt korrekt att verka 

för att fler fornlämningar undersöks, men jag 

anser att det vore motiverat för att nå längre 

i förståelsen av järnålderns samhälle. Se bara 

vad Uppåkraundersökningarna har inneburit 

för forskningen kring centralplatserna. Var hade 

järnåldersforskningen stått idag utan moderna 

undersökningar av centralplatser? Sedan finns ju 

alltid den klassiska problematiken med den pågående 

markanvändningen. Vi ska inte blunda 

för att gravar förstörs av jord- och skogsbruk. 

Det är ett allvarligt problem som i sig motiverar 

att det tillåts att fler gravar undersöks. Det är 

dags att åter sätta gravundersökningar på den 

vetenskapliga agendan och att formulera frågorna 

för att undersöka fler gravar. 

Fig. 55. Skelettgraven A 26 undersöks (motstående sida). Foto 

Th. Persson.

Benen från gravfältet i Istaby 

Osteologisk analys 


106

Fig. 56. Skelettgraven A 56. Foto mot väster, Th. Persson. 

107

Istaby är inte bara ett gravfält utan även en 

boplats. Lämningar från före såväl som efter 

gravfältets brukningstid, från senneolitikum, 

under bronsålder och fram till yngre järnålder 

har också satt sin prägel på marken. De senare 

aktiviteterna har sannolikt stört och kanske till 

och med helt förstört vissa äldre gravar. Likaså 

kan tidigare aktiviteter ha satt spår i de senare 

gravarna i form av omrört fyndmaterial. Benmaterialet 

från Istaby utgörs av brända och obrända 

ben från både människa och djur. 

Allt benmaterial som påträffats i anläggningar 

har analyserats osteologiskt oavsett om anläggningen 

tolkats som tillhörande gravfältsfasen 

eller inte. Benmaterialet från kulturlagret har 

bara analyserats för att avgöra om det var människa 

eller inte då endast människobenen kan 

antas vara redeponerade från gravar. 

Knappt en tredjedel av det hittills insamlade 

benmaterialet från Istaby undersöktes av en student 

i början av 1980-talet (Kjellberg 1982). En 

del av gravarna och kulturlagret valdes ut för den 

analysen, dock inte andra typer av anläggningar. 

För att få en enhetlig registrering analyserades 

detta material om tillsammans med övriga anläggningar 

och gravar av författaren inför denna 

analys. Vissa skillnader i resultat förekommer 

mellan de osteologiska bedömningarna gjorda 

1980 och de nya från 2008 och beror bl.a. på nya 

eller andra analysmetoder, försämrad bevaring, 

tillgång till mer material från vissa gravar etc. 

De bedömningar som presenteras i denna text 

är endast de gjorda 2008 av författaren. 

De rådande bevaringsförhållandena i Istaby 

är relativt representativa för gravfält från äldre 

järnålder även om skelettgravarna är något sämre 

bevarade än genomsnittet. I de flesta skelettgravarna 

i Istaby där något alls var bevarat av 

skelettet påträffades endast tandfragment eller 

svaga färgningar efter rörben. De brända benen 

var varierande i bevaring och generellt relativt 

fragmenterade. Gravarna har daterats med hjälp 

av fynd och 14 C-analys av ben och tycks alla 

vara från äldre järnålder (i första hand romersk 

järnålder) med undantag av två lite yngre (folkvandringstid/vendeltid) 

anläggningar. Skelettgraven 

A 26 (fig. 55) skulle möjligen kunna vara 

av neolitisk datering då den saknar fynd och 

skärs av 3 senare anläggningar men kan lika 

sannolikt vara samtida med de övriga skelettgravarna 

varför den behandlas som en av dessa 

osteologiskt. För en mer detaljerad diskussion 

av enskilda anläggningars datering hänvisas till 

Björk i denna volym. 

Inledning 

108

Fig. 57. Spridningskarta över skelettgravar med (svarta) respektive utan (grå) människoben på gravfältet. 

109

Vid utgrävningarna av Istabygravfältet bedömdes 

56 anläggningar vara skelettgravar. 

Gravarna bestod vanligen av en nedgrävning 

med en inre stenram och stenfyllning/-packning. 

I knappt hälften av gravarna fanns spår 

av träplankor. Skelettgravarna var orienterade 

huvudsakligen i nord-sydlig riktning med variationer 

men även helt öst-västliga gravar kan 

beläggas. En detaljerad genomgång av gravarnas 

konstruktion och karaktär presenteras av Björk 

i denna volym. 

Skeletten i gravarna var generellt mycket dåligt 

bevarade. I 28 av gravarna gick att se spår 

av ben eller tänder i fält, i många fall bara svaga 

färgningar av ben eller kroppens kontur. Endast 

i 25 av skelettgravarna kunde ben eller tänder 

från människa samlas in (fig. 57). Benen från två 

gravar (A 21, A 1045) gick inte att tillvarata alls 

pga. den dåliga bevaringen och benen från en 

annan grav förkom när materialet packades om 

på 1990-talet (A 613). Alla skelettrester från människa 

i gravarna var opåverkade av eld. Mindre 

fragment bränt djurben förekom i gravarna och 

kan eventuellt tolkas som gravgåvor eller omrört 

material från kulturlagret som innehöll mycket 

bränt ben (se vidare Djuren). 

I de 25 gravar där människoben samlades in 

har 29 individer blivit utskilda. Dubbelgravar 

med två individer i samma grav förekommer 

i fyra fall. 

Elementrepresentation och 

kroppsställning i graven 

I samtliga 28 skelettgravar där människoben, 

tänder eller benfärgningar, påträffades i fält 

dokumenterades benens läge på plan och/eller 

sektionsritningar av anläggningen. De osteologiska 

iakttagelserna avseende kroppsställning 

och huvudets läge baseras på dessa planritningar 

med fältanteckningar samt foton. 

I de flesta gravarna gick kroppsställningen 

inte att avgöra men i en grav (A 56) gick att se 

att individen helt säkert ligger utsträckt på rygg 

(fig. 56). I åtta andra gravar tycks individerna 

ligga utsträckta men det går inte att avgöra om 

de ligger på rygg eller på mage eller möjligen 

delvis på sidan då inga rörben bevarats mer än 

som svaga färgningar som inte kunde tillvaratas. 

Kroppsställningarna i dubbelgravarna är 

mer komplicerade och kommer att diskuteras 

närmare för var grav längre fram i texten. 

Bevaringen för de skelettgravar där ben 

påträffades i fält varierade men var generellt 

mycket dålig. I flertalet gravar fanns endast 

emalj från tänder kvar. En redovisning av elementbestämningarna 

av samtligt osteologiskt 

material som tillvaratagits från 25 av dessa gravar 

finns i fig. 58. 

Skelettgravarna 

110

Grav Ant.ind. Elementrepresentation 

A 16 1 Tandpreparat: del av underkäke 

A 20 2 20 V: Tand, emaljfragm, skallfragment, 

rörben. Totalt 100 g 

20 Ö: Tänder (över och underkäke), 

skallfragment 49 g 

A 26 1 Tänder(över och underkäke). Totalt 17 g 

A 56 1 Underkäke och tänder, skallfragment, lårben 

och vadben (h, v), rörben, skulderblad 

(h), nyckelben (h), revben, bäcken, mellanftotsben 

(h, v), fotledsben (h, v). Totalt 301 g 

A 140 B 1 Emalj 1 g 

A 250 1 Tandpreparat: delvis både 

över- och underkäke. 

A 546 1 Emalj 1 g 

A 611 2 Vuxen: Tand, 2 g 

12-18 åring: Tand 2 g, emalj 2 g 

A 614 1 Emalj 5 g 

A 636 1 Emalj 2 g 

A 642 1 Emalj 2 g 

A 651 1 Underkäke 1 g 

A 715 1 Tandpreparat: delvis underkäke 

A 769 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke 



A 850 1 Tandpreparat: emalj 


A 920 2 Tandpreparat: emalj/tänder från 

två olika individer (båda barn) 

A 945 1 Tandpreparat: delvis överkäke. 

Skalltak, rörben, 53 g 

A 946 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke. 

A 956 1 Tandpreparat: delvis över- och underkäke. 

A 960 1 Tandpreparat: del av överkäke. 

A 974 1 Emalj 1 g 

A 1013 2 Ca 18 år: Tandpreparat: del av underkäke 

7-10 åring: Tandpreparat: emalj 

111 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

V 

• 

• 

Fig. 58 (längst t.v). Tabell över elementrepresentation i alla 

anläggningar tolkade som skelettgravar med obränt ben 

bevarat.h=höger v=vänster 

Fig. 59 (ovan). Figur över alla skelettgravarnas riktningar, både 

gravar med och utan skelett bevarat. 

Fig. 60 (mitten). Åldersfördelning bland individerna i samtliga 

skelettgravar med tillvarataget människoben/-tänder. Individen 

i A 974 finns inte med i diagrammet då denna endast 

kunde bedömmas som adult/subadult, d.v.s. vuxen/barn. 

N 

••• 

••• 

••• 

••• 

••• 

•• 

S 

• 

• 

••• 

Ö

Orientering och läge 

Gravarna med bevarade skelettdelar är spridda 

över större delen av den undersökta ytan av gravfältet. 

I fält ritades benens (i många fall bara 

färgningar) läge i anläggningen in på planritningar. 

Gravarna var till största delen orienterade 

i nord-sydlig riktning med antingen rak 

nord-sydlig (18 st) eller delvis förskjutning mot 

öster eller väster (7 st, fig. 59).Tre gravar hade 

en rak öst-västlig orientering och kommer att 

diskuteras närmare nedan. 

I de 23 av de 25 gravar där huvudets position 

i graven kunde avgöras låg det i den norra änden 

om gravens riktning var i någon grad nord-sydlig. 

Grav 1045 är det enda säkert belagda graven 

där huvudet låg i söder istället. 

I två av de tre de öst-västligt orienterade gravarna 

låg huvudet i öster. I en grav (A 21) kunde 

huvudets placering i graven inte avgöras i fält 

(tänderna låg mitt i graven) och den bedömdes 

som omgrävd eller möjligen plundrad. De tre 

öst-västligt orienterade gravarna ligger i den 

nordvästra delen av den undersökta ytan men 

utan att vara grupperade tillsammans på något 

tydligt sätt. I två av gravarna låg en 6–7 åring 

(A 956, A 715) och i den tredje en 30-åring (A 

946). Gravarna har inte något gemensamt sett 

till osteologiska parametrar. 

Åldersfördelning 

De 29 individerna var fördelade på 11 vuxna 

(över 18 år), 17 barn (under 18 år) och en individ 

som endast kunnat bedömas som vuxen/barn. 

Den höga andelen barn, 61%, beror åtminstone 

till en liten del av att man i fält tog till vara 

även små emaljfragment eller enstaka tänder i 

preparat. 

Merparten av individerna har förutom en 

bedömning som vuxen eller barn även fått en 

åldersbedömning i år eller intervall pga. tandutveckling 

och/eller tandslitage (fig. 60). Åldersbedömning 

genom tandslitage är dock en metod 

som generellt räknas som en av de metoder som 

har sämst överenstämmelse med kronologisk 

ålder (t.ex. Wittwer-Backofen et al 2008). Eftersom 

tandslitaget varierat genom historien 

och inte bara beror på diet och födoberedning 

utan även påverkas av aktivteter (t.ex. skinnberedning) 

är det högst variabelt mellan populationer 

och individer. Åldersbedömningarna 

för de vuxna individerna skall därför inte ses 

som en så exakt bedömning som årsintervallerna 

anger utan snarare som en fingervisning om det 

rör sig om en ung eller äldre vuxen. En vidare 

diskussion om åldersfördelningen av de vuxna 

är därför inte heller aktuell och inte heller en 

jämförelse med andra materials åldersfördelning 

av vuxna individer. Däremot kommer barnens 

åldersfördelning som baseras på tandframbrott, 

vilket är betydligt mindre variabelt och jämförbart 

mellan olika populationer, att diskuteras 

närmare. 

Det faktum att de mesta tänderna togs in 

som preparat och i samband med den osteologiska 

analysen genomgick en omfattande konservering 

har varit av avgörande betydelse för 

åldersbedömningarna. Både fältinsatsen och arbetet 

med konserveringen av tänderna i preparaten 

är mycket ovanligt då de flesta utgrävningar 

av denna typ av lämningar är exploateringsutgrävningar 

där tid och budget gör liknande 

åtgärder svåra att prioritera. I fallet med Istaby 

var detta tillvägagångssätt helt avgörande i att 

bevara materialets potential och i backspegeln 

väl värt den stora tidsmässiga insats det krävde. 

Könsfördelning 

Endast två individer av de 11 vuxna har fått en 

könsbedömning enligt osteologiska karaktärer. 

Den ena är en kvinna i grav 56 som var i 36-42 

års ålder och den individ som var bäst bevarad 

på hela gravfältet. Den andra individen är en 

man i minst 32-38 års ålder i en dubbelgrav tillsammans 

med en individ av okänt kön i 18-24 

års ålder (A 20). Metriska metoder för könsbedömning 

av ben var inte aktuella för någon 

individ då benen var så dåligt bevarade. Inte 

heller tänderna var lämpliga att mäta för att 

spåra könsskillnader pga bevaringen. Med så 

få individer könsbedömda är det inte möjligt 

att föra en relevant osteologisk diskussion kring 

könsskillnader. 

Patologi 

Den dåliga bevaringen av ben i gravarna gjorde 

att de flesta patologier som kunde iakttas var på 

tänderna och redovisas i avsnittet specifikt om 

tänder. Den bäst bevarade individen, kvinnan 

i A 56 (fig. 56) hade dock en förändring i ett 

112

Gravbredd (m) 

113 

1,5 

1 

0,5 

0 

0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 3,5 

Gravlängd (m) 

muskelfäste (tuberculum conoideum) på höger 

nyckelben kallt en entesopati. Denna typ av förändring 

är vanlig i skelettmaterial och kan dels 

förknippas med ålder och dels med ansträngning. 

I detta fall kan förändringen främst ses 

som en indikation på att åldersbedömningen 

är rimlig. 

Gravstorlek 

I gravar med skelettdelar bevarade varierade längden 

på graven (definierat som nedgrävningskanten 

direkt utanför stenskoningen) mellan 0,8-3,13 m 

och bredden mellan 0,46-1,19 m. Dubbelgravarna 

var i en klass för sig både i bredd och längd och 

diskuteras detaljerat under en egen rubrik. 

utan ben 

dubbelgrav 

vuxen 

barn 12-18 år 

barn 3-12 år 

barn under 3 år 

barn 

barn/vuxen 

barn 6-7 år 

barn 11-12 år 

Bredden på de gravar som innehöll en individ 

varierar mellan 0,46-0,93 m. Barnens gravar 

var lika breda eller bredare än vuxnas. Gravarnas 

bredd tycks inte ha något rakt samband med 

ålder och är störst i den grav där två individer 

begravts sida vid sida. En gravs bredd skulle 

möjligen kunna ange om en grav kan vara en 

dubbelgrav om den är av den typ där de två döda 

lagts bredvid varandra. 

Den mest avgörande faktorn för en gravs 

längd tycks vara individens ålder (och därmed 

troligen kroppslängd). Kroppslängd har inte 

kunnat avgöras för någon av individerna, varken 

vuxna eller barn på grund av den dåliga 

bevaringen. Utifrån storlek på gravarna för de 

Fi. 61. Gravstorlek i förhållande till ålder. 

barn som gått att åldersbedöma mer exakt får 

man en intressant gräns (fig. 61). Gravar smalare 

än 0,64 m som samtidigt är kortare än 1,88 m 

tillhör barn under 7 års ålder utan undantag. 

Inga vuxnas, äldre barns eller dubbelgravar är i 

denna storlek. Skulle detta appliceras på gravarna 

utan bevarat skelett skulle ytterligare 28 gravar 

kunna tolkas som gravar från barn under 7 års 

ålder. Resterande 8 gravar utan skelett kan bara 

tolkas som vuxna/barn/dubbelgravar. Denna 

tolkning ger en hög andel (63 %) småbarn (

Fig. 62. Grav A 20. Fig. 63. Grav A 611. 

Fig. 64. Grav A 920. 

Dubbelgravarna 

Skelettgravar med ben efter mer än en individ förekommer 

i fyra fall på Istabygravfältet: A 20, A 611, 

A 920 och A 1013 (fig. 62–64 och 51. Tre av dessa är 

regelrätta dubbelgravar där två individer gravlagts 

samtidigt medan den sista är lite mer komplicerad 

att tolka men sannolikt också en dubbelgrav. På 

grund av kropparnas dåliga bevaring är det svårt 

att osteologiskt nå djupare i orsaken till att någon 

av individerna i de fyra dubbelgravarna begravts 

tillsammans. 

Två vuxna har gravlagts sida vid sida i grav 

20, en man i cirka 32-38 års ålder och en individ 

i 18-24 års ålder. Graven är betydligt bredare än 

de andra dubbelgravarna (1,19m) men inte ovanligt 

lång (2,40 m). Gravgåvorna låg i norra delen 

respektive i mitten av graven. Individerna har 

legat sida vid sida med huvudena i samma höjd, 

både kraniefragment och tänder finns bevarade 

från båda. Svaga färgningar av större rörben noterades 

i fält och båda individerna tycks utifrån 

dessa ligga utsträckta på rygg. 

I graven 1013 delade en 18-åring och ett 

7-10 årigt barn på en relativt kort grav (2,08 

m). Tänderna låg i olika delar av graven, dels 

i norr (18-åringen) och dels cirka 50 cm längre 

söderut (barnet). Barnet tycks ha placerats med 

huvudet i jämnhöjd med eller på 18-åringens 

bål/underkropp. Hur kropparna exakt varit positionerade 

är mycket svårt att avgöra men sett 

till färgningar efter större rörben tycks de varit 

utsträckta på rygg. De flesta gravgåvorna låg i 

norr invid 18-åringens huvud. 

I graven 920 påträffades tänderna efter två 

barn i 2-10 respektive 2-11 års ålder. Tänderna 

från det ena barnet låg i norra delen medan de 

från det andra barnet låg cirka 80 cm söder om 

det första barnets tänder. Graven var mycket 

lång (2,27 m). Då barnens ålder inte går att be- 

114

döma närmare går det inte heller att uppskatta 

kroppsstorlek eller kropparnas möjliga position i 

graven. Tyvärr finns inga färgningar efter större 

rörben som kan ange hur kropparna placerats. 

Möjligen kan det södra barnet ha legat bredvid 

eller på det norra barnets underkropp men det 

kan också ha lagts vid det norra barnets fötter. 

Graven 611 som också innehöll två individer 

skiljer sig från de andra tre dubbelgravarna 

då den dels tycks delad av ett stort block i en 

mindre nordlig och större sydlig del och dels 

är betydligt längre (3,13 m). Stenläggningen i 

graven låg i tre olika skift ovanför kropparna. 

I ytan fanns mest sten i norra delen, längre ner 

förekom sten över hela anläggningen och ytterligare 

djupare främst i den södra delen. Gravgåvor 

och färgning efter en stockkista påträffades bara 

i den större södra delen. Det enda som finns 

bevarat av kropparna är tandfragment. I norra 

partiet av anläggningens södra del låg en tand 

från en individ i 30-års åldern. Svaga färgningar 

efter större rörben, armar och ben, tyder på att 

kroppen legat i utsträckt ryggläge. Tandfragment 

från en tonåring (cirka 12-18 år) insamlades 

också i graven i den norra delen (exakt var de 

påträffades är dock inte utmärkt på planen). 

Då graven är så lång och tycks uppdelad i två 

delar men ändå har en sammanhängande stenpackning 

vore det rimligt att tänka sig att det 

är en dubbelgrav där individerna begravts efter 

varandra som i 920 och 1013. 

Dubbelgravar med individerna på rad istället 

för bredvid varandra är den vanligaste formen 

115 

av dubbelgrav i Istaby. Kropparnas placering i 

gravarna A 920 och 1013 är likartad på så sätt 

att den ena individen ligger med huvudet längst 

norrut och den andra har sitt huvud invid eller 

på den andras bål/underkropp. I A 1013 är det 

en 18-åring som har ett 7-10 årigt barn söder om 

sig. Även i A 920 ligger den ena individen med 

huvudet längre norrut än den andra men det går 

inte att avgöra vilket barn som är äldst eller om 

ens är lika gamla. Det är intressant att barnen 

i dessa gravar inte begravts sida vid sida som 

de vuxna i A 20 utan något förskjutna på rad 

snarare. Ett möjligt tredje fall av individer lagda 

efter varandra är graven 611 som dock är komplicerad 

att tolka sett till en ovanlig konstruktion 

och osäkert läge för den ena individens tänder. 

Redeponering av ben 

från skelettgravar? 

I tre anläggningar som inte betecknats som skelettgravar 

i fält har små fragment av obränt människoben 

påträffats. Det finns inget som tyder 

på att dessa anläggningar i sig är skelettgravar i 

den meningen att en hel kropp från början har 

gravlagts i dem. Möjligen kan benen ha kommit 

från en närliggande skelettgrav och sedan 

redeponerats i en annan typ av anläggning på 

grund av senare aktiviteter av djur eller människor. 

Få skelettgravar ger intryck av att vara 

störda av senare aktiviteter som t.ex. plundring 

men detta kan vara en indikation på att det 

ändå förekommit någon form av störning av 

skelettgravar.

De brända benen från Istaby är en ovanligt 

komplicerad kategori att tolka. Såväl 

i anläggningarna som i kulturlagret som täcker 

gravplatsen påträffades en stor mängd brända 

ben. Benen funna i kulturlagret bör främst 

höra samman med boplatsaktiviteter men kan 

även vara från omrörda gravar. Anläggningar 

är också komplicerade att tolka då de dels kan 

vara relaterade till gravplatsen och dels till den 

äldre boplatsen. Alla brända ben från alla typer 

av anläggningar har artbestämts detaljerat för 

att ge möjlighet för tolkning av samband med 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

g/anl medel 

 

 

% av totalt antal anl 

 

gravplatsfasen eller boplatsfasen. Benen från kulturlagret 

har endast bestämts övergripande som 

människa eller ej då det är osäkert om benen 

kommer från gravfasen eller tidigare aktiviteter. 

Brända ben har påträffats i 230 anläggningar 

med en total vikt på 3896 gram. Den totala vikten 

skall tas med en mindre reservation då vissa 

fyndposter vägde mindre än 1 gram och vikten 

för var fyndpost avrundats till hela gram. Den 

största mängden brända ben är djurben sett till 

vikt men sett till medelvikt/ anläggning dominerar 

människobenen (fig. 65–67). Detta kan 

 

 

% av total vikt 

 

 

 

Fig. 65. Diagram över fördelningen för de övergripande bestämningskategorierna 

efter % av den totala vikten för alla 

anläggningar. Gruppen djur omfattar även bestämningar 

med reservation ( djur?). Likaså gruppen människa omfattar 

bestämningar med reservation (människa?). 

Fig. 66. Medelvikten /anläggning för var bestämningskategori. 

Gruppen djur omfattar även bestämningar med reservation 

(djur?). Likaså gruppen människa omfattar bestämningar 

med reservation (människa?). 

Fig. 67. Fördelningen av de olika bestämningskategorierna i 

% av det totala antalet anläggningar med brända ben. Eftersom 

flera kategorier kan finnas i en och samma anläggning 

är den totala summan för alla kategorier över 100%. 

Brända ben 

 

 

 

116

tolkas som att en mindre andel av anläggningarna 

är definitivt gravrelaterade då människa 

generellt förekommer i betydligt större koncentration 

än djuren i dessa enskilda anläggningar. 

De osteologiska bedömningarna redovisas mer 

detaljerat i Gravförteckning på CD:n och endast 

översiktligt i den följande texten. 

Att värdera osteologiska bestämningar i förhållande 

till vikt för brända ben medför många 

problem när det gäller de obestämbara benen 

som bara bestämts som människa/djur. Dessa är 

oftast de minsta och sämst bevarade och kanske 

det sista som återstår i botten av en skadad anläggning. 

För att illustrera detta kan man titta 

på hur ofta de olika bestämningskategorierna 

förekommer i anläggningarna. Ben bestämda 

som människa/djur förekommer mer än fyra 

gånger så ofta i anläggningar som ben bestämda 

till människa. Dessa sämst bevarade ben är alltså 

en betydelsefull kategori som förekommer i de 

minsta mängderna/anläggning men i relativt 

många anläggningar. Bilderna av benförekomst 

bli de rakt motsatta när man jämför de två 

diagrammen i fig. 66–67. När man studerar 

kraftigt fragmenterat material, vilket bränt ben 

oftast är, finns det många möjliga felkällor vid 

tolkningen av materialet. Tolkningen speglar 

oundvikligen materialets fragmenteringsgrad 

i första hand och en ursprunglig deponering 

av djur respektive människoben i andra hand. 

117 

Gravrelaterade anläggningar med 

människoben 

Arkeologiskt har 14 anläggningar tolkats som 

brandgravar i någon form och ytterligare 9 har 

klassificerats som osäkra brandgravar. Människoben 

har påträffats i 17 anläggningar varav en 

del ingår ovanstående klassificeringar. Endast i 

en anläggning kunde fragment efter mer än 1 

enskild individ med säkerhet identifieras. Anläggningarna 

finns spridda över hela gravfältet 

(fig. 68). I de anläggningar där människoben 

påträffades fanns ben av såväl vuxna som barn 

av olika åldrar (fig. 69). 

Terminologin som används vid klassificeringen 

av anläggningar med brända ben är minst 

sagt varierad vilket tycks snarast vara universellt 

inom svensk arkeologi och inget enskilt fenomen 

för Istaby-materialet. Nästintill varje arkeolog 

tycks ha en egen version av vilka kriterier som 

avgör hur en anläggning med brända ben ska 

benämnas. Detta är per se inget problem egentligen 

om det inte vore för alla underkategorier av 

gravrelaterade anläggningar som är förvirrande 

enbart på grund av mångfalden. Anläggningarna 

som innehåller brända människoben i Istaby 

har benämnts: brandgrav, brandgrop, stenfylld 

brandgrop, stenskodd brandgrop, urnegrav, 

urnebrandgrop, stenfylld urnebrandgrop, bålgrop, 

bålplats, urnegrav, benlager, brandlager, 

bålplats, härd, stolphål. 

Dessa typer av varierade kategoriseringar är 

mycket svåranvända när man vill diskutera antal 

gravlagda individer på ett gravfält. Samma 

individ kan förekomma på en bålplats och i en 

urnegrav i en annan anläggning en bit bort på 

gravfältet vilket exempelvis osteologen Caroline 

Arcini kunnat belägga konkret (Arcini 2005) på 

bla ett välbevarat bronsåldersgravfält. En definition 

av en anläggning med en mindre mängd 

fragment av brända människoben som en grav 

kan alltså vara missvisande eftersom resterna 

efter en individ kan finnas i flera anläggningar 

och då kan räknas som flera gravar fast det är 

en och samma individ i alla. Speciellt under 

järnålder blir detta problem påtagligt i Sydskandinavien 

när man tycks frångå de vanligen välfyllda 

urnegravarna till förmån för mer varierade 

gravformer sett till benförekomst. Jag kommer 

därför i första hand att benämna alla anläggningar 

med bränt människoben från Istaby som 

gravrelaterade snarare än som gravar i den följande 

diskussionen och snarast diskutera deras 

praktiska funktion. För att komma närmare 

vilken funktion de olika anläggningarna haft 

är elementrepresentationen (vilka kroppsdelar 

som identifierats) avgörande.

Fig. 68. Spridningskarta över anläggningar med brända 

människoben resp anläggningar tolkade som brandgravar. 

Grå= anläggningar med brända människoben tolkade osteologiskt 

som brandgravsrelaterade, svart=anläggningar 

med brända djurben tolkade osteologiskt som brandgravsrelaterade. 

118

119 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fig. 69. Alla anläggningar med bränt människoben fördelat 

på ålder där detta kunde bedömas. Observera att var enskild 

anläggning inte behöver vara en enskild grav, samma individ 

kan teoretisk sett ha påträffats i mer än en anläggning. 

Vad gör en grav till en grav? 

Brandgravskick är en komplicerad gravform att 

tolka i jämförelse med skelettgravar eftersom 

kroppen manipuleras på ett eller flera olika sätt 

efter döden. Först bränns kroppen på ett bål som 

då det svalnat antingen får ligga kvar (och möjligen 

täckas över med jord eller öppet) eller kan 

samlas ihop i en grop (t.ex. gropen under bålet 

som ger syre till elden) eller urna (av keramik 

eller förgängligt material) som inte behöver grävas 

ner i direkt anslutning till själva bålplatsen. 

En kropp kan således spridas ut i flera olika 

anläggningar (bålplats, bålgrop, urnegrav). Osteologisk 

bestämning av benfragmenten i en 

enskild anläggning är kanske det bästa sättet 

att komma närmare att avgöra anläggningens 

funktion och vilken anläggning som kan vara 

den egentliga graven. 

Elementrepresentationen, vilka typer av benelement 

som har identifierats i anläggningen, 

är avgörande för den osteologiska tolkningen av 

anläggningen. Förekommer t.ex. bara vissa småben 

kan det vara ett tecken på en bålplats medan 

alla delar av en kropp kan belägga en bålplats 

där kroppen fått ligga kvar. Alla anläggningar 

med människoben har därför fått en gradering 

av elementrepresentationen för att lättare kunna 

jämföra dem sinsemellan (fig. 70). 

Enligt min osteologiska tolkning är en anläggning 

med fragment från flertalet olika delar 

av kroppen (gradering 5 eller 4) en grav. En 

grav kan dock både vara en ”orörd” bålplats där 

kroppen med gravgåvor lämnats in situ och en 

”manipulerad” t.ex. en bålgrop där hela kroppen 

rakats ner i gropen eller i en urna i en grop. 

Sämre bevarade gravar, bålplatser med mera där 

elementrepresentationen är mer sporadisk är 

däremot indirekta och inkonklusiva gravindikationer 

(gradering 1-3) enligt min definition. 

På detta sätt bör man kunna undvika att räkna 

en individ flera gånger. Det är dock sannolikt 

att många brända kroppar blivit omrörda och 

utspridda i samband med senare aktiviteter på 

gravplatsen och att även de sämst bevarade kan 

de facto representera en unik individ. Min uppskattning 

av vilka anläggningar som är gravar 

blir sannolikt en underskattning av det faktiska 

antalet men riskerar i alla fall inte att bli en 

överskattning (fig. 71). 

De flesta anläggningarna med en gradering 

på 3-5 kommer att diskuteras en och en nedan 

och tolkas osteologiskt. Resterande anläggningar 

som har en mycket låg elementrepresentation 

(gradering 1,2) kommer att diskuteras tillsammans 

under en egen rubrik. I en sammanfattning 

för hela kapitlet kommer alla tolkningar 

att presenteras lättöversiktligt.

Gradering Elementrepresentation (brända människoben) 

1 endast 1 fragment 

2 enstaka fragment av skalltak eller rörben 

3 enstaka fragment från olika delar av anatomin (t.ex. 

falang) förutom skalltak och rörben eller bara en 

relativt komplett uppsättning av ett visst benslag(t. 

ex. tänder) 

4 flera fragment av vitt skilda benslag (t.ex. kota, 

revben, falang, tandrot från olika kroppsregioner) 

förutom skalltak eller rörben 

5 fragment från de flesta olika kroppsregioner: olika 

rörben, kranie, tandrot, falanger, metapoder, carpaler/tarsaler, 

bäcken, kotor, revben, scapula mm 

Tolkning av gradering: 

4, 5 direkt gravindikation. Större delen av en kropp, en 

orörd bålplats eller välbevarad urnegrav. 

3 indirekt gravindikation. Kan vara en i övrigt insamlad 

individ från en bålplats, bålgrop eller en sämre 

bevarad urnegrav/grop eller bålplats. 

1, 2 inkonklusiv gravindikation. Kan även vara en mycket 

dåligt bevarad bålgrop eller grav alternativt sekundärdeponerat 

material som hamnat i en anläggning 

av annan funktion då bålplatsen omrörts eller en 

grav förstörts av senare aktiviteter. 

Fig. 70. Nyckel för gradering av elementrepresentation. 

Anl Gradering Arkeologisk tolkning 

2 1 Oklar 

23 1 Härd 

54 1 Fundament till rest sten 

69 1 Brandgrav. Stenfylld brandgrop 

113 1 Grop med sten 

234 1 Härd 

769 1 Brandgrop? 

886 1 Brandgrav? Brandgrop 

55 2 Brandgrop 

244 2 Urnegrav 

997 2 Grop med stenpackning 

369 3 Härd 

561 3 Brandgrav, Urnegrav eller urnebrandgrop? 

1036 3 Brandgrav i stensättning II, benlager 

575 4 Urnegrav, Stenfylld urnebrandgrop 

719 barn: 4, vuxen: 2 Brandgrav, Brandgrop 

42 5 Brandgrop med spår av stolpe 

557 5 Brandgrav, Stensättning med brandlager? Brandgrop? 

Fig. 71. Tabell över anläggningarna som innehöll brända människoben med gradering av elementrepresentationen 

i respektive anläggning och arkeologisk kategorisering av anläggningen. 

120

121 

Bestämningskategori vikt g 

Skalle 113 

Tand 4 

Kotor, revben etc 21 

Arm & hand 29 

Ben & fot 37 

Övrigt 22 

Människa? Rörben mm 405 

En välbevarad bålplats, A 557 

Den enskilt benrikaste anläggningen var A 557 

där totalt 631 g brända ben påträffats. De brända 

benen var till största delen från människa. En 

mindre del obrända djurben i form av emajfragment, 

mikromammalia och rörben fanns också 

i anläggningen. 

Alla regioner av kroppen och de flesta benslag 

fanns representerade bland fragmenten. 

Element från såväl höger som vänster sida som 

stora och små benslag fanns med (fig. 72). Sett 

till vikt utgör skallfragmenten nästan hälften 

av de närmare bestämda fragmenten (se tabell 

nedan). Detta är troligen främst ett utslag av 

fragmenteringen då fragment från skallen är 

enklare att identifiera närmare än fragment från 

övriga skelettet, en skillnad som ökar i betydelse 

ju mindre fragmenten blir. 

Individen har bedömts till 10-15 års ålder 

utifrån tandutveckling men uppvisade dock 

benförändringar som vanligen förknippas med 

äldre individer eller möjligen kraftigt slitage på 

Fig. 72. Schematisk bild av identifierade kroppsdelar och 

fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen för 

individen i A 557. Skuggningen motsvarar inte hela ben i 

verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. 

Mörk skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger 

eller vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element 

av okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen 

för anläggningen finns i Gravförteckning, på CD:n. 

Tabell över de olika bestämningskategorierna för de brända 

människobenen från A 557 fördelade efter vikt. Total vikt: 

631 g. 

kroppen. Ett hälben hade ”hälsporrar” (små 

benutväxter i seninfästningen för akillessenan 

på hälen) och andra halskotan (axis) hade mindre 

nybildning av ben kring ledytorna mot 

första halskotan. Det finns däremot inget som 

kan konklusivt belägga att det rör sig om mer 

än en individ. 

Anläggningen tolkas osteologiskt som en 

bålplats där kroppen fått ligga kvar med gravgåvorna. 

Bland fynden i anläggningen förekom 

en järnsyl, ett fragmentariskt järnföremål, keramikfragment 

och även hartstätningsbitar som 

skulle kunna vara gravgåvor som lagts på bålet 

eller lämnats där efter bränningen. Arkeologiskt 

har anläggningen tolkats som en grav i form 

av ett brandlager i västra delen av stensättning 

VI. Anläggningen är komplicerad då den har 

en 14 C-datering till bronsålder period III-IV 

medan fynden dateras av Björk i denna volym 

till äldre järnålder. Fynden talar således liksom 

osteologin för en bålplats där allt lämnats som 

det var efter att elden brunnit ut.

Fig. 73 (t.h). Schematisk bild av identifierade kroppsdelar 

och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen 

för individen i A 369. Skuggningen motsvarar inte hela ben 

i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. 





Bålplats A 369 undersöks (t.v). 

En bålplats, A 369 

En liten mängd ben samlades in från anläggningen. 

Största delen var djurben och allt var 

bränt. Endast 4 g ben bestämdes som människa. 

Människobenen var fördelade förvånansvärt väl 

över kroppen sett till den lilla mängden med fragment 

av lårbenet, revben och två fingerben (fig. 

73). Det är troligen resterna av en vuxen individ. 

Djurbenen som kunde identifieras till art 

var från får/get, svin, nöt och häst. Alla ben 

kommer från de köttfattiga regionerna av dju- 

ren och skulle möjligen kunna vara rester av 

hudar som bränts på bålet med kroppen. Den 

stora mängden rörben från djur som inte kunde 

identifieras till köttrika eller köttfattiga delar 

bör inte heller kunna helt ändra bilden även 

om allt skulle komma från köttrika delar. Matoffer 

är inte ovanligt i järnåldersgravar och de 

många identifierade köttfattiga delarna är snarare 

något mer oväntat i en härd på en boplats. 

Människobenens elementrepresentation gör 

också att en bålplats blir den mest sannolika 

tolkningen. Anläggningen A 369 tolkades arkeologiskt 

i fält som ett härdkomplex och innehöll 

förutom brända ben även ett keramikkärl med 

en datering till bronsålder–äldre järnålder men 

som skulle kunna placeras i romersk järnålder 

(se Björk denna volym). Med tanke på kärlet, 

anläggningens karaktär och den osteologiska 

tolkningen bör anläggningen vara gravrelaterad 

och då sannolikt en bålplats där kroppen samlats 

in och flyttats alternativt en sämre bevarad 

bålplats. 

122

En bålplats i en stensättning, A 1036 

I stensättning II framkom ett benlager av en yta på 

2 x 1,2 m på en stenpackning (A 1036). Benlagret 

bestod av en mindre mängd brända ben bestående 

främst av ben som inte kunde identifieras som 

människa eller djur samt djurben. Djurbenen som 

gick att bestämma närmare kommer från köttfattiga 

regioner av nöt respektive idisslare. Endast 3 g 

kunde identifieras som människa. Alla dessa fragment 

kommer från en enda region, huvudet, men 

innefattar olika delar i form av skallben, tandemalj 

och rotfragment (fig. 74). Individen bedöms utifrån 

detta till 8-9 års ålder. Det bara är de allra mest 

tåliga delarna av skelettet som gått att identifiera 

vilket är att förvänta för ett barn. 

123 

Osteologiskt och arkeologiskt samlat är intrycket 

av anläggningen närmast en bålplats. 

Element-representationen identifierar endast 

ett 8-9 årigt barn och bara fragment från huvudet. 

Resten av barnet har möjligen samlats 

in efter bränningen eller fått ligga kvar öppet 

vilket lett till en naturlig tafonomisk förlust. Den 

största delen av benen från anläggningen är ytterst 

fragmenterade och oidentifierbara vilket 

snarast indikerar dåliga bevaringsförhållanden. 

Djurbenen skulle kunna vara spåren av en nöthud 

som t.ex. varit svepning åt kroppen då bara 

de delar som vanligen associeras med en beredd 

hud påträffats. De många fynden i anläggningen 

Fig. 74 (ovan). Schematisk bild av identifierade kroppsdelar 

och fördelning till höger respektive vänster sida av kroppen 

för individen i A 1036. Skuggningen motsvarar inte hela ben 

i verkligheten, endast små fragment av dessa benelement. 





Stensättning II undersöks (ovan t.v). 

av smycken, beslag, keramik mm ger samlat ett 

intryck av att kunna vara gravgåvor. Fynden dateras 

till tidig vendeltid vilket gör anläggningen 

till en av de yngsta på gravfältet.

En bålgrop, A 719 

Den mindre grop med sotfärgad sand som A 

719 utgör hade en mindre mängd brända ben i 

fyllningen. En tredjedel av benen kunde bedömmas 

till specifikt element förutom som människa 

och resten bara som rörben från människa 

(fig. 75). Benen kommer dels från ett barn och 

dels från en vuxen individ. Barnet tycks vara 

i 4-6 års ålder och relativt väl representerat av 

många olika kroppsregioner såsom skalle, tänder, 

kotpelare och arm (se tabell nedan). Den 

vuxna individen har med säkerhet bara kunnat 

beläggas i ett par skalltaksfragment. Bland de 

rörbensfragment som inte gick att bestämma 

närmare skulle vissa fragment kunna vara från 

en vuxen individ men då fragmenteringen var så 

omfattande vore en sådan bestämning mycket 

osäker. Sett till elementrepresentationen är barnet 

den primära individen i anläggningen. Fördelningen 

är oväntad då ett så litet barns brända 

ben har sämre förutsättningar att bevaras än en 

vuxens och talar för någon slags manipulation 

av anläggningen eller kropparna. 

Anläggningen A 719 beskrivs arkeologiskt 

som en brandgrop med stark sotfärgning. Sett 

till sektionsritningar och foton har dock Björk 

(denna volym) tolkat det som att anläggningen 

möjligen kan bestå av två olika brandgropar som 

skär varandra. En djurgång störde anläggningen 

och gjorde den svår att tolka i fält annat än som 

en enhet. Anläggningen innehöll även ett fragmentariskt 

järnföremål och en hartstätningsbit 

som kan vara gravgåvor. Den aktuella anläggningen 

troligen egentligen två olika, en äldre 

bålgrop som skadats av en ny bålgrop. Det mest 

sannolika är att bålgropen med den vuxna individen 

skadades när den nya gropen för barnet 

grävdes delvis genom den sett till båda individernas 

elementrepresentation. 



individerna i A 719. Skuggningen motsvarar inte hela ben i 







människobenen från A 719 fördelade efter vikt. Total vikt: 

64 g. 


Skalle 1 

Skalle (barn) 14 

Skalle (vuxen) 3 

Tand (barn) 2 

Kotor, revben etc (barn) 1 

Arm & hand (barn) 1 


124

125 


Skalle 27 

Tand 1 

Kotor, revben etc 14 

Arm & hand 12 

Ben & fot 13 

Övrigt 44 


djur? 1 

Människa/djur 90 

En bålgrop med stolpe, A 42 

A 42 är en grop med stolpfärgning, 28 cm i diameter 

och 28 cm djup med en mindre mängd 

brända ben från främst människa. Med tanke på 

den relativt lilla mängden människoben (111 g) 

är de anmärkningsvärt väl fördelade över hela 

kroppen (fig. 76, tabell nedan). Såväl små ben 

som större och kompakta som porösa delar av 

ben finns representerade och både höger och 

vänster sida av kroppen. De flesta fragmenten 

kommer uppenbart från en vuxen individ. En 

kotkropp visar dessutom spår av benpålagring 

(osteofyter) vilket vanligen associeras med högre 

ålder eller möjligen kraftigt slitage. De identifierade 

fragmenten tolkas därför som från en 

enda vuxen individ. 

Osteologiskt tolkas anläggningen som en 

bålgrop där kroppen möjligen samlats in efter 

kremeringen eftersom en förhållandevis stor del 

av kroppen finns representerad men mängden 

ben totalt är liten. Arkeologiskt tolkades anläggningen 

som en brandgrop d.v.s. gravrelaterad. 



individen i A 42. Skuggningen motsvarar inte hela ben i verkligheten, 

endast små fragment av dessa benelement. Mörk 

skuggning= del av ben från denna specifika sida (höger eller 

vänster). Ljus skuggning= del av ben från detta element av 

okänd sida. En detaljerad tabell över elementrepresentationen 



människobenen från A 42 fördelade efter vikt. Total vikt: 111 g.



individen i A 575. Skuggningen motsvarar inte hela ben i 






Grav A 575 under pågående undersökning (ovan t.h). 

En urnegrav, A 575 

I en något avlång stenfylld grop, A 575, framkom 

273 g brända ben inuti en urna varav merparten 

var människoben. De flesta delarna av människokroppen 

var representerade bland benen 

(fig. 77) såsom i A 557 och A 42 men småbenen 

var i jämförelse något mindre representerade. 

Både höger och vänster sida av kroppen kunde 

också identifieras. Alla fragment motsvarade en 

vuxen individ. Ett fragment av en ögonbryns- 

båge (margo supraorbitalis) var relativt grovt och 

individen tolkas därför som möjlig man. 

Osteologiskt tolkas anläggningen som en 

urnegrav i form av en större stenskodd bålgrop 

där en ansenlig del av individen lagts ner i en 

urna efter kremeringen som troligen skett på 

samma plats då anläggningens fyllning var sotig. 

Arkeologiskt var tolkningen en stenfylld urnebrandgrop. 

126

Fig. 78. Grav A 561 med urnorna in situ (samt med skärning av A 545). Människobenen påträffades i den mindre urnan. 

127 

En urnegrav, A 561, och en bålplats? 

I en liten urna med täcksten i anläggning, A 

561 fanns en lite mängd (29 g) människoben. 

En större urna utan ben i låg på sidan intill den 

lilla urnan (fig. 78). 

Den största delen av de brända människobenen 

utgjordes av tandfragment och endast ett par 

små benfragment (3g) fanns från resten av skelettet. 

Emaljfragmenten bestod av permanenta 

tänder, främst anlag som ännu inte kommit i 

bruk eller nyligen frambrutna tandkronor. Tänder 

från såväl över- som underkäke, främre och 

bakre delen av munnen som höger och vänster 

sida fanns representerade bland fragmenten och 

även rötter från mjölktänder. Tandfragmenten 

bildar ett nästintill komplett tandset från ett 6-7 

årigt barn. Det finns inga tecken bland på att 

det rör sig om mer än en individ. De identifierade 

fragmenten är också de delar som har bäst 

förutsättningar för att bevaras från en individ i 

denna ålder. 

Anläggningen A 561 är en urnegrav där endast 

de mest motståndskraftiga elementen, med 

stor noggrannhet, har samlats in från bålplatsen 

i en urna. Arkeologiskt har anläggningen tolkats 

som en urnegrav i en grop som skär en härd (A 

545). En tolkning av A 545 som en härd verkar 

mer långsökt än en som bålplats med tanke på 

att den skärs av en grop som innehåller en gravurna. 

Troligen är A 545 en stenskodd bålplats 

som efter bränningen utvidgats/grävts igenom i 

ena hörnet(gropen A 561) där gravurna med den 

brända kroppen i samt en större biurna satts ner.

Övriga anläggningar med 

brända människoben 

Förutom de tidigare diskuterade anläggningarna 

innehöll ytterligare elva brända människoben 

men med få typer av kroppsdelar representerade 

och därmed en låg gradering i elementrepresentation 

(fig. 71). Det mesta var enstaka små fragment 

av skallen eller rörben (fig. 30). De flesta av 

dessa innehöll även djurben i någon form som 

kunde artbestämmas närmare (fig. 66). 

Två anläggningar (A 54, 55) innehöll en ovanligt 

stor mängd art-och elementbestämda djurben. 

A 55 som skär A 54 har arkeologiskt tolkats 

som en brandgrop medan A 54 har tolkats som 

ett fundament till en rest sten. Människobenen 

i anläggningarna är endast mindre fragment av 

skalltak som skulle kunna vara sekundärdeponerat 

i båda anläggningarna eller mellan dem. 

Djuren kommer att diskuteras närmare i ett eget 

kapitel men kan nämnas för denna anläggning 

vara såväl matoffer som skinn från tamdjur samt 

säl. I A 54 påträffades ett djurformat bronsbleck 

daterat till folkvandringstid-vendeltid som möjligen 

kan förstärka bilden av den anläggningens 

gravrelation. Möjligen skulle A 54 kunna vara 

rester efter en bålplats/bålgrop men det är svårt 

att avgöra då så få fragment av människa finns 

och båda anläggningarna har oklara funktioner 

och skär varandra vilket skulle kunna innebära 

en sammanblandning av benen i fyllningarna. 

Två av anläggningarna som i fält tolkades 

som härdar: A 234 och A 23 skulle snarare kunna 

vara gravrelaterade anläggningar då de innehåller 

lite bränt människoben. Det förekommer även 

djurben från hund respektive svin som skulle 

kunna vara rester av hudar som varit svepning 

vid bränningen i båda anläggningarna. Detta 

tillsammans med förekomsten av människoben 

och uppenbar eldpåverkan kan möjligen tolkas 

som att anläggningarna är bålplatser/bålgropar. 

Anläggningen 997 innehöll mycket lite människoben, 

inga fynd och hade inga tecken på 

eldpåverkan. Det är möjligt att människobenen 

sekundärdeponerats i denna ordinära anläggning 

då äldre gravrelaterade anläggningar skadats av 

senare aktiviteter eller t.ex. grävande djurs aktiviteter 

men det skulle också kunna vara en mycket 

dåligt bevarad gravrelaterad anläggning. 

A 69, A 769 och A 886 är alla mindre gropar 

som i fält tolkats som brandgropar (fig. 71) och 

som innehöll mycket lite ben från människa. 

Förutom att dessa anläggningar innehåller eldpåverkad 

fyllning (sot och brända ben) innehåller 

två av dem sten (A 886, A 69). A 69 och A 769 

var helt fyndtomma men i A 886 påträffades ett 

fåtal keramikfragment och lerklining. Möjligen 

kan dessa anläggningar vara bålgropar där det 

mesta av benen tagits bort för att begravas t.ex. 

i en urna i en egen anläggning eller helt enkelt 

sämre bevarade bålgropar där det mesta av kroppen 

låg kvar men har försvunnit. 

A 886 och A 23 skär de med stenpackning 

markerade skelettgravarna A 920 respektive 

A 26. A 886 tolkades som en bålgrop i fält men 

A 23 tolkades som en härd. Då A 23 liksom A 886 

innehåller människoben och eldpåverkad fyll- 

ning bör den likaväl som A 886 kunna tolkas som 

en bålgrop. En grund grop med bränt människoben, 

A 2, skärs av en skelettgrav, A 15. Möjligen 

skulle även detta kunna vara en bålgrop som 

delvis skadats när skelettgraven anlades. 

A 113 är en grop med sten som inte tolkats 

som gravrelaterad i fält. Två fragment av bränt 

ben var från människa (skalltak, rörben). Djurben 

förekommer bla i form av en svin metapod, 

en del man kan förvänta sig i att hitta i samband 

med en beredd hud som t.ex. kan ha varit svepning 

på bålet. Möjligen skulle detta kunna vara 

en bålgrop som är dåligt bevarad eller där de 

brända benen samlats in till exempel till en urna. 

Brända människoben i kulturlagret 

I samband med utgrävningen av det överlagrande 

kulturlagret på gravplatsen samlades brända 

ben in. Ytan delades in i ett koordinatnät och 

alla fynd gavs koordinater och ibland i intervall 

(en yta istället för en punkt). Totalt 1017 g 

brända ben och 133 g obrända djurben samlades 

in från kulturlagret. Endast 14 g av de brända 

benen kunde identifieras till människa. 

Människobenen var ytterst små fragment 

och påträffades spridda över gravfältet (fig. 

80). Skallfragment samt rörben var de vanligast 

förekommande elementtyperna. Jämför man 

fragmentens spridning med anläggningar med 

brända människoben eller som arkeologiskt klassats 

som brandgravar förekommer fragmenten i 

kulturlagret både där det finns mycket sådana 

anläggningar och där dessa ligger långt ifrån. 

128

129 

A 2 A 23 A 54 A 55 A 69 A 113 A 234 A 244 A 769 A 886 A 997 

Människa Skalltak 

adult? 1 g 

Människa? Skalltak 

1 g 

Människa/ 

djur 

Ledände 

rörben 1 g 

Skalltak 2 g Underkäke 

2 g 

Rörben 1g Rörben 1g Rörben 3 g Skalltak

Fig. 79 (föregående sida): Tabell över övriga anläggningar 

med människobens artsammansättning. Alla ben är brända 

om inte annat anges. Allt är fragment av det aktuella benslaget, 

inte hela ben. 

Fig. 80 (ovan): Tabell over de brända människobenen som 

påträffats i kulturlagret. 

Fig. 81 (t.h). Tabell över de olika djurarternas förekomst i alla 

typer av anläggningar. Antal anl= antal anläggningar där just 

den arten identifierats. 

Art Antal 

anl 

Kulturlager Människa Människa? Ålder 

x+6 y-37 L1 Kranie 1 g 

x+7 y-23 l1 Skalltak 1 g Adult? 

x+7 y-23 l1 Rörben 1 g 

x+7 y-7 L1 Rörben 1 g 

x+11 y-38 l1 Skalltak 1 g Adult? 

X+11 y-38 l1 Tandrot 1 g Adult? 

x+12 y-4 l1 Rörben, axial 2 g 

x+15 y-72 L1 Skalltak 1 g Adult 

x+28 y-31 l1 Mellanfotsben, Mt I dxt 1 g Adult? 


x+34 y-25 l1 Käke 1 g 


x+36+42 y-22-26 l1 Skalltak 1 g (4 fragm) 

Vikt 

(bränt om ej annat anges) 

Får/get 11 37 g bränt (varav 7 g får/get/ 

rådjur och 4 g får), 5 g obränt 

Elementrepresentation (dominerande i fetstil) 

Köttfattiga: Metapod, falang, tarsal, kranie Köttrika: strålben, 

humerus, bäcken 

Nöt 8 113 g Köttfattiga: Svanskota, tand, falang ,tarsal, metapoder, skalltak 

Köttrika: scapula 

Svin 14 53 g Köttfattiga: käke, tand, första halskotan, falang, metapoder, 

kranie. Köttrika: ulna, tibia, femur 

Häst 2 36 g Köttfattiga: tand, sesamben 

Hund 4 6 g Köttfattiga: Metapod, falang 

Säl 2 3 g Köttfattiga: falang, svanskota 

Rådjur 3 11 g Köttfattiga: horn, tarsal. Köttrika: humerus 

130

Troligen kommer fragmenten från gravrelaterade 

anläggningar som störts av yngre gravar eller 

aktiviteter, skadats av plöjning och kanske helt 

försvunnit. Det går inte att knyta något fragment 

till en specifik anläggning men flera ligger 

i närheten av anläggningar med brända människoben, 

nämligen A 1036, 719, 575, 561 och 54. 

Djuren 

I de flesta fall var djurbenen brända eller förekom 

i anläggningar med brända människoben 

varför de diskuteras under kapitlet om brända 

ben. I 30 olika anläggningar har djurbenen kunnat 

bedömas närmare vad gäller art och/eller elementtyp. 

Dessa kommer att diskuteras närmare 

här. De djurarter som identifierats i anläggningarna 

är nöt, svin, får/get, rådjur, häst, hund och 

säl (fig. 81). Får/get, svin och nöt är de vanligast 

förekommande arterna och för nöt är de köttfattiga 

delarna av djuret betydligt vanligare än 

de köttrika. De mest benrika anläggningarna 

hade också en större variation i artsammansättning 

men även en betydande andel djurben som 

inte gick att artbestämma (fig. 82). Ett fåtal anläggningar 

är särskilt benrika och kommer att 

diskuteras nedan. Ett antal anläggningar med 

speciellt intressant elementrepresentation kommer 

också att diskuteras närmare. 

131 

Art- och elementrepresentation 

i gravrelaterade anläggningar 

Anläggningen 55 skär A 54 och dessas artsammansättning 

är mycket snarlik. A 55 innehåller 

dock en betydligt större mängd djurben. Metapoder, 

falanger, tarsalben, sesamben är alla delar 

av djurets fot och är från den köttfattigare delen 

av djuret. Likaså skallen, tänder och svanskotor 

brukar räknas till de köttfattiga delarna. Just 

dessa element kan man förvänta sig att hitta 

som rester efter en beredd hud. Möjligen skulle 

dessa element från får/get, nöt och säl kunna 

indikera en koppling till gravar då de i form 

av ett skinn t.ex. fungerat som liksvepning. Då 

andra mer köttrika element förekommer för 

djur i allmänhet samt även enstaka för får, nöt 

och svin i samma anläggningar är kopplingen 

mindre enkel att göra. Dessa skulle kunna dock 

kunna förklaras som matoffer till den döde men 

också motsvara vanligt avfall på en boplats. Sett 

till förekomsten av människoben i dessa två anläggningar 

tycks det dock mer sannolikt att de 

på något sätt är gravrelaterade vilket styrks av 

elementrepresentationen för djuren. 

Anläggning 57 innehåller elementtyper med 

en möjlig rituell prägel med rester av en kosvans, 

ett rådjurshorn och en hundtass. Mer svansfragment 

och en stor del ben av obestämbar art 

gör dock anläggningen svår att tolka. Artsammansättningen 

och elementrepresentationen 

bör dock ändå indikera en anläggning utöver 

vanligt boplatsmaterial som kan vara gravrelaterad, 

möjligen en offer- eller bålplats. Den 

skärande skelettgraven A 56 innehåller också ett 

svansfragment från nöt som skulle kunna antas 

vara en inblandning från A 57. Arkeologiskt har 

anläggningen dock tolkats som en härd sammanhörande 

med huset från tidig bronsålder 

p.g.a. placeringen i förhållande till detta. Men 

hänsyn till formen och de tillsynes olika stenpackningar 

som förekommer skulle det dock 

kunna röra sig om flera olika anläggningar som 

skär varandra snarare än en enda. Med tanke på 

artsammansättningen och den specifika elementrepresentationen 

samt anläggningens karaktär 

finner jag det mer troligt att anläggningen är 

gravrelaterad, exempelvis en bålplats, än sammanhörande 

med huset (se foto överst på s. 24). 

Fragment av hundtassar finns i ytterligare 

två anläggningar, A 338 och 360. Det finns dock 

inget annat med dessa anläggningar som indikerar 

att de möjligen skulle kunna vara gravrelaterade 

(fig. 83). 

De många fragmenten av tassar/klövar och 

tänder/käkar i A 369 av får/get, nöt, svin och 

häst skulle kunna tolkas som rester efter skinn 

som t.ex. varit liksvepning. Då även människoben 

påträffats i denna anläggning ökar 

möjligheterna att tolka anläggningen som en 

bålplats istället för en härd. Om man tar ut alla 

anläggningar med klövar/tassar i jämförelse med 

de som redan diskuterats var gravrelaterade har 

endast två av elva tolkats som gravrelaterade (fig. 

82) arkeologiskt. Flera av dessa anläggningar 

skulle kunna vara gravrelaterade men det är 

svårt att helt utesluta en boplatsanknytning.

En anläggning som arkeologiskt tolkats som 

en brandgrav men som inte innehöll några människoben 

var A 112. Anläggningen innehöll dock 

en nästintill komplett underkäke av en kulting, 

möjligen kan käken ses som en offernedläggelse 

då den är så komplett trots att den är bränd. 

Ett flertal anläggningar innehöll fragment 

av svanskotor från djur (fig. 84). Svans från nöt 

förekom i A 55, A 56 och A 57. Svanskotorna i 

skelettgraven A 56 har sannolikt sekundärdeponerats 

från A 57 som den skär. A 57 i sin tur 

tolkas osteologiskt som en offergrop/bålplats 

liksom A 55 och båda innehåller andra ben från 

andra arter. A 55 är dock den enda av dessa anläggningar 

som också innehöll människoben 

om än mycket lite. Från arkaisk–klassisk period 

i Grekland finns belagt offerritualer där 

svans (benämningen ”osphys” som osteologiskt 

motsvarar korsbenet och svanskotor) från nöt, 

svin, får eller get läggs på elden där den vrider 

sig och ”får liv” av värmen i en speciell sakral 

effekt (Van Straten 1988 med vidare hänvisningar, 

Ekroth in prep.). Denna typ av ritual med 

svansar finns belägg för i såväl skrifter, på vaser 

som genom osteologiska analyser från Grekland. 

Svans från säl som i A 400 är dock svårare att 

tänka sig i denna ritual då djurets svans är mindre 

påtaglig än t.ex. en oxsvans och kanske inte 

kan ge samma spektakulära effekt. Svansbenen 

i A 81 gick inte att artbestämma närmare men 

är från ett mindre däggdjur och skulle möjligen 

kunna ha fungerat i detta rituella syfte men då 

anläggningen är så anspråkslös i övrigt är detta 

svårt att belägga. Det är en intressant upptäckt 

att vi möjligen kan ha samma typ av svans-ritual 

under äldre järnålder i Istaby som förekommit 

i det klassiska Grekland som sannolikt spridits 

från medelhavet och norrut under de närmaste 

århundradena. Detta skulle kunna vara det första 

belägget för denna typ av ritual på gravplatser 

från äldre järnålder i Skandinavien. 

Sammanfattande diskussion 

av brända ben 

Anläggningarna med brända människoben har 

tolkats arkeologiskt och osteologiskt som spår 

av flera olika aktiviteter relaterade till gravplatsen 

och boplatsen. Spår av kroppar som bränts 

och låtits ligga kvar på bålplatsen eller samlats 

i bålgropen eller som samlats in i en urna eller 

bara under bålet tycks möjliga att identifiera 

osteologiskt genom fördelningen av kroppsregioner 

(elementrepresentationen) tillsammans 

med de arkeologiska beskrivningarna av anläggningarna. 

Sätts de brända djurbenen in i sammanhanget 

finns dessutom möjliga gravgåvor i 

form av hudar och möjligen matoffer i ett par 

av anläggningarna (fig. 85). 

Tre anläggningar stämmer både arkeologiskt 

och osteologiskt in som bålplatser: A 557, A 369 

och A 1036 trots mycket varierande mängd brända 

ben. I A 557 tycks större delen eller möjligen 

hela kroppen fått ligga kvar på bålplatsen. På 

de andra två bålplatserna A 369 och A 1036 kan 

kroppen ha samlats in och deponerats i en egen 

grav eller fått ligga mer utsatta för elementen 

och därför blivit sämre bevarade. De två sämst 

bevarade bålplatserna var också de fyndrikaste. 

Inom A 1036 förekom mycket fynd, sannolikt 

gravgåvor och på A 369 fanns en ansenlig mängd 

djurben. Djurbenen i A 369 kommer från får/ 

get, nöt, svin och häst och är till största delen 

det man förväntar sig att hitta efter enbart hudar 

av dessa djur vilket skulle kunna vara gravgåvor. 

Två ytterligare möjliga bålplatser är A 23 och 

A 234 som i fält tolkades som härdar. Dessa 

anläggningar innehöll dock mycket lite människoben. 

I både A 23 och A 369 som tolkats 

som härdar har påträffats keramikkärl vilket 

möjligen skulle kunna vara gravgåvor. 

Tre anläggningar kan osteologiskt tolkas 

som bålgropar A 575, A 719 och A 42. A 719 som 

är den med minst ben och innehåller trots detta 

två olika individer med mycket olika elementrepresentation. 

Barnet i anläggningen är relativt 

välrepresenterat medan den vuxne är relativt 

dåligt representerad. Då barnets ben har sämre 

förutsättningar att bevaras rent kemiskt än den 

vuxnes är skillnaden signifikant. Troligen beror 

skillnaden på att det egentligen är två olika 

bålgropar där barnets är den senare som skurit 

den äldre gropen där den vuxne legat. De andra 

två bålgroparna har en relativt hög elementrepresentation 

(som barnet i A 719) med bara en 

individ per anläggning. I två av anläggningarna 

förekom fynd i form av gravgåvor, A 719 och 

A 575 som möjligen stärker att det rör sig om en 

grav där man deponerat merparten av en kropp. 

Två andra möjliga bålgropar innehöll mycket lite 

132

Anl Djur Djur? Får Får/get Nöt Svin Häst Rådjur Hund Säl Anläggningstyp 

54 Rörben mm 28 g. 

Käke , tand 

idisslare, tandrot, 

metapod 8 g. 

55 Rörben mm 84 

g. Skalltak 60 g. 

Div, kranie, axial, 

ledände, revben, 

metapod/ph,ph I-III, 

tand idisslare 48 g. 

56 Rörben, tand, 

käke 6 g 

57 Div, svanskota, 

emalj, rörben, 

ulna, ledände – 

subadult 112 g 

133 

Rörben 76 g Radius 3 g Tand, ph 5 g Underkäke 

(subadult), 

tand , 

ulna 6 g 

Rörben 71 g Metapod, ph, 

radius 5 g, 

Metapodsubadult 

1 g 

Ph I-III, metapoder, 

tand, 

sesamben, 

tarsal, scapula,svanskota 

90 g 

Svanskota 

2 g 

Svanskota 

4 g 

112 Tandrot, rörben 20 g Emalj 1 g 

subadult: 

mand, mjölktänder 

27 g. 

Oklar 

Tibia 1 g Ph II 1g Brandgrav? 

Horn 

5 g 

Skelettgrav 

Mt 1 g Härdkomplex i långhusets 

södra del, BRÅ? 

235 Div 7 g Kranie 1g Ph II 1 g Oklar 

338 Tand, tand idisslare 

2g (obränt): tand 

idisslare. 7 G 

360 Tand idisslare 2 g. 

Obränt: rörben 14 g 

369 Rörb 67 g. Tand 

idisslare, kota 20 g 

Rörben 59 g Humerus 2 g Femur, 

atlas 4 g 

Mc/mt, 

ph II 2 g 

Brandgrav 

Avlång grop, sten i 

Rörben 14 g Ph I 2 g Grop med stenpackning, stor 

Rörben 24 g. 

Käke 1 g 

Ph III 1 g Ph I subadult 1 g Metapod 3 g Ph II 1 g, ph I 

subadult 1 g 

Tand, 

sesamben 

15 g 

400 Svanskota 2g Grop med stenpackning 

Fig. 82. Tabell över de anläggningar med mest djurben och/ 

eller störst variation i artsammansättning/icke domesticerade 

arter. Anl=anläggning, Anl-typ= arkeologiskt bestämd 

anläggningstyp. Benen är brända om inte annat anges. 

Oklar

Anl. Djur Djur? Får/get Nöt Svin Häst Rådjur Anläggningstyp 

1 Rörben 2 g Astragalus 1 g Oklar 

244 Emalj 1 g Mt iv 1 g Brandgrav 

321 Ph2 g Grop med stenpackning, stolphål? 

322 Rörben, tand idisslare 24 g Mc/mt 1 g Härdgrop stenfylld grop med 

sotfärg i botten och toppen 

352 Rörben, tand idisslare 38 g Carpal 2 g Grop, sotig sand 

364 Div, tand idisslare 3 g Mc II 1 g Oklar 

375 Rörben 6 g Ph II-subadult x2 3 g Grop 

396 Rörben , tand 9 g Rörben 17 g Ph I-subadult 1 g Större grop med större sten, 

inget sot, oviss funktion 

900 Rörben 1 g Mt 1 g Oklar 

951 Rörben 3 g Astragalus 4 g Oklar 

1036 Rörben, tand, ph 19 g 

obränt: rörben 10 g 

Mc, skalltak 

(nöt?) 5 g 

Anl. Art Anläggningstyp, arkeologisk tolkning Osteologisktolkning 

55 nöt Brandgrav? Offergrop/bålplats 

56 nöt Skelettgrav Sannolikt sekundärdeponerat från A 57 

57 nöt Härdkomplex i långhuset, BRÅ? Bålplats/offerplats, gravrelaterat 

57 djur Härdkomplex i långhuset, BRÅ? Bålplats/offerplats, gravrelaterat 

81 djur Stolphål Möjligengravrelateradellerofferplats 

400 säl Grop med stenpackning Möjligengravrelateradellerofferplats 

Tand 21 g Brandgrav i stensättning II 

Fig. 83. Tabell över anläggningar med tassfragment i förutom 

A 57. Benen är brända om inte annat anges. 

Fig 84. Tabell över förekomsten av svansfragment i anläggningar. 

Allt är brända ben. 

134

människoben, A 886 och A 69. Bevaringsförhållandena 

för dessa kan vara sämre eller möjligen 

kan benen huvudsakligen samlats in till en urna 

eller annat kärl. 

Bland de mer svårtolkade anläggningarna 

med bara lite människoben är A 54 och A 55 som 

skär varandra särskilt komplicerade. Möjligen 

kan det röra sig om en bålplats/bålgrop (A 54) 

som skadats av och blandats samman med A 55. 

Den stora mängden djurben i anläggningarna, 

mest i A 55, bidrar till komplexiteten då det indikerar 

både köttfattiga delar (möjligen hudar 

för svepning) och köttrika delar som möjligen 

kan vara matoffer eller bara matavfall från boplatsen. 

Sälfalangen (möjligen från ett sälskinn) 

är ovanligt i sammanhanget och kan tyda på 

gravrelevans. Dateringen av A 54 till folkvandringstid-vendeltid 

samt fynden gör det också 

sannolikt att anläggningen har en gravrelation. 

A 54:s arkeologiska tolkning som fundament för 

en rest sten behöver inte utesluta en osteologisk 

tolkning som bålgrop som samtidig funktion. 

De relativt få urnegravarna är särskilt intressanta 

pga. sina olika sammanhang. A 244 är en 

urnegrav där brända ben påträffades i ett kärl i 

en anläggning med två andra kärl samt ytterligare 

gravgåvor. Mycket lite människoben kunde 

identifieras och med låg elementrepresentation 

även om alla oidentifierbara ben hade varit från 

människa. Denna urnegrav är antingen dåligt 

bevarad eller så samlades helt enkelt bara en 

mindre del av benen in från bålet efter kremeringen. 

Någon uppenbar bålplats har inte 

135 

kunnat knytas till denna urnegrav. Urnegraven 

A 561 innehöll i sin tur bara de allra mest motståndskraftiga 

elementen (från ett barn i 6-7 års 

åldern) vilka i sin tur var mycket välrepresenterade 

vilket sammantaget tyder på noggrann 

insamling av kroppen. Gropen med gravurnan 

samt ett stort bikärl var grävd genom en anläggning 

som tolkats som en härd, A 545. Troligen 

är härden snarare den stenskodda bålplats där 

barnet i urnegraven bränts. Den tredje urnegraven, 

A 575, innehöll en vuxen, möjligen man, 

med relativt stor elementrepresentation trots en 

mindre mängd ben. I detta fall stod urnan i en 

stenfylld grop, troligen bålgropen, till skillnad 

i A 561 där urnan tyckts nedsatt i en utvidgning 

av bålplatsen. Alla tre urnegravarna har således 

till synes något olika relationer till sina bålplatser 

och elementrepresentationen varierar också. 

Anläggningar A 2, A 113, A 769 och A 997 

innehöll mycket lite ben från människa och är 

svåra att tolka osteologiskt. Samtliga dessa anläggningar 

skulle kunna vara bålgropar med 

dålig bevaring av ben. De flesta anläggningar 

med brända människoben skulle kunna tolkas 

som gravrelaterade osteologiskt då bara 6 av de 

11 anläggningar som hade en låg elementrepresentation 

tolkades som gravrelaterade i fält. 

11 av de gravrelaterad anläggningarna (fig 

85) har stenskoning/-packning eller -fyllning. 

Två av de anläggningar som saknar sten har 

istället en relation till en sådan anläggning (A 55 

till A 54 och A 561 till A 545). Anläggningarna 

med sten är främst bålplatser eller bålgropar. 

Två möjliga bålgropar (med bränt människoben), 

A 886 och A 23, skär skelettgravarna A 920 

respektive A 26. En ytterligare möjlig bålgrop 

med bränt människoben, A 2, skärs istället av 

en skelettgrav (A 15). Bålplatsen A 57 (med bl.a. 

nötsvans) skärs också av en skelettgrav (A 56). 

Skelettgravsskicket och brandgravsskicket tycks 

utifrån dessa iakttagelser vara parallellt praktiserat 

i Istaby. 

I två anläggningar, A 55 och A 57 (bålplatser/offergropar), 

finns spår av potentiellt rituell 

svansbränning. Det är i båda fallen svansar från 

nöt som bränts vilket kan ses som en parallell till 

den klassiska grekisk osphys-ritualen. 

Fig. 85 (nästa sida). Översikt över anläggningarna med bränt 

människoben med osteologisk och arkeologisk tolkning av 

typ/funktion.

Anl Osteologisk tolkning Arkeologisk tolkning Fynd Männ. Djurben 

2 Sekundär deponering/gravrelaterad oklar inget 1 g - 

23 Rest av bålplats Härd, sten 1 lerkärl 1 g 10 g + får obränt 1g Männ/djur 6 g 

42 Bålgrop-grav Brandgrop med spår av stolpe inget 112 g 1 g Männ/djur 90 g 

54 Omgrävd bålgrop? Fundament till rest sten 1 bronsbleck 1 g Får, nöt, svin, Köttfattigt & köttrikt. 126 g. 

55 Offergrop/ bålgrop Brandgrop Järnfragment, keramikfragment, flintpilspets, 

bränd flinta, hasselnötsskal. 

3 g Nöt, får/get, säl mest köttfattiga, möjligen 

hudar. Nöt sannolikt hud. Även 

köttrika-matoffer? 361 g. Männ/djur 11 g 

69 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav. Stenfylld brandgrop inget 2 g 10 g rörben, tandrot. 

113 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med sten ?? 1 g - 

234 Sekundärdeponerat/ eller bålplats? Härd, sten inget 3 g Hund, tass 1 g. Svin, köttfattigt 1 g. Djur 

bla idisslare tand 8 g. Männ/djur 1 g. 

244 Dåligt bevarad urnegrav Urnegrav 3 lerkärl,järnkniv, fragment av degel el- 

1 g 2 g bla svin mt-möjligt skinn/ 

ler ugnsvägg, rabbad keramik 

tass. Männ/djur 16 g 

369 Bålplats där kroppen samlats in? Härd, sten 1 lerkärl 4 g 108 g mest köttfattigt tex falang får, 

svin. Gravgåvor i form av kött+hudar? 

561 Urnegrav Brandgrav, Urnegrav eller 

urnebrandgrop? 

2 lerkärl 29 g 4 g 

557 Bålplats med större del av kropp Brandgrav, Stensättning IV med 

brandlager? brandgrop? 

Järnbit, syl/sprik, artstätning, keramikfragment 631 g Obränt: emalj mm, 6 g sekundärdeponerat 

575 Urnegrav i stenskoddbålgrop- grav Urnegrav i stenfylld urnebrandgrop 1 lerkärl 236 g 27 g, rörben, matoffer/sekundärdeponerat. 

Männ/djur 10 g 

719 Bålgrop, ben insamlade/grav? Brandgrav, Brandgrop Hartstätning, järnföremål 64 g, 

2 indiv. 

- 

769 Sekundärdeponerat eller bålgrop Brandgrop? ?? 1 g - 

886 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav? Brandgrop keramikbitar, lerklining 1 g 21 g, rörben. Männ/djur 1 g 

997 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med stenpackning Inget 2 g - 

1036 Bålplats där kroppen legat kvar? Brandgrav i stensättning II, benlager 1 bronsfibula, bronsring, brons- eller silverbleck, 

keramikfragment ( 150 bitar från 

två olika kärl), bärnsten, kniv, tånge. 

3 g 22 g, rest av hudsvepning? männ/djur: 96 g 


keramikfragment ( 150 bitar från 



769 Sekundärdeponerat eller bålgrop Brandgrop? ?? 1 g - 

886 Urplockad /dåligt bevarad bålgrop? Brandgrav? Brandgrop keramikbitar, lerklining 1 g 21 g, rörben, männ/djur 1 g 

997 Sekundärdeponerat eller bålgrop Grop med stenpackning Inget 2 g - 


keramikfragment (150 bitar från 



136

137 

Tänder 

Fragment av tänder från 33 individer i 29 anläggningar 

har undersökts osteologiskt. Det är i 

första hand i skelettgravarna som tandfragmenten 

framkom men brända tandrötter och emalj 

fanns sex av dessa anläggningar samt i kulturlagret. 

Ingen individ hade mer kompletta tänder 

än för 2/3 av käken, oftast var det bara ett par 

tänder. Den ojämna bevaringen påverkar främst 

slutsatser om tandhälsa och genetisk variation 

då man brukar mäta dessa avvikelser i frekvens 

av kompletta tanduppsättningar. 

Tandslitaget 

Den individ som fått den mest kompletta bedömningen 

av slitage på kindtänderna (molarerna) 

enligt Miles modell (Hillson 1996:241) är 

kvinnan i grav 56. Slitaget på kindtänderna i underkäken 

ger en ålder på 36-42 år om man bortser 

från höger visdomstand. Denna visdomstand 

har ett slitage som motsvarar 14 års brukningstid, 

om detta stämmer skedde frambrottet av 

tanden tidigast vid 22-28 års ålder. I överkäken 

ger de två kindtänderna med karies ett lite annat 

slitage men generellt svarar överkäkens slitage 

mot underkäkens. Visdomständerna i överkäken 

har båda ett slitage som motsvarar 7 års brukningstid, 

detta innebär att de troligen bröt fram 

vid 29-35 års ålder, d.v.s. möjligen ännu senare 

än visdomstanden i underkäken. Det är allmänt 

känt att vidomständernas frambrott kan variera 

mycket inte bara mellan över- och underkäke 

hos en individ men även mellan olika individer. 

Åldersbedömningarna av tandslitage på tänderna 

från Istaby baseras på de två första kindtänderna 

utan korrigering för visdomständernas 

slitage eller frambrott. Uteblivna visdomständer 

(agenesi) kan ses som ett genetiskt drag vilket 

inte är helt oproblematiskt då frambrottet kan 

variera mycket. Visdomständerna kommer dock 

att diskuteras närmare under Genetiska drag. 

Hälsa 

I den bäst bevarade skelettgraven (A 56) hade 

individen såväl delar av underkäke som tänder 

bevarade. Två kindtänder i överkäken hade karies. 

Karieshålen hade bildats ovanför emalj–rot 

övergången och på tandhalsen mellan tänderna. 

Troligen har matrester fastnat mellan kindtänderna 

och utgjort gynnsam grogrund för karies. 

Förutom att tänderna var slitna fanns inga andra 

tecken på dålig munhälsa, sex tänder saknades 

dock plus en av visdomständerna. De kan såklart 

ha tappats i livet pga exempelvis karies men 

kan också bara ha brutits ner i graven. Individen 

har bedömts till kvinna utifrån bäckenet och 

bör ha varit i 36-42 års ålder enligt slitaget på 

kindtänderna undantaget visdomständerna som 

tycks ha brutit fram sent i livet. 

Ett barn i tidiga tonåren (11-12 år) i graven 

A 614 har endast mindre fragment bevarade av 

sina tänder som ej togs upp i preparat. Denna 

individ som dog så ung hade dock sämre hälsa 

redan tidigare i barndomen vilket kan utläsas 

genom störningar i emaljbildningen på hörn-

tandens krona, s.k. linjära emaljhypoplasier. 

Parallella linjer förekommer ner till botten och 

större delen av kronan men är tydligast längst 

ner på kronan. Denna tand börjar mineraliseras 

under första levnadsåret och kronan är vanligen 

komplett vid 5-7 års ålder. Den påfrestning som 

orsakat emaljförändringarna tycks ha varit mest 

påtaglig i den sista delen av kronans bildning, 

alltså strax före 5-7 års ålder. Exakt vad som 

orsakat den dåliga hälsan är mycket svårt att 

säga. Många studier av såväl arkeologiskt som 

historiskt material har visat på samband mellan 

denna avvikelse i emaljbildning och sämre hälsa 

men utan att kunna koppla det till en viss faktor 

t.ex. dålig kost/svält, infektion, blodbrist etc. 

Detta enda fall av emaljförändringar bland 

de många barnen och även de vuxna på Istabygravfältet 

väcker många frågor. Alla de individer 

som inte uppvisar dessa förändringar i 

de bevarade tänderna och ändå dog unga bör 

ha haft dålig hälsa men utan att det avspeglats 

på deras tänder på samma sätt. Minst fyra andra 

barn kan beläggas ha dött just i åldern 6-7 

år d.v.s. samma specifika ålder (A 956, 250, 715 

samt brandgraven A 561) som denna dåliga hälsa 

drabbat individen i A 614. Möjligen kan det vara 

något specifikt som skett barnen i just denna 

ålder som gjort att de varit mer utsatta för sjukdomar/påfrestningar 

som gett dålig hälsa som 

i vissa fall kan ha lett till döden. Det kan även 

vara ett sammanträffande då barnen gravlagts 

Fig. 86. Grav 250. Tanduppsättning från ett 6–7 årigt barn, 

med en del av den omfattande smyckesuppsättningen. 

138

Grav Antal M3 Mand, dxt Mand, sin Max, sin Max, dxt Ålder Sannoliktframbrott/ ålder 

800 2 x x 12-18 år Ej frambruten.

Fig. 89. Förekomst av morfologiska drag i kindtänder i underkäken. 

Scoring efter jämförelse med ASU:s avgjutningsset. 

under en period på upp till ett par hundra år. 

Men det är ändå en stark gruppering i kategorin 

barn. Ytterligare en individ kan beläggas ha dött 

i åldern 4-6 år (A 719) och hör möjligen hemma 

i samma åldersgrupp liksom en som dött i 7-10 

års ålder (A 1013). De två barnen i A 920 och det 

i A 636 skulle också möjligen kunna ha dött vid 

denna ålder även om det inte går att fastställa 

barnens ålder lika noggrant som för de tidigare 

nämnda. 

På grund av den dåliga bevaringen av tänderna 

i Istaby är det mindre sannolikt att påträffa 

tandsten. Endast en mjölktand i överkäken på 

ett barn i 6-7 års ålder (A 250) hade en markant 

linje av tandsten över kronans utsida (mot 

kinden). De andra tänderna hade inga spår av 

tandsten men de var generellt också sämre bevarade 

och kronorna fragmenterade. Möjligen 

skulle tandstenen kunna tolkas som tecken på 

en tids sjukdom då munhygienen blev eftersatt. 

Grav Molar Sida Cusp 5 Cusp 7 Anmärkning Ålder 

800 M3 dxt 5 - Ej sliten, frambruten? 12-18 år 

1013 M3 dxt 3 - Ca 18 år 

250 M1 sin - 3 6-7 år 

250 M2 dxt 2 6-7 år 

799 M1 sin 4 Dåligt bevarad, minst 4 12-18 år 

250 M1 sin 5 Ej sliten, ej frambruten 6-7 år 

800 M2 dxt 3 Visst slitage 12-18 år 

800 M2 sin 4 Visst slitage 12-18 år 

Genetiska drag 

Visdomständerna 

Visdomständerna är de mest variabla tänderna 

i utveckling, morfologi och frånvaro (agenesi). 

Då inga av individerna i Istaby hade kompletta 

tanduppsättningar i gravarna är just frekvensen 

av frånvaro av visdomständer svår att diskutera. 

Motsatsen, när de faktiskt förekommer, är däremot 

enklare att utgå från i jämförelser mellan 

gravarna. 

De gravar där individen haft minst en visdomstand 

bevarad har sammanfattats i en tabell 

(fig. 87). Såväl vuxna som barn i olika åldrar 

ingår i gruppen med bevarade visdomständer. 

Alla gravar är skelettgravar utom A 561 som är 

en brandgrav. Två av individerna låg i en dubbelgrav 

tillsammans med en annan individ, i 

A 1013 och A 20. Den andra individens tänder 

var tyvärr inte tillräckligt välbevarade för att 

avgöra om visdomständerna funnits eller sak- 

nats i någon av dessa två gravar. Gravens riktning 

tycks inte heller ha något samband med 

förekomsten av visdomständer då Individen i 

A 960 till skillnad från de övriga låg i en rakt 

öst-västligt orienterad grav. Alla individerna 

med visdomständer har fått gravgåvor med sig 

i graven vilket är anmärkningsvärt. 

Morfologi 

Tändernas bevaring varierade mycket inom 

och mellan tandpreparat respektive opreparerad 

emalj. Generellt var kindtänder oftare bevarade 

än framtänder, även i preparaten. Alla ickemetriskamorfologiska 

variationer gav scoring 

efter jämförelse med ett exemplar av ASU:s set 

med tandavgjutningar (Arizona State University 

plaques). Ett morfologiskt drag bedömdes bara 

när emaljen var intakt på den del av kronan 

där draget förekommer. De morfologiska dragen 

kunde observeras hos relativt få individer 

140

på grund av den dåliga bevaringen (fig. 88 och 

89). Det är speciellt anmärkningsvärt att det 

6-7-åriga barnet i grav 250 har både två olika 

extra-cusper på underkäkens kindtänder och ett 

tydligt carabellidrag på en kindtand i överkäken. 

Detta är också den rikast utrustade graven 

sett till gravgåvor. I övrigt är det notabelt att alla 

individer med dessa drag hade gravgåvor trots 

stora variationer i ålder. 

141

För att sätta in de osteologiska resultaten av 

Istaby-gravfältet i ett större perspektiv kommer 

dessa att jämföras med ett urval av samtida 

gravfält i Sydskandinavien (fig. 90). Gravfälten 

i Hammarsnäs (Hansen 1936), Slusegård (Alexandersen 

1996, Sellevold 1996, Trolle-Lassen 

1996), Bjärby (Schulze 1996), Sörby-Störlinge 

(Beskow-Sjöberg 1987), Brostorp (Sjövold & 

Hallström 1980), Skovgårde (Bennike & Alexandersen 

2000, Hatting 2000, Lund-Hansen 

2000), Albäcksbacken (Arcini 1997), Brudager 

mark (Henriksen 2009) och Engbjerg (Bennike 

2009, Boye 2009) är alla till varierande 

Brudager mark 

Skovgårde 

Engbjerg 

del undersökta gravfält som till största delen 

är samtida med Istaby. Både brandgravar och 

skelettgravar är undersökta liksom i Istaby för 

ett par av dessa gravfält: Slusegård, Brostorp 

och Sörby-Störlinge. Ett begränsat urval av 

brandgravarna har studerats för Slusegård och 

Sörby-Störlinge och samtliga för Brostorp och 

Brudager mark. Gravfältens dateringar baseras 

i första hand på fyndkronologi och i ett fåtal 

fall däribland i Istaby på 14 C-analys (se vidare 

Björk i denna volym). De aktuella gravfälten 

är liksom Istaby oftast relativt dåligt bevarade 

med undantag för gravarna på Öland (Brostorp, 

Hammarsnäs 

Albäcksbacken 

Sörby-Störlinge 

Brostorp 

Bjärby 

Istaby 

Slusegård 

Istaby och andra 

samtida gravfält 

Fig. 90. Gravfält i Sydskandinavien, samtida med Istaby. 

142

Bjärby, Sörby Störlinge), Skåne (Albäcksbacken, 

Hammarsnäs) samt Engbjerg på Själland. På 

Öland är den frekventa plundringen av gravar 

ytterligare ett källkritiskt problem. 

Förutsättningarna bakom de osteologiska 

uppgifterna för dessa olika gravfält förtjänar en 

närmare beskrivning då de skiljer sig mycket i 

tid och detaljgrad. Hammarnäs skiljer sig från de 

andra materialen då ingen preciserad osteologisk 

analys är gjord. Gravfältet vid Albäcksbacken är 

delvis undersökt vilket är en möjlig orsak till den 

ovanliga köns- och åldersfördelningen. I fallet 

Slusegårdsgravfältet har samtliga skelettgravar 

men en försvinnande liten del av anläggningarna 

benämnda brandgravar (7,9%) analyserats. 

Felkällorna vad gäller brandgravarna är därför 

påtagliga. De brända människobenen från Brudager 

mark är undersökta vid två tillfällen och 

ännu inte slutligt publicerat av Per Holk men 

analyserna är till del tolkade av arkeologen Mogens 

B Henriksen i samband med övrigt material 

från gravplatsen. En skelettgrav i Brudager 

mark är osteologisk analyserad men då det bara 

är en kommer den inte att tas med i jämförelsen 

med skelettgravarna för de övriga gravfälten. 

Även Bjärby saknar en komplett analys av alla 

gravar. Vad gäller Sörby-Störlinge gravfältet har 

fyra olika osteologer vid olika tillfällen analyserat 

delar varför sammantagen syntes saknas för 

skelettgravar respektive brandgravar. Analyserna 

för Brostorp och Skovgårde inkluderar liksom 

Istaby en helhetssyntes men Brostorp är bara 

utgrävt till en mindre del. Helhetssyntesen för 

143 

Engbjerg är ännu ej publicerad men de i nuläget 

publicerade data är tillräckligt för vissa jämförelser 

med Istaby. 

Skelettgravarna 

Ålder och kön 

Åldersfördelningen mellan vuxna och barn i 

gravar med bevarade skelett/-delar varierar mellan 

de olika gravfälten (fig. 91). De individer som 

inte gick att bestämma osteologiskt som vuxen 

eller barn är inte medräknade i kommande diskussion. 

Alla gravfält inrymde dessutom tomma 

gravar där inget skelettmaterial var bevarat men 

som ur alla andra aspekter med säkerhet kan 

tolkas som gravar. 

Andelen barn på gravfälten ligger för de 

största materialen på cirka 30-40 % av de åldersbedömda 

individerna. I Istaby och Bjärby 

är andelen barn nästan fördubblad, 60-70% av 

individerna, i jämförelse. Någonstans i mitten 

finns Engbjerg med de rikast utrustade gravarna 

och delvis god bevaring (32%). På det stora gravfältet 

i Slusegård är bevaringen dock sämre än 

i Istaby då ben/emalj tillvaratagits i endast i 115 

av 467 gravar (25%). För Istaby är bevaringen 

betydligt bättre där emalj eller ben tillvaratagits 

i 25 av 60 gravar (42%). I Bjärby är bevaringsförhållandena 

goda och även spädbarnen 

finns representerade. Bevaringen av gravarna i 

Hammarsnäs var god men många frågetecken 

finns i fråga om åldersbestämningarna och då 

gravfältet var kraftigt påverkat av grusbrott före 

undersökningen. 

Just bevaringen kan vara en del av förklaringen 

av den höga andelen barn i Istaby då 

dålig bevaring vid en vändpunkt istället snarast 

ökar barnens möjligheter att bli osteologiskt 

identifierade över de vuxna. När bevaringen är 

så dålig att endast emaljen (som är den mest 

motståndskraftiga delen av skelettet) i tandkronorna 

återstår är chansen att identifiera barnen 

något bättre än för vuxna. Anledningen är att 

hos barn är emaljen antingen skyddad av käkbenet 

som före frambrottet eller är i bättre skick 

då de permanenta tänderna inte har slitits så 

mycket som hos äldre vuxna. De minsta spädbarnen 

vars anlag till permanenta tänder och 

tunna mjölktänder har sämre förutsättningar 

att bevaras än de äldre barnens och de vuxnas 

tänder blir i dessa förhållanden däremot underrepresenterade. 

I fallet med Bjärby är en stor 

andel av barnen spädbarn vilket inte är fallet i 

Istaby där de flesta identifierade barnen är lite 

större. Andelen barn i Istaby var sannolikt ännu 

större sett till alla gravar som inte hade ben bevarat 

men ändå utifrån sin storlek bör kunna 

tolkas som barngravar (se Gravstorlek). Troligen 

är det framförallt spädbarnen som finns i dessa 

gravar i Istaby och som saknas osteologiskt på 

grund av de speciella bevaringsförhållandena. 

Anledningen till den förhållandevis stora andelen 

barn på Istaby-gravfältet är därmed sagt 

inte helt uppenbar. Bevaringsförhållandena kan 

förvisso förklara den, i jämförelse, stora andelen 

barn som är äldre än spädbarnen. En del 

av förklaringen kan också vara att gravarna i

Istaby inte tycks ha plundrats i samma utsträckning 

som de andra gravfälten på t.ex. Öland 

och därmed generellt bevarats bättre. Istabygravfältet 

har liksom Brostorp en relativt begränsad 

brukningstid med få gravar som skär 

tidigare gravar vilket möjligen kan förklara att 

barnens gravar går att identifiera till större del 

än på större gravfält där de kan ha skadats och 

kanske helt utplånats av senare gravar. En annan 

möjlighet är att fördelningen i Istaby de facto är 

representativ för befolkningen inom ett mindre 

område. Till skillnad mot åldersfördelningen 

på vuxna och barn på de stora gravfälten i t.ex. 

Hammarsnäs och Slusegård där man kan tänka 

sig att människor från ett större område eller 

region begravdes och att då alla kanske inte begravdes 

på denna plats av olika skäl. 

Min tolkning är att ålderssammansättningen 

på Istaby-gravfältet kan ses som mer 

sannolik för en population än den bild man får 

av de större gravfälten med undantaget av de 

minsta barnen som inte bevarats i Istaby men 

vars små tomma gravar talar sitt tydliga språk. 

Det faktum att även de minsta emaljfragment 

som påträffades vid utgrävningarna i Istaby stabiliserades 

i fält och sedan kunde konserveras 

och friläggas i laboratorie var helt avgörande 

för den osteologiska analysen. Hade detta utförts 

även vid utgrävningen av de andra sämre 

bevarade materialen (t.ex. Slusegård) kanske åldersfördelningen 

mellan vuxna och barn hade 

varit mer lik den i Istaby. Gravskickets tydliga 

koppling mellan ålder/kroppslängd och grav- Fig. 91. Diagram över andelen barn av åldersbedömda individer (n) på de olika gravfälten. Barn=individ under 18 år. 

144

Gravfält Datering Antal individer i skelettgravar* Antal vuxna (18+) Antal barn (0-18 år) Grad av osteologisk analys Brandgravar 

Albäcksbacken Rom jäå 35 30 5 Komplett Inga 

Hammarsnäs Rom jäå-fvt 128 89 39 Ej angivet Inga 

Slusegård Förrom-y rom 125 78 47 Komplett utom för bränt ben Delvis undersökta 

Bjärby Rom jäå-fvt 69 21 45 Komplett men bara del av materialet från 

gravfältet 

längd ger en del av lösningen men det är också 

tack vare just tandpreparaten som Istaby ger 

en, enligt min uppfattning, ovanligt representativ 

bild av åldersfördelningen. Det är kanske 

inte så förvånande att denna bild inte stämmer 

med de andra gravfälten som är så mycket mer 

omfattande, eller har en annan bevaring, eller 

helt andra förutsättningar för kategorisering av 

tomma gravar i och med hocker-ställningens 

förekomst. Man bör vara mycket försiktig att 

anta denna koppling mellan kroppslängd och 

gravlängd men i Istaby kan den konkret beläggas 

genom den osteologiska analysen (se Gravstorlek) 

och troligen kopplas till gravskicket med 

stockkistor (Björk i denna volym). 

Generellt är könsfördelningen relativt jämn 

på alla gravfälten undantaget Albäcksbacken 

145 

som har en påfallande stor andel män (26 av 30 

individer) vilket sannolikt delvis beror på att 

det är till delar oundersökt. Då så få individer 

kunnat bedömas i Istaby, är detta inte rätt plats 

att föra en diskussion kring könsskillnader. 

Multipelgravar 

Gravar med mer än en individ i graven är ett 

vanligt inslag på gravfält från alla förhistoriska 

och historiska perioder, så även under äldre 

järnålder i Skandinavien. På ett annat sätt än 

enskilda gravar ger gravarna med fler individer 

en ögonblicksbild oavsett orsakerna till att två 

eller flera personer dött samtidigt. Hur graven 

ser ut och vilka som delar gravar varierar på de 

olika gravfälten men internt inom var gravfält 

finns tendenser till mönster. Tre av gravfälten 

Undersökta 

Sörby-Störlinge Förrom-ä rom, vt 46 34 12 4 olika tillfällen Undersökta 

Brostorp Ä rom jäå 29 22 3 Komplett Undersökta 

Istaby Ä rom jäå 29 11 17 Komplett Undersökta 

Skovgårde Y rom jäå 19 13 6 Komplett Inga 

Engbjerg Y rom jäå 25 15 8 Delvis rapporterad Inga 

Brudager mark Rom jäå 1 1 0 Delvis rapporterade brandgravar Undersökta 

Fig. 92. Osteologisk översikt över de samtida gravfält som 

jämförs med Istaby. Alla materials data har anpassats till 

samma kategorisering vilket innebär att individer i 14-18 

års ålder som ibland angetts som vuxna i vissa källanalyser 

istället kategoriserats som barn enligt i tabellen angivna 

specifikation. För vissa individer gick det inte att bedöma 

om de var vuxna eller barn varför antalet individer i skelettgravar 

kan vara högre än antalet barn och vuxna tillsammans. 

Brandgrav=anläggning med bränt människoben. OBS! 

Gravar utan bevarat ben är ej medräknade i denna tabell. 

saknar helt gravar med mer än en individ/grav 

– Hammarsnäs, Engbjerg och Skovgårde. Förutom 

skelettdelar från mer än en individ skall 

gravens form och storlek samt skelettdelarnas 

läge och/eller gravformen indikera att individerna 

gravlagts vid samma tillfälle för att jag 

skall klassificera den som multipelgrav i denna 

jämförelse.

I Brostorp finns störst andel multipel gravar 

(27 %) med 5 dubbelgravar och en trippelgrav. 

Intressant nog ligger alla tre barnen med i dessa 

gravar tillsammans med vuxna individer. Det 

finns också gravar där flera vuxna individer ingår. 

Sörby-Störlinge kommer inte långt efter 

Brostorp med 5, d.v.s. 25 %, mutipelgravar. I 4 av 

de 5 dubbelgravarna förekommer både barn och 

vuxna tillsammans, i den sista är det två vuxna. 

Ytterligare två gravar innehöll 4 respektive 5 individer 

men där var återbegravning i samma 

grav uppenbar och de kan inte klassificeras som 

multipelgravar och är därför inte medräknade. 

På Albäcksbacken har man påträffat fyra multipelgravar 

med 2, 3, 4 respektive 5 individer i, dvs 

15 % är multipelgravar. Bortsett från en grav med 

två vuxna och ett spädbarn var alla vuxna i dessa 

gravar. Trots det stora antalet gravar i Slusegård 

(118) finns bara 9 multipelgravar d.v.s. 8 %. Fördelningen 

är 8 dubbelgravar och en trippelgrav i 

vilka 5 barn delar grav med en eller flera vuxna. 

Även i Bjärby är andelen multipelgravar liten, 

endast 5 %. Den ena dubbelgraven innehöll två 

vuxna och den andra en vuxen och ett barn. 

Ytterligare två gravar innehöll begravningar av 

flera individer där samma hällkista troligen använts 

ett flertal gånger liksom i Sörby–Störlinge. 

Istaby särskiljer sig markant från de övriga 

gravfälten vad gäller multipelgravarna. Dels är 

det en hög frekvens dubbelgravar (16 %) och 

dels är sammansättningen i åldrar men även 

gravform i sig ovanlig. I dubbelgravarna förekommer 

två vuxna i en grav, en vuxen och ett 

barn i en annan och två barn tillsammans i de 

två andra. De två vuxna ligger sida vid sida i 

graven som vanligt i multipelgravar från denna 

period. Två saker skiljer sig däremot från de andra 

gravfälten. Två barn utan vuxna i en grav 

som i två fall i Istaby är inte belagt på något av 

de andra gravfälten. Ytterligare en viktig skillnad 

är barnens placering i dubbelgravarna där 

de ligger på rad och inte i bredd och i betydligt 

längre gravar än vad som är vanligt. Detta tycks 

även vara fallet i den grav där både ett barn och 

en vuxen är begravda men det är mindre klart i 

detta fall pga. den dåliga bevaringen. 

Gravlängd och kroppsställning 

I analysen av Skovgårde-gravarna finns en intressant 

diskussion om gravlängd (d.v.s. nedgrävningens 

begränsning) som har paralleller 

i Istaby. Efter 8 års ålder har barnen gravar 

som är lika långa som de vuxnas men för yngre 

barn är de alltid kortare än 1,5 m (Lund Hansen 

2000:21). Även i Istaby fanns en klar gräns där 

gravar som var kortare än 1,88 m och smalare än 

0,64 m innehöll barn under 7 års ålder. Hade 

man använt Skovgårde-standarden skulle flera 

av Istaby-barnen felaktigt räknats som vuxna 

om inget varit bevarat av ben eller emalj. Båda 

materialen är relativt små och visar hur felkällorna 

vid tolkning av ålder utifrån gravstorlek 

kan vara avsevärda mellan olika gravfält. En intressant 

skillnad mellan gravfälten som möjligen 

kan förklara skillnaden i gravlängd är kroppens 

placering som oftast var hocker-läge (på rygg el- 

ler sida med uppdragna knän) i Skovgårde men 

som tycks vara uteslutande utsträckt ryggläge i 

Istaby. I de rikast utrustade gravarna i Skovgårde 

var dock kroppen lagd i utsträckt ryggläge. I 

Istaby var det också bara ett fåtal gravar där 

kroppsställningen kunde avgöras med säkerhet 

till skillnad från i Skovgårde. Kanske kan 

kroppsställningen ändå vara en del i skillnaden 

i gravlängd för barnen över 7 års ålder på de 

båda gravfälten. För Istabys del har preferensen 

för utsträckt ryggläge troligen samband med 

den frekventa användningen av stockkistor (se 

Björk i denna volym) som begränsat möjligheten 

eller viljan att positionera kroppen på andra sätt. 

Engbjerg är en stark kontrast till Skovgårde 

och Istaby då gravlängden snarast kopplas till 

social status och fyra av barngravarna är över 2,9 

m långa där en 1-1,5 åring har en 2 m lång grav. 

Gravlängdens koppling till ålder bör alltså värderas 

inbördes för var gravfält i första hand eftersom 

det finns stora skillnader mellan gravfälten. 

I Skovgårde fanns också extremt långa gravar 

på 3-4 m med omfattande gravgåvor inklusive 

bland annat importföremål och hela offerdjur. 

De längsta gravarna i Istaby var dubbelgravarna 

med individerna lagda på rad istället för sida 

vid sida och dessa hade inte osedvanligt omfattande 

gravgåvor. Anledningen till att gravlägga 

de döda på rad i samma grav i Istaby är svårfångad. 

Möjligen kan det ha att göra med gravskicket 

i form av stockkistorna som är speciellt 

vanligt i Istaby. Då en ”vanlig” dubbelgrav med 

individerna sida vid sida också förekommer i 

146

Istaby blir mönstret än mindre uppenbart även 

om båda individerna var vuxna i den graven till 

skillnad från i de andra dubbelgravarna. 

Hälsa 

De enda tecken på dålig hälsa som gått att finna 

i Istaby finns på tänderna. Emaljhypoplasier 

(störningar i emaljbildningen) förekom frekvent 

i Slusegårdsgravarna där 43% av individerna 

hade dessa (Alexandersen 1996). De flesta 

hade utvecklat förändringarna vid 3-5 års ålder. 

I Skovgårde fanns emaljförändringarna hos 7 

individer (37%), både vuxna och barn, där de 

bildats i 2-5 års åldern (Bennike & Alexandersen 

2000). I Istaby hittades emaljförändringar 

bara på en enda tand från ett 11-12 årigt barn. 

Dessa förändringar har sannolikt bildats vid 

5-7 års ålder. Den dåliga bevaringen i Istaby 

är troligen anledningen till att bara en individ 

med dessa förändringar påträffats. En annan 

anledning kan vara att de andra barnen som 

drabbats av samma typ av ohälsa inte överlevde 

länge nog för att det skulle sätta spår på deras 

tänder. Det är notabelt att minst tre barn dog 

ungefär vid denna ålder (6-7 år, A 250, A 715, 

A 956) och ytterligare tre kan möjligen ha dött i 

denna ålder (barnen i A 920 och A 636) i Istaby. 

Möjligen kan allt detta tolkas som att barnen 

i Istaby hade det svårare under barnaåren efter 

spädbarnsstadiet än på de övriga gravfälten. En 

annan möjlighet är att barnen i Istaby kanske 

dog innan de fick spåren på tänderna som därför 

är vanligare på de andra gravfälten. Den stora 

147 

felkällan som bevaringen av de minsta barnen är 

i Istaby gör dock denna tolkning komplicerad. 

Karies förekommer både i Skovgårde och 

Slusegård med relativt hög frekvens. I Istaby har 

karies bara påträffats på två tänder hos den bäst 

bevarade individen (en vuxen kvinna i A 56). 

Bevaringen är troligen den främsta anledningen 

till att karies inte kunnat identifieras på fler 

tänder då ingen individ hade ett helt komplett 

tandset bevarat. En vidare jämförelse med de 

övriga bättre bevarade gravfälten vore därför 

missvisande. 

Förekomsten av tandsten i Skovgårde och 

Slusegård är oklar, det framgår inte om det kan 

ha förekommit men inte registrerats i analysen 

eller om det helt saknas. I Istaby finns ett fall av 

tandsten hos ett barn i 6-7 års ålder vilket möjligen 

kan indikera en tids sjukdom då hygienen 

blivit eftersatt före döden. 

Djur i graven 

I skelettgravarna i Brostorp, Bjärby, Engbjerg 

och Skovgårde förekom ofta djur som matoffer 

(delar), skinn eller hela. De hela djuren var hund 

i Brostorp och Bjärby samt svin i Skovgårde och 

får/get i både Skovgårde och Engbjerg. Matoffer 

var vanliga och bestod oftast av svin, nöt 

eller får/get i Brostorp och Engbjerg. Även säl 

förekom som i detta sammanhang i Brostorp. 

Häst, hare samt nöt och svin anträffades även i 

form av skinn i Brostorp liksom vilda djur som 

mård och björn. Fågel påträffades också i Brostorp 

och Bjärby och skulle kunna vara vild eller 

tam och såväl mat som husdjur (t.ex. jaktfalk). 

I Istaby påträffades inga obrända djurben i skelettgravarna 

som kan tolkas som gravgåvor utom 

möjligen en hästtand. I Bjärby fanns också fynd 

av hästtand i skelettgravar. Bevaringsförhållandena 

liksom det faktum att gravarna grävts ner 

i ett kulturlager försvårar tolkningen av bristen 

på djur i Istabys skelettgravar. 

Brandgravarna 

Definitionen av en grav 

Problemet med brandgravsskick och vad de 

olika anläggningstyperna med brända människoben 

kan betyda för tolkningen av gravplatsen 

diskuteras inte vare sig för Slusegård, där bara en 

mindre del av anläggningarna med brända ben 

analyserats osteologiskt, eller Sörby –Störlinge. 

I fallet med Slusegård förekom en dialog med 

arkeologerna där ett mindre antal anläggningar 

med brända ben valdes ut för analys. De anläggningar 

som innehöll lite ben uteslöts medvetet 

då de gav mindre information (t.ex. inte ålder 

eller kön) men kunde varit intressanta sett till 

elementrepresentationen. Risken att en individ 

räknats flera gånger är uppenbar vid ett urval 

såsom i Slusegård och likaså att anläggningarnas 

förhållanden sinsemellan och olika funktioner 

blir osynligt. Såväl vuxna som barn och även 

spädbarn kunde identifieras i Slusegård och 

könsfördelningen är mycket jämn på den stora 

andel individer som kunde bestämmas av de 

utvalda.

Sörby-Störlinge-materialet är noggrant genomgånget 

och redovisat tillsammans med anläggningsbeskrivningar 

i en översiktlig beskrivning 

av hela gravfältet då det analyserats av flera 

olika osteologer vid olika tillfällen men utan 

syntes av resultaten. Brandlager (oftast inom 

en stensättning) är den vanligaste anläggningstypen 

med brända människoben där fragment 

av 29 vuxna och 8 barn kunde identifieras. Ett 

par anläggningar klassificerade som brandgropar, 

benlager och tre urnegropar innehöll också 

människoben. Brandlagren skulle möjligen kunna 

vara bålplatser vilket isåfall blir ungefär lika 

många som antalet skelettgravar. Den stora förekomsten 

av brandlager skulle möjligen kunna 

tala för att Sörby-Störlinge är bättre bevarat än 

Istaby. Inte heller här finns någon tolkning av 

anläggningar utifrån elementrepresentation utan 

allt benämns sammantaget som brandgravar. 

Den osteologiska analysen av de brända benen 

från Brudager mark är ännu inte publicerad 

enklare listor såsom köns- och åldersfördelning 

finns tillgängligt i monografin om gravfältet 

(Henriksen 2009). Dessa data ger en mer detaljerad 

bild än vad de brända benen från Istaby 

kunde ge då bevaringen är betydligt bättre. En 

intressant diskussion kring en brandgravs olika 

faser i form av olika typer av anläggningar (bål 

av olika konstruktioner, urnegrav, gropar etc) 

förs av arkeologen Mogens B Henriksen utifrån 

anläggningarnas karaktär och placering på 

gravfältet. En speciellt intressant aspekt är Henriksens 

diskussion kring hur gravskicket och 

funktionen för de olika anläggningarna kan ha 

utvecklats under romersk järnålder och fram till 

vikingatid (2009:302ff) med bas i tafonomiska 

experiment. Anläggningarna delas upp efter karaktär 

t.ex. bålstativ, urnegrav, brandpletgrav, 

urnebrandgrube, trekulsplet, kogegrube etc. Det 

uttrycks tydligt att de olika anläggningarna inte 

alla är en egen grav utan olika faser av samma 

händelse till skillnad från i redogörelserna för de 

andra jämförelsegravfälten. I det sammanhanget 

hade det varit extra intressant att förankra anläggningarna 

från Brudager mark i det osteologiska 

materialet utifrån elementrepresentationen 

såsom för Istaby. Då den osteologiska analysen 

av de brända benen (både djur och människor) 

från Brudager mark ännu inte publicerats är det 

dessvärre inte möjligt. 

En likhet mellan Istaby, Slusegård och Brostorp 

är att brandgravarna och skelettgravarna 

ligger blandat och inte klart åtskilda. I vissa 

fall i Istaby har det konkret kunnat beläggas 

att anläggningar med bränt människoben skär 

eller skärs av skelettgravar. Detta är sannolikt 

fallet även i Slusegård och Brostorp sett till anläggningsplanen 

men förtydligas tyvärr inte i 

tolkningarna. 

Djuren 

Det enda fragmentet av djur som kunde artbestämmas 

i de 9 brandgravarna i Brostorp 

var en björnklo, mest sannolikt från en fäll. I 

Sörby-Störlinge påträffades också björnklor i ett 

brandlager med människoben. Även i Slusegård 

påträffades björnklor från fällar i två gravar samt 

ytterligare en björnklo i som var genomborrad 

och troligen buren som smycke/på klädedräkten 

i en tredje grav. I övrigt har bara köttrika 

delar av svin och får/get identifierats i tre andra 

brandgravar i Slusegård. Det är dock bara en 

mycket liten del av de antagna brandgravarna 

som analyserats i Slusegårds fall (fig. 92) till 

skillnad från Istaby där samtliga anläggningar 

med bränt ben analyserats. 

I Istaby finns en hel del djurben i gravrelaterade 

anläggningar med brända ben. De vanliga 

tamdjuren såsom svin, får/get, häst, hund och 

nöt förekommer i många anläggningar både 

som skinn och matoffer. Vilda djur såsom säl 

och rådjur förekommer också. Förekomsten av 

brända svansar i anläggningar är något unikt 

för Istaby och kan möjligen vara tecken på att 

den antika grekiska osphys-ritualen utövats. Variationen 

på arter skiljer Istaby från de övriga 

gravfälten liksom den högre frekvensen av djur 

identifierade till art i en större andel av anläggningarna. 

Det är intressant att det trots detta 

inte finns några björnklor i Istaby eftersom det 

förekommer i enstaka brandgravar på alla de tre 

övriga gravfälten. 

148

Sammanfattande 

slutsatser 

149 

Den osteologiska analysen av anläggningarna 

från Istaby har visat att materialet 

är unikt på flera sätt. Den dåliga bevaringen är 

inom standarden för gravfält från romersk järnålder 

i Sydskandinavien. Den största skillnaden 

jämfört med andra material är prepareringen 

av tänder i skelettgravarna som redan i fält lade 

grunden för en större forskningspotential än 

vanligen kan förväntas av ett så pass dåligt bevarat 

material. Utan denna preparering dels i fält 

och dels i efterhand vid den osteologiska analysen 

skulle materialet inte kunnat ge de slutsatser 

om ålder, hälsa eller genetiska drag på tänderna 

som nu varit möjliga. 

Åldersfördelningen bland individerna i skelettgravarna 

är speciell med en ovanligt stor andel 

barn där minst 61% av individerna är under 18 år. 

Det finns många faktorer som kan förklara detta. 

Den ovanligt lilla förekomsten av plundring som 

annars är frekvent förekommande under denna 

period är en faktor. Det är också få gravar som 

verkar ha störts eller förstörts av senare gravar 

till skillnad från på de större samtida gravfälten. 

Det faktum att så många barn kunnat åldersbedömas 

närmare tack vare tandpreparaten är 

också en faktor. Även det starka sambandet mellan 

gravlängd och ålder, med en klar gräns där 

barn under 7 års ålder hade gravar kortare än 1,88 

m, var av avgörande betydelse. Detta är betydligt 

längre gravar än vad ett barn vid denna ålder 

kräver sett till kroppslängd. Det är ofta lätt att 

hemfalla åt spekulation när det inte finns ben bevarat 

i gravar och säga att gravar av en viss längd 

måste vara barngravar men som Istaby visat kan 

en sådan gräns endast sättas utifrån det osteologiska 

materialet och inte som ofta är fallet en 

antagen minsta längd för vuxengravar baserad på 

kroppslängd. Antalet barn sett till hela gravfältet 

blir underskattat även genom gränsen på 1,88 m 

sett till gravarna utan ben eftersom barnen mellan 

8-18 års ålder då inte går att urskilja. Sett till 

denna definition är minst 63 % av de gravlagda i 

skelettgravarna barn men den verkliga siffran kan 

vara högre. Min tolkning av den höga andelen 

barn på gravplatsen är att det är en fördelning 

som kan vara representativ för en befolkning mer 

än vad den lägre andel barn på större gravfält 

som exempelvis Slusegård är. Istabys skelettgravar 

ger osteologiskt intryck av att vara en balanserad 

lokal population där hela befolkningen har begravts 

på gravfältet, oavsett ålder. 

Fenomenet med dubbelgravar med individerna 

lagda på rad istället för som vanligt bredvid 

varandra tycks specifikt för Istaby bland de 

samtida gravfälten. Möjligen är det unikt i Sydskandinavien. 

Gravarna innehåller dessutom i 

två fall bara barn och inte barn tillsammans med 

vuxna som det brukar vara i multipelgravar med 

barn. Möjligen kan denna typ av dubbelgrav vara 

ett lokalt uttryck för kult eller tradition. 

De genetiska dragen som var synliga på tänderna 

för individerna från Istaby sammanföll 

alla med en arkeologisk parameter: förekomst 

av gravgåvor. Alla individer med visdomständer 

(varav en var kremerad) hade gravgåvor oavsett 

ålder. Individer med visdomständer kunde påvi-

sas i två av dubbelgravarna likaväl som i vanliga 

skelettgravar. Likaså hade alla med varierande 

antal cusper (motsvarande olika genetiska drag) 

också gravgåvor i sina gravar. Det är särskilt anmärkningsvärt 

att den individ med störst frekvens 

av genetiska drag på tänderna av alla också 

var den som hade mest och rikast gravgåvor på 

hela gravfältet (A 250, ett 6-7 årigt barn). Möjligen 

skulle kombinationen av olika genetiska 

drag kunna tolkas som att denna individ hade 

en större genetisk spridning i sin bakgrund vilket 

tillsammans med gravens arkeologiska särställning 

blir en intressant faktor. Då så många 

gravar saknade bevarade tänder blir jämförelsen 

av genetiska drag över gravfältet i sig begränsad 

och det kan endast konstateras att det finns variation 

men ingen möjlighet att se mönster. 

Brandgravarna i Istaby är en heterogen 

samling anläggningar. Totalt 17 anläggningar 

innehöll bränt människoben och dessas funktion 

diskuterades utifrån förekomsten av olika 

kroppsregioner d.v.s. elementrepresentation. 

Generellt sett innehöll anläggningarna varierande 

mängder brända ben och var i den sämre 

delen av bevaringsskalan. Både vuxna och barn 

förekom men få kunde bedömas närmare avseende 

kön och ålder. Anläggningarna tolkades 

osteologiskt sammantaget med den arkeologiska 

beskrivningen som bålplatser, bålgropar och 

urnegravar. I ett par fall var bålplatsen också 

där större delen av kroppen påträffades med 

gravgåvor vilket bör vara den egentliga graven. 

Andra bålplatser hade sämre elementrepresenta- 

tion och få eller inga gravgåvor och där skulle 

man kunna tänka sig att kroppen samlats in 

till en urna. Bålgropar förekom med både god 

och sämre representation av kroppen och med 

eller utan fynd, vissa av dess är troligen själva 

graven. Urnegravarna var i två fall sannolikt 

grävda genom sina bålplatser, som tolkats som 

härdar i fält, och hade varierande elementrepresentation. 

Definitionen av en brandgrav är 

ingen enkel definition utifrån anläggningarna 

i Istaby. Flera olika typer av anläggningar 

uppfyller grundkraven för en grav och gör det 

nödvändigt att vidga begreppet grav till att omfatta 

olika stadier i kremeringen. Dessa olika 

stadier bör där det är möjligt definieras både 

osteologiskt och arkeologiskt. Skillnaden mellan 

en härd och en bålplats kan vara minimal och 

kanske bara kan avgöras genom en osteologisk 

analys av elementrepresentation. Graven är ju 

inte heller ”förseglad”när begravningsritualen är 

avslutad vilket förekomsten av människoben i 

kulturlagret är ett tydligt exempel på. På samma 

sätt finns möjligheten att ben från gravar kan 

ha omdeponerats i andra anläggningar i senare 

aktiviteter av människor och djur. 

Djuren förekommer främst i brandgravarna 

och är svåra att belägga utan att utesluta sekundärdeponering 

i skelettgravarna. I anläggningarna 

förekommer både brända och obrända 

djurben varav en mindre del gått att identifiera 

närmare till art. Tamdjuren: nöt, svin, får/get 

och häst är vanligast förekommande men även 

hund, säl och rådjur finns representerade. I flera 

anläggningar ger djurbenen intryck av att ha 

varit fällar/hudar i första hand, möjligen en liksvepning 

på bålet. Även mer köttrika element 

förekommer främst av tamdjuren förutom häst 

och hund. Vissa matoffer kan ha förekommit på 

bålen men det är svårt att helt utesluta inblandning 

av äldre boplatsmaterial i anläggningarna. I 

Istaby fanns inga björnklor vilket förekommer på 

andra samtida gravfält men möjligen fällar från 

andra djur, i första hand tamdjur. Förekomsten 

av eldade svansar (företrädesvis av nöt) i Istaby 

är unik och har en parallell i den antika grekiska 

”osphys”-ritualen. Om denna ritual skulle utövas 

någonstans i Sydskandinavien så är ett gravfält 

som det i Istaby där både brandgravskick och 

skelettgravskick praktiserats en rimlig plats. 

Gravskicket med bålbränning har trots uppenbar 

skillnad också många likheter med skelettgravskicket. 

Alla skelettgravarna är stenskodda eller 

har stenpackning som markering. Större delen, 

72 %, av de gravrelaterade anläggningarna med 

brända ben har eller är direkt relaterade till anläggningar 

med sten i konstruktionen (såväl bålplatser, 

bålgropar som urnegravar). Likheter finns 

även i gravgåvorna i samma eller likartade former 

av keramikkärl, verktyg, kläddetaljer/smycken och 

hartstätade kärl. Dateringarna är också relativt 

samtida även om två av anläggningar med brända 

ben kan vara från en senare fas (folkvandringstid/ 

vendeltid) än vad skelettgravarna är. Osteologiskt 

finns också likheter i att både vuxna och barn 

förekommer både brända och obrända utan indikationer 

på urval på endera hållet. 

150

Fig. 95. Karl-Axel Björkquist (t.v) och Thomas Persson framför grävningstältet, vintern 1977. Foto Bertil Nilson. 

151

Åren 1975–1978 undersöktes vid Istaby på 

Listerlandet ca 3000 m2 av ett gravfält från 

i huvudsak äldre järnålder. Gravfältet kunde 

avgränsas någorlunda åt väst och åt norr, men 

det är något ovisst hur långt österut och söderut 

det sträcker sig. Vid undersökningen påträffades 

rester efter minst nio stensättningar, fundament 

efter en rest sten och ett antal flatmarksgravar. 

De synliga gravmarkeringarna var skadade av 

jordbruksaktiviteter i historisk tid, vilket innebär 

att det ursprungligen kan ha funnits fler 

synliga gravmarkeringar än vad som konstaterades 

vid undersökningen. 

Den undersökta delen av gravfältet innehöll 

lågt räknat 82 gravar. Merparten utgörs av skelettgravar. 

Totalt rör det sig om 58 stycken, och 

av dem var de flesta täckta och/eller fyllda med 

sten i varierande grad och storlekar. Bevaringsförhållandena 

för obrända ben var generellt sett 

dålig. I huvudsak var endast tandemaljen bevarad, 

men i många fall kunde det konstateras att 

de döda begravts i ryggläge i stockkistor, ibland 

stöttade av en inre stenram. Trots att brandgravarna 

är betydligt färre än skelettgravarna 

så uppvisar de en större variationsrikedom. 

Brandgravar fanns i form av allt från brandlager 

i stensättningar till brandgropar och regelrätta 

urnegravar med bikärl. 

Gravarna dateras från yngre förromersk järnålder 

till folkvandringstid/vendeltid. Det avgjort 

dominerande tidsskiktet utgörs av gravar från 

äldre romersk järnålder, sannolikt omkring 80 

% av det totala antalet. Koncentrationen till en 

kort tidsperiod, trots gravfältets storlek, ger Istabygravfältet 

en särställning i förhållande till 

övriga stora undersökta gravfält i Sydsverige. 

Rumsligt sett var stensättningarna dominerande 

och iögonfallande. Flera av dem innehöll 

centralgravar med påfallande likartat utseende 

och utrustning. De kan direkt eller indirekt 

dateras till B1 och samstämmigheten i datering 

och gravgåvor antyder också att de är uttryck 

för personer med likartad status. Det är tydligt 

att såväl stensättningarna som övriga gravar är 

koncentrerade inom ett på något sätt definierat 

gravområde. Gravarna placerades med tydlig anknytning 

till varandra, men i huvudsak grävdes 

nya gravar utan att inkräkta på äldre gravar. Uppenbarligen 

fanns en bestämd uppfattning om 

lägen och om gravfältets samlade disposition. 

Den sista kronologiska sekvensen i gravfältets 

brukande utgörs av stensättningarna I, II 

och IV Dessa innehåller inga centralgravar i 

form av skelettgravar. Detta i kombination med 

att stensättning II innehåller ett par yngre gravar 

(A 1036 a och b) antyder att de är yngre än övriga 

stensättningar. Rumsligt sett skärs stensättningarna 

I och IV av stensättning III, men just vid 

själva skärningspunkterna gick det tyvärr inte 

att iaktta några stratigrafiska förhållanden på 

grund av bortodling. 

Det finns ett uppenbart rumsligt samband 

mellan stensättningarna och merparten av skelettgravarna. 

Den övervägande andelen av skelettgravarna 

låg utanför de ytor som en gång täckts 

av stensättningarna. De låg där det varit mer eller 

Sammanfattning 

152

Fig. 96. Sekvens som visar undersökningen av grav A 800 i tre skeden. Foto åt norr. 

mindre fritt från sten. Gravarnas utbredning visar 

klart på några koncentrationer i den centrala 

delen av undersökningsytan. Mest iögonfallande 

är en påtaglig koncentration kring Stensättning 

VI och det finns en tendens till att gravarna ligger 

i rader. Det finns inga uppenbara skillnader i 

placeringen av skelett- respektive brandgravarna. 

Under äldre romersk järnålder tycks dessa båda 

gravskick ha praktiserats sida vid sida. Däremot 

153 

är det möjligt att se stensättningarna med centralgravar 

som de första gravarna på gravfältet 

och att övriga gravar representerar nästa skede 

av en kronologisk-rumslig utveckling. 

En påfallande hög andel av gravarna innehåller 

gravgåvor. Föremålen är ingående typologiskt 

beskrivna och i förekommande fall daterade i 

detta arbete. De utgörs i hög utsträckning av lerkärl, 

svepaskar i form av hartstätningsringar, ar- 

betsredskap som knivar, skäror och läderknivar, 

men det förekommer även vapen och fibulor. 

I ovanligt många gravar finns det meanderornerad 

keramik. Denna typ av ornamentik är 

relativt vanlig längs södra Östersjökusten och 

på Jylland. I Sydsverige finns det endast ett litet 

antal kärl med denna ornamentiktyp. Faktum 

är att det finns lika många meanderornerade 

kärl i Istaby som i hela det samlade materialet i

övrigt från Skåne, Blekinge och Öland. Det gör 

att Istaby-materialet sticker ut på ett anmärkningsvärt 

sätt i förhållande till andra sydsvenska 

gravfält, vilket vi återkommer till nedan. 

Sammanfattar vi gravarna utifrån ett strikt 

arkeologiskt perspektiv är de specifika dragen 

för Istabygravfältet att de döda lagts i ryggläge 

i stockkistor, att gravfältets tyngdpunkt ligger i 

en kort period och att det finns en extremt hög 

andel gravar som innehåller meanderornerad 

keramik. 

Individerna 

Benmaterialet innehöll mycket information som 

är viktig för tolkningarna av gravfältet. Utifrån 

resultaten av den osteologiska analysen är det 

uppenbart att gravformen i många fall i är tätare 

knuten till social funktion än till ålder. Exempelvis 

tillhörde den rikast utrustade graven i Istaby 

ett barn i 6-7 års ålder. Detta styrks av den 

osteologiska analysen som fastställt en undre 

gräns i gravlängd på 1,88 m från 7 års ålder och 

uppåt, vilket vida överskrider behovet utifrån 

kroppslängd. Vi föreslår att detta betyder att 

gravlängd till större del har att göra med social 

status än med biologi (ålder eller kroppslängd) i 

Istaby. Troligen var ålder/kroppslängd däremot 

en avgörande faktor för storleken på gravarna 

med spädbarn (under 2-3 års ålder). Spädbarnens 

gravar var mycket korta – men även här är det 

möjligt att barnens sociala status, som sin sin 

tur givetvis kan ha samband med åldern, också 

spelat en roll. 

Den undre gränsen för längden på gravar 

för barn över 7 års ålder i Istaby har en motsvarighet 

i Skovgårde men där från 8 års ålder 

(Lund-Hansen 2000). Gränsen innebar dock 

betydligt kortare gravar för de äldre barnen 

(över 7 respektive 8 år) i Skovgårde än i Istaby 

vilket möjligen kan bero på kroppsställningarna 

i gravarna. I Skovgårde varierade kroppsställningarna 

från hocker till utsträckt ryggläge men 

i Istaby tycks utsträckt ryggläge dominera vilket 

rent fysiskt ställer andra krav på gravlängd. 

Gravformen med stockkistor kan möjligen vara 

en orsak till att utsträckt ryggläge är den dominerande 

ställningen i Istaby till skillnad från 

Skovgårde m.fl. samtida gravfält. Engbjerg är 

dock en stark kontrast till dessa två gravfält då 

gravlängden snarast kopplas till social status och 

fyra av barngravarna är över 2,9 m långa där 

en 1 – 1,5-åring har en 2 m lång grav (Bennike 

2009, Boye 2009). 

I Istaby förekommer gravgåvor både i korta 

och långa gravar och osteologiskt belagt dessutom 

med både barn och vuxna. Ålder tycks 

således inte vara en avgörande faktor vad gäller 

förekomst av gravgåvor (utom möjligen för de 

minsta spädbarnen). De rikt utrustade gravarna 

i Engbjerg innefattade såväl vuxna som barn och 

inte heller här tycks den biologiska åldern ha spelat 

en avgörande roll för uttrycken av social status. 

Gravlängdens koppling till ålder bör alltså 

värderas individuellt för varje gravfält, inte 

minst beroende på kronologiska skillnader 

mellan gravfälten. Sammantaget tycks indivi- 

dens biologiska behov av gravstorlek till stor del 

underordnat betydelsen av social status redan 

tidigt under barndomen. 

Skelettgravarna med mer än en individ är ett 

särskilt intressant kapitel i Istaby. I tre av fyra 

gravar tycks individerna ligga på rad istället för 

sida vid sida som i den fjärde dubbelgraven. I 

dessa tre gravar förekommer dessutom barn och 

i två av dem är båda individerna barn. Gravarna 

är dessutom ovanligt långa men inte bredare än 

övriga gravar. Fenomenet med individerna på 

rad i graven tycks inte förekomma på några av de 

samtida gravfält som är jämförbara med Istaby 

och kan vara unikt för denna period. 

Brandgravarna kan inte alltid definieras 

eller kvantifieras enkelt i Istaby. Flera olika 

typer av anläggningar (bålplatser, bålgropar, 

urnegravar) uppfyller grundkraven för en grav 

både osteologiskt och sammantaget med bl.a. 

möjliga gravgåvor. Det gör det nödvändigt att 

vidga begreppet grav och problematisera det 

till att omfatta flera olika stadier i kremeringen 

där det inte tycks finnas någon given norm för 

vad som var ”slutstation” i begravningen, eller 

åtminstone vad vi idag entydigt kan identifiera 

som en grav. Tydliga belägg för bålplatser finns 

från både yngre bronsålder och äldre järnålder 

(Arcini 2005, Lind 1991). Lokalisering och 

tolkning av bålplatser/bålgropar är svår att göra 

långt efter en undersökning som i Istaby. Förutsättningarna 

ökar givetvis om arkeologer och 

osteologer gemensamt reflekterar kring och problematiserar 

dylika frågor redan vid fältarbetet. 

154

Förhoppningsvis kan detta arbete som påvisar 

komplexiteten av brandgravarna i Istaby bidra 

till att frågan lyfts inför framtida undersökningar 

av liknande gravfält och därmed bidra 

till att ge en mer utförlig bild av gravskicket än 

vad vi idag kan åstadkomma. 

Fyndsammansättningar 

En försiktig arkeologisk bedömning av antalet 

människor som levde i Istaby under gravfältets 

huvudfas i äldre romersk järnålder, ger en po- 

155 

pulation om i snitt 16 personer som samtidigt 

varit i livet. Detta bör motsvara en population 

som levt i 2, kanske 3 gårdar. Med tanke på 

att hela gravfältet inte är undersökt och att det 

maximalt har varit dubbelt så stort, så kan bebyggelsens 

storlek vid denna tid uppskattas till 

mellan minst 2 och max 6 gårdar. 

De gravar som osteologiskt och/eller arkeologiskt 

bedömts som skelettgravar har indelats 

i fyra – fem olika nivåer, baserade på fyndsammansättningen 

i gravarna (Kategori 1 – 4). Den 

första utgörs av helt fyndtomma gravar (27 st), 

den andra av gravar med ett lerkärl eller en svepask 

eller ett annat föremål (6 st), den tredje 

av gravar med ett lerkärl eller en svepask samt 

ytterligare ett föremål (6 st) och den fjärde av 

gravar med flera redskap samt de med ett eller 

flera lerkärl samt ett antal andra föremål (22 st). 

Ur den sista kan det brytas ut två gravar som var 

i särklass mycket rikare utrustade än resten av 

gravarna på gravfältet (A 250 och 614). 

De relativt standardiserade föremålsuppsättningarna 

är tydligt formaliserade. De fyra 

ovan definierade kategorierna i kombination 

med typerna av gravgåvor och deras placering 

i gravarna ger ingångar till tolkningar i sociala 

termer. De enklare utrustade gravarna, oftast 

med en kniv och ibland också ett lerkärl, ger ett 

vardagligt intryck, där den oumbärliga kniven 

är i förgrunden. Dessa gravar har ingen specifik 

betoning. De gravar som har mer komplext 

sammansatt föremålsbestånd med olika kombinationer 

av skära, läderkniv, s-formad kniv, 

rak kniv (allroundkniv) och pryl förekommer 

också regelbundet. Dessa föremål har ofta lagts 

i en svepask. 

Gravgåvornas placering 

Placeringen av föremålen i skelettgravarna visar 

att man hade bestämda uppfattningar om var 

och hur de hörde hemma i gravrummet och i 

förhållande till den döda. Lerkärlen var så gott 

som alltid placerades vid huvudänden. Merparten 

av knivarna lades också ned i denna del av

gravarna. Svepkärlen (hartstätningsringarna), 

ofta med komplexa redskapsuppsättningar, 

placerades antingen i motsvarande läge som 

lerkärlen, alternativt på den dödas bröst/mage 

eller ibland vid benen/fötterna. Snarlika uppsättningar 

i svepaskar är kända i en mängd 

gravar från äldre romersk järnålder på Öland. 

I de öländska gravarna påträffas de oftast vid 

fotänden (Hagberg 1967). 

Vapengravarna utgör en gravkategori med 

till delar egen rekvisita och koreografi. I Istaby 

består de av en grav med lans och sköld samt 

två gravar med eneggade svärd. Graven med 

lansen var en dubbelgrav och här låg lansspetsen 

i allra översta delen, ovanför de dödas huvuden 

(A 20). Skölden låg att döma av sköldbucklan 

på de dödas bål och övre delarna av benen. En 

klassisk placering av en sådan vapenuppsättning. 

I båda svärdgravarna (A 611 och 903) låg 

svärden vid den dödes högra respektive vänstra 

axel. Att placera svärd på eller direkt vid sidan 

av axeln och ned längs armen är en sedvänja som 

omfattas av befolkningen åtminstone i en del av 

Sydskandinavien under B1 och B2 (Stjernquist 

1955, Stjernquist 1977, Klindt Jensen 1978a). 

Kristina Jennbert har diskuterat järnålderns 

gravskick, ca 200–1000 e.Kr., utifrån idén att 

graven var ett montage av livsstilsattribut och 

Fig. 97. Föremålen i svepkärlet i grav A 800, i preparat (föregående 

sida). 

Fig. 98. Detalj av gravgåvorna i A 800, norra delen. 

156

gravritualerna ett dödsspråk. Som stöd för en 

sådan tolkning menar hon att det finns ett antal 

återkommande metaforer som uttrycks av gravgodset. 

Hon indelar dem i Krig & våld (hästar, 

vapen etc), Jakt (jaktfåglar, hundar etc), Förhandling 

& kommunikation (tamdjur, dryckeskärl, 

spelbräden etc), Personligt intryck & 

attraktivitet (djurornamentik, kammar, dräktdetaljer 

etc), Arbetserfarenhet (redskap, specialverktyg 

etc) och Välstånd (tamdjur, kraftfullt 

uttryckt materialitet och gravens monumentalitet 

i sig själv). Genom att skapa en heroiserad 

version av den döda säkrades familjekontinuitet 

och sociala status samtidigt som den bortgångna 

ärades (Jennbert 2006). Det går utmärkt att 

använda synsättet även på något äldre gravar. 

Urvalet av föremål och placeringen av dem var 

relativt standardiserat i Istabygravarna. Detta 

visar tydligt att det fanns fast formaliserade rituella 

uttryck hos befolkningen. Samtidigt är 

det tydligt att det gjordes betoningar av olika 

företeelser i olika gravarna. Bortser vi från de 

allestädes närvarande lerkärlen och knivarna 

kan det, med Jennberts terminologi, tydligt urskiljas 

metaforer/teman av tre huvudkategorier. 

Det rör sig om Arbete, Krig/våld, Välstånd och 

Personligt intryck, i nu nämnd ordning. Nästan 

lika vanliga som de renodlade kategorierna är 

kombinationer av teman. Tydligast är stensättningarna 

med centrala skelettgravar med många 

arbetsredskap, som kombinerar kategorierna Arbete 

och Välstånd (se Stensättning III, V, VI 

och VII). 

157 

Komplexiteten i gravarnas konstruktion och 

föremålsbestånd ses allmänt som mått på de dödas 

och de efterlevandes sociala status, ålder och 

kön. Hur många och hur exklusiva föremål som 

påträffas i gravar är ett mycket grovt sätt att värdera 

rangordning eller betydelse mellan människor, 

men det är också ett uttryck för en extremt 

ekonomisk syn på samhället under järnåldern. 

Variationer i gravsederna gör dessutom att det 

inte är helt enkelt att jämföra sociala strukturer 

mellan olika regioner. Det hela kompliceras av 

att gravarna är en integrerad helhet av rituella 

handlingar, normer och social status. Gravarna 

rymmer både ett socialt spektra (Hedeager 1992) 

och ett element av symbolik som pekar på vad 

som kan kallas heroiserande metaforer (Jennbert 

2006). Denna dubbelhet har gjort att arkeologer 

ofta tolkat gravar primärt i ljuset av antingen 

socioekonomisk eller symbolisk betydelse. Vi 

menar att det är mer fruktbart att använda sig av 

båda dessa utgångspunkter för att bättre förstå 

återkommande och avvikande fenomen i gravsederna 

och för att belysa samhällsstruktur och 

social status. 

Sociala system 

Produktionssystem och teknologi under bronsoch 

järnåldern i Skandinavien motsvarar en 

samhällsstruktur som socialantropologer betecknar 

som Agriculturalists (jordbrukare). 

Kännetecknande för detta produktionssystem 

är användning av plog och dragdjur, överskottsproduktion 

som medger differentiering i olika 

arbetsuppgifter, som kan inkludera specialister 

som präster, soldater, smeder etc. Den sociala 

organisationen är ofta hierarkisk och landrättigheter 

baseras vanligtvis på släktskap. Ett socialt 

skiktat samhälle är utan tvekan den rimligaste 

förklaringen till de skillnader vi kan se mellan 

enskilda gravar såväl i Istaby som på andra håll. 

Mogens B. Henriksens menar att föremålen 

i gravarna från yngre förromersk järnålder och 

äldre romersk järnålder betonar den primära 

jordbruksproduktionen (Henriksen 2009). Flera 

andra forskare har varit inne på liknande tankegångar. 

Ritualen att lägga ned arbetsredskap 

som knivar, läderknivar, lövknivar och skäror 

bör ses som en betoning av gårdens produktion. 

Att dessa föremålskategorier försvinner 

ur gravinventariet till förmån för vapen och 

dräktsmycken under loppet av yngre romersk 

järnålder, betyder inte att man slutat med vare 

sig beredning av hudar, lövtäkt eller skörd av 

säd. Det speglar i stället rimligtvis en social betingad 

förskjutning av fokus vid gravritualerna. 

Det faktum att de döda har fått med sig olika 

saker och olika många saker i gravarna, på ett 

repetitivt sätt, visar att det funnits klara normer 

för detta. Det går inte att förklara enbart med 

att gravsederna förändras med tiden. Vi ser t.ex. 

att barnen har fått betydligt färre, om alls några 

gravgåvor med sig i graven. De tydliga skillnaderna 

mellan individerna har alltså åtminstone 

till en del orsaker i den sociala strukturen. Re- 

Fig. 99. Vasen i grav A 1045. Foto åt väster.

158

sonemang kring vad det är som gör att man har 

olika gravseder i olika områden och mellan individer 

av olika kön, ålder och social status kan ge 

inblick i det sociala systemet och därmed också 

släktskapsstrukturerna i det dåtida samhället. 

I detta arbete argumenteras för att skillnader i 

framför allt gravgåvornas sammansättning mellan 

olika områden kan förklaras genom skilda 

giftermåls- och släktskapsstrukturer, liksom det 

har föreslagits för Själland och Skåne (Hedeager 

1992, Björk 2008). 

Sydskandinavisk kontext 

Istabygravfältet passar väl in i ett generellt mönster 

när det gäller de sydsvenska äldre järnåldersgravfältens 

gravformer och gravgåvor. Gravfältet 

ingår tveklöst i ett regionalt sammanhang med 

många gemensamma drag i materiell kultur och 

i de normer och formaliserade beteenden som 

styrt gravsederna. Trots svårigheterna med att 

jämföra olika gravfält med varandra, som beror 

på variation i varaktighet och de begränsade ytor 

som undersökts, går det trots allt att se vissa 

generella mönster som återupprepas – från gravskick, 

gravarnas konstruktion/utseende i sig, 

vilka gravgåvor som finns representerade och 

hur gravfälten har organiserats rumsligt. Även 

om det finns en stor variationsrikedom har de 

normer och traditioner som ligger bakom många 

tydliga, gemensamma drag i hela Sydskandinavien. 

På Istabygravfältet kan man se flera av 

de övergripande drag som finns i det samlade 

sydskandinaviska materialet. Det gäller skelett- 

159 

gravskickets definitiva genombrott, den yttre 

och den inre gravkonstruktionens arkitektur 

samt föremålen och deras placering i gravarna. 

På en generell sydskandinavisk nivå finns det 

tydliga drag av repetitivt beteende i alla dessa 

uttryck, som visar på begravningsritualernas 

formalisering. Samtidigt har vi pekat på Istabygravfältets 

särprägel i förhållande till andra 

gravfält i Sydskandinavien. Det finns egentligen 

ingen motsvarighet i vare sig Blekinge, Småland, 

Skåne eller Halland, med ett möjligt undantag 

i Valleberga. Gravfältet har några mycket tydliga 

lokala drag, möjligen rent platsspecifika. 

Det ovanligt stora antalet gravar från en kort 

tidsperiod, den ovanligt stora förekomsten av 

gravgåvor och den extremt stora förekomsten av 

meanderornerad keramik är några förhållanden 

som avviker från jämförelsematerialet. I synnerhet 

den stora mängden meanderornerade lerkärl 

sticker ut som något mycket speciellt för Istaby. 

Ett relevant jämförelsematerial för Istabygravfältet 

finns dock i östra Skåne, och då speciellt 

i nordöstra Skåne. Det rör sig visserligen inte 

om något enskilt gravfält, utan om ett antal utspridda 

gravar, som har mycket gemensamt med 

gravarna i Istaby. Gravarna kommer i huvudsak 

från Villands, Gärds och Östra Göinge härader. 

Det utkristalliserar sig tre tydligt formaliserade 

arketyper bland gravarna i Istaby och nordöstra 

Skåne. Den första är gravar med 2-3 fibulor och 

flera ytterligare artefakter, daterade till B2. Den 

två andra kategorierna är gravar från B1-B2 med 

skäror respektive vapen. Det kan konstateras att 

alla gravar från B1 – B2 i nordöstra och östra 

Skåne skulle passa in på Istabygravfältet utan att 

kännas avvikande i det spektrum som finns där, 

om vi undantar den meanderornerade keramiken. 

Det är framför allt skelettgravar under flat 

mark eller stensättningar, med föremålskombinationer 

som vapen-lerkärl, fibulor-lerkärl, 

skära-lerkärl eller skära-läderkniv. Vi känner 

igen dessa relativt standardiserade uppsättningar 

från en stor del av Sydsverige. Stensättningar 

med skelettgravar återfinns såväl på Österlen, 

Kristianstadsslätten och på Öland (Björk 2005), 

och just förekomsten av skäror i kombination 

med skelettgravar under stensättningar tycks 

extra stark i ett område från östra Skåne till 

Öland, med motpolerna Själland och Gotland 

i var sin ände, som inte har några gravar med 

skäror över huvud taget. 

Istaby har uppenbart mycket gemensamt 

med andra gravfält i östra Skåne, Blekinge och 

Öland. Den rumsliga dispositionen på gravfälten, 

de olika gravtyperna och gravgåvorna visar 

stora likheter och det är tydligt att det finns en 

kultursfär som omfattar den skånsk-blekingska 

sydostkusten med nära förgreningar till Bornholm 

och Öland. Detta är en region med i stora 

drag likartade gravritualer, även om det finns 

många detaljer som visar på regional variation 

och lokala särdrag. Det tyder på att det finns 

närmare samband mellan dessa områden än med 

andra omgivande regioner. Det är såklart inget 

uppseendeväckande i ljuset av de geografiska 

förutsättningarna. Bilden är dock fortfarande

Fig. 100. Grav 642 undersöks. 

dunkel, eftersom det finns stora luckor och det 

fattas sammanställningar över material från fr.a. 

Halland, Småland och Blekinge. 

Den stora andelen meanderornerade lerkärl 

har betonats som Istabygravfältets signum. De 

meanderornerade lerkärlen är tydligt kopplade 

till de rikare utrustade gravarna på gravfältet – 

gravar med höga AOT-värden. Det kan tolkas 

som att kärlen med denna ornamentik betraktades 

som speciellt värdefulla även i sin samtid 

och att de kanske speglar framväxten av en familj 

eller släkt med en framstående position i 

samhället. I detta arbete anförs att den specifika 

dekoren kan tolkas i termer av en nära förbindelse 

med områden längs södra Östersjöns kust. 

Många har betonat kontakterna över Östersjön 

mellan Sydskandinavien och Weichselområdet 

under romersk järnålder och satt likheter 

i materiell kultur i samband med Goternas ursprung 

och utvandring (se Kaliff 2001 för en 

översikt). Bornholm hade en självklar nyckelposition 

i södra Östersjön för kontakterna åt 

söder och sydost. Kommunikationslederna längs 

kusterna och över havet via de stora öarna i Östersjön 

är uppenbar. Kontakterna åt söder menar 

vi kan vara en viktig del av förklaringen till den 

lokala/regionala egenarten med fr.a. den meanderornerade 

keramiken i Istaby. Den rikast 

utrustade graven i Istaby tillhörde ett barn i 

6-7 års ålder, troligen en flicka sett till den rika 

smyckesuppsättningen (A 250). Barnet hade den 

största variationen av genetiska drag i tänderna 

på hela gravfältet, vilket möjligen skulle kunna 

tyda på ett varierat (annat?) genetiskt ursprung. 

Tillsammans med de rika fynden från graven, 

som i flera fall har anknytning till området mellan 

flodmynningarna Oder och Weichsel, skulle 

detta kunna styrka bilden av befolkningen i Istaby 

som en mobil befolkning med långväga 

kontakter. 

Det är ett kort steg att se ett direkt samband 

mellan de självmedvetna Istabyborna under 

äldre romersk järnålder och den berömda runstenen 

från folkvandringstid-vendeltid i Istaby. 

På Istabystenen omnämns tre ledande klanmed- 

160

lemmar, som även figurerar på ett par andra 

mycket tidiga runstenar från Lister. Texterna 

på runstenarna från Istaby, Stentoften, Gummarp 

och sannolikt även Björketorp speglar en 

krigarelit, som tydligt manifesterade sig med 

kraftiga förtecken av makt, krig, klan, totem 

och kult. På de tre första stenarna nämns tre 

män - hAþuwulafR (3 omnämnanden), hAriwulAfR 

(2 omnämnanden) och hAeruwulafiR 

(1 omnämnande). Alla tre nämns för övrigt på 

Istabystenen. Namnens sammansättning tyder 

på ett släktskap mellan de tre och det finns 

mycket som talar för att det rört sig om namnskicket 

i en klan med vargen som totemdjur. 

Släkten har av runforskare kallats ylfingarna 

och den utgjorde uppenbart en krigarelit i ett 

lokalt hövdingadöme i 600-talets Lister (Moltke 

1976, Price 2002, Adolfsson 2004 med vidare 

hänvisningar). Detta är i ljuset av undersökningsresultaten 

från Istabygravfältet en oerhört 

intressant ingång för vidare forskning i Istabys 

och Listers järnålder. 

Det första kapitlet i forskningen kring Istabygravfältet 

skrevs i form av artiklar i slutet av 

1970-talet, i slutskedet av undersökningarna. Nu 

har vi avslutat det andra kapitlet genom att redovisa 

materialet i sin helhet och ge våra versioner 

av vad det har att säga. Nu är dörren öppnad 

för fler kapitel i historien om Istaby och denna 

bok är också ett litet bidrag till diskussionerna 

om samhällsutvecklingen under järnåldern i 

Östersjöområdet. 

161 

Utifrån ett vetenskapligt perspektiv är det 

önskvärt att det i framtiden undersöks större 

ytor i anslutning till den som undersöktes 1975– 

78. Det finns än så länge inga motsvarigheter 

i Skåne, Blekinge, Halland och Småland till 

Slusegårdsgravplatsen på Bornholm. En totalundersökning 

av några av de stora gravfält som 

berörts, exempelvis Istaby eller Simris, skulle 

vara ovärderligt för att ta ett nytt steg i forskningen 

kring materiell kultur och social struktur 

under äldre järnålder.

Adolfsson, L. 2004. Germanska mannaförbund. Existens 

och initiation. Institutionen för arkeologi och antik historia, 

Uppsala universitet, C-uppsats. Uppsala. 

Albrectsen, E. 1956. Fynske jernaldergrave II. Ældre romersk 

jernalder. Köpenhamn: Munksgaard. 

Albrectsen, E. 1971. Fynske jernaldergrave IV. Gravpladsen 

på Møllegardsmarken ved Broholm. Fynske studier 9. 

Odense: Odense Bys Museer. 

Alexandersen, V. 1996. Taenderne i det ubrente skelettmateriale. 

I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, textilerne, 

skeletterne, de braendteknogler, taenderne. Red: 

Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. Viborg. 

Almgren, O. 1897. Studien über Nordeuropäische Fibelformen 

der ersten nachchristlichen Jahrhunderte. Stockholm. 

Andrén, A., 1983. Städer och kungamakt – en studie i Danmarks 

politiska geografi före 1230. Scandia bd 49:1. 

Andrén, A. 2006. A world of stone. Warrior culture, hybridity, 

and Old Norse cosmology. Andrén, A., Jennbert, 

K. & Raudvere, C. (red.) Old Norse religion in longterm 

perspectives. Origins, changes, and interactions. An 

international conference in Lund, Sweden, June 3-7, 2004. 

Vägar till Midgård 8. Nordic Academic Press. Lund. 

Arcini, C. 1997. Ståtliga var männen på Albäcksbacken. I: 

Carpe Scaniam. Ett axplock ut Skånes förhistoria. Red: 

Karsten P, Knarrström, B. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska 

undersökningar, 22. Stockholm. 

Arcini, C. 2005. Pyre Sites before Our Eyes. Dealing with 

the Dead: archaeological perspectives on prehistoric Scandinavian 

burial ritual. Red: Artelius, T & Svanberg, 

F. Stockholm. 

Armfelt, W. 2010a. Kamme, pincetter og rageknive. Rasmussen, 

B. M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt 

og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs 

Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. 

Armfelt, W. 2010b. Redskaber og værktøj. Rasmussen, B. 

M. (red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. 

Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 

5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. 

Artursson, M. 2005. Byggnadstradition. I: Lagerås. P. 

& Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. 

Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. RAÄ. 

Stockholm. 

Artursson, M. & Björk, T. 2007. Vætland – ett vattenrike. 

Tankar kring en bronsåldersbygd 2300-500 f.Kr. 

Artursson, M. (red.) Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd 

i nordöstra Skåne 2300-500 f.Kr. Stockholm: 

Riksantikvarieämbetets förlag. 

Bech, J-H. 1996. Keramikken på Slusegårdgravpladsen. 

Andersen, S. H. (red) Slusegårdgravpladsen IV. Keramikken. 

Tekstilerne. Skeletterne. De brændte knogler. 

Tænderne. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 

4. Viborg. 

Becker, C.J. 1961. Førromersk jernalder i Syd- og Midtjylland. 

Nationalmuseets Skrifter VI. Köpenhamn. 

Beckmann, B. 1966. Studien über die Metallnadeln der 

römischen Kaiserzeit im freien Germanien. Saalburgjahrbuch. 

Bericht des Saalburgmuseums, XIII, 1966. 

Berlin. 

Bennike, P. 2009. Catalogue of human skeletal remains. 

I: Wealth and Prestige. An analysis of Rich graves from 

Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, Denmark. 

Red: Boye, L & Lund Hansen, U. Kroppedal studier i 

astronomi, nyere tid, arkeologi. Vol II. 

Bennike, P & Alexandersen, V. 2000. Die Skelette von 

Skovgårde. I: Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen 

Frauengräbern des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, 

P. Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab. 

Köpenhamn. 

Benson, S., 1996. Namn och bebyggelse på Listerlandet. 

Namn och bygd. Uppsala. 

Bergenstråhle, I. & Stilborg, O. 2002. Klörup. Romartida 

bägare och bostäder. Carlie, A. (red.) Skånska regioner. 

Tusen år av kultur och samhälle i förändring. RAÄ Arkeologiska 

Undersökningar, Skrifter No 40. Malmö. 

Beskow Sjöberg, M. (red.) 1987. Ölands järnåldersgravfält. 

Volym I. Kalmar. 

Litteratur 

162

Björnsson, S., 1946. Blekinge – En studie av det blekingska 

kulturlandskapet. Lund. 

Björk, T. 1999. For gods and men to behold. Excavations 

at an iron age grave-field in Färlöv, 1996–1998. LAR 

1998. Lund. 

Björk, T. 2005. Skäran på bålet. Om den äldre järnålderns 

gravar i Skåne. University of Lund, Institute of Archaeology, 

Report Series No 92. Tollarp. 

Björk, T. 2008. Själland möter Småland i Skåne. Tankar 

om sociala strukturer kring Öresund under romersk 

järnålder. Carlie, A. (red.) Öresund – barriär eller bro? 

Kulturella kontakter och samhällsutveckling i Skåne och 

på Själland under järnåldern. Centrum för Danmarksstudier 

18. Makadam förlag. 

Björkquist, K-A. & Persson, T. 1977. Bonde, by och bygd. 

Istaby som arkeologiskt projekt. Blekingeboken 1977. 

Karlskrona. 

Björkquist, K-A, & Persson, T. 1979. Istabyundersökningen 

summeras. Ett kåseri kring en räkneoperation. 

Ale nr 2 1979. Lund. 

Boye, L. 2009. Catalogue of Burial Sites. I: Wealth and 

Prestige. An analysis of Rich graves from Late Roman Iron 

Age on Eastern Zealand, Denmark. Red: Boye, L & Lund 

Hansen, U. Kroppedal studier i astronomi, nyere tid, 

arkeologi. Vol II. 

Brink, S. 1998. Land, bygd, distrikt och centralort i Sydsverige. 

Några bebyggelsehistoriska nedslag. Hårdh & 

Larsson (red). Centrala platser, centrala frågor. Samhällsstrukturen 

under järnåldern. AAL series in 8o No 

28. Lund. 

Brorsson, T. 1995. Keramik från folkvandringstiden och 

vendeltiden i Skåne – en kronologisk studie. C-uppsats, 

Lunds Universitet. Lund. 

Brorsson, T. 2009. Keramik från övergången mellan förromersk 

och romersk järnålder från Brunnshög, Lund, 

Skåne. Ericson, T. & Lagergren, A. (red.) Arkeologisk 

undersökning 2007-2008. Brunnshög. Delområde 1, 3, 5 

och 6; neolitikum och järnålder i nordöstra Lund. DAFF 

UV Syd 2009:2. 

163 

Callmer, J. 1991. Territory and dominion in the Late Iron 

Age in Scandinavia. Jennbert, K., Larsson, L., Petré, R. 

& Wyszomirska-Werbart, B. (eds.) Regions and reflections. 

In honour of Märta Strömberg. Acta Archaeologica 

Lundensia, 8o No 20. Lund. 

Carlie, A. 1994. På arkeologins bakgård. En bebyggelsearkeologisk 

undersökning i norra Skånes inland baserad på 

synliga gravar. AAL series in 8o No 22. Lund. 

Carlie, A., Lindahl, A. & Olausson, D. (red.) 2002. Keramik 

i Sydsverige. En handbok för arkeologer. University 

of Lund. Institute of Archaeology, Report Series No 

81. Malmö. 

Carlie, A. & Lagerås, P. 2003. Vætland - landet som omslöts 

av vatten. Carlie, A. (red.) Berättelser från Vaetland. 

En arkeologisk resa längs E 22 i Skåne. Trelleborg. 

Cassel, K. 1998. Från grav till gård. Romersk järnålder på 

Gotland. Stockholm Studies in Archaeology 16. Kristianstad. 

Connelid, P., 1999. Rapport över historisk- geografisk 

utredning av det äldre lantmäterimaterialet längs ny 

sträckning för E 22 i Blekinge, sträckan Sölve-Stensnäs. 

Arkeologisk Utredning, steg 1. E 22 Sträckan Sölve- 

Stensnäs. Bilaga i Rapport 1999:33 UV-syd. 

Cronholm, Ch., omkr. 1750 Blekings beskrivning. Malmö 

1976. 

Dahlström, H. 1999. Skärvor från Uppåkra. En analys av 

ett keramikmaterial. Hårdh, B. (red.) Fynden i centrum. 

Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 

2. Acta Archaeologica Lundensia, series in 8o, No. 30. 

Lund. 

Eggers, H.-J. 1955. Zur absoluten Chronologie der römischen 

Kaiserzeit im Freien Germanien. Jahrbuch des 

Römisch-Germanischen zentralmuseums Mainz, 2. Jahrgang 

1955. 

Eggers, H.-J. & Stary, P. F. 2001. Funde der Vorrömischen 

Eisenziet, der Römischen Kaiserzeit und der Völkerwanderungszeit 

in Pommern. Beiträge zur Ur- und 

Frühgeschichte Mecklenburg-Vorpommerns. Band 38. 

Lübstorf. 

Ekengren, F. 2009. Ritualization – Hybridization – Fragmentation. 

The Mutability of Roman Vessels in Germania 

Magna AD 1 – 400. Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 4o, No. 28. Lund. 

Ekroth, G. in prep. Bare bones: osteology and Greek Sacrifice. 

In: Animal Sacrifice in the Ancient World. Eds: 

Hitch, S & Rutherford, I. (www.bris.ac.uk/classics/ 

staff/animalsacrifice 2010-09-27) 

Elmesiöö, Å., / Öberg, C., 1990 Åkerlämningar i Lörbyskog 

– En analys av fossil åkermark i byn Lörby, 

Mjällby socken, Blekinge. C-uppsats i kulturgeografi. 

Stockholms universitet. 

Ericson, T. & Wickberg, Y. 2005a. Hammar och Södergård. 

Boplats- och bebyggelselämningar från neolitikum, bronsålder 

och äldre järnålder samt gravar från äldre järnålder. 

Väg E22 Kristianstad – Fjälkinge, Skåne, Kristianstads 

kommun, Nosaby socken, Hammar 1:51 och Fjälkinge 

socken, Fjälkinge 11:2. Rapport RAÄ UV-Syd 2005:3, 

Regionmuseet Kristianstad 2005:40. Lund. 

Ericson, T. & Wickberg, Y. 2005b. Väg E22 Kristianstad- 

Fjälkinge: AU2. Skåne, Fjälkinge m.fl. socknar, Väg E22 

Kristianstad-Fjälkinge. Rapport RAÄ UV Syd 2005:7, 

Regionmuseet Kristianstad 2005:53. Lund. 

Ethelberg, P. et alii 2000. Skovgårde. Ein Bestattungsplatz 

mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. N. Chr. auf Seeland. 

Nordiske Fortidsminder, serie B, vol. 19. Esbjerg. 

Friman, B. 2008. Att stå på egna ben. Centrala funktioner 

och lokal utveckling under yngre bronsålder och äldre 

järnålder i Mellanbyn, Skåne. Malmöfynd nr 18. 

Gedda, B., 2008. Landskapsrummets möjligheter. Vaetlands 

fysiska förutsättningar. Vägar till Vaetland. En 

bronsåldersbygd i nordöstra Skåne 2300-500 f Kr. Riksantikvarieämbetet. 

Hagberg, U. E. 1967. The archaeology of Skedemosse II. The 

votive deposits in the Skedemosse fen and their relation 

to the Iron Age settlement on Öland, Sweden. KVHA. 

Stockholm. 

Hagberg, U. E., Rasch, M. & Stjernquist, B. (red.) 1991. 

Ölands järnåldersgravfält. Volym II. Kalmar.

Hagberg, U. E., Rasch, M. & Stjernquist, B. (red.) 1996. 

Ölands järnåldersgravfält. Volym III. Kalmar. 

Hallgren, F. 2000. Lineage Identity and Pottery Design. 

Olausson, D. & Vandkilde, H. (red.) Form, Function 

& Context. Material culture studies in Scandinavian archaeology. 

Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o 

No. 31. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. 

Hallgren, A-L. 2001. Den äldre järnålderns gravar i Möre. 

Magnusson, G. (red.) Möre – historien om ett Småland. 

Kalmar. 

Hansen, F. 1936. Hammarsnäs Halör. Lund. 

Hansen, F. 1945. Järnåldersgravar vid Albäcksåns utlopp 

nära Trelleborg. MLUHM 1945. Lund. 

Hatting, T. 2000. Die Haustiere von Skovgårde. I: Skovgårde. 

Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern 

des 3. Jhs. n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, P. Det 

Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn. 

Hedeager, L. 1992. Danmarks jernalder. Mellem stamme 

og stat. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. 

Helgesson, B. 2002. Järnålderns Skåne. Samhälle, centra 

och regioner. Uppåkrastudier 5. Acta Archaeologica 

Lundensia, series in 8o No 38. Lund. 

Henriksen, M. B. 2009. Brudager Mark – en romertidsgravplads 

nær Gudme på Sydøstfyn. Fynske Jernaldersgrave 

bd. 6, 1-2. Fynske Studier 22. Odense. 

Hillson, S. 1999. Dental anthropology. Cambridge. Tredje 

upplagan (2002). 

Hylland Eriksen, T. 1995. Small Places, Large Issues. An 

Introduction to Social and Cultural Anthropology. Anthropology, 

Culture and Society. Pluto Press. London. 

Høj, M. 1982. Bulbjerg-gravpladsen. En analyse af keramiken 

fra en østjysk lerkargravplads fra ældre romertid. 

Hikuin 10. Højbjerg. 

Ilkjær, J. 1990. Illerup ådal 1. Die Lanzen und Speere. 

Textband. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:1. 

Viborg. 

Ilkjær, J.1993. Illerup ådal 3. Die Gürtel. Bestandteile und 

Zubehör. Textband. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter 

XXV:3. Viborg. 

Ilkjær, J. 2001a. Illerup ådal 9. Die Schilde. Textband. Jysk 

Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXV:10. Viborg. 

Ilkjær, J. 2001b. Illerup ådal 10. Die Schilde. Katalog, Tafeln 

und Fundlisten. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter 

XXV:10. Viborg. 

Jacobsson, B. 2000. Järnåldersundersökningar i Sydsverige. 

Katalog för Skåne, Halland, Blekinge och Småland. RAÄ 

2000, 1:1. Lund. 

Jardbrink, M. 1995. Arkeologisk undersökning av ett skadat 

gravfält inom Listerby s:11, Listerby sn, Ronneby. Rapport 

Blekinge läns museum. Karlskrona. 

Jennbert, K. 2006. The heroized dead. People, animals, 

and materiality in Scandinavian death rituals, AD 200 

– 1000. Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C. (red.) 

Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, 

changes, and interactions. Vägar till Midgård 8. Lund: 

Nordic Academic Press. 

Jensen, J. 2003. Danmarks Oldtid. Ældre Jernalder 500 f. 

Kr. – 400 e. Kr. Gyldendal. Köpenhamn. 

Jensen, S. 1977. Fynsk keramik i gravfund fra sen romersk 

jernalder. KUML 1976. Köpenhamn. 

Juhl, K. 1995. The Relation between Vessel Form and Vessel 

Function. A Methodological Study. AmS-Skrifter 14, 

Arkeologisk museum i Stavanger. Stavanger. 

Jørgensen, L. 1988. Family burial practices and inheritance 

systems. The development of an Iron Age society from 

500 BC to AD 1000 on Bornholm, Denmark. Acta 

Archaeologica, Vol. 58 - 1987. Köpenhamn. 

Jørgensen, L. 2000. Römischer Kaiserzeit und Völkerwanderungszeit. 

Jüngere RKZ. I: Müller, R. (red.) 

Fibel und Fibeltracht. Studienausgabe. Reallexikon der 

Germanischen Altertumskunde. Berlin. 

Kaliff, A. 2001. Gothic Connections. Contacts between 

eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 

BC - 500 AD. OPIA 26. Uppsala. 

Kjellberg, A-S. 1982. Benmaterial Istaby 14:1, Mjällby sn, 

Blekinge. Uppsats i osteologi, Stockholms universitet. 

Stockholm. 

Klindt-Jensen, O. 1978a. Slusegårdgravpladsen I. Jysk Arkaeologisk 

Selskabs Skrifter XIV, 1. Viborg. 

Klindt-Jensen, O. 1978b. Slusegårdgravpladsen II. Jysk 

Arkaeologisk Selskabs Skrifter XIV 2. Viborg. 

Kossinna, G. 1921. Die deutsche Vorgeschichte. Ein herrvorragend 

nationale Wissenschaft. Mannus-Bibliothek 

Nr. 9, 3. Auflage. Leipzig. 

Kossinna, G. 1928. Ursprung und Verbreitung der Germanen 

in vor- und frügeschichtlicher Zeit. Mannus- 

Bibliothek Nr. 6. Leipzig. 

Kossinna, G. 1941. Die deutsche Vorgeschichte. Ein herrvorragend 

nationale Wissenschaft. Mannus-Bibliothek 

Nr. 9, 8. Auflage. Leipzig. 

Kunkel, O. 1925. Der Mäander in den vor- und frühgeschichtlichen 

Kulturen Europas. Marburg. 

Larsson, L. & Lenntorp, K-M. 2004. The Enigmatic 

House. Larsson,L. (red.) Continuity for Centuries. A 

ceremonial building and its context at Uppåkra, southern 

Sweden. Uppåkrastudier 10. Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 8o, No. 48. Lund. 

Lind, B. 1991. Gravformer og gravskikke. Andersen, S. H. 

(red) Slusegårdgravpladsen III. Gravformer og gravskikke. 

Bådgravene. Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 

3. Viborg. 

Lind, B. 2010a. Fibler. Rasmussen, B. M. (red). Slusegårdgravpladsen 

V. Fundoversigt og genstandstyper. 

Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. Aarhus: 

Aarhus Universitetsforlag. 

Lind, B. 2010b. Glas- og ravperler. Rasmussen, B. M. 

(red). Slusegårdgravpladsen V. Fundoversigt og genstandstyper. 

Jysk Arkaeologiske Selskabs Skrifter XIV, 5. 

Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. 

Liversage, D. 1980. Material and interpretation. The archaeology 

of Sjælland in the early roman iron age. Archaeological-Historical 

Series I Vol. XX. Odense. 

164

Lund Hansen, U. 1987. Römischer Import im Norden. Warenaustausch 

zwischen dem Römischen Reich und dem 

freien Germanien. Nordiske Fortidsminder, serie B, 

bind 10. København. 

Lund Hansen, U. 2000. Die Körpergräber.I: Skovgårde. 

Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern des 3. Jhs. 

n. Chr. auf Seeland. Red: Ethelberg, P. Det Kongelige 

Nordiske Oldskriftsselskab. Köpenhamn. 

Lundström, I. & Theliander, C. 2004. Såntorp. Ett gravfält 

från förromersk järnålder till tidig medeltid. GO- 

TARC, serie C. Arkeologiska skrifter No 49. Göteborg. 

Machajewski, H. 1998. Die Fibeln der Gruppe V, Serie 8, 

im östlichen Teil Mitteleuropas. Aufleger, M., Goßler, 

N. & Woidt, P. (red.) 100 Jahre Fibelformen nach Oscar 

Almgren. Internationale Arbeitstagung 25. – 28. Mai 1997, 

Kleinmachnow, Land Brandenburg. Berlin. 

Milton, H. 1994. Listers och Sölvesborgs historia. Den förhistoriska 

och den danska tiden. Trelleborg. 

Moltke, E. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. 

Köpenhamn. 

Nagy, B. 1975. Arkeologisk undersökning 1970 - 71. Fornlämning. 

Gravfält och boplatslämningar, nyupptäckta. 

Dunstorp, Lyngby sn, Skåne. Rapport RAÄ 1975 B54. 

Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Vapenfynd från 

äldre järnålder på Sveriges fastland. Acta Archaeologica 

Lundensia, Series Prima in 4o N 22o. Lund. 

Oldenburger, F. 2009. Pottery vessels from seven Late 

Roman Iron Age burial sites in the vicinity of Copenhagen 

– Preliminary observations on production, classification, 

function and chronology. Boye, L. & Lund 

Hansen, U. (red.) Wealth and Prestige. An Analysis of 

Rich Graves from Late Roman Iron Age on Eastern Zealand, 

Denmark. Kroppedal Studier i Astronomi, Nyare 

tid, Arkeologi. Vol. II, 2009. Esbjerg. 

Olldag, I. E. 1994. Glasperler i danske fund fra romersk 

jernalder. Aarbøger 1992. Köpenhamn. 

Orton, C., Tyers, P. & Vince, A. 1993. Pottery in Archaeology. 

Cambridge Manuals in Archaeology. Cambridge 

University Press. Cambridge. 

165 

Penack, J-J. 1993: Die eisernen eisenzeitlichen Erntgeräte 

im freien Germanien. BAR International Series 583. 

Oxford. 

Persson, Th., 1984 Fornlämningar och kulturlandskap. 

Blekingeboken 1984. 

Persson, Th. 1999 Om Vesan. Bilaga i Rapport 1999:33 

UV-syd. 

Price, N. S. 2002. The Viking Way. Religion and War in 

Late Iron Age Scandinavia. AUN 31. Stockholm. 

Rasch, M. 1991. Kan gravseden spegla social och politisk 

utveckling? En närstudie av ett stort arkeologiskt material 

från en liten ö. Fabech, C. & Ringtved, J. (red.) 

Samfundsorganisation og regional variation. Norden i 

romersk jernalder og folkevandringstid. Jysk Arkaeologisk 

Selskabs Skrifter XXVII, 1991. 

Rasch, M. 1994. Burial practices - grave furniture and burial 

methods during the Roman Iron Age. Stjernquist, 

B. (red.) Prehistoric graves as a source of information. 

KVHA. Konferenser 29. Uppsala. 

Rasch, M. (red.) 2001. Ölands järnåldersgravfält. Vol. IV. 

Kalmar. 

Rasmussen, B. M. (red) 2010. Slusegårdgravpladsen V. 

Fundoversigt og genstandstyper. Jysk Arkaeologiske Selskabs 

Skrifter XIV, 5. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. 

Rudebeck, E. & Ödman, C. 2000. Kristineberg. En gravplats 

under 4500 år. Malmöfynd 7. Malmö: Kultur 

Malmö. 

Räf, E. 2001. Krumknivar, kvinnor och kreatur – aspekter 

av kvinnligt genus under äldre järnålder på Öland. University 

of Lund, Institute of Archaeology, Report Series 

No. 79 - 80. Lund. 

Räf, E. & Stilborg, O. 1999. En enstaka skärva och ett helt 

hantverk! Hårdh, B. (red.) Fynden i centrum. Keramik, 

glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Acta 

Archaeologica Lundensia, series in 8o, No. 30. Lund. 

Scheltema, F.A. von, 1926. Mäander. Reallexikon der Vorgeschichte. 

Siebenter Band. Walter de Gruyter & Co. 

Berlin. 

Schulze, H. 1996. Kastlösa socken. I: Ölands järnåldersgravfält 

volym III. Red: Hagberg U.E., Sternquist B., 

Rasch, M. 

Skaarup, J. 1976. Stengade II. En langelandsk gravplads med 

grave fra romersk jernalder og vikingetid. Meddelelser fra 

Langelands Museum. Rudkøbing. 

Sellevold, BJ. 1996. The Skeletal Remains of the inhumation 

graves. I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, textilerne, 

skeletterne, de braendteknogler, taenderne. Red: 

Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. Viborg. 

Stenberger, M. 1933. Öland under äldre järnåldern. En 

bebyggelsehistorisk undersökning. KVHA, 19. Stockholm. 

Stenholm, L. 2009. Berättelsen om Blekinge: gränser i ett 

gränsland. Olofström. 

Stilborg, O. 2002a. Äldre romersk järnålder, Kr. f. – ca 

200 e. Kr. Carlie, A., Lindahl, A. & Olausson, D. (red.) 

Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. University 

of Lund. Institute of Archaeology, Report Series 

No 81. Malmö. 

Stilborg, O. 2002b. Sländtrissor. Carlie, A., Lindahl, A. & 

Olausson, D. (red.) Keramik i Sydsverige. En handbok för 

arkeologer. University of Lund. Institute of Archaeology, 

Report Series No 81. Malmö. 

Stilborg, O. 2009. En keramikteknologisk undersøgelse 

af kar og skår fra Brudager-gravpladsen. Henriksen, 

M.B. (red.) Brudager Mark – en romertidsgravplads nær 

Gudme på Sydøstfyn. Fynske Jernaldersgrave bd. 6, 1-2. 

Fynske Studier 22. Odense. 

Stjernquist, B. 1955. Simris. On cultural connections of Scania 

in the Roman Iron Age. Acta Archaeologica Lundensia, 

Series in 4o No 2. Lund. 

Stjernquist, B. 1998. Gårdlösa. An Iron Age community 

in its natural and social setting. II. The archaeological 

fieldwork, the features and the finds. Acta Regia Societatis 

Humaniorum Litterarum Lundensis, LXX. Lund. 

Stjernquist, B. 1998. Gårdlösa. An Iron Age community in 

its natural and social setting. III. Chronological, economic 

and social analysis. Acta Regia Societatis Humaniorum 

Litterarum Lundensis, LXXXI. Lund.

Stråhle, G. H. 1873. Grafkärl funna i svensk jord. Ett bidrag 

till keramikens historia. Stockholm. 

Ström, K. 1970. Rapport ang. undersökning av gravfält på 

Möllebacken, Nosaby sn, Skåne. Rapport Skånes hembygdsförbund, 

Kristianstad. 

Ström, K. 1972. Gravfältet på Möllebacken. Skånes hembygdsförbunds 

årsbok 1972. Kristianstad. 

Strömberg, B. 2005. Gravplats – Gravfält. Platser att skapa 

minnen vid – Platser att minnas vid. GOTARC Series 

B. Archaeological Theses No. 42. Göteborg. 

Strömberg, M. 1953. Flachgräberfelder aus der Bronze- 

und Eisenzeit in Valleberga, Schonen. MLUHM 1953. 

Lund. 

Strömberg, M. 1975. En grupp tidiga järnåldersgravar på 

Österlen. Ale nr 3 1975. Lund. 

Strömberg, M. 1981. Järn i Österlenska forntidsfynd. Gislövs 

smidesmuseums bokserie. 

Söderberg, B. 2005. Undersökningar i Åby. By och bosättningar 

i Bromöllabygden. Arkeologiska för- och slutundersökningar 

1997 och 1998. Skåne, Ivetofta socken, RAÄ 

136, 150 m.fl., Bromölla kommun. RAÄ UV Syd rapport 

2005:30. Lund. 

Tegnér, M. 2005. Järnåldersundersökningar i Skåne. Katalog 

över arkeologiska undersökningar 1960 – 2000. University 

of Lund, Institute of Archaeology, Report series 

Nr. 91. Lund. 

Trolle-Lassen, T. 1996. Menneske og dyreknogler i udvalgte 

brandgrave. I: Slusegårdsgravpladsen IV. Keramikken, 

textilerne, skeletterne, de braendteknogler, taenderne. 

Red: Rasmussen, B M, Andersen, SH & Kjaerum, P. 

Viborg. 

Van Straten, F.T. 1988.‘The god’s portion in Greek sacrificial 

representations: is the tail doing nicely?’, in Early 

Greek cult practice. Proceedings of the fifth international 

symposium at the Swedish Institute at Athens, 

26-29 June, 1986 (ActaAth-4°, 38), eds.R. Hägg, N. 

Marinatos and G.C. Nordquist. Stockholm. 

Wallin, C., 1945 Rannsakningarna om antiqviteterna 

rörande Blekinge åren 1667-1668. Blekingeboken 1945. 

Welinder, S. 1999. Neoliticum – Bronsålder, 3900 – 500 f. 

Kr. Myrdal, J. (red.) Jordbrukets första femtusen år. Det 

svenska jordbrukets historia. Band 1. Borås. 

Wittver-Backofen U., Buckberry J., Czarnetzki A., Doppler 

S., Grupe G., Hotz G., Kemkes A., Spencer Larsen 

C., Prince D., Wahl J., Fabig A., Weise S. 2008. Basics 

in Paleodemography: A Comparison of Age Indicators 

Applied to the Early Medieval Skeletal Sample of 

Lauchheim. American Journal of Physical Anthropology, 

137: 384-396. 

Zieling, N. 1989. Studien zu germanischen Schilden der 

Spätlatène und der römischen Kaiserzeit im freien Germanien. 

BAR International Series 505 (I-III). Oxford. 

Ørsnes, M. 1966. Form og stil i Sydskandinaviens yngre 

germanske jernalder. Nationalmuseets Skrifter, Arkæologiske 

Række XI. København. 

166

Thomas Persson, f. 1946 ledde tillsammans 

med Karl-Axel Björkquist 

undersökningen av Istabygravfältet. 

Thomas huvudinriktning är bebyggelsearkeologi 

och han har varit 

verksam vid Blekinge museum under 

många år. Idag är han 1:e antikvarie 

och bl.a. projektansvarig för E22undersökningarna 

på Lister. 

Tony Björk, f. 1963, är inriktad på 

yngre bronsålder och äldre järnålder, 

med speciellt fokus på gravar i Sydsverige. 

Tony har länge varit verksam 

vid Regionmuseet Kristianstad. Efter 

bolagisering av den arkeologiska 

verksamheten arbetar han idag med 

arkeologiska undersökningar vid 

Sydsvensk Arkeologi AB. 

Författarna 

Helene Wilhelmson, f. 1979, är osteolog 

med inriktning på humanosteologi. 

Helene har lång erfarenhet av 

arkeologiska undersökningar vid 

bl.a. Regionmuseet Kristianstad och 

Riksantikvarieämbetet. Idag är hon 

doktorand i Historisk osteologi vid 

Institutionen för arkeologi och antikens 

historia, Lunds universitet, där 

hon skriver en avhandling om järnåldersgravar 

på Öland.


Gravförteckning 

1

Gravförteckning 

Bilaga till Istabygravfältet (ISBN 978-91-979807-1-5) 

Text: Tony Björk, Thomas Persson & Helene Wilhelmson 

Grafisk form: Catherine Svensson 

© Blekinge Museum 2011

Översiktsplan 

Stensättningar & brandlager 

Gravar & gravrelaterade anläggningar 

Övriga osteologiskt 

analyserade anläggningar 

4 

7 

11 

34 

Innehåll

Översiktsplan 

4

Förkortningar 

SN – senneolitikum 

ÄB – äldre bronsålder 

YB – yngre bronsålder 

BÅ – bronsålder 

ÄJ – äldre järnålder 

YJ – yngre järnålder 

JÅ – järnålder 

ÄFR – äldre förromersk järnålder 

YFR – yngre förromersk järnålder 

FR – förromersk järnålder 

ÄR – äldre romersk järnålder 

YR – yngre romersk järnålder 

RJ – romersk järnålder 

FV – folkvandringstid (äldre germansk järnålder) 

VEN – vendeltid (yngre germansk järnålder) 

VIK – vikingatid 

Orientering 

Först nämnda väderstreck vid uppgift om orientering 

av skelettgrav anger huvudets position i de fall det 

gått att fastställa. Annars har N respektive Ö använts 

som utgångsläge. 

Skala 

Alla planer och sektionsritningar, utom stensättningarna, 

är publicerade i skala 1:80, men finns även i skala 

1:20 (i vissa fall 1:10) på CD:n. 

6

I (A 1035) 

Stensättning 

Stensättning, rest av, ca 7 x 13 m. 

Ursprungligen ca 13 m i diameter. 

Merparten av anläggningen undersökt, undantaget 

mindre partier av nordliga och nordostliga delarna. 

Vid framrensning av stenpackningen påträffades en 

mindre mängd keramikskärvor, flintavslag, enstaka 

brända ben, träkol och två bitar järnslagg. Dessa fynd 

var utspridda i den bevarade södra delen av stenpackningen. 

I keramikmaterialet finns delar från minst två 

olika kärl, varav merparten av ett tunt svartbränt gods 

(0,6 – 0,7 cm tjocklek), men det förekommer även bitar 

av ett grövre gods (upp mot ca 1,3 cm). I stensättningens 

sydostligaste del fanns en koncentration av hartstätningsbitar, 

vilket indikerar en förstörd gravgömma. 

Dessa hartstätningsbitar kunde inte återfinnas vid materialgenomgången. 

I stenpackningen fanns också 

enstaka brända ben. 

Fynd från stensättningens södra del: 

55 keramikbitar 

5 flintavslag 

2 bitar järnslagg 

13 brända ben 

träkol, > 1 g 

hartstätningsbitar (ej återfunna) 

Anläggningen är benämnd A 1035 i dokumentationsmaterialet. 

Osteologi 

Bränt ben 2g. Obränt ben 0g. 

Djur: bränt 1g. 

Männ/djur: 1g, rörben. 

Stensättning IX? 

Stensättningar & 

brandlager 

Stensättning I 

7

II (A 1036) Stensättning 

Rund, med kantkedja, ca 8 m i diameter. 

Norra halvan av anläggningen undersökt. Vid framrensning 

av stenpackningen påträffades en mängd 

keramikskärvor, flintavslag, enstaka brända ben, träkol 

och ett fragment av ett bryne eller en slipsten. Dessa 

fynd var utspridda i stora delar av stenpackningen. De 

brända benen påträffades fr.a. i den norra delen av det 

undersökta partiet (se osteologi nedan). I keramikmaterialet 

finns delar från åtminstone fem olika kärl, varav 

minst två haft hankar och minst ett varit polerat. Det 

sistnämnda samt ytterligare ett svartbränt kärl - som 

har rak, konisk skuldra och skarpt markerad övergång 

till en kort hals och en tvärt avstruken mynning – bör 

dateras till romersk järnålder. Tre fyndkoncentrationer 

kan tolkas som särskilda gravgömmor. Här benämns 

de A 1036 a-c. 

A 1036a. I den centrala delen av anläggningen framkom 

en keramikkoncentration, bestående av ca 150 

bitar från två olika kärl. I denna keramikkoncentration 

framkom även ett tunt bronsbleck (l = 2,7, bredd = 0,3 

cm) och en bit bärnsten. 

Båda lerkärlen är treledade. Kärl 1 har en förtjockad 

mynningsrand och har haft en mynningsdiameter på 

ca 9,5 cm. Godstjockleken är 0,3 – 0,7 cm och godset 

har en rödbrun och glättad (ej polerad) yta. Kärl 2 har 

8 

Stensättning II 

också en förtjockad mynningsrand och har haft en 

mynningsdiameter på ca 12,0 cm. Godstjockleken är 

0,6 – 0,9 cm och godset har en svartbränd och glättad 

(ej polerad) yta. Båda kärlen har hankar. Kärl 1 har en 

enkel bandhank, medan kärl 2 har en x- eller h-formad 

hank. 

A 1036b. I stensättningens nordvästra del påträffades 

en rund plattfibula av brons, ornerad med koncentriska 

cirklar, 2,3 cm i diameter, med rester av järnnål 

på baksidan. Fibulan dateras till tidig vendeltid (ca 

550 – 650 e. Kr.). Intill fibulan låg en bronsring (2,0 cm 

i diameter, 0,2 cm tjock). 

A 1036c. I stensättningens östra del påträffades en 

kniv och en syl, inom ett avstånd av endast knappt 1,5 

m från varandra. 

Från stenrensning av övriga delar av anläggningen 

påträffades en bärnstensbit (0,7 – 0,9 cm i diameter), ca 

415 keramikbitar, från minst fem olika kärl, och brända 

ben (142 g). 

Osteologi 

De brända benen från stensättningens norra del har 

genomgått osteologisk analys. Resultatet redovisas här. 

A 1036, benlager 

Brända ben 142 g. Obrända ben: 10 g. 

Människa: bränt ben, 3 g. 

Människa/djur: bränt ben, 96 g. 

Djur: bränt, 43 g, och 10 g obränt. 

De obrända djurbenen (rörben) samt en bränd hästtand 

(21 g) är det enda som inte benämnts ”benlager” 

på fyndpåsen och kommer troligen från själva stenpackningen. 

Fragmenten var mycket små med undantag 

för ett par av djurbenen. Djurbenen kunde bestämmas 

noggrannare som emalj från idisslare, skalltak och 

mellanhandsben från nöt samt ett falangfragment 

av obestämbar djurart. Djurbenen kommer därmed 

endast från köttfattiga regioner. 

Antal individer: 1 

Ålder: 8-9 år. Det enda skallfragmentet (frontale) och 

är mycket tunt och litet och från ett barn. Ett fragment 

av en framtands krona motsvarar en ålder på 7-9 år och 

ett rotfragment från en hörntand motsvarar ungefär 

8-15 års ålder. Då inga element är dubblerade och alla 

stämmer in på samma ålderskategori vägs åldern för 

tandfragmenten samman till cirka 8-9 års ålder. 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Endast ben från 

skallen men i flera olika former – tandrötter, emalj och 

skallben. Gradering 3. 

Osteologisk tolkning: Möjligen bålplats, flera olika 

delar av skallen men bara en del av kroppen (troligen 

pga ålder). 

Bronssölja 

A 1038 

Sköldhandtag 

0 1 2 3 m 

Stensättning III 

III (A 1037) Stensättning 

Rund, med kantkedja. Rest av, ca 2 x 7 m. Ursprungligen 

18 – 19 m i diameter. Endast en liten del av stensättningens 

sydvästra del var bevarad. 

Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 1013, 

som uppfattades som centralgrav vid undersökningen. 

Vid framrensning av den bevarade västra delen 

av stenpackningen påträffades en mindre mängd 

keramikskärvor, några flintavslag, en sölja av brons, 

en fragmentarisk spik, ett fragmentariskt järnbeslag 

med kvarsittande nithuvud, 1 odefinierad järnkula och 

en bit harts. I keramikmaterialet finns bitar från både

svartbränt och brunare gods, med avsevärda skillnader 

i godstjocklek (0,5 – 1,2 cm). 

Fynd från stensättningens västra del : 

1 rektangulär sölja av brons, med streckdekor, 1,6 x 

1,6 x 0,3 cm 

1 fragm. järnbeslag (möjligen del av sköldhandtag) 

1 fragm. bockad järnbit (möjligen del av sköldbuckla) 

1 fragm. järnkniv med tånge utgående från bladmitten, 

l = 5,2, b = 1,1, tj = 0,4 cm 

1 järnsyl 

1 järnkula (smält föremål?) 

1 fragm. spik 

33 bitar keramik 

5 flintavslag 

1 bit harts 

Anläggningen är benämnd A 1037 i dokumentationsmaterialet. 

IV (A ?) Stensättning 

Stensättning, rund, med kantkedja. Rest av, ca 2 x 10 

m stor. Ursprungligen ca 13 m i diameter. Endast en 

liten del av stensättningens södra del fanns kvar vid 

undersökningen. 

Vid undersökningen påträffades en mörkt blå glaspärla, 

med inläggning av två distinkta vita slingor, och 

en järnfibula av Almgrens typ 120 (datering: B2). Dessa 

Stensättning IV Stensättning V 

föremål kan härröra antingen från denna stensättning 

eller stensättning III, eftersom de påträffades där dessa 

anläggningar överlappat varandra. 

V (A 650) Stensättning 

Rund, med kantkedja. Relativt välbevarad, ca 13 m i diam. 

Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 651, som 

uppfattades som centralgrav vid undersökningen. 

Fynd från rensning av stenpackningen, ö om grav A 651 : 

1 fragm. kniv av järn (bladdel), l = 5,7, b = 1,7, tj = 0,2 cm 

1 böjd fragmentarisk spik (möjligen tånge till s-formad 

kniv (?) 3,7 x 0,3 cm 

1 beslag av järn, l = 5,8, b = 2,2, tj = 0,1 cm, med nitskalle 

1,1 cm i diameter 

1 järnten (möjligen del av syl eller spik), 2,6 x 0,3 – 4 cm 

1 spik av järn 5,0 x 0,5 cm 

9

1 järnfragment, tånge?, 4,1 x 0,4 cm 

De två sistnämnda järnföremålen kunde inte återfinnas 

vid materialgenomgången. 

I övriga delar av anläggningen påträffades ett större 

antal keramikbitar, med mynningsbitar från ett tiotal 

kärl, 30 st brända ben, lerklining, slagg, flinta, harts 

och träkol. 

Osteologi 

Bränt ben 5 g. Obränt ben 0 g. 

Djur: bränt 2 g, bl a tand från idisslare. 

Djur?: bränt, 3 g, bl a rörben. 

VI (A 553) Stensättning 

Rest av, ca 5,7 x 6,8 m stor. Ursprungligen minst 7 m 

i diameter. Under stenpackningen fanns ett sotigt 

brandlager som innehöll träkol ( 14 C-datering till YFR- 

B1, 95 BC – 50 AD, LuS 6989). Centralt placerat fanns 

gravnedgrävningen A 642, som uppfattades som cen- 

10 

Stensättning VIII 

Stensättning VI 

0 1 2 3 m 

tralgrav vid undersökningen. Denna grav dateras till 

B1, möjligen tidig B2, baserat på keramiken. 

I den västra delen av stensättningen fanns en större 

sten som hade en, möjligen två, skålgropar. Den första 

skålgropen är 6,8 cm i diameter och 0,9 cm djup. Den 

andra är vag, 5,4 cm i diameter och 0,2 cm djup. 

I den sydvästra delen av stensättningen påträffades en 

helt rund och en nästan rund sten, som utgör minst 

ett, sannolikt två gravklot. Intill gravklotet/en påträffades 

en bronsspik som är ornerad med ett guld- eller 

emaljinlagt kors på skallen (se nedan). 

Fynd från rensning av stenpackningen. 

1 bronsspik med guld- eller emaljinlagt kors (YFR) 

13 hartstätningsbitar 

Träkol 

Osteologi 


Djur: bränt 1 g, tand idisslare. 

Djur?: 2 g, rörben. 

Stensättning VII 

VII Stensättning 

Rest av, ca 5,8 x 9,5 m. Ursprungligen minst 10 m i diameter. 

Centralt placerat fanns gravnedgrävningen A 15, som 

uppfattades som centralgrav vid undersökningen. 

Under stensättningens centrala, norra och västra del 

fanns ett sotigt lager som innehöll enstaka brända 

ben. Benen benämns ”benlager” och är förtecknade i 

fyndlista, men ej återfunna. 

VIII Stensättning? 

Rund? Rest av kantkedja? Ca 2 x 5 m. Ursprunglig storlek 

okänd. Belägen direkt norr om stensättning VI. I 

den södra delen fanns en nedgrävning som tolkats 

som en grav vid bearbetningen (A 550). 

IX Stensättning? (se plan stens. I) 

Stenpackning 4 x 2,5 m. Ursprunglig storlek ca 4 m? 

Belägen väster om stensättning I. Enligt planritning 

gjordes ett fynd av ett järnföremål i detta läge, som 

sannolikt finns bland de fynd som gjordes vid matjordsavbaning.

15 

Gravskick: Skelettgrav 

Gravtyp: Stenfylld nedgrävning 

Gravdetaljer: Nedgrävningens norra ände anslöt till 

en stor jordfast sten. I gravens nedre del fanns färgning 

efter en stockkista. Gravgåvorna fanns i gravens 

nordligaste del. Den döda låg att döma av skelettfärgningen 

i ryggläge. 

Storlek 2,38 x 0,81 x 0,45 m. 

Orient. Nedgrävning N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: mellanstort kärl, meanderornerat (F 3), 

1 hartstätningsring (F 6), som innehöll : 

1 skära av järn m skaftnit, l = 19,8 varav skaft med trärester 

7,0, b = 2,8, tj = 0,4 cm, P 18 (F 1) 

1 s-formad järnkniv, l = 9,4, b = 2,0, tj = 0,4 cm (F 2) 

1 kniv av järn, med lätt böjd rygg, l = 15,0, b = 2,5, tj = 

0,35 cm (F3) 

1 syl av järn, med rester av träskaft, l = 6,7, b = 0,3 – 4 

cm (F 4) 

1 syl av järn, med rombiskt tvärsnitt, l = 12,0, varav träskaft 

4,5, b = 0,6, träskaftets bredd 1,3 cm (F 5) 

Från fyllningen: 15 keramikbitar, varav 1 från silkärl och 

1 svartbränd bit med glättad yta. 

14C – 

Övrigt Centralgrav i Stensättning VII. Skäran, den sformade 

kniven och en syl låg i svepasken. 

Datering YFR-B1 

Osteologi 


Männ/djur: 1 g, rörben. 

Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 14, Björkquist & 

Persson 1979 s. 5 

15 

Gravar & gravrelaterade 

anläggningar 

11

16 

Gravskick Skelettgrav 

Gravtyp Nedgrävning täckt av stenhällar 

Gravdetaljer Träfärgning från kista i bottenskiktet. 

Gravgåvor och underkäke/tänder återfanns i gravens 

norra del. 

Storlek 0,98 x 0,46 x 0,27 m. 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: skål (F 1) 

1 flintavslag, kristianstadsflinta och 

5 kvadratiska/kantiga småstenar (F 2) 

Ben, tänder. 

Från fyllningen : 

8 keramikbitar, 5 bitar bränd lera och 1 bränt flintavslag 

14C – 

Övrigt De fem småstenarna och flintavslaget låg jämte 

lerkärlet. Lerkärlet stod på en avsats som var ett par 

cm högre än gravbottnen. 

Datering B1-B2 

Osteologi 

Människa, obränt ben. Ej vikt pga preparat. 


Ålder: 2 år. Tandframbrott. 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation: Mandibula: i1, i2 dxt, ev m1 

dxt. i1, i2 , c , m1, m2 sin 

20 


Gravtyp Stenfylld nedgr. med stenram i flera skikt 

Gravdetaljer Gravgåvorna återfanns dels i norr, vid 

huvudänden, dels i mitten av graven. 

12 

F2 

16 

F1 

Storlek 2,40 x 1,19 x 0,60 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: mellanstort kärl, meanderornerat (F 6) 

1 lansspets av järn, med genomgående sprint i holken, 

I 3 eller 6, l = 11,7, b = 3,1, tj = 1,1 cm (F 1) 

1 konisk sködlbuckla av järn med två nitar, I:1, Z:I1 (F 8) 

1 sköldhandtag av järn, 5 fragment, I:1 (F 3 - 5) 

1 sköldbeslag av järn (?), rektangulär genomskärning, 

l = 4,2, b = 0,9, tj = 0,3 cm (F 7) 

1 kniv av järn, med böjd rygg, l = 13,4, varav tånge med 

trärester 4,2, b = 2,2, tj = 0,5 cm (F 2) 

Från fyllning: 1 spik av järn med rektangulärt huvud, 

l = 2,6, b = 0,5, tj = 0,4 cm (F 9) 

14C – 

Övrigt – 

Datering B1 

20 

Osteologi 

Människa, obränt ben: 20 V: 100 g, 20 Ö: 49 g 

Djur: bränt 1g (rörben). 


Ålder: 20 V: 32-38 år, 20 Ö: 18-24 är 

Kön: 20 Ö: man, 20 V: ej bedömt 

Patologi: – 

Elementrepresentation: 

20 V: M2 max sin, emaljfragm, skalltak, frontale, parietale 

dxt & sin, occipitale, temporale, dxt & sin, rörben 

20 Ö: occipitale, temporale, parietale, skalltak, M2 max 

sin, M2 max dxt, M3 max dxt & sin, M1 mand dxt & sin, 

P2 max sin, P2 mand sin & dxt, I2 max, I1 max, emalj C 

M P mm 

Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 22, Björkquist & 

Persson 1979 s. 6, Nicklasson 1997 s. 244 

22 

21 

21 

Gravskick Skelettgrav (?) 

Gravtyp Nedgrävning 

Gravdetaljer - 

Storlek 1,05 x 0,38 x 0,08 m 

Orient. NV - SO 

Fynd (nr) 

En hartsbit 

Keramik, rabbad, 63 g 

Lerklining, 13 g 

14C – 

Övrigt Nedgrävd genom L1 och delvis i A 22. Sannolikt 

barngrav med sekundärdeponerat boplatsmaterial. I 

fält angiven som ”skelettgrav (?)”. Ett tandfragment 

påträffades centralt i graven. 

Datering B? 

Osteologi 

Ett tandfragment enl. förteckning – ej återfunnet

26 


26 

Gravtyp Nedgrävning med inre stenram 

Gravdetaljer Färgning av skelett med huvudet åt NO. 

Storlek Nedgrävning ca 2,90 x 1,00 x 0,37 m, inre stenram 

ca 1,90 x 0,90 m 

Orient. ONO – VSV 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skuren av A 23 (härd) och A 39 (stolphål) 

Datering B? 

Osteologi 

Obrända ben: 18 g. Brända ben: 95 g. 

Människa: obränt 17 g. 

Männ/djur: obränt 1 g, bränt 1 g 

Djur?: bränt 26 g 

Djur: bränt 68 g, varav 2 g nöt (sesamben, phalanx) 


Ålder: 12-18 år 

Kön: – 

Patologi: – 

Elementrepresentation: Tänder: I1 max dxt, I, P2 max 

dxt, M1/M2 mand, M2 mand, I1/2 mand, M, P1 max 

dxt, I2 max sin, P/M, M, M, P, M2 max sin, P, P/M, emalj 

42 

Gravskick Brandgrav 

Gravtyp Brandgrop 

Gravdetaljer Brandgrop med spår av trästolpe 

42 

Storlek Diam = 0,28, dj = 0,28 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Träkol 

14C 1980 +/- 50 B.P. (LuS 6574) 

Övrigt - 

Datering YFR – B1 

Osteologi 


Människa: 111 g 

Människa med mindre reservation: 1 g 

Djur med mindre reservation: 1 g. 

Människa/djur: 90 g. 


Ålder: Vuxen. De flesta fragmenten kommer uppenbart 

från en vuxen individ bl a ett fullt utvecklat 

fragment från en del av bäckenet som växer samman 

först vid 20-23 års ålder (Scheuer & Black 2000:372). 

Individen är alltså äldre än 20 år. Ett skalltaksfragment 

med sammanvuxen men fortfarande synlig söm kommer 

också från en vuxen (adult). Det enda fragmentet 

som skulle kunna vara från en yngre individ är ett 

fragment från underkäken med ett utrymme för ett 

tandanlag i käken. Detta skulle dock kunna vara ett 

fragment från en vuxen käke där en visdomstand som 

inte brutit fram legat. Det går därför inte att avgöra 

om fragmentet kommer från en vuxen eller ett barn. 

De identifierade fragmenten tolkas därför som från en 

enda vuxen individ. 

Kön: - 

Patologi: En kotkropp visar spår av benpålagring 

(osteofyter) vilket vanligen associeras med högre ålder 

eller möjligen kraftigt slitage. 

Elementrepresentation (människa): Fragmenten är 

fördelade över hela kroppen med såväl små ben som 

större och kompakt som porösa delar av ben för både 

höger och vänster sida av kroppen. Gradering 5. 

55 

53–55 

53 

Osteologisk tolkning: Osteologiskt tolkas anläggningen 

som en bålgrop där kroppen troligen samlats efter 

kremeringen eftersom en förhållandevis stor del av 

kroppen finns representerad. 

53 

Anl.typ Grop 

Storlek 1,60 x 1,50 x 0,28 m 

Fyllning Mörkbrun sand med partiellt kraftig sotinblandning 

Fynd 1 remlöpare av järn (svärdslidebeslag enl. Nicklasson), 

l = 3,3 b = 0,6, tj = 0,3 cm 

Datering Järnålder 

54 

Anl.typ Fundament till rest sten 

Storlek 1,20 x 1,13 x 0,62 m 

Fyllning Sotblandad sand, stenfylld 

Fynd 1 bronsbleck med djurhuvudformad ände, 

fragm., l = 2,1, b = 1,1, tj = 0,5 cm 

1 hartsbit 

Datering FV eller VEN 

53 

53 

54 

55 

54 

13

Osteologi 

Brända ben g. 

Människa: bränt 1 g 

Människa/djur: 

Djur?: 76 g 

Djur: Rörben mm 28 g. Käke , tand idisslare, tandrot, 

metapod 8 g. Får: strålben 3 g. Nöt: tand, falanger 5 g. 

Nöt : underkäke, tand , armbågsben 6 g. 

Ålder: Adult? 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): skalltak. 

Gradering: 1 

Osteologisk tolkning: Omgrävd bålgrop? 

55 

Gravskick Brandgrav? 

Gravtyp Brandlager och brandgrop 

Gravdetaljer Sotfärgad sand 

Storlek 0,70 x 0,60 x 0,45 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

1 järnfragment, l = 2,5 cm 

2 keramikfragment 

1 flathuggen pilspets av flinta 

16 fragment bränd flinta 

Brända ben, 320,2 g (A 53 – 55) + 82,7 g (A 55) 

Träkol 

1 hasselnötsskal 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skär A 53 (grop) 

Datering FV eller VEN? Samtida med A 54? 

Osteologi 

Brända ben 375 g 


Människa?: 1 g 

Människa/djur: 11 g 

Djur?: 71 g 

14 

Djur: Rörben mm 84 g. Skalltak 60 g. Div, kranie, axial, 

ledände, revben, metapod/falang, falang II-III, tand 

idisslare 48 g. Får/get: metapod, falang, strålben 5 g 

metapodsubadult 1 g. Nöt: falanger I-III, metapoder, 

tand, sesamben, fotledsben, skulderblad, svanskota 

90 g. Svin: skenben 1 g. Säl: Falang II 1 g. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Skalltak, rörben. 

Gradering: 2 

Osteologisk tolkning: Offergrop/bålgrop. 

56 


Gravtyp Stenfylld nedgrävning 

Gravdetaljer Gravgåvorna belägna vid huvudänden i 

norr. Den döda låg i ryggläge 

Storlek 2,00 x 0,57 x 0,28 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: kopp (F 4) 

1 lerkärl: bägare (F 5) 

1 s-formad järnkniv (F 1) 

1 järnkniv med rak rygg och tånge utgående från bladmitt, 

rester av träskaft, l = 9,8, b = 1,6, tj = 0,3 cm (F 3) 

1 järnsyl/nål, l = 10,5, tj = 0,3 cm (F 2) 

Ben 423,7 g 

Från fyllning: 

1 järnten, 1,8 x 0,2 

Brända ben 0,1 dl 

14C - 

Övrigt – 

Datering (B1) B2 

Osteologi 

Obrända ben: 301 g. Brända ben 8 g. 

Människa: obränt 301 g 

Djur: bränt bl a nöt-svanskota 8 g 


Ålder: 36-48 år enligt tandslitage 

Kön: Kvinna (incisura ishchadica major) 

Patologi: Karies interproximalt och CEJ, maxilla M1 & 

M2 max dxt. Entesopati i tuberculum conideum (clavicula 

dxt). 

Elementrepresentation (människa): Mandibula, dxt 

med alveoler för M3-C. Mandibula: M3 dxt & sin, M2 

dxt & sin, M1 dxt & sin, P2 dxt & sin, P1 dxt & sin. C mand 

sin. I2 mand dxt & sin. Maxilla: M1 sin & dxt, M3 dxt, 

M2 dxt, C max dxt, I1 max dxt. P1 max sin & dxt, I1 max 

sin, P2 max sin & dxt, Fragment: Emalj/rötter. Femur 

dxt & sin, rörben, spongiosa, scapula dxt, clavicula dxt, 

costae, Mt IV dxt & sin, Mt V dxt & sin, calcaneus dxt, 

talus sin, tibia sin & dxt, coxae, zygomaticum, frontale, 

temproale, parietale, kranie 

69 


Gravtyp Stenfylld brandgrop 


Storlek 0,46 x 0,44 x 0,45 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

Brända ben 0,15 dl, enl. förteckning 

14C - 

Övrigt - 

Datering ? 

Osteologi 

Brända ben 12 g. 

Människa: 2 g. 

56

73 

69 70 A 


140 a–b 

72 

Djur?: rörben 9 g. 

Djur: tandrot 1 g. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Underkäke. Gradering: 

1 

Osteologisk tolkning: Urplockad/dåligt bevarad bålgrop. 

70 A + B 

Gravskick Brandgravar? 

Gravtyp Brandgropar? 


Storlek A = 0,40 x 0,22, B = 0,20 x 0,06 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

Brända ben, 2 st (enl. fyndförteckning) 

Träkol 

14C - 

Övrigt Tolkad som grav på fältplanen 

Datering - 

Osteologi 


Djur?: bränt ben, 1 g, rörben. 

72 


Gravtyp Brandgrop? 

70 B 

112 

Storlek ca 0,15 m i diameter 

Orient. - 

Fynd (nr) - 

14 C - 


Datering - 

Osteologi - 

73 




Storlek ca 0,15 m i diameter 

Orient. - 

Fynd (nr) - 

14 C - 


Datering - 

Osteologi - 

112 


Gravtyp Stenskodd brandgrop 

Gravdetaljer Fyllning av lätt sotblandad, grå sand. I 

mitten ett starkt sotfärgat parti, ca 0,5 m, med brända 

ben. Utmed gropens kanter ställvis packning av 0,1 – 

0,35 m stora stenar 

Storlek 0,70 x 0,55 x 0,51 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

Brända ben 0,35 dl (enl. fyndförteckning) 

Träkol 

14C - 

Övrigt - 

Datering - 

140 a 

140 b 

Osteologi 


Djur: bränt ben 29 g. Endast svin, underkäke+tänder, 

nästan komplett. 

Djur?: bränt 19 g, rörben mm. 

140 A 


Gravtyp Nedgrävning med inre stenram, stenfylld 

Gravdetaljer Sammanhängande inre stenram. Färgning 

av stockkista. 

Storlek 2,00 x 0,65 x 0,35 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

Lerkärl: bägare (F 1) - Fyllningarna i gravarna 140 A och 

B innehöll delar av ett kärl med mycket tydligt förtjockad 

och facetterad mynningskant. Sannolikt hör 

bitarna till ett förstört gravkärl från A 140A. 

14C - 

Övrigt Stratigrafisk relation till : överlagrar och skär A 

224, skuren av A 140B 


15

Osteologi 

Bränt 1 g 

Djur?: bränt 1 g, rörben. (A140a+b) 

140 B 


Gravtyp Stenfylld nedgrävning med inre stenram 

Gravdetaljer Färgning efter stockkista. Gravgåvorna 

påträffades dels i norr, vid huvudänden, dels i bröst 

och midjehöjd. Den s-formade kniven och en syl låg 

i svepasken. 

Storlek 1,90 x 0,62 x 0,50 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: vas, typ 29 (F 1) 

1 kniv av järn med bevarat träskaft, rak rygg, l = 9,5, b 

= 1,8, tj = 0,3, tången 3,6 cm (F 2) 

1 hartstätningsring (F 3) 

1 s-formad kniv, l = 9,0, b = 1,5 cm (F 3a) 

1 järnsyl med rester av träskaft, l = 10,0 cm (F 3b) 

1 kniv av järn med bevarat träskaft, rak rygg, spetsen 

saknas, l = 9,7, b = 1,2, tj = 0,4, tången 5,5 cm (F 4) 

1 järnten/syl?, 3 fragm., l = ca 8,0 cm (F 5) 

1 järnten/syl? l = 9,2 cm (F 6) 

14C - 

Övrigt Stratigrafisk relation till: överlagrar och skär A 

140A samt A 224. 


Osteologi 

Obränt ben: 1g. 

Människa: obränt 1g 

Antal individer:1 

Ålder: subadult (

3 bronsfibulor, en med silverpåläggning, A V:121 (F 13) 

1 hår/dräktnål av silver B IVa variant, närmast 62 (F 2) 

1 halsband bestående av 20 guldfoliepärlor (F 1, 5, 8, 12) 

1 nyckel av järn med ring i änden, l = 12,1, b = 0,8, tj = 

0,6 cm (F 3-4) 

1 hylsa av bronsbleck, med rester av träskaft till sländtrissa 

(F 11) 

1 liten bronsnit, möjligen från kam (F 7) 

1 kniv av järn med svagt konvex rygg, l = 13,4, b = 2,0 

cm, tånge med rester av träskaft 3,2 cm lång (F 6) 

1 sländtrissa av bärnsten, 3,5 cm i diameter (F 9) 

1 järnten med trärester (2 delar) l = 3,5, tj = 0,3 cm (F 10) 

2 fragment av ylletyg (F 14) 

Ben, tänder 6,4 g 

14C - 

Övrigt Gravfyllningen uppfattades som omrörd vid 

undersökningen – plundrad? Silvernålen påträffades 

exempelvis högt upp i fyllningen. 

Enligt gravplanen var F 9 en bärnstenpärla, som var 3,5 

cm i diameter. Denna har dock inte återfunnits. I konserveringsmissivet 

står det ”klump av ovisst material 

(lera?)”. Med tanke på storleken och övriga fynd (se 

ovan), är det troligt att det rört sig om en sländtrissa 

i bärnsten. Enligt gravplanen var F 10 en järnnål. Inte 

heller detta fynd återfanns. 

Datering B2 

Osteologi 

Obränt ben: 21 g. Bränt ben 2 g. 

Människa: obränt 21 g. 

Djur : bränt 2 g 



Kön: - 

Patologi: Tandsten, en markant linje över caninen 

(mjölktand) buccalt. 

Elementrepresentation (människa): Tänder: P (preparat), 

Mandibula: m2 sin & dxt, M1 sin & dxt, M2 dxt, P1 

sin & dxt, P2 dxt & sin,I2 dxt & sin, m , I1, emalj Maxilla: 

M1 sin, C sin, c sin, I1 dxt. 

Litteratur Björkquist & Persson 1977 s. 22ff, Björkquist 

& Persson 1979 s. 6ff 

251 

251 



Gravdetaljer Fyllning av melerad ljusbrun sand 

Storlek 0,71 x 0,39 x 0,35 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi 

Bränt ben 1 g 

Djur?: bränt ben 1 g, rörben. 

252 

252 


Gravtyp Stenfylld nedgrävning med täckhällar och 

inre stenram 

Gravdetaljer Fyllning av brun och brungul, humusfärgad 

sand 

Storlek 1,05 x 0,40 x 0,34 m 

Orient. NNO - SSV 

Fynd (nr) En sten med en skålgrop i kanten av fyllningen. 

Skålgropen är 5,4 i diameter och 0,6 cm djup (F 1) 

301 

300 

14C - 

Övrigt Stratigrafisk relation till : överlagrar och skär 

A 284. 

Datering B? 

Osteologi - 

300 




Storlek 0,85 x 0,58 x 0,21 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skär A 301 (grav) 

Datering B? 

Osteologi - 

301 (se plan & sektion 300) 

Gravskick Skelettgrav (?) 



Storlek 0,64 x 0,40 x 0,18 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skuren av A 300 (grav) 

Datering B? 

Osteologi Bränt ben 1g. Obränt ben 0 g. 

Djur?: bränt 1 g, rörben. 

300 

301 

17

325 

Gravskick Skelettgrav? 

Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar i fyllningen 


Storlek 0,62 x 0,45 x 0,50 m 

Orient. Ö – V 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skuren av A 326 (stolphål) 

Datering B? 

Osteologi Bränt ben 1 g. Obränt ben 0 g. 

Djur: bränt 1 g, ledände, rörben. 

18 

325 

326 

331 

331 




Storlek 0,67 x 0,48 x 0,40 m 

Orient. N – S 

Fynd (nr) 1 fragm. lerkärl med s-formad profil (F1) 

14C - 

Övrigt Lerkärlet är en skål, med datering till yngre 

bronsålder-äldre förromersk jäå 

Datering B? 


Djur: bränt 1 g, svin tand. 

Männ/djur: bränt 1 g, rörben. 

333 

Gravskick Grav? 

Gravtyp ? 


Storlek 0,30 m i diameter, djup ? 

Orient. - 

Fynd (nr) Keramikfragment 

14 C - 

335 

333 

Övrigt Skärs av A 334 (grop). Anges som grav på fältplanen, 

men det är tveksamt om detta var en grav 

(muntl. T. Persson) 

Datering - 

Osteologi - 

348 

348 


Gravtyp Stentäckt nedgrävning 


Storlek 0,60 x 0,25 x 0,15 m 


Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

334 

353 

353 




Storlek 0,75 x 0,36 x 0,12 m 

Orient. NO - SV 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

369 


Gravtyp Brandgrop/bålplats? 


Storlek 1,42 x 1,15 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

1 lerkärl (F1) 

1 bit hartstätningsring (F2) 

Brända ben 

Träkol 

14C - 

Övrigt Ej medtagen som grav på fältplanen. Innehöll 

bl.a. delar av en bägare med trolig datering till yngre 

bronsålder–äldre förromersk järnålder 

Datering ? 

Osteologi 

Brända ben: 137 g. Obrända ben: 0 g. 

Människa: bränt ben 4 g 

Djur: bränt ben 108 g. Främst rörben (67 g), emalj från 

idisslare, obestämt. Fragment av en falang (finger-/

tåben) från får/get och två från svin (varv en ej vuxen 

individ) samt en metapod från nöt och en tand och 

sesamben (vid metapoder) från häst. 

Djur?: bränt ben 25 g rörbensfragment, käkfragment. 


Ålder: Vuxen? 

Kön: - 

Patologi:- 

Elementrepresentation (människa): Fragment av lårbenet 

(höger), ett revben och två fingerben varav det ena 

var mycket litet. Möjligen kan fingerbenen vara från 

två olika individer, en vuxen och en yngre individ men 

det går inte att avgöra med säkerhet pga krympning i 

samband med bränning. Gradering: 3 

Osteologisk tolkning: Bålplats där kroppen eventuellt 

kan ha samlats in eller fått ligga kvar men är dåligt 

bevarad. 

476 

476 



Gravdetaljer Större grop med distinkt ansamling av 

sten, sot och brända ben i östra delen 

Storlek 0,93 x 0,84 x 0,23 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Brända ben, 0,2 dl (enl. fyndförteckning) 

14C - 

Övrigt Skär A 462 

Datering - 

Osteologi 



546 

546 




Storlek 0,98 x 0,54 x 0,36 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi 

Obränt ben: 1 g. 

Bränt ben: 1 g. 


Männ/djur: bränt 1 g 


Ålder: 6 mån-3 år 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Emalj: mjölktand 

(m) anlag 

550 (se plan stensättning VI/VIII) 




Storlek 0,80 x 0,54 x 0,47 m 

Orient. N – S? 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: hankkärl (F 1) 


14C - 

Övrigt Keramikkoncentration inom stensättning VIII. 

Hundratalet småbitar av ett delvis hoplimmat treledat 

kärl med skarpt vinklad bukkant och minst en bandhank. 

Mynningskanten är utåtsvängd och förtjockad 

med antydan till enkel facettering. Kärlet har haft en 

mynningsdiameter om ca 13,0 cm. Godset har gråbrun 

yta och är glättat (ej polerat). Godstjockleken är mellan 

0,5 – 0,7 cm. 


Osteologi 


Djur: bränt, 1 g, emalj. 

Djur?: bränt 2 g, rörben 

557 



Gravdetaljer Under stensättning VI 


Orient. N-S 

Fynd (nr) 

1 platt järnbit, fragm. (del av remändesbeslag, sölja el. 

dylikt?), l = 4,8, b = 1,7, tj = 0,4 cm (F 1) 

1 syl eller spik, fragm., 6,4 x 0,3 cm (F 2) 


12 keramikfragment 

Brända ben 632,8 g 

14C 2910 ± 50 BP (LuS 6990) 

Övrigt Inom stensättning VI 

Datering YFR – B2, datering baserad på fyndkombination, 

trots 14C-dateringen Osteologi 

Brända ben: 631 g. Obrända ben: 6 g. 


Människa med mindre reservation: 405 g. 

Obrända djurben: 6 g. Emaljfragment, mikromammalia 

och rörben. 


19

Ålder: 10-15 år. Tandutvecklingen ger en ålder på 10-15 

år. Kraniefragmenten indikerar också att det är en ung 

individ med öppna skallsömmar och är generellt av 

liten och gracil karaktär. Alla fragment av ledändar ser 

fullt utvecklade ut vilket de kan vara hos en individ i 

den övre delen av detta åldersintervall. Två ben uppvisade 

dock benförändringar som vanligen förknippas 

med äldre individer eller möjligen kraftigt slitage på 

kroppen. Detta och ett något grövre skalltaksfragment 

är det enda som möjligen talar för en högre ålder eller 

att det kan röra sig om mer än en individ. 

Kön: - 

Patologi: ”Hälsporrar” (små benutväxter i seninfästningen 

för akillessenan på hälen). Andra halskotan 

(axis) hade mindre nybildning av ben (osteofyter) kring 

ledytorna mot första halskotan. I månbenet (lunatum) 

från vänster handled fanns ett hål som skulle kunna ha 

patologisk orsak, tex en infektions- eller ledrelaterad 

sjukdom. Då så lite av benet och inga övriga handledsben 

är bevarade är det dock mycket svårt att tolka 

förändringen närmare. 

Elementrepresentation (människa): Alla regioner av 

kroppen och de flesta benslag fanns representerade 

bland fragmenten. Element från såväl höger som vänster 

sida som stora och små benslag. Gradering 5. 

Osteologisk tolkning: Bålplats där kroppen fått ligga 

kvar efter bålet. 

560 



Gravdetaljer Spår av stockkista. 

Storlek 2,00 x 0,75 x 0,65 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

2 lerkärl: 1 vas (F 2), 1 fotbägare (F 5) 

2 hartstätningsringar (F 3) 

1 järnkniv (F 1) 

1 cylindrisk, svagt rundad sländtrissa av bränd lera, 

3,6 x 2,2 cm (F 6) 

20 

560 

560 596 

596 

1 bit läder, 3 x 10,5 cm (F 4) 

2 brända ben, > 1 g 

14C - 

Övrigt Skär A 642 (grav). Ett lerkärl och en kniv fanns 

norr om träkistan. Övriga gravgåvor fanns i mittenpartiet 

av kistan. 

Datering B1 – tidig B2? 

Osteologi 



561 

545 

561 


Gravtyp Urnegrav 

Gravdetaljer Fyllningen bestod av sotfärgad sand 

Storlek 0,45 x 0,43 x 0,50 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 

2 lerkärl: 1 stort förvaringskärl (F 1), 1 bägare (F 2) 

Träkol, ca 2 g 

Brända ben, 0,1 dl (enl. fyndförteckning) 

14C 1935 ± 50 BP (LuS 6991) 

Övrigt Stratigrafi: skär A 545. Träkol och brända ben 

anges som funna i urnans botten. Bikärlet stod jämte 

gravurnan. 

Datering B1 – B2 

Osteologi 

Brända ben 33 g. Obrända ben 0 g. 


Djur?: 4 g. Dessa ben kom från sanden i anläggningen 

till skillnad från människobenen som påträffades i den 

mindre urnan med täcksten. 


Ålder: Barn, 6-7 år. Den största delen av de brända människobenen 

utgjordes av tandfragment och endast ett 

par små benfragment (3 g) fanns från resten av skelettet. 

Emaljfragmenten bestod av permanenta tänder, 

främst anlag som ännu inte kommit i bruk eller nyligen 

frambrutna tandkronor. Trots fragmenteringen 

var skicket utmärkt på flera av kronornas tuggytor 

vilket gav en snäv åldersbedömning. 

Kön.- 

Patologi:-

Elementrepresentation (människa): Tänder från såväl 

över- som underkäke, främre och bakre delen av munnen 

som höger och vänster sida fanns representerade 

bland fragmenten. Inga kronor från mjölktänder har 

identifierats med säkerhet, troligen finns dessa bland 

de minsta fragmenten då dessa tänder torde varit 

slitna och därför tog större skada av elden än de nya 

permanenta tänderna. Fragment av rötter från mjölktänder 

fanns dock bevarade. Relativt komplett tandset 

från 6-7 åring. Det finns inga tecken bland på att det rör 

sig om mer än en individ. De identifierade fragmenten 

är också de delar som har bäst förutsättningar för att 

bevaras från en individ i denna ålder. Gradering 3. 

Osteologisk tolkning: urnegrav där endast de mest 

motståndskraftiga elementen, med stor noggrannhet 

samlats in i urnan. Troligen är A545 en stenskodd 

bålplats som efter bränningen utvidgats/grävts igenom 

i ena hörnet (gropen A561) där gravurna med den 

brända kroppen i samt en biurna satts ner. 

575 

575 


Gravtyp Stenfylld urnebrandgrop 


Storlek 0,72 x 0,30 x 0,20 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl: stort förvaringskärl (F 1) 

Träkol 

Brända ben, 402,2 g 

14C – 

Övrigt – 


Osteologi 


Människa: 127 g. Människa med mindre reservation: 

109 g. 

Djur: 21 g. Rörbensfragment. Djur med mindre reservation: 

6 g. 

Människa/djur: 10 g 


Ålder: Vuxen. Alla fragment stämde in på en vuxen 

individ och ett fragment var från den del av bäckenet 

(superior iliaic crest) som växer samman först vid 20- 

23 års ålder (Scheuer & Black 2000:372) och var fullt 

utvecklat. 

Kön: Man? Ett fragment av en ögonbrynsbåge (margo 

supraorbitalis) var relativt grovt och individen tolkas 

därför som möjlig man. 

Patologi: – 

Elementrepresentation (människa): De flesta delarna 

av kroppen såväl som höger och vänster sida var representerade. 

Gradering 4. 

Osteologisk tolkning: en urnegrav i form av en större 

stenskodd bålgrop där en ansenlig del av individen 

lagts ner i en urna efter kremeringen som troligen 

skett på samma plats då anläggningens fyllning var 

sotig. 

596 (se plan & sektion 560) 


Gravtyp Nedgrävning med enstaka sten i fyllningen, 

inre stenram 


Storlek 1,00 x 0,54 x 0,27 m, inre stenram 0,60 x 0,40 m 

Orient. NNV - SSO 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

611 

611 



Gravdetaljer Kan uppfattas som uppdelad i två sektioner, 

en nordlig (A 610) och en sydlig (A 611), åtskilda 

av ett uppstickande markfast block. Eventuellt rör det 

sig om två gravar. Gravgåvor och rester av stockkista 

påträffades i den södra delen. 

Storlek 3,13 x 0,84 x 0,59 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl (F 1) 

1 eneggat svärd av järn, med rester av träskida, total 

längd = 36,5, bladets längd = 27,0, bladets största 

bredd = 4,5 cm (F 3) 

1 oval svärdsskidering av järn, från svärdet (F4) 


14C - 

Övrigt Färgning av skallen i norr. Svärdet låg utmed 

vänstra överarmen (A 611). I den norra delen (A 610) 

påträffades 4 keramikfragment med meanderornamentik. 


21

Osteologi 

Obränt ben: 6 g. Bränt ben: 1 g. 

Människa: 6 g varav vuxen 2 g, barn 2 g och 2 g obestämt. 

Allt obränt. 



Ålder: 12-18 år respektive 30 år 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Adult: M1 max sin, 

I2 mand sin. 12-18 åring: M2 max dxt, P mand dxt I2 

max? dxt. Emaljfragment. 

Litteratur Nicklasson 1997 s. 244 

22 

612 

612 



Gravdetaljer Träfärgning av kista i botten av graven 

Storlek 0,74 x 0,60 x 0,60 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

613 


Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenram 

Gravdetaljer Rester av stockkista. Fyllningen bestod 

av ljus, melerad fin sand 

Storlek 2,61 x 1,00 x 0,42 m 

Orient. N - S 

613 614 

Fynd (nr): 1 lerkärl, mellanstort kärl (F 1) 

14C - 

Övrigt Rester av skallen i norra delen av graven, jämte 

lerkärl. Lerkärlet stod utanför kistan. 

Datering YFR-B 

Osteologi Ben förkomna (på LUHM eller UV i Lund ca 

1980, enligt minnesanteckningar av Kjellberg i samband 

med den första osteologiska analysen 1982) 

614 


Gravtyp Nedgrävning täckt av hällar/block 

Gravdetaljer Trärester i bottenskiktet. Stockkista? 

Storlek 1,75 x 0,85 x 0,56 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 

1 lerkärl, vas (F 1) 

1 remögla/sölja av järn med oval bygel och rak stolpe, 

fragm, 1,8 x 1,7 cm (F 2) 

1 hartstätningsring (svepask) (F 5), som innehöll : 

1 s-formad järnkniv H II, l = 7,1, b = 1,5, tj = 0,5 cm (F 5:1) 

1 syl av järn med rester av träskaft, sylens totala l = 14,2, 

tj = 0,7, träskaftets l = 5,3, tj = 1,6 cm (F 5:2) 

1 syl av järn, l = 10,4, tj = 0,4, varav skaft ca l = 4,0, tj = 

0,3 – 0,5 cm (F 5:3) 

1 bikonisk sländtrissa av bränd lera, 3,1 x 1,5 cm (F 5:4) 

1 lerkärl: mycket liten kopp/miniatyrkärl (F 5:5) 

1 skaftat föremål av ben eller lera (F 5:6) 

Ben, tandfragment (F 4) 

14C - 

Övrigt - 


Osteologi 

Obränt ben 5 g. Bränt ben 3 g. 



Djur: bränt 2 g 



Åldern har uppskattats genom utvecklingen av en permanent 

hörntand från överkäken och utvecklingen 

av en av visdomständerna. Det är tydligt att hörntandens 

krona är fullt utvecklad men ännu inte brutit fram 

vilket vanligen sker vid 11-12 års ålder samtidigt som 

visdomstanden är långt utvecklad som kan förväntas 

av en individ som är minst 11 år. Båda dessa tandslags 

utveckling är mindre pålitliga än tex de två första kindtändernas 

men sammanlagt ger de en mer trolig bild 

av åldern än var för sig. 

Kön: - 

Patologi: Emaljhypoplasier, linjära, på canin. 

Elementrepresentation (människa): Emalj: M3 max dxt, 

C, M, P 

Litteratur Björkquist & Persson 1979 s. 8, fig. 6

619 



Gravdetaljer Trärester i botten? 

Storlek 0,87 x 0,52 x 0,28 m 


Fynd (nr) - 

14 C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

619 

625 

625 



Gravdetaljer Nedgrävningen täckt av tre större stenar 

Storlek 0,69 x 0,44 x 0,28 m 

Orient. NO - SV 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi Bränt ben 1 g. 

Djur?: bränt 1 g, axial/kranie. 

632 


Gravtyp Lagd på äldre (?) stenfylld härd 


Storlek 1,00 x 0,62 x 0,16 m 


632 

Fynd (nr) 1 lerkärl: vas med svart, glättad yta och falsk 

meanderornamentik, fragm. – delvis hoplimmat (F 3) 


1 krumkniv H I, med avbrutet skaft, 8,7 x 9,5 cm (F 1) 

1 syl (?) av järn, fragm. med kvadratisk genomskärning, 

l = 9,3, tj = 0,4 (F 2) 

14C 2015 ± 50 BP (LuS 6992) 

Övrigt Komplex anläggning, av Björkquist & Persson 

ursprungligen satts i samband med offer. Fyndkombinationen 

talar dock klart för att det är en grav. 

Datering B1 

Osteologi - 

Litteratur Björkquist & Persson 1979 s. 10 

635 : 2 

635 : 2 




Storlek 0,68 x 0,34 x 0,13 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

636 

636 (Se även plan stensättning VI) 




Storlek 1,26 x 0,50 x 0,33 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl, inklusive ett 20-tal små hartsfragment 

från mynningspartiet – lagning? (F 3) 

1 synål av järn, l = 5,4, tj = 0,2 cm (F 2) 

1 kniv av järn, med svagt konvex rygg och rester av 

träskaft, l = 14,4, b = 1,8, tj = 0,4, varav tånge ca 4,1 

cm lång (F 1) 

1 dubbelkonisk sländtrissa av bränd lera, 3,9 x 2,7 cm (F 4) 

Från fyllning: 1 järnten/syl, 10 hartstätningsbitar 

14C - 

Övrigt Tänderna och gravgåvorna från norra delen 

av graven 

Datering sen B1-B2 

Osteologi Obränt ben 2 g. Bränt ben 1 g. 





Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Emaljfragm permanenta 

tänder ej slitna 

23

642 651 651 (Se även plan stensättning V) 



Gravdetaljer Nedgrävningen täckt av tre (ursprungligen 

fem) hällar/block 

Storlek 2,33 x 0,93 x 0,60 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare (F 1) 

1 järnkniv med rak rygg, l = 12,6, b = 1,2, tj = 0,3, tångens 

längd = 3,6 cm (F 2) 

1 hartstätningsring (F 3), som inneslöt: 

1 rektangulär sölja av järn, med läderfragment och 

trärester, l = 3,2, b = 4,2 cm (Fnr 4) 

1 järnsyl (Fnr 5) 

Från fyllningen: 7 hartstätningsbitar 

14C - 

Övrigt Stratigrafi: skär A 662 (stolphål) samt A 663 

(stolphål). Centralgrav i stensättning V. Lerkärlet och 

en svepask vid huvudänden i norr. En svepask med 

övriga fynd vid fotändan. 

Datering YFR – B1 (baserat på keramiken) 



Männ/djur: obränt 1 g, bränt 1 g. 

Djur bränt: 1 g 

642 


Gravtyp Stenfylld nedgrävning i stensättning VI 

Gravdetaljer Rester av stockkista (?) 

Storlek 2,70 x 0,90 x 0,55 m 

14C - 

Övrigt Skärs av A 560 (grav) 

Datering B1 – möjligen tidig B2 


Ålder: Adult (>18 år) 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Mandibula (del, 

dxt) 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: bägare, typ 6A (F 1) 

1 läderkniv H I, med rester av träskaft, 14,6 x 9,5 cm (F 2) 

1 syl av järn, med rester av träskaft, l = 9,0, tj = 0,5 – 0,7 

cm, träskaftet ca 3,5 cm långt (F 3) 

1 ten av järn, fragm. med kvadratisk genomskärning 

(Syl? Eldslagningsstål?), l = 2,6, tj = 0,2 – 0,3 cm (F 4) 

Ett 10-tal hartstätningsbitar från kistan (F 5) 

24 

Osteologi Bränt ben 1g. Obränt ben 2g. 

Människa: obränt, 2g. 

Djur?: 1g, rörben. 



Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): emaljfragment 

(permanenta tänder), visst slitage.

660 (Se även plan stensättning V) 



Gravdetaljer Grop fylld med sten, sot och brända ben 

Storlek 0,34 x 0,28 x 0,24 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Brända ben (förkomna) 

Träkol 

14 C - 

Övrigt Skär A 661 

Datering ? 

Osteologi - 

660 

701 

701 (Se även plan stensättning V) 




Storlek 0,93 x 0,38 x 0,08 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 hartstätningsring 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

715 



Gravdetaljer Trärester – troligen rester av kista 

Storlek 1,88 x 0,64 x 0,52 m 

Orient. Ö – V 

715 719 

Fynd (nr) 1 lerkärl: skål (F 2) 

1 kniv av järn, med rak-svagt konvex rygg, med tången 

utgående från bladmitt. Rester av träskaft. L = 9,0, b 

= 1,4, tj = 0,3, varav tånge 2,5 cm (F 1) 

Ben, tänder 

14C - 

Övrigt Huvud och gravgåvor i öster 

Datering (YFR) B 

Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben 1 g. 

Människa: obränt, preparat 



Ålder: 6-7 år enligt tandframbrott. 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: 

Mandibula: I1 och I2 sin samt I1 dxt i ej helt korrekt 

anatomiskt läge. M1 sin 

719 



Gravdetaljer Fyllningen bestod av sotfärgad sand 

Storlek 0,38 x 0,25 x 0,11 m 

Orient. - 

Fynd (nr) 1 hartstätningsbit (F 2) 

1 järnföremål, fragment (F 1) 

14C - 

Övrigt Graven delvis omrörd av djurgång 

Datering ÄJ 

Osteologi Brända ben 64 g . Obrända ben: 0 g. 


Människa?: 42 g. 


Ålder: Barn 4-6 år och vuxen. Benen kommer dels 

från ett barn och dels från en vuxen individ. Barnet 

tycks vara i 4-6 års ålder sett till utvecklingsstadiet 

på två mjölktandsrötter samt första halskotan. Även 

två skalltaksfragment, käkfragment och fragment av 

ett litet överarmsben överensstämmer med ett barn 

i denna ålder. Den vuxna individen har med säkerhet 

bara kunnat beläggas i ett par skalltaksfragment 

varav ett har helt slutna men inte utplånade suturer, 

dvs från en vuxen/äldre vuxen (adult/matur). Bland de 

rörbensfragment som inte gick att bestämma närmare 

skulle vissa fragment kunna vara från en vuxen individ 

men då fragmenteringen var så omfattande vore en 

sådan bestämning mycket osäker. 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Sett till elementreprepresentationen 

är barnet den primära individen i 

anläggningen. Gradering barn: 4, vuxen: 2. 

25

Osteologisk tolkning: Barnet är välbevarat och större 

delen av kroppen representerad. Troligen ligger barnet 

i bålgropen under bålet. Den vuxna individen kommer 

troligen från en tidigare bålgrop som skurits av A719. 

723 



Gravdetaljer Fyllning av grå, grusig sand 

Storlek 1,00 x 0,60 x 0,21 

Orient. VSV - ONO 

Fynd (nr) - 

14 C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

26 

747 

747 




Storlek 0,71 x 0,53 x 0,12 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Enstaka brända ben 

Klumpar av obränd lera 

14C - 

Övrigt De brända benen anges ha kommit ytligt i anläggningen 

och de var mycket fragmenterade. Gick 

ej att tillvarata (?) 

Datering - 

Osteologi - 

748 




Storlek 0,80 x 0,48 x 0,30 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14 C - 

Övrigt Sotfärgat skikt i botten av gravens södra ände 

Datering B? 

Osteologi - 

759 


748 759 

Gravtyp Stentäckt nedgrävning med partiell inre stenram 

i öster 

Gravdetaljer Träfärgning efter stockkista, med tydligt 

lock i norra delen 

Storlek 2,52 x 0,90 x 0,46 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: vas (F 2) 

1 järnkniv, l = 24,1, b = 2,7, tj = 0,5 cm (F 1) 

Från fyllningen: 1 fragm. järnföremål med två nithål i 

änden. Förmodligen del av remändes- eller ringbeslag, 

2,1 x 2,0 x 0,4 cm 

14C - 

Övrigt Färgning av skalle i norr. Norr därom låg gravgåvorna. 



Människa: obränt, tandpreparat 

Människa?: bränt 1g. 


Ålder: 36-48 år enligt tandslitage 

Kön: - 

Patologi: - 


Mandibula: M2, M1, P2, P1, C, I2, I1 sin. I1, I2, C, P1 dxt- 

Maxilla: M sin. P/C dxt. Tänder från överkäke ”in situ” i 

förhållande till underkäke. 

760 



Gravdetaljer Träkista med rester av lock 

Storlek 2,30 x 0,92 x 0,48 m 

Orient. N - S 


5 rundade småstenar (F 4), ej återfunna 

1 kniv av järn, med svagt konvex rygglinje och vulst 

mellan blad och tånge, l = 14,1, varav tånge 5,6, b = 

1,9, tj = 0,3 cm (F 1) 

10-tal små hartstätningsfragment (F 3) 

Från fyllningen: 1 ten av järn, l = 1,7, tj = 0,3 cm (F 5) 

Ett 40-tal bitar bränd lera och keramik (F 6)

14 C - 

Övrigt De 5 små rundade stenarna låg 2 cm väster om 

lerkärlets mynning 


Osteologi - 

769 



Gravdetaljer Fyllning av grå sand 


Orient. - 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Tolkad som grav på fältplanen. 

Datering - 

Osteologi Brända ben 1 g. Obrända ben 0 g. 

Brända ben 1 g. 

Människa?: bränt,1 g 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

760 799 800 

Elementrepresentation (människa): Rörben. Gradering: 

1 

Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålgrop. 

799 



Gravdetaljer Färgning av träkista 

Storlek 2,00 x 0,70 x 0,54 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl med meanderornamentik 

(F 2) 

1 kniv av järn, tången med trärester, l = 14,4, b = 2,2, tj 

= 0,6, varav tånge 3,2 cm (F 1) 

1 kniv av järn, tången med trärester, l = 12,2, b = 1,2, tj 

= 0,6, varav tånge 8,4 cm (F 2 : 1) 

1 skära, Penack typ 16 eller 18, l = 25,2, b = 2,4, tj = 0,6, 

varav tånge med trärester 7,4 cm (F 2 : 2) 

1 s-formad kniv med spiralrullat skaft, l = 9,6, b = 2,4, 

tj = 0,6 (F 2 : 3) 

1 syl av järn, ca 14,0 x 0,3 cm (F 2 : 4) 

1 rund lerklump, 7,0 x 5,5 cm (F 2 : 5) 

1 ten av järn, l = 2,5, tj = 0,6 cm (F 2 : 6) 

14C - 

Övrigt Gravens nordligaste del skadad av en sentida 

nedgrävning. Gravgåvorna låg vid huvudänden i norr, 

samt i brösthöjd 


Osteologi Människa: obränt, tandpreparat. 


Ålder: 12-18 år enligt tandframbrott 

Kön: - 

Patologi: - 


Maxilla sin: I1, I2, C, P1, P2, M1 (skadad) Mandibula sin: 

I1, I2, C, P1, P2, M1, M2 

800 


Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre stenkista 


Storlek 2,29 x 0,78 x ? m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) 1 lerkärl: vas, typ 29, med meanderorn. (F 1) 

1 kniv av järn, l = 12,0 b = 2,5 tj = 0,3 cm (F 2) 

1 hartstätningsring (svepask) (F 3), som innehöll: 

1 skära av järn, P 26, l = 23,0, b = 4,5 cm (F 4) 

1 kniv (?) av järn, l = 7,2, tj = 0,5 cm (F 5) 

1 syl av järn, l = 9,5, tj = 0,6 cm (F 6) 

1 rund lerklump, diam = 6,0 cm (F 7) 

27

14 C - 

Övrigt Gravens nordligaste och sydligaste delar var 

skadade av sentida nedgrävningar. Gravgåvorna låg 

vid huvudänden i norr, samt i en svepask på bröstet 


Osteologi Människa: obränt tandpreparat. 


Ålder: 12-18 år enligt tandframbrott 

Kön: - 

Patologi: - 


Mandibuladxt: P2 , M1, M2, M3 

Maxilla: M2, M1, P2, P1, C dxt , I2 dxt. M3, M2, M1, P2 sin 

28 

840 

840 


Gravtyp Stentäckt nedgrävning med partiell stenram 


Storlek 1,81 x 0,74 x 0,34 m 

Orient. NNO – SSV. 

Fynd (nr) 1 lerkärl: skål (F 1) 

1 kniv av järn, l = 8,5, b = 1,6, tj = 0,4 cm (F 2) 

14C - 

Övrigt - 

Datering (YFR) B 


Männ/djur: bränt ben, 1 g. 

850 858 861 862 863 

850 



Gravdetaljer Färgning av stockkista 

Storlek 2,46 x 0,66 x 0,28 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi Obränt ben, vikt okänd. Bränt ben, 1 g. 





Kön: - 

Patologi: - 


Emaljfragment, små. Troligen permanenta tänder. 

858 




Storlek 0,90 x 0,45 x 0,04 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) Brända ben (från fyllning?) 

14C - 

Övrigt Endast bottenskiktet återstod av graven 

Datering B? 


Männ/djur: bränt 1 g. 

861 



Gravdetaljer Sotfärgad fyllning med enstaka stenar 

Storlek Diam 0,58, djup 0,33 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Brända ben 

Träkol 

14C - 

Övrigt - 

Datering - 



862 

Anl.typ Stolphål. 

Storlek Diam. 0,20, djup 0,20 m 

Fyllning Grå sand 

Fynd Brända ben.

Datering - 

Övrigt Gravrelaterad? 



863 

Anl.typ Grop 

Storlek Diam. 0,57, djup 0,34 m 

Fyllning Brun sand 

Fynd 1 lerkärl: kanna 

Datering B1 – B2 

Övrigt Gravrelaterad – rumsligt samband med A 861 

och 862 

886 (se plan 920) 



Gravdetaljer Sotig sand med stenar i fyllningen 

Storlek 0,65 x 0,48 x 0,16 m 

Orient. - 

Fynd (nr) Keramikbitar 

Lerklining 

14 C - 

Övrigt Skär A 920 (grav) 

Datering - 

Osteologi 

Obrända ben: 0 g. Brända ben 24 g. 

Människa: bränt, 1 g 

Människa/djur: bränt, 1 g. 

Djur?: bränt, 21 g, rörben. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): ledände. Gradering: 

1 

Osteologisk tolkning: Urplockad/dåligt bevarad bålgrop 

903 920 

903 




Storlek 2,10 x 0,68 x 0,36 m 


Fynd (nr) 1 lerkärl: vas med meanderorn.(F 4) 

1 eneggat svärd av järn, med träskida, total längd = 

40,0 cm, bladets längd 32,3 cm, bladets största bredd 

= 4,0 cm (F 1) 

1 kniv av järn (F 2) 

1 järnnål (F 3a) 

1 järnkniv (F 3b) 

1 järnring (F 3c) 

14C - 

Övrigt Svärdet var placerat vid den dödes högra axel. 

Övriga gravgåvor låg vid huvudänden respektive höger 

ben. 

Datering B1 

Osteologi Obränt ben, vikt okänd +4 g. 

Människa: obränt, tandpreparat. 

Djur: obränt 4 g tand 


Ålder: cirka 30 år enligt tandslitage. Obs! preparaten 

tillhörande A960 och 930 var sammanblandade. 

Kön: - 

Patologi: - 


Mandibula sin: M1, M2, M3. Maxilla sin: M1, M2,P2, P1, C 

886 

920 



Gravdetaljer Färgning efter träkista 

Storlek 2,27 x 0,68 x 0,55 m 


Fynd (nr) 1 lerkärl: mellanstort kärl med meanderorn. (F 1) 

1 kniv? (F 2) 

1 svepask i form av 1 hartstätningsring (F 3), som innehöll: 

1 skära av järn, P 36, l = 22,0, b = 3,5 (F 4) 

1 bronsring (F 5) 

1 rund lerklump (F 6) 

Från fyllningen: 1 fragm. järnsöm/nit? 

14C - 

Övrigt Stratigrafisk relation: skärs av A 886 (grav) 

Datering B1 (B2) 


Människa: obränt, 2 tandpreparat från olika platser i 

graven. 

Ålder: 2-11 år respektive 2-10 år enligt tandframbrott. 

29


Kön: -, - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Tandpreparat 1: 

2-11 år: fragm mjölktänder. Tandpreparat 2: 2-10 år: m1 

mand. Löst fragm m1/m2 

945 


Gravtyp Stentäckt/fylld nedgrävning 

Gravdetaljer Träfärgning efter kista 

Storlek 2,10 x 0,77 x 0,27 m 



14C - 

Övrigt Stratigrafisk relation : skär A 947 (stolphål) 

Datering B1 (B2) 

Osteologi Obränt ben 53 g + okänd vikt. Bränt ben 0 g. 

Människa: obränt 53 g samt tandpreparat 


Ålder: 12 år 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: Max 

sin M2. skalltak, rörben. 

946 



30 

945 946 

Gravdetaljer Färgning efter stockkista 

Storlek 2,26 x 0,85 x 0,40 m 

Orient. Ö - V 


1 kniv av järn med konvex rygg, tången fragm., l = 12,9, 

b = 2,3, tj = 0,6 cm (F 2) 

1 platt järnten med vinklad ände, möjligen del av 

tånge, l = 8,6, b = 0,7, tj = 0,3 cm (F 3) 

Från fyllning: 1 nit av järn (?) 

14C - 

Övrigt Föremålens position framgår ej av ritningarna, 

men av fotona framgår att de var placerade i huvudänden 





Ålder: cirka 30 år enligt tandslitage 

Kön: - 

Patologi: - 


Mandibuladxt: M3, M2, M1, P2 (P1). Maxilladxt: M1, P2, 

P1. Även ensam M sin (mand/max) in situ 

956 



Gravdetaljer Träfärgning efter kista 

Storlek 1,40 x 0,49 x 0,29 m 

956 

Orient. Ö - V 

Fynd (nr) 1 lerkärl (F 1) 

1 järnföremål, tånge enligt konserveringsmissiv (ej 

återfunnet) 

14C - 

Övrigt Tänderna framkom i den östra delen av graven. 

Datering YFR-B 

Osteologi Obränt ben, okänd vikt. Bränt ben 0g. 




Kön: - 

Patologi: - 


Mandibula: I1, I2, C (end sin), m2 (end sin), M1. Mjölktänder 

ligger under C, I. Permanenta I-C tycks är anlag. 

Maxilla: I1 dxt, I1, I2 sin, M1/2 (dxt) 

960 


Gravtyp Nedgrävning täckt med tre block och enstaka 

stenar 

Gravdetaljer Möjligen träfärgning efter kista 

Storlek 1,97 x 0,70 x 0,40 m 



1 kniv av järn (F 2) 

Från fyllningen: 2 avslag av Kristianstadsflinta 

14C -

960 

Övrigt Lerkärlet placerat vid huvudänden, kniven vid 

höger axel 





Ålder: Adult (>18 år) obs! tandpreparaten för A 960 & 

A 903 var sammanblandade. 

Kön: - 

Patologi: - 


Emaljsplitter, rester av dentin och en hel krona. M3 

max sin 

973 

973 (se även stensättning V) 




Storlek 0,80 x 0,54 x 0,47 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Färgning av skallen i norra änden av graven 

Datering B? 

Osteologi - 

974 979 





Storlek 0,80 x 0,70 x 0,32 m 

Orient. N – S? 

Fynd (nr) Tandfragment 

Brända ben (från fyllning?) – ej återfunna 

14C - 

Övrigt Att döma av utseendet i plan kan det ha rört 

sig om två barngravar, där den ena skär den andra. 

Sektionssnittet är inte lagt så att detta går att verifiera. 

Tandfragmenten påträffades i norra änden av 

den västra halvan. 

Datering B? 


Människa: obränt, 1g 


Ålder: Adult/subadult 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): emaljfragment. 



Gravtyp Stentäckt nedgrävning med inre kista/stenram? 

Gravdetaljer Fyllning brun sand 

Storlek 1,05 x 0,48 x 0,40 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 

Övrigt Belägen inom Stensättning V. Av sektionen 

framgår tydligt att gravschaktet skär stensättningen. 

Datering B1 eller senare (stratigrafiskt) 

Osteologi - 

31

32 

1003 

1002 

1001 

1000 

1000 


Gravtyp Nedgrävning med partiell stenram och stentäckning 


Storlek 1,08 x 0, 53 x ? m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 


Datering B? 

Osteologi - 

1001 




Storlek 0,80 x 0,60 x ? m 


Fynd (nr) - 

14C - 


Datering B? 



1003 

1002 


1002 1000 

Gravtyp Nedgrävning med enstaka stenar 

Gravdetaljer 

Storlek 1,18 x 0,46 x 0,12 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 


Datering B? 

Osteologi - 

1003 



Gravdetaljer 

Storlek 0,98 x 0,42 x 0,21 m 

Orient. N - S 

Fynd (nr) - 

14C - 


Datering B? 

Osteologi - 

1013 

1013 




Storlek 2,08 x 0,68 x 0,50 m 

Orient. N - S 



1 skära av järn, P 35 (?), l = 18,5, b = 3,0 cm (F 3) 

1 s-formad kniv (F 4) 

1 synål av järn (F 5) 

14C - 

Övrigt Skär A 1022 och 1028. Innehöll 2 individer. Tänder 

i två olika lägen enl. planritning. Dels i norr, dels i 

mitten. Vuxen och barn? 



Människa: obränt, 2 tandpreparat 



Ålder: ca 18 år samt 7-10 år enligt tandframbrott. 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Tandpreparat: ca 

18 år: Mandibula, dxt: P1, P2, M1, M2, M3. Sin: C, P1, 

P2, M1 

7-10 åring: -m med slitage, I?

1017 




Storlek 1,20 x 0,40 x 0,25 m 

Orient. O - V 

Fynd (nr) - 

14 C - 

Övrigt - 

Datering B? 

Osteologi - 

1038 




Storlek 1,70 x 0,76 x 0,39 m 


1038 

Fynd (nr) 1 hartstätningsring (F 1) 


1 järnsyl (F 3) 

14C - 

Övrigt Gravgåvorna låg i en svepask i brösthöjd 


Osteologi - 

1045 

1045 


Gravtyp Nedgrävning täckt av fyra stenblock 

Gravdetaljer Färgning, träkista? 

Storlek 2,17 x 0,75 x 0,28 m 

Orient. S - N 

Fynd (nr) 1 lerkärl: vas (F 1) 


1 järnsyl (F 3) 

1 järnnål (F 4) 

Fyllning: 20-tal bitar bränd lera och keramikbitar 

14C - 

Övrigt Färgning av huvudet observerades i gravens 

södra del. Gravgåvorna påträffades dels i huvudänden 

i söder (lerkärl), dels i den norra änden (järnföremålen) 

Datering B2 (?) 

Osteologi - 

33

Övriga osteologiskt 

analyserade 

anläggningar 

(Se plan bilaga Fig 68 på CD:n) 

34 

1 

Anl. typ Nedgrävning 


Djur: Bränt, 1 g (nöt, astragalus, dxt). 


2 


Osteologi Brända ben 1 g. Obränt ben 0 g. 



Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Skalltak. Gradering: 

1 

Osteologisk tolkning: Sekundärdeponering eller gravrelaterad. 

23 

Anl. typ Härd 

Osteologi Brända ben 17 g. Obrända ben 1 g. 

Människa?: bränt 1 g. 

Människa/djur: bränt 6 g. 


Djur: bränt 5 g. Får: språngben obränt, 1 g. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): ledände, rörben. 

Gradering: 1. 

Osteologisk tolkning: Rest av bålplats? 

81 

Anl. typ Stolphål 


Djur: bränt 2 g. Art obedömbart, mandibula/maxilla 

samt svanskota (vertebrae caudale). 


113 

Anl. typ Grop 




Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 


1 

Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålgrop 

234 

Anl. typ Härd 



Människa/djur: 1 g. 

Djur: div, tand idisslare 8 g. Svin: kranie 1 g. Hund: falang 

II 1 g. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 


1 

Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerat eller bålplats. 

235 



Djur: Bränt . Svin, kranie (occipitale), sin 1 g. Hund, 

phalanx II, 1 g. 

Djur?: rörben mm 7 g.

352 

Anl. typ Grop 


Djur: Bränt 33 g. Tand idisslare, 4 g. Os carpi ulnare, sin, 

svin 2 g. Rörben 27 g. 

Djur?: Bränt 6 g rörben. 

364 



Djur: Bränt 2 g. Tand, idisslare 1 g. Mc2, sin, svin 1 g. 

Djur?: Bränt, rörben mm 2 g. 

396 

Anl. typ Grop 


Djur: Bränt, rörben, tand 9 g. Får/get, falanx, subadult 

1 g. 

Djur?: Bränt rörben 17 g. 

400 

Anl. typ Grop 


Djur: bränt ben 2 g, säl, svanskotor. 

698 


Osteologi Bränt ben 1 g . Obränt ben 0 g. 

698 B 

Männ/djur: bränt, 1 g. 

942 



Männ/djur: bränt 1 g, axial/kranie. 

951 



Djur: bränt 4g (rådjur, astragalus). 

Djur?: bränt 3g, rörben. 

961 

Anl. typ Grav? Stolphål? 


Människa: obränt 10 g, coxae (acetabulum). 


997 

Anl. typ Grop 



Människa?: axial/kranie 1 g. 


Ålder: - 

Kön: - 

Patologi: - 

Elementrepresentation (människa): Skalltak, axial/ 

kranie. Gradering: 2 

Osteologisk tolkning: Sekundärdeponerade ben alternativt 

bålgrop. 

35

Bilagor

Plan brandgravar, fig. 68

Plan härdar

Keramik Istabygravfältet 

Anl.nr. Kärltyp Höjd Största br. Myn. Ø H./br.index Myn.index Godstjockl. Fac.mynn. Övrigt 

15 Mellan 11,5 17,3 13,4 0,66 1,28 0,5 1 Glättat. Meanderornerat. 

16 Bägare 8,5 13,8 11,0 0,61 1,29 0,4 – 0,5 0 Glättat. 

20 Mellan 12,6 18,6 13,6 0,68 1,38 0,4 – 0,5 1 Polerat. Meanderornerat. 

56 – 1 Kopp 7,2 9,5 9,5 - - 0,4 – 0,6 0 Slätad yta. Öra 

56 – 2 Bägare 9,8 13,2 11,2 0,74 1,18 0,3 – 0,6 1 Glättat. 

140A Bägare 9,0 14,7 12,8 0,62 1,13 0,3 – 0,8 (1) Polerat. 

140B Vas 13,2 12,7 8,8 1,06 1,40 0,4 – 0,5 0 Glättat. 

244 – 1 Kopp 6,8 8,0 6,8 - - 0,6 – 0,8 0 Partiellt polerat. Bandformat öra. 

244 – 2 Fotbäg. 11,4 11,1 11,7 1,03 0,95 0,3 – 0,4 1 Polerat 

244 – 3 Stort 21,1 18,0 15,3 1,17 1,18 0,5 – 0,9 (1) Slammat. Avstruket i övre delen. 

250 Vas 20,1 17,5 11,0 1,14 1,58 0,4 – 0,5 3 Glättat. 

550 Hankkärl 20,5 22,0 12,8 0,93 1,72 0,5 – 0,7 (1) Glättat. 

560 – 1 Fotbäg. 9,7 11,0 9,3 0,89 1,19 0,3 – 0,9 (1) Glättat. 

560 – 2 Vas 13,0 12,4 8,6 1,05 1,44 0,4 – 0,6 (1) Polerat. 

561 – 1 Bägare 8,0 11,4 10,6 0,70 1,09 0,3 – 0,5 1 Glättat. 

561 – 2 Stort 23,2 24,2 18,8 0,95 1,23 0,5 – 0,8 0 Fint slammad yta. 

575 Stort 21,5 22,0 17,2 0,98 1,25 0,6 – 0,8 (1) Slammat. 

611 Mellan 10,7 16,7 13,0 0,63 1,29 0,3 – 0,5 1 Glättat. 

613 Mellan 11,3 15,5 12,1 0,72 1,27 0,3 – 0,5 1 Glättat. 

614 Vas 15,7 16,2 11,8 0,98 1,37 0,5 – 0,8 1 Glättat. 

614 Miniatyr 3,0 3,5 3,2 0,98 1,06 0,3 – 0,4 0 Slätad yta.

Anl.nr. Kärltyp Höjd Största br. Myn. Ø H./br.index Myn.index Godstjockl. Fac.mynn. Övrigt 

632 Mellan 13,0 14,7 11,2 0,89 1,16 0,4 1 Polerat. Meanderornerat. 

636 Vas 10,1 10,1 6,8 1,01 1,47 0,4 – 0,6 0 Glättat. Hartslagning i mynningen. 

642 Bägare 7,2 9,2 7,8 0,78 1,07 0,3 – 0,5 3 Glättat. 

651 Bägare 8,7 12,8 10,9 0,68 1,16 0,3 – 0,5 1 Polerat/glättat. 

715 Bägare? 7,8 13,5 12,3 0,55 1,14 0,3 – 0,5 1 Glättat. 

759 Vas 15,7 15,3 9,5 1,03 1,62 0,4 – 0,5 (1) Polerat. 

760 Bägare 8,0 10,9 8,3 0,73 1,30 0,3 – 0,4 1 Glättat. Orn. m. vinkelband. 

799 Mellan 10,9 18,3 13,5 0,59 1,36 0,4 – 0,5 (1) Polerat. Meanderornerat. 

800 Vas? 17,8 18,8 11,2 0,95 1,69 0,4 – 0,7 0 Polerat. Meanderornerat. 

840 Bägare 8,7 14,7 11,4 0,59 1,30 0,4 – 0,5 (1) Polerat/glättat. 

863 Kanna 9,5 10,1 8,7 0,95 1,67 0,4 – 0,7 0 Glättat. Runt handtag. 

903 Vas 16,1 16,8 10,9 0,96 1,55 0,5 – 0,6 (2) Polerat. Meanderornerat. 

920 Mellan 10,4 14,3 11,5 0,73 1,23 0,3 – 0,6 1 Polerat. Meanderornerat. 

945 Bägare 8,3 12,5 11,0 0,67 1,13 0,4 – 0,5 (1) Polerat. 

946 Mellan 10,3 14,0 11,4 0,73 1,25 0,3 – 0,5 1 Polerat/glättat. 

956 Mellan 10,3 13,4 12,0 0,77 1,12 0,4 0 Polerat. 

960 Bägare 9,5 15,0 13,5 0,63 1,12 0,3 – 0,5 (1) Polerat. 

1013 Mellan 11,3 17,3 12,2 0,65 1,41 0,5 1 Glättat. 

1036 - 1 Hankkärl < 9 - c. 12,0 - - 0,7 – 0,9 0 Glättat. Bandformad hank, 

svartbränd yta 

1036 - 2 Hankkärl < 9 - c. 9,5 - - 0,5 – 0,6 0 Glättat. Bandformad hank, 

brunfärgad yta 

1045 Vas 17,6 16,0 10,6 1,11 1,50 0,4 – 0,6 1 Glättat.

Hösten 1974 skaffade Bertil Bengtsson i Istaby ny 

traktor. Nu skulle äntligen betesvallen invid gården 

plöjas upp. Det visade sig lättare sagt än gjort. 

Gång på gång blev det tvärstopp då plogen stötte 

på ansamlingar av sten. Dessa stenpackningar 

kunde rimligen inte vara naturliga och när fynd 

av krukskärvor påträffades kontaktades så småningom 

landsantikvarien. Detta blev starten för 

en omfattande undersökning öster om byn Istaby 

på Listerlandet i västra Blekinge. 

Istabyundersökningen kom bland annat att omfatta 

ett gravfält med ett 80-tal gravar, varav 58 

var skelettgravar. Gravarna tillkom huvudsakligen 

under yngre förromersk järnålder och äldre 

romersk järnålder. Det är därmed det största undersökta 

gravmaterialet i Sydsverige från denna 

tid. Gravmarkeringarna utgjordes av flacka, översandade 

stensättningar, som bildat ett skyddande 

täcke över såväl gravar som underliggande kulturlager. 

Gravarna från Istaby uppvisar flera särdrag. 

En påfallande stor andel av gravarna innehåller 

gravgåvor, där framför allt den högklassiga keramiken 

med ett flertal meanderornerade kärl är anmärkningsvärd. 

Undersökningen av Istaby är genom sitt omfång, 

komplexitet och rika fyndmaterial en milstolpe i 

blekingsk arkeologi. I samband med undersökningen 

genomfördes ett stor antal visningar och 

materialet har sedan det tillvaratogs använts i ett 

antal artiklar, avhandlingar, utställningar m.m. 

Här presenteras för första gången hela gravmaterialet 

samlat.

Ladda hem boken här! - Blekinge museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?