Frisk rygg i sjukvården: En kunskapsöversikt

Frisk rygg i sjukvården 

En kunskapsöversikt

Centrum för arbetsmiljöforskning 

Arbetsmiljöinstitutet forskar, utbildar och informerar 

om arbetsmiljö. Institutet är Sveriges 

största centrum för forskning inom 

arbetsmiljöområdet. Forskning bedrivs inom 

ämnesområdena fysiologi, kemi, medicin, psykologi, 

teknik och toxikologi. Totalt arbetar 

390 personer vid AI, varav drygt 300 med 

forskning. AI finns i Solna och Umeå. 

Vid institutet bedrivs både tillämpad forskning 

och riktad grundforskning. Verksamheten 

sker i samarbete med bl a högskolor, 

företagshälsovård och yrkesmedicinska kliniker, 

både inom och utom Norden. 

Institutets satsning på 90-talet är den goda 

arbetsmiljön. Satsningen sker genom fyra 

särskilda forskningsprogram som inriktar sig 

på ungdomar, äldre, yrkesförare samt anställda 

inom sjukvården. Sedan flera år prioriterar 

institutet forskning om problem som: 

belastningsskador, lungsjukdomar, cancer 

och genetiska skador, hudsjukdomar, olycksfall, 

datorn som hjälpmedel samt elektromagnetiska 

riskfaktorer. 

De senaste forskningsrönen inom arbetsmiljöområdet 

presenteras bla i institutets vetenskapliga 

skriftserie Arbete och Hälsa samt 

i Undersökningsrapporter. Dessutom ges 

Utbildningsrapporter och Metodrapporter ut. 

Produktionsgrupp 

Suzanne Kolare och Eva Nilsson 

Layout: Eva Nilsson 

Omslagsfoto: Superstock/Great Shots 

© Arbetsmiljöinstitutet 1994 

Arbetsmiljöinstitutet, 

171 84 Solna, Sverige 

ISBN 91-7045-249-0 

Tryckt hos Schmidts Boktryckeri

Förord 

Att sjukvårdspersonal har besvär med ryggen uppmärksammades av 

Arbetsmiljökommissionen i slutet av 1980-talet. Arbetsmiljöinstitutet 

ägnar nu flera forskningsprojekt åt problemet. 

”Frisk rygg i sjukvården” är en kunskapsöversikt om ryggskador, 

samt hur de kan förebyggasas. Den är också avsedd som lärobok för 

vårdskolor och som en praktisk hjälp att utforma en god arbetsmiljö. 

Kunskapsöversikten är beställd av institutets programkommitté 

”Sjukvårdens arbetsmiljö” och ingår i en serie översikter om arbetsmiljön 

i vården. ”Kemiska hälsorisker i sjukvården” har publicerats 

i Arbete och Hälsa 1993:13. 

Boken redovisar vad som är känt om olika risker för ryggbesvär 

som anställda inom hälso- och sjukvården utsätts för i arbetet och 

på fritiden. Det är såväl fysiska risker, som stress och dålig arbetsorganisation. 

Vidare finns kapitel om anatomi och hur belastning på 

ryggen beräknas. Effekterna av fysisk träning redovisas, samt grundläggande 

principer för förflyttningsteknik. 

I ett kapitel visas de ekonomiska konsekvenserna av en ryggskada, 

att den totala kostnaden kan vara fyra gånger högre än den sjuklön 

som betalas ut. Rehabilitering, behandling och nödvändigheten att 

anmäla arbetsskador ingår i ett annat kapitel. Slutligen berättas om 

PROSA, programmet mot ryggolyckor i sjukvården, som Arbetsmiljöinstitutet 

tagit initiativ till. 

Vi tackar författarna varmt för deras engagemang och bidrag. Vi 

riktar också ett stort tack till Eva Nilsson, Arbetsmiljöinstitutet, för 

layouten. 

Solna i juni, 1994 

Monica Lagerström Mats Hagberg Suzanne Kolare

Författarpresentation 

Björn Ahlberg, jur kand, är personaladministrativ chef vid avdelningen 

för personal och organisationsutveckling inom landstinget 

Skaraborg. Han är specialinriktad på arbetsrätt, och har bl a 

medverkat i arbetet att ta fram modeller för personalekonomi som 

en del i styrningen av landstingets verksamhet. 

Ruth Carlsson är företagssjukgymnast och har under många år 

undervisat vårdpersonal i arbetsteknik och rygghälsovård. Ruth Carlsson 

är medförfattare till ”Egen rygghälsa i aktiv omvårdnad”, som är 

en lärobok i den s k Stockholmstekniken för patientförflyttning. 

Inga-Lill Engkvist är företagssjukgymnast och 1:e forskningsingenjör 

vid enheten för arbets- och miljöfysiologi på Arbetsmiljöinstitutet 

i Solna. Hon är doktorand och har publicerat vetenskapliga 

artiklar inom specialområdet belastningsolycksfall i vårdsektorn. 

Mats Hagberg är läkare, specialist i yrkesmedicin och professor i 

arbets- och miljöfysiologi vid Arbetsmiljöinstitutet i Solna. Han är 

chef för enheten för arbets- och miljöfysiologi och ordförande för 

Arbetsmiljöinstitutets programkommitté ”God arbetsmiljö i sjukvården”. 

Mats Hagberg har skrivit många vetenskapliga artikar och 

böcker om arbetsrelaterade besvär i muskler, leder och skelett. 

Monica Lagerström är företagssköterska, fil dr och forskare vid 

enheten för arbets- och miljöfysiologi, Arbetsmiljöinstitutet i Solna. 

Hon har sjukvårdens arbetsmiljö som främsta arbetsområde och har 

skrivit vetenskapliga artiklar om bl a ryggbesvär hos sjukvårdens 

anställda. 

Ewa Wigaeus-Hjelm är gymnastikdirektör, dr med sc i arbetsfysiologi, 

och forskare vid enheten för arbets- och miljöfysiologi vid 

Arbetsmiljöinstitutet i Solna. Ewa Wigaeus-Hjelm har sjukvårdens 

arbetsmiljö som ett viktigt arbetsområde och har publicerat många 

vetenskapliga artiklar, bl a om fysisk träning och ryggbesvär. 

Suzanne Kolare är journalist vid informationsenheten på Arbetsmiljöinstitutet 

och har textredigerat denna bok. Hon arbetar bl a 

med institutets populärvetenskapliga tidskrift och med information 

om programområdet God arbetsmiljö i sjukvården.


Innehåll 

1 Hälsa och ohälsa i sjukvården ......................... 3 

2 Risker för ryggen........................................... 11 

3 Ryggens anatomi .......................................... 23 

4 Att räkna med tunga lyft ............................... 31 

5 Fysisk träning mot ryggbesvär .......................37 

6 Utbildning i förflyttningsteknik ..................... 51 

7 Skonsam arbetsteknik ...................................57 

8 Vårdmodeller, chefer och skiftarbete .............69 

9 Stress i vårdarbetet ....................................... 81 

10 Personalen som ekonomisk resurs ................. 91 

11 Rehabilitering och behandling .......................97 

12 PROSA, program mot ryggskador ............... 105 

Appendix, Checklista för vårdrum ................... 109 

1

2 Frisk rygg i sjukvården


. 

1 

Hälsa och ohälsa 

i sjukvården 

Mats Hagberg 

Undersköterskor och sjukvårdsbiträden löper sex gånger högre 

risk än andra förvärvsarbetande kvinnor i Sverige att drabbas av 

ryggolyckor på grund av överbelastning. 

Ryggbesvär är ett vanligt problem även bland andra hälso- och 

sjukvårdsanställda. Var sjunde har ont i nedre delen av ryggen var 

eller varannan dag. 

Att skapa en god arbetsmiljö i sjukvården är en viktig uppgift i 

samhället, eftersom sjukvården svarar för en stor del av sysselsättningen. 

Var tionde yrkesarbetande svensk hade 1989 ett direkt 

vårdanknutet yrke. Totalt arbetade då cirka 610 000 personer i 

sjukvården (1). 

Enligt preliminära uppgifter har antalet vårdanställda minskat 

med cirka 40 000 till och med år 1993 och under 1994 väntas 

ytterligare 8 000 tjänster försvinna. Landstingen har bl a dragit in 

tjänster för sjukvårdsbiträden och laboratorieassistenter. 

De två största yrkesgrupperna i sjukvården är sjuksköterskor och 

sjukvårdsbiträden. I vardera gruppen ingick år 1989 cirka 80 000 

personer. Den tredje största gruppen var undersköterskor, omkring 

60 000. Det fanns nära 30 000 mentalskötare och drygt 20 000 

läkare. 

3

4 Frisk rygg i sjukvården 

God arbetsmiljö i den svenska sjukvården handlar framförallt om 

arbetsmiljö för kvinnor. Var fjärde yrkesarbetande kvinna är verksam 

inom vårdsektorn eller i någon av dess servicesektioner. Endast 16 

procent av de anställda inom sjukvården är män. 

Friska sjukvårdare 

Hälsoläget bland sjukvårdens anställda har beskrivits i olika utredningar 

och studier. År 1989 var de sjukskrivna två dagar färre än 

övriga svenskar, enligt en undersökning av Landstingsförbundet. 

De landstingsanställda kvinnorna hade då 27 sjukdagar och männen 

19,3 sjukdagar i genomsnitt. 

Antalet sjukdagar varierar mellan olika vårdyrken. Lägsta siffran, 

7,5 dagar, noterades för manliga läkare medan den högsta gällde 

manlig städpersonal, 49,2 dagar. Sjukvårdsbiträden var i genomsnitt 

sjuka 36 dagar, undersköterskor 25 och sjuksköterskor 20 

dagar. I Stockholms läns landsting var anställda sjukskrivna fyra till 

sju dagar längre än sjukvårdspersonal i övriga Sverige, enligt en 

studie av landstinget år 1988. 

Riskerna för hälsan är olika i olika vårdyrken. Sjuksköterskor och 

laboratoriepersonal arbetar med cellgifter, cytostatika. Personalen 

på avdelningar med patienter som har hepatit eller immunbristsjukdomen 

HIV riskerar att smittas av dessa sjukdomar genom kanyler 

och stickskador. 

Handeksem är vanligt bland städ- och vårdpersonal som arbetar 

mycket med kemikalier och vatten. Många inom vården använder 

skyddshandskar av latexgummi, som kan ge kontakteksem och 

nässelutslag. 

Det finns givetvis också psykosociala risker inom sjukvården. 

Långa arbetsdagar, skiftarbete, tidspress och det sätt på vilket arbetet 

organiseras kan bidra till stress. Det kan i sin tur orsaka skador i 

muskler, leder och skelett. 

Var sjunde har värk 

Att hälso- och sjukvårdens personal ofta har besvär med ryggen 

framgår av Sveriges officiella statistik för 1989. Var sjunde vårdanställd 

rapporterade värk eller smärtor i nedre delen av ryggen var eller 

varannan dag. Bland lärare och andra pedagogiska yrken var ryggont 

hälften så vanligt.


I en undersökning från Sundsvalls sjukhus rapporterades ländryggsbesvär 

hos 64 procent av sjukvårdsbiträdena, 55 procent av 

undersköterskorna och 46 procent av sjuksköterskorna (2). 

Belastningsskador är den ojämförligt vanligaste anledningen till 

anmälningar om arbetsskador och arbetssjukdomar bland vårdpersonal. 

Risken att drabbas är 3,5 gånger högre för sjukvårdsbiträden 

och undersköterskor än för andra förvärvsarbetande kvinnor, enligt 

en genomgång av anmälda arbetsskador åren 1983-86 (3). Totalt 

drabbades kvinnliga sjukvårdsbiträden och undersköterskor av 13 000 

belastningsolyckor under 1983-86. 

Olyckor av överbelastning 

Risken för att belastningsolyckan ska drabba ryggen är sex gånger 

förhöjd för sjukvårdsbiträden och undersköterskor, enligt en studie 

åren 1985-86. Det var vanligast med skador i ryggen, därefter axelarm, 

hals-nacke samt höftled-ben. Nästan samtliga belastningsolyckor 

i ryggen, 84 procent, inträffade i samband med lyft (4) (figur 1). 

Belastningsolyckor 

4000 

3000 

2000 

1000 

0 

Rygg 

Axel 

Arm 

Hals 

Nacke 

Höft 

Ben 

Hand 

Handled 

Övrigt 

Kroppsdel 

Figur 1. Ryggen skadas ofta vid belastningsolyckor. Diagrammet visar 

anmälda belastningsolyckor bland sjukvårdsbiträden och undersköterskor 

1985-86 (4). 

5


Främst yngre kvinnor, i åldersgruppen 18-24 år, drabbas av 

belastningsolyckor i ryggen. De råkade ut för 12,2 olyckor per 1 000 

anställda. Hälften så många olyckor inträffade i den minst drabbade 

åldersgruppen, 25-34 åringar. 

Belastningsolyckor i ryggen leder ofta till långa sjukskrivningar, i 

medeltal 59 dagar. Sjukskrivningstiden ökar med stigande ålder (4) 

(figur 2). 

Antal sjukskrivningsdagar i medeltal 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

18-24 

25-34 35-44 45-54 55-64 

Ålder 

Figur 2. Den genomsnittliga sjukfrånvaron ökar med stigande ålder 

för sjukvårdsbiträden och undersköterskor, som drabbats av ryggolycksfall 

år 1985-1986 i Sverige (4). 

God prognos 

Ryggbesvär är vanligt i befolkningen. Omkring 80 procent har 

någon gång ont i ryggen och cirka 50 procent är någon gång 

frånvarande från arbetet på grund av ryggen. 

Prognosen för tillfrisknande är god för flertalet. Det visar en studie 

av mer än 7 500 personer som sjukskrev sig själva eller blev 

sjukskrivna av läkare på grund av ryggbesvär. Inom två veckor hade 

67 procent återvänt till arbetet och inom sex veckor var 88 procent 

i arbete. Efter ett år var bara en procent fortfarande sjukskrivna. 

Risken för återfall var dock stor. Inom 18 månader hade hälften 

sjukskrivits på grund av nya ryggbesvär (5). Andra studier har gett 

liknande tal. Därför behövs åtgärder för att minska antalet nya fall.


Foto: Peter de Ru 

Förhandstest omöjligt 

Det kan vara svårt att ställa diagnos på ryggsmärtor. Endast cirka 

åtta procent av dessa skador kan studeras med dagens vetenskapliga 

metoder, enligt professor Tommy Hansson (6). Det är bl a diskbråck, 

frakturer, inflammationer, cancer och benskörhet. 

Det är också svårt att förutse vem som kommer drabbas av 

ryggbesvär. Vid en del sjukhus utomlands tillfrågas sjuksköterskor, 

biträden och undersköterskor vid anställningsintervjun om de haft 

ryggbesvär tidigare. De som svarar ja riskerar att inte få fast anställning, 

eftersom den som tidigare fått en ryggskada löper viss risk för 

nya skador. Detta förfarande kan inte försvaras ur vetenskaplig och 

etisk synvinkel. Det finns andra risker än att tidigare ha drabbats av 

ryggbesvär. Det är t ex dålig kunskap i lyftteknik, omodern utrustning, 

stress, dålig arbetsorganisation eller arbete på en vårdavdelning 

med många lyft. Därför finns det vetenskapligt sett små 

chanser att förebygga ryggbesvär med anställningsundersökningar. 

Förhandstester ger inte säkra besked om vem som kommer att 

drabbas. Det går inte att utifrån röntgenfynd om degenererade 

diskar avgöra om en person är lämplig för jobbet eller inte. Det finns 

inget eller endast något samband mellan sådana fynd och senare 

ländryggsbesvär. 

Alla sjukhus är 

inte byggda för 

patienter i rullstolar. 

7


Den enda teoretiskt selektiva möjligheten vid nyanställning är att 

välja bort rökare, eftersom de löper en statistiskt säkerställd ökad risk 

för ryggbesvär. Det är dock tveksamt ur etisk synpunkt att välja bort 

rökare redan vid anställningen. På flertalet svenska sjukhus är det 

dessutom numera rökförbud. Det är bättre att sjukhusledningen 

propagerar mot rökning, eftersom rökfrihet inte bara minskar 

risken för ryggbesvär utan också rent allmänt främjar hälsa. 

Dyra skador 

Belastningssjukdomar är de dyraste arbetsskadorna. Det visar statistik 

från Arbetarskyddsstyrelsen (7). En sjukfrånvaro på 100 dagar 

kostar samhället cirka 35 000 kronor. Företaget betalar cirka 10 000, 

medan den enskilde själv får en inkomstförlust på 5 000 - 6 000 

kronor (figur 3). 

Skattad ersättning för lön respektive inkomstbortfall 

för olika typer av arbetsskador 

Belastningssjukdomar 

Psykosociala sjukdomar 

Kemiskt orsakade sjd 

Vibrationsskador 

Elolyckor 

Fallolyckor 

Maskinolyckor 


0 

Kr per skada 

15000 

10000 

5000 

Individens kostnader 

Företaget 

Samhället 

20000 

25000 

30000 

35000 

Källa: ASS/ISA Arbetslivsfakta 2/93 

Den enskilde kan gå miste om stora inkomster genom att förtidspensioneras 

på grund av en belastningsskada. Det handlar om totalt 

en halv miljon kronor i uteblivna inkomster för den som tjänade 

15 000 kronor i månaden och förtidspensionerades vid 55 års ålder. 

Samhällets kostnad blir 1,3 miljoner kronor. 

En arbetsolycka ger vanligen kortare sjukskrivning än arbetssjukdomar. 

Det är vanligt med 20-30 dagars frånvaro vid belastningsolyckor. 

Företaget svarar för en större del av kostnaden.


Företagets merkostnader för olika typer av arbetsskador har 

beräknats av Arbetarskyddsstyrelsen. Belastningssjukdomarna är 

dyrast, cirka 160 000 kronor per skada. Då ingår kostnader för 

produktionsstörningar, övertid, rekrytering av ersättare, försämrad 

kvalitet m m (figur 4). 

Företagets skattade merkostnader för olika 

typer av arbetsskador 

Belastningssjukdomar 

Psykosociala sjukdomar 

Kemiskt orsakade sjd 

Vibrationsskador 

Elolyckor 

Fallolyckor 

Maskinolyckor 


0 

Kr per skada 

160 000 

140 000 

120 000 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

Källa: ASS/ISA, SAF Arbetslivsfakta 2/93 

Referenser 

1. Toomingas, A. Vårdarbetare i Sverige. Statistiska uppgifter om 

antal anställda, frånvaro, förtids-och sjukpension, personalomsättning, 

arbetsskadeanmälningar, besvär i rörelseorganen, fosterpåverkan, 

cancer, hjärtinfarkt, självmord samt dödlighet. Arbetsmiljöinstitutet 

(Undersökningsrapport1992:4). 

2. Lagerström M & The Moses-study group. Grundutbildning 

i förflyttningsteknik och ryggvård samt MOSES I. Resultat från 

basenkät och kursutvärdering vid Sundsvalls sjukhus. Arbetsmiljöinstitutet 

(Undersökningsrapport 1992:3). 

3. Malker HSR, Hedlin M, Malker B K,Weiner J A. Yrkesrelaterade 

belastningsskador. Riskidentifiering med hjälp av ISA. 

Arbete och Hälsa 1990;29. 

4. Engkvist I-L, Hagberg M, Linden A , Malker B. Over-excertion 

back accidents among nurses´ aides in Sweden. Safety Science 

1992;15: 97-108. 

9


5. Nachemsson A. Hårdträning eller måttlig konditionsträning för 

ländryggssmärtor. Idrottsmedicin 1992;2. 

6. Hansson T. Ländryggsbesvär och arbete. Stockholm: Arbetsmiljöfonden 

1989. 

7. Arbetslivsfakta 2/93. Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, 

Arbetslivsfonden, Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen.


. 

2 

Risker för ryggen 

Monica Lagerström 

Risken för diskbråck är tre gånger förhöjd för den som lyfter mer 

än 11 kilo fler än 25 gånger om dagen. Så tungt är arbetet ofta på 

en vårdavdelning. Men även ålder, livsstil, sjukdomar och tidigare 

ryggbesvär kan innebära risker för ryggskador. 

Det har gjorts en hel del vetenskapliga studier om misstänkta risker 

för ryggbesvär. I det här kapitlet redovisas vad olika forskare kommit 

fram till om företeelser i privatlivet och på arbetet, om medfödda 

risker och om vanor som kan ge besvär. Det är exempel från både 

sjukvården och andra arbetsplatser. 

Sjukvårdspersonal ingick i en kanadensisk studie om sambanden 

mellan ryggskador, arbete och personliga omständigheter (1). En 

grupp på 5 650 sjuksköterskor och biträden följdes i tolv månader. 

Forskarna rangordnade fyra faktorer som är viktiga för att kunna 

förutsäga vem som riskerar att drabbas av ryggolyckor: 

1. Typ av avdelning. Avdelningarna indelades i fyra olika grupper 

beroende på hur mycket lyft som förekom. 

2. Exponering för lyft. Gruppindelning efter hur många och hur 

tunga lyft som personalen behövde göra dagligen. 

3. Yrke. 

4. Tidigare ryggolycksfall. 

11


Den viktigaste faktorn vad gäller ryggolycksfall kan sökas i 

nummer ett, typ av avdelning. Risken var 4,3 gånger förhöjd för de 

som arbetade på avdelningar med flest lyft jämfört med de som hade 

få lyft. Den näst största risken är att tillhöra den personalgrupp som 

måste utföra många och tunga dagliga lyft. Olycksfallsrisken var 2,2 

högre än för övrig personal. Yrkesvalet, riskfaktor tre, påverkar 

också. Sjukvårdsbiträden löpte en 1,8 gånger förhöjd risk jämfört 

med sjuksköterskor. Att tidigare råkat ut för ett ryggolycksfall, 

riskfaktor fyra, innebar en 1,7 gånger förhöjd risk för ny skada. 

En studie av sjukvårdspersonal vid ett universitetssjukhus i USA 

gav delvis andra resultat (2). Typiskt för dem som anmälde ryggskador 

var hög ålder, att de arbetade på en avdelning med många 

upprepade lyft, att någon familjemedlem hade ryggproblem, att de 

var rökare, att de var stresskänsliga, motionerade lite och hade dålig 

kondition. 

En fall-kontrollstudie i San Diego jämförde 84 ryggskadefall med 

en kontrollgrupp på 168 personer (3). Forskarna fann följande 

riskfaktorer: tidigare ländryggsbesvär, arbete under dagskift, att vara 

ogift och hög kroppsvikt. 

I en finsk undersökning jämfördes 880 sjuksköterskor och biträden 

i fråga om ryggbesvär (4). Det var vanligare med sjukdomar och 

sjukpension bland biträdena än bland sjuksköterskorna. En stor 

skillnad mellan grupperna var vilka arbetsställningar som de oftast 

intog eller hade intagit i arbetet. Sjuksköterskorna hade mer sittande 

och stående arbete, medan biträdena arbetade mer i framåtböjd 

ställning. De utförde dubbelt så många lyft som sköterskorna. Det 

var vanligare med ryggbesvär bland både biträden och sköterskor 

som var yngre än 30 år och utförde tungt arbete. 

Alkohol 

Två amerikanska studier har gjorts om vårdpersonal, alkohol och 

olyckor i ländryggen. Ingen av studierna visade något samband 

mellan alkohol och ryggbesvär. 

Studier av andra typer av arbetsplatser visar att alkohol framförallt 

konsumeras i arbeten med oregelbundna arbetstider, helgarbete, 

mycket övertid, otillräcklig bemanning, dålig planering och dålig 

arbetsledning (5). Risken är givetvis att alkohol kan bidra till att 

arbetsolyckor uppstår.


Foto: Mikael Andersson/Mira 

Arbetsorganisation 

Skiftarbete, vårdform vid avdelningen, relation till chefen och 

arbetskamraterna kan ha betydelse för att ryggbesvär uppstår. Läs 

mer om arbetsorganisationen i kapitel 8. 

Fysisk träning och motion 

Det finns delvis motsägande uppgifter om fysisk träning, kondition 

och ryggbesvär. En studie av amerikanska brandmän visade att ökad 

fysisk arbetsförmåga var den viktigaste faktorn för att minska risken 

för ryggbesvär (6, 7). Däremot fanns inget samband mellan kondition 

och ryggbesvär i en femårig prospektiv studie som följt 2 000 

personer. Vid uppföljningen efter fem år fann forskarna ingen 

skillnad i graden av ryggbesvär mellan de som hade bra respektive 

dålig kondition. Se vidare kapitel 5, som helt ägnas åt fysisk träning. 

Graviditet 

Gravida kvinnor har ofta ländryggsbesvär mot slutet av graviditeten. 

Troliga orsaker är att fostret och fostervattnets tyngd belastar ryggen 

samt hormonella förändringar som påverkar ligamenten (8). Att 

drabbas av diskbråck under graviditeten är relativt ovanligt, men två 

Det finns inga 

entydiga tecken 

på att övervikt 

hör samman 

med ryggbesvär. 

13


studier antyder att det finns samband mellan graviditet och uppkomst 

av diskbråck (9, 10). 

Ju fler barn en kvinna föder desto större är risken för ländryggsbesvär 

(11). En svensk studie visar på överrisk för bestående ryggbesvär 

efter graviditeten för den kvinna som haft besvär före 20 års 

ålder, röker och har stor fysisk arbetsbelastning. Bidragande faktorer 

var låg utbildning och dåligt gehör från chefen (12). 

Hållning och rörlighet 

Det finns inga studier som visar klara samband mellan ”dålig” eller 

”bra” hållning och ländryggsbesvär. Inte heller tycks förmågan till 

rörlighet i ryggen påverka graden av besvär. 

Kost 

I en litteraturöversikt noteras att patienter med ländryggsbesvär ofta 

har dåliga hälsovanor, dålig kosthållning samt att de inte motionerar 

och vilar tillräckligt (13). Det betyder dock inte att dessa faktorer 

orsakar ryggbesvären. 

Ett fåtal studier har gjorts om kostvanor bland vårdanställda och 

ryggsjuklighet. En amerikansk studie visade inga samband mellan 

ryggolycksfall och kostvanor eller alkohol- och kaffekonsumtion (3). 

Rökning tycktes däremot vara en riskfaktor (se nedan). 

En senare studie omvärderar kaffe. Två koppar kaffe per dag eller 

mer ökar risken för benskörhet i höft och ryggrad hos kvinnor över 

50 år. Men de kaffedrickande kvinnor i studien som också druckit ett 

glas mjölk om dagen sedan 20 årsåldern hade ingen benskörhet (14). 

Kroppsmått 

Långa individer löper större risk för ländryggsskador än kortare 

personer (15). Sannolikt hänger det ihop med att långa personer får 

större belastning på ryggen när de böjer sig fram för att lyfta något. 

Läs om betydelsen av att lyfta rätt i kapitel 4 om biomekanik. 

Psykosociala faktorer och personlighet 

Att ha litet inflytande över sitt arbete kan bidra till värk i muskler, 

leder och skelett. Läs mer om det i kapitel 8 om arbetsorganisation, 

och kapitel 9 om stress.


Rökning 

Det finns tre teorier om varför rökning innebär en risk för ryggen 

(3). Den första är att kronisk rökhosta ökar trycket mellan kotorna 

och den andra att blodcirkulationen försämras. Den tredje teorin 

handlar om att rökningen minskar skelettets innehåll av mineraler. 

Benskörhet, osteoporos, kan leda till mikrofrakturer i kotkropparna. 

Kvinnliga vårdanställda som röker löper en 1,3 gånger förhöjd 

risk för ländryggsbesvär jämfört med icke rökare, enligt en studie av 

430 kvinnor vid ett svenskt sjukhus (16). Drygt en tredjedel av 

undersköterskorna och sjukvårdsbiträdena rökte, medan bara 18 

procent av sjuksköterskorna rökte. Två år senare rökte 19 procent 

av sjuksköterskorna, 29 procent av undersköterskorna och 40 

procent av sjukvårdsbiträdena. 17 kvinnor hade slutat, medan tio 

börjat röka mellan de två undersökningarna (17). 

Rökning och ryggolycksfall samt ryggbesvär hör samman, enligt 

två amerikanska studier, men det motsägs av en tredje studie (2). 

Vårdpersonal som i medeltal rökte 23 cigaretter om dagen hade 

råkat ut för ryggolycksfall medan det inte hade drabbat de som rökte 

13 cigaretter/dag. 

Foto: David Skoog/Mira 

15 

Rökning minskar 

skelettets innehåll 

av mineraler, vilket 

kan leda till benbrott.


Sjukdom 

Det är svårt att ställa diagnos på sjukdomar i ryggen. Endast cirka 

åtta procent kan konstateras med dagens metoder. Det är bla 

diskbråck, frakturer, inflammationer, cancer och benskörhet (15, 18). 

Reumatiska sjukdomar kan ge besvär i ländryggen. Ett exempel är 

Bechterews sjukdom, som innebär smärtsamma inflammationer 

och en tilltagande stelhet i ryggraden. Sjukdomen kan medföra 

försämrad funktion i ryggmusklerna. 

Fibromyalgi, som framförallt drabbar kvinnor, definieras som 

kronisk muskelvärk i minst tre kroppsregioner samt trötthet och 

svaghet i musklerna. Smärtan kan provoceras fram med tryck på 

särskilt känsliga punkter, trigger points. Andra symtom är sömnproblem, 

allmän trötthet, huvudvärk och magbesvär. Det finns inga 

tecken på att fibromyalgi orsakas av belastning, men alltför mycket 

fysisk belastning, stress och oro försämrar besvären. Sjukgymnastik 

i lagom dos kan få en patient att må bättre (19). 

Hos äldre män kan smärta i ländryggen vara ett första tecken på 

prostatacancer. Hos kvinnor kan smärta i ländryggen uppstå vid 

menstruationen. 

Sport 

Det finns inga klara samband mellan svåra ryggsmärtor och olika 

typer av motionsidrott, enligt Frymoyer och medarbetare som 1983 

studerade frågan (20). De fann dock att patienter med måttliga 

ryggbesvär ofta var joggare eller längdskidåkare. En studie har 

utpekat golf och bowling som riskfaktorer för diskbråck (21). Se 

vidare kapitel 5 om fysisk träning. 

Stress 

Stress kan göra att en person presterar sämre och mår sämre. Det kan 

ge psykosomatiska besvär och ryggont. Se vidare kapitel 9. 

Tidigare ryggbesvär 

Den som en gång haft ryggbesvär riskerar att drabbas av samma 

problem igen. Det visar flera studier av vårdpersonal (1, 2, 8, 22). 

En ryggskada kan leda till att ryggbesvär uppstår senare (3). 

Att ha släktingar med ryggbesvär är en riskfaktor liksom att ha 

släktingar med tidigt debuterande ryggbesvär (6). Flera faktorer


jämfördes i studien och den viktigaste särskiljande faktorn var just 

familjens ryggbesvär. De som jobbat längre tid i vårdyrket hade ofta 

besvär liksom de som upplevde att de var överbelastade i arbete. 

Grupperna skilde sig också åt i fråga om längden på benen: mer 

besvär i gruppen med olika längd på benen. 

Foto: Tommy Olofsson/Mira 

17 

Patienter med måttliga 

ryggbesvär var 

ofta joggare, enligt 

en studie. Men det 

innebär inte att motion 

ger ryggbesvär.


Tunga lyft 

Personer som har tungt manuellt arbete löper risk att drabbas av 

diskbråck, enligt bl a en studie av finska förtidspensionerade med 

diskbråck. Risken var 2,2 gånger högre för sjuksköterskor och 

biträden än för kvinnliga tjänstemän (23). 

Att lyfta och förflytta patienter är ofta ett tungt arbete. För 

sjukvårdsbiträden är det inte ovanligt med två patientlyft om cirka 

20 kg per person och timme. Studier visar att mikrofrakturer kan 

uppträda på kotorna vid upprepade lyft på cirka 20 kg. 

Det är svårt att säga exakt hur många och tunga lyft som är 

acceptabelt. Ett försök till riskbedömning har gjorts av Dr Jennifer 

Kelsey med medarbetare (9). Risken för diskbråck är tre gånger 

förhöjd för den som lyfter mer än 11,3 kg (25 pounds) mer än 25 

gånger om dagen. Skaderisken är sex gånger förhöjd för den som 

utför lyften med kroppen i vriden ställning och utan att böja knäna. 

Utbildning 

Kurser och utbildning i ergonomi kan minska risken för ryggbesvär. 

Ergonomiutbildningens omfattning är viktig, visar en enkät till 

drygt 1 800 sjukvårdsbiträden och undersköterskor inom långvården 

i Östergötland. 64 procent hade längdryggsbesvär och av dem 

hade nära hälften inte fått någon utbildning alls i ergonomi. De som 

fått utbildning i flera dagar hade mindre besvär (24) (figur 1). 

60 

40 

20 

% Ingen 

utbildning Några 

timmar 

Någon 

dag 

Flera 

dagar 

Ergonomiutbildning 

Figur 1. Ju bättre utbildning i ergonomi desto färre ryggbesvär. 

Nära 50 procent av vårdanställda med ryggbesvär hade inte fått 

någon utbildning i ergonomi (23).


En finsk studie visar att den som är mindre skicklig i omvårdnadsarbete 

och har stor arbetsbelastning löper risk att få ryggbesvär. 100 

sjuksköterskor fick en utvidgad kurs i omvårdnadsarbete under 

utbildningen och jämfördes efter ett år med en kontrollgrupp, som 

fått kort traditionell träning under utbildningen. Kontrollgruppen 

bedömdes i en test vara mindre skickliga i omvårdnad. Ryggskador 

hade drabbat 24 procent av kontrollgruppen, men bara två procent 

av de som var skickliga eller mycket skickliga i omvårdnad (12). 

Vikt 

Det finns inga entydiga tecken på att övervikt hänger ihop med 

ryggsjuklighet. En studie tyder på att överviktiga män, men inte 

kvinnor, har mer ryggbesvär än personer med normal vikt. Andra 

studier har inte gett samma resultat (25). I en amerikansk studie om 

vårdanställda fanns samband mellan låg vikt och ryggolycksfall (3). 

Hur görs studier över ryggbesvär? 

Epidemiologi är läran om sjukdomars förekomst i befolkningen. 

Från början betecknade termen smittsamma sjukdomars utbredning, 

men numera är epidemiologi en vetenskaplig metod att studera förekomst 

av alla möjliga sjukdomar och skador. 

Epidemiologiska studier kan redovisa förekomst av sjukdomar och 

skador på två olika sätt beroende på vilka uppgifter forskarna har 

tillgång till: prevalens och incidens. 

Prevalensen anger hur stor andel av en grupp som vid en viss tidpunkt 

har en skada eller sjukdom eller minns att de haft det. Incidensen anger 

hur många som skadats eller insjuknat under en viss tid, vanligen ett år. 

Ett exempel på incidensen är hur många sjukvårdsanställda som under 

ett år får en arbetsskada i ryggen. 

Prevalensen uttrycks ofta i procent, medan incidensen vanligen redovisas 

som antal fall per tusen individer och år, dvs promille per år. 

Flertalet studier av arbetsskador i muskler, leder och skelett är s k 

tvärsnittsstudier över olika grupper och anger prevalensen. Forskarna 

studerar och redovisar gruppens hälsa och skador vid en viss tidpunkt, 

men kan egentligen inte säga vad som orsakat skadorna. För det krävs 

prospektiva studier där en grupp följs under en period och där olika 

faktorer och exponeringar studeras. 

19


Ålder 

Det finns en tendens till ökade ländryggsbesvär med stigande ålder. 

Hos äldre kvinnor beror besvären ofta på benskörhet i ryggkotpelaren 

(15). Åldersberoende sjukdomar i ländryggen är vanligen s k 

degenerativa förändringar, som minskar hållfastheten i vävnaderna. 

Det kan röra sig om lumbal spondylos, som innebär att bennabbar 

växer ut på kotkroppen. Förändringen sker ofta parallellt med att 

diskens tjocklek eller höjd minskat. Tunga lyft kan påskynda sådana 

förändringar. 

Referenser 

1. Venning PJ, Walter SD, and Stitt LW. Personal and job-related 

factors as determinants of incidence of back injuries among 

nursing personnel. Journal of Occupational Medicine 1987;10: 

820-825. 

2. Owen BD, Damron CF. Personal characteristics and back 

injury among hospital nursing personnel. Research in Nursing 

and Health 1984;7: 305-313. 

3. Rydén LA, Molgaard CA, Bobbitt S, Conway C,Conway J. 

Occupational low-back injury in a hospital employee population: 

An epidemiologic analysis of multiple risk factors of a highrisk 

occupational group. Spine 1989;3:315-320. 

4. Videman T, Nurminen T, Tola S, Kourinka I, Vanharanta H, 

Troup JDG. Low-back pain in nurses and some loading factors 

of work. Spine 1984;9:400-404. 

5. Lenz W. Vem bryr sig? Alkohol i arbetslivet. Solna: Teknografiska 

Institutet AB, 1985. 

6. Cady LD, Bischoff D P, OĆonnell ER, Thomas PC, and Allan 

JH. Strength and fitness and subsequent back injuries in 

firefighters.Journal of Occupational Medicine 1979;21:269-272. 

7. Cady LD, Thomas PC, and Karwasky MS. Program for increasing 

health and physical fitness of firefighters. Journal of 

Occupational Medicine 1985;2:110-114. 

8. Heap, DC. Low back injuries in nursing staff. Journal of 

Occupational Medicine 1987;37:66-70.


9. Kelsey J, Githens PB. White III A, Holford Th, Walter SD. 

OĆonnor T, Ostfeld A, Weil U, Southwick WO, Calogero J. 

An epidemiologic study of lifting and twisting on the job and 

risk for acute prolapsed lumbar intervertebral disc. Journal of 

Orthopaedic Research 1984;2 :61-66. 

10. OĆonnel JE. Lumbar disc protrusions in pregnancy. Journal of 

Neurol Neurosurg Psychiatry, 1960;23:138-141. 

11. Kelsey JL, Golden AL. Occupational and workplace factors 

associated with low back pain. Occupational Medicine: State of 

the Art Reviews 1988;3:7-16. 

12. Grahn B, Damber M-G. Ländryggsbesvär hos gravida. Läkartidningen 

1994;10:955-961. 

13. Powell GM. Evaluation of low back pain. Occupational Health 

Nursing 1984;5: 266-269. 

14. Barrett-Connor E, Chun Chang J, Edelstein SL. Coffee-associated 

osteoporosis offset by daily milk consumption JAMA 

1994;4:280-283. 

15. Hansson T. Ländryggsbesvär och arbete. Arbetsmiljöfonden, 

1989. 

16. Lagerström M, The Moses-study group. Grundutbildning i 

förflyttningsteknik och ryggvård samt MOSES I. Resultat från 



17. Lagerström M, The Moses-study group. Utvärdering av utbildning 

i förflyttningsteknik, egenträning och stresshantering. Arbetsmiljöinstitutet 


18. Nachemson A. Ont i ryggen - orsaker, diagnostik och behandling. 

SBU, Statens Beredning för utvärdering av medicinsk metodik. 

Stockholm, 1991. 

19.Bengtsson A, Henriksson C, Henriksson K-G, Nordemar RI, 

Haegerstam G. Fibromyalgi - teori, klinik, omhändertagande. 

Astra Läkemedel AB 1991, 17-41. 

20. Frymoyer. Risk factors. Journal of Bone Joint Surgery 1983;2:213- 

218. 

21. Mundt DJ. A matched case-control study of non-occupational risk 

factors for herniated lumbar disc. Univ of Massachusetts. PhD 

Dissertation 1990. 

21


22. McAbee R.R. Nurses and back injuries. A literature review. 

Aaohn Journal 1988;5:200-209. 

23. Heilövaara M. Occupation and risk of herniated lumbar intervertebral 

disc or sciatica leading to hospitalization. Journal of 

Chronical Disease 1987;3:259-264. 

24. Liew M. Besvär med tiden. En rapport om belastningsbesvär inom 

långvården. Svenska kommunalarbetareförbundet; LO-distriktet 

i Östergötland, 1989. 

25. Heilövaara M. Risk factors for low back pain and sciatica. Annals 

of Medicine 1989;21:257-264.


. 

3 

Ryggens anatomi 

Mats Hagberg 

Ryggen är byggd för att klara normal belastning av rörelse och vila. 

Den måste vara stabil för att ge stadigt fäste åt armar, ben och 

huvud. Samtidigt ska ryggen vara rörlig för att ge armarna en stor 

aktionsradie och för att huvudet ska kunna vridas åt olika håll. 

Därtill ska ryggraden ge skydd åt ryggmärgen och alla nerver som 

löper där. 

Ländryggssmärtor kan orsakas av ett diskbråck som trycker på en 

nerv eller ryggmärgen. Det kan göra ont i själva ryggen, men smärtor 

kan också spridas till benen. Om en nerv är i kläm, t ex ischiasnerven 

i ryggslutet, kan smärtan stråla ut i benen. 

Det går att lokalisera nivån för ett diskbråck genom att kartlägga 

smärtans utbredning, svaghet i muskler, samt bortfall av reflexer och 

känsel. En sådan kartläggning visar ofta att smärtan breder ut sig i 

ett område som motsvarar nervens försörjningsområde (1). 

Kotor 

Upprepade lyft kan ge utmattningsskador i kotor och diskar. 

Ryggraden är uppbyggd av 34-35 kotor. De sju övre kotorna bildar 

halsryggen. Nedanför halsryggen sitter tolv bröstkotor och fem 

lumbalkotor eller ländkotor. Korsbenet består av fem sakralkotor 

23


som hos vuxna människor förbenats och vuxit ihop till korsbenet. 

Även de fem svanskotorna har hos vuxna smält samman till ett ben, 

svansbenet. 

Ryggraden hos vuxna beskriver en svag S-kurva. Det ger svikt åt 

ryggen vid rörelse och fördelar belastningen över ryggen. Det 

normala är att ryggen har krökningar i sidoplanet, men inte i 

frontalplanet. Halsryggen har en sidokrökning riktad framåt som 

kallas lordos, i bröstryggen finns en bakåtriktad riktning, kyfos, och 

ländryggen har en framåtriktad krökning, ländlordosen (figur 1 och 2). 

C1 

C7 

T1 

T12 

L1 

L5 

halskotor 

bröstkotor 

ländkotor 

bäcken 

korsben 

svanskota 

Figur 1. Ryggradens kotor och krökningar. 

Det är vanligt med besvär i de rörligare delarna av ryggen, dvs 

halsryggraden och ländryggen. Revbenen hindrar bröstryggens rörlighet. 

Korsbenet och svansbenet är nästan helt orörliga på grund av 

att kotorna vuxit ihop. 

Halsryggen har störst förutsättningar att vridas i sidled. Det är 

nästan omöjligt att göra en sidovridning i ländryggen och det beror 

på att kotornas facettledsutskott är tvärställda. Däremot kan ländryggen 

böjas i sidled, förutom framåt och bakåt. 

Kotorna kan utsättas för degenerativa förändringar, vilket innebär 

att hållfastheten försämras med åren. Arbetet kan bidra till att 

förändringarna uppstår tidigare i livet. En sådan degenerativ förändring 

är att bennabbar, osteofyter, börjar växa ut kring kotkroppen 

samt att kotans ändplatta blir hårdare och stummare. Sjukdomen,


som kallas för spondylos, är en förändring som ofta utvecklas 

parallellt med att disken blir tunnare. I ett senare stadium kan också 

facettlederna, de små plana leder som håller ihop kotorna, drabbas 

av artros (2). 

taggutskott 

kothål 

kotkropp 

Figur 2. En ländryggskota sedd underifrån. 

tvärutskott 

Leder 

Vid pensionsåldern har flertalet människor artros i någon led. Det 

börjar ofta med smärta eller stelhet när leden belastas, så småningom 

blir smärtan konstant och man får svårt att röra sig. Artros gör att 

brosket i leden kan bli uppruggat och tunt. Benet under brosket kan 

förändras. 

En kota har förbindelse med andra kotor och med huvudet, 

nyckelbenet, revbenen och bäckenet via diskar och facettleder, s k 

intervertebralleder. 

Totalt har ländkotan sex förbindelser/leder: två går genom en disk 

på över- och undersidan av kotkroppen och fyra går genom facettlederna. 

Två av facettlederna går på höger och två på vänster sida av 

kotan. På varje sida finns en övre och en undre facettled (figur 3). 

Smärtor från facettlederna kan utlösas av att ländryggen sträcks 

ut eller av att man svankar med ryggen, ländryggen hålls i lordos. Att 

gå och stå ger mer besvär än att sitta eller t ex cykla. Att gå nedför 

trappor är värre än att gå uppför. Den vanligaste orsaken till 

facettledssyndrom är troligen artros i facettlederna. 

En led som utsätts för mycket stötar kan drabbas av degenerativa 

förändringar. Forskning har visat att en led som under lång tid och 

tämligen ofta utsätts för stora, men kortvariga belastningstoppar är 

i riskzonen för att skadas. Degeneration av facettlederna kan sannolikt 

ge upphov till både besvär i ryggen och smärtor som strålar ut 

25


från ryggen. Det är däremot svårt att säkert säga om ryggsmärta 

kommer från facettlederna, s k facettledssyndrom (3). 

Facettled 

Figur 3. Förbindelser för en kota i ländryggen. 

lumbalkotor 

geleartad kärna 

Diskar 

Som stötdämpare mellan två kotkroppar ligger en disk, mellankotskiva. 

Disken är en s k hydrodynamisk elastisk struktur, vilket 

innebär att den kan ta upp exempelvis de plötsliga stötar som 

uppstår när man går eller springer. Disken är uppbyggd av en mjuk 

geléartad kärna som omges av trådformigt brosk. 

Mellankotskivan saknar blodkärl och är för sin näringsförsörjning 

beroende av att belastning på ryggen varierar. Disken måste utsättas 

för omväxlande tryck och avlastning. Då sugs näring in från 

omgivningen och cellernas avfallsprodukter pumpas ut. Om trycket 

är långvarigt och statiskt kan näringsförsörjningen minska. 

Belastningen på disken kan beräknas genom att trycket inne i 

disken mäts. Trycket varierar med kroppsställning och är givetvis 

lägst i liggande ställning. En stående person utövar lägre tryck på 

disken än den som sitter. Att sitta och skriva maskin innebär högre 

tryck än att sitta avslappat. Armstöd kan avlasta trycket på ryggen 

(figur 4).


Tryck Newton 

500 

400 

300 

Stå Sitta & 

vila 

Sitta 

rakt 

Hänga Skriva Skriva 

med 

armarna 

maskin 

Vila Rullstol: Rullstol: 

Hänga Armstöd 

med 

armarna 

Figur 4. Trycket på en disk i ländryggen är lägre för en person som 

står än för en som sitter. Det visar mätningar av trycket (i Newton) 

vid olika kroppsställningar (4). 

Diskens tjocka ytskikt består av brosk. Det blir mindre hållfast med 

stigande ålder. Äldre personer kan få sprickbildningar i brosket, 

vilket kan vara en orsak till diskbråck. Diskens kärna och brosket 

trycks ut så det sticker ut utanför kotkroppen. Utbuktningen kan 

trycka på ryggmärgen eller på en spinalnerv och ge smärtor i såväl 

rygg som ben (figur 5). 

Brosk saknar blodkärl och får istället näring från underliggande 

ben. Denna långsamma näringstillförsel gör att brosket har liten 

förmåga att återbildas och därför är risken stor att skador på brosket 

blir bestående. 

En del personer har ärftliga anlag för diskbråck, men det kan också 

orsakas av tungt fysiskt arbete. Chaufförer kan drabbas och det kan 

bero på stillasittande i kombination med vibrationer i fordonet. 

Rökning är en riskfaktor genom att nikotin minskar blodflödet och 

orsakar syrebrist i cellerna. Det finns också misstankar att rökhosta 

ökar trycket på disken, vilket kan vara början till ett diskbråck. 

27


spinalutskott 

kotkropp 

geléartad kärna 

med diskbråck 

nervrot 

Figur 5. Diskbråck innebär att en del av disken och brosket buktar ut 

utanför kotkroppen. Utbuktningen kan trycka på ryggmärgen och ge 

smärtor. 

Ledband 

Ryggens ledband, ligament, har stor betydelse för att hindra att 

diskbråck uppstår. Ligament som går på kotkropparnas framsidor 

och baksidor hindrar utbuktning av disken. Diskbråck uppträder 

istället vanligen vid diskens bakre yttre hörn där spinalnerverna 

lämnar ryggmärgen (figur 5). 

Det finns också ligament som förbinder kotkropparnas framsida 

och sidoparti samt ledband mellan kotor och diskarnas baksidor. 

Ryggens muskler 

Ryggen har flera lager av muskler. Den djupa muskulaturen kallas 

erector spinae, ryggsträckaren, och består av flera olika muskler från 

nackbenet ner till korsbenet. Det går muskler mellan kotor och 

revben, mellan kotor och bakhuvud samt mellan kotor och korsben. 

Huvuddelen av de djupa ryggmusklerna ligger i den vinkel som 

skapas mellan kotornas taggutskott och tvärutskott (figur 2). 

Muskelns främsta funktion är, som namnet erector spinae antyder, 

att hålla ryggen upprätt och sträckt, men den deltar också aktivt 

i samtliga ryggrörelser. 

De djupa ryggmusklerna täcks av mer ytliga muskler. Den viktigaste 

av dem är trapeziusmuskeln, som lyfter och stabiliserar skuldran. 

Den ligger mellan nackbenet, halsryggen och bröstryggen 

(figur 6). 

Armens funktion påverkas av muskeln latissimus dorsi, som utgår 

från nedre bröstryggen, ländryggen och korsbenet. Den är aktiv när


armen sträcks och när den förs in mot bröstet. Latissimus dorsi är 

den muskel som jobbar när skidåkaren skjuter ifrån med stavarna. 

Det är latissimus dorsi som gör att en gymnast kan lyfta kroppen i 

förhållande till armen när han/hon hänger i ribbstol. 

latissimus dorsi 

trapezius 

Figur 6. Viktiga ryggmuskler för skuldror och armar är trapezius 

och latissimus dorsi. Trapezius kallas också kappmuskeln på grund 

av formen. 

Musklerna i buken aktiveras vid rörelser i såväl bröstryggen som 

ländryggen. De viktigaste musklerna är den raka bukmuskeln, den 

yttre sneda bukmuskeln, den inre sneda bukmuskeln och den tvära 

bukmuskeln. 

Svårt att lokalisera skada 

Den vanligaste smärtan i ländryggen uppstår troligen också i 

ländryggen, även om det händer att smärtan härrör från andra 

kroppsdelar, s k refererad muskuloskeletal smärta. I sådana fall är 

29


smärtan ganska diffust utbredd och den är svår att provocera fram 

genom rörelser. Även vid ”vanlig” värk i ländryggen är det svårt att 

hitta den struktur som är skadad. 

Referenser 

1. Hansson T. Ländryggsbesvär och arbete. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 

1989. 

2. Nisell R, Vingård E. Arbetsrelaterade sjukdomstillstånd i rörelseorganen. 

En medicinsk kunskapsöversikt. Arbete och Hälsa 

1992;40. 

3. Pope MH, Andersson GBJ, Frymoyer JW, Chaffin DB. Occupational 

low back pain assessment treatment and prevention. St 

Louis: Mosby yearbook, 1991, p 55-56. 

4. Andersson GBJ, Örtengren R, Nachemson A, et al. Lumbar disc 

pressure and myoelectric back muscle activity during sitting. IV: 

studies on a car driver´s seat. Scandinavian Journal of Rehabilitation 

Medicin 1974;6;128.


4 

Att räkna 

med tunga lyft 

Mats Hagberg 

En vårdares rygg utsätts för stora belastningar när en patient ska 

hjälpas upp ur sängen. Ryggen snedbelastas ofta. Kotorna utsätts 

för höga tryck och kan brista. Trycket kan motsvara en tyngd på 

flera hundra kilo. 

Belastning på ryggen kan beskrivas med hjälp av biomekanik, som 

enkelt uttryckt är fysikaliska lagar tillämpade på människokroppen. 

Samma lagar gäller för krafter oavsett om de verkar på människor 

eller skiftnycklar. 

Ett exempel på biomekanisk beräkning: en undersköterska böjer 

sig fram för att hjälpa en patient upp ur sängen. Hon kan få ett tryck 

på ländryggen som motsvarar att hon bär en tyngd på 200 kilo. 

Beräkningen bygger på att undersköterskan själv väger 70 kilo och 

det faktum att överkroppen ovan ländryggen utgör minst 50 

procent av kroppens totala vikt. Vid normalt stående har hon ett 

tryck på minst 35 kilo på sina egna kotor och diskar i ländryggen. 

Belastningen, eller kraften som verkar mot ryggen, är större om en 

människa måste bära ett föremål en bit ifrån kroppen än om hon kan 

bära det nära kroppen. Storleken på belastningen kan beräknas med 

31


Lyft behöver 

inte vara tunga 

för att bördan 

ska uppfattas 

som en belastning. 

hjälp av biomekaniska begrepp som ländryggsmoment, vridmoment, 

hävarm, kraft, tyngdpunkt och rörelsecentrum. Sköterskan 

som hjälper patienten upp belastas med ett stort ländryggsmoment 

om hon behöver använda stor kraft och lyfter på ett större avstånd, 

lång hävarm, från kroppen. 

Om sköterskan böjer sig fram i lyftet måste vridmomentet i 

ländryggen kompenseras med hjälp av ryggmuskulaturen, erector 

spinae, för att hon ska stå stabilt. Hennes ryggmuskler måste då 

producera ett lika stort vridmoment, men riktat åt motsatt håll. Det 

sker genom en sammandragning, kontraktion, av ryggmuskeln. 

Kontraktionen kan ibland behöva vara mycket kraftig, eftersom 

ryggmuskeln ligger nära rörelsecentrum i ländryggen. Ryggmuskeln 

har en hävarm på enbart cirka 5 centimeter och därför måste 

muskeln jobba hårdare för att åstadkomma vridmomentet. 

Det är stora krafter som verkar på kroppen vid förflyttning av en 

patient. När sköterskan böjer sig fram så att tyngdpunktscentrum 

för överkroppen hamnar 30 centimeter framför ländryggen utsätter 

hon kotor och diskar för en tryckkraft på 2 450 Newton. Av figur 

1 framgår hur den beräkningen görs. 

Foto: Stina Brockman/Bildhuset


Ryggkota 

Erector spinae 

Figur 1. Ryggmuskeln måste arbete extra hårt när en person böjer sig 

fram. Dessutom snedbelastas då ryggkotorna. 

Så här beräknas kompressionen i ländryggen hos en person som står 

upprätt och en som är framåtböjd med tyngdpunkten 30 centimeter 

framför rörelsecentrum. Kompressionen beräknas genom momentlagen 

som säger att vridmomentet är produkten av kraften och hävarmens 

längd. Formeln är M = F x l, där M betecknar vridmomentet, F 

kraften (F av engelskans force) och l är hävarmens längd i meter. 

Först beräknas vridmomentet i ländryggen vid normalt stående. Det 

är produkten av kraften av överkroppens tyngd. Bålen utgör cirka 50 

procent av kroppsvikten, för en 70 kilos kvinna alltså 35 kilo. Kraften 

erhålls genom att bålens vikt multipliceras med jordaccelerationen 

som är 9,81 meter/s 2 . Svaret är cirka 350 Newton. 

Därefter beräknas vridmomentet när personen böjer sig fram och har 

tyngdpunkten 30 centimeter framför rörelsecentrum, dvs 0,3 meter x 

350 Newton = 105 Newtonmeter. Ryggmuskeln måste ge upphov till 

ett bakåtriktat vridmoment som är lika stort som kraften i böjningen 

framåt. Eftersom erector spinaes hävarm är 5 centimeter blir kraften 

105 Newtonmeter delat med 0,05 meter, alltså 2 100 Newton. 

Kotkroppen och diskarna utsätts därmed för en kompression som är 

summan av krafterna för böjning framåt och bakåt, dvs 2 100 Newton 

+ 350 Newton = 2 450 Newton. 

33


Kotorna brister 

Om sköterskan måste hjälpa en patient att förflytta sig ökar trycket 

kraftigt. Om hon lyfter 30 kilo på ett avstånd av 60 centimeter från 

kroppen så ökar tryckkraften på ländryggen till 6 000 Newton. Det 

motsvarar över 600 kilo. 

Den belastningen ligger nära gränsen för kotkropparnas hållfasthet, 

som är cirka 6 800 Newton. Gränsen varierar från individ till 

individ och beror på innehållet av benmineral. Ju högre halt av 

benmineral desto högre hållfasthet. Vid extrema situationer kan 

arbetet att lyfta och förflytta patienter göra att kotorna brister. 

Arbeta nära kroppen! 

Biomekaniska beräkningar visar att det har stor betydelse för ryggen 

hur nära kroppen man hanterar en börda, dvs hur lång hävarmen är. 

Kompressionen minskar om hävarmslängden kortas. Om sköterskan 

hjälper patienten upp och lyfter på 30 centimeter istället för 60 

centimeter från kroppen minskar kompressionstrycket på ryggen 

från 6 000 Newton till 1 800 Newton. 

Ryggen belastas givetvis inte bara när kroppen böjs framåt vid 

arbetet med patienter. Att stödja en patient i ena armen ger upphov 

till ett s k sidoböjande vridmoment och det måste också motverkas 

av erector spinae. Situationen är mer komplicerad vid sidoböjande 

moment. Då tilkommer moment från andra muskler, t ex de sneda 

bukmusklerna, med andra hävarmar. 

Den biomekaniska beräkningen för trycket på ländryggen vid 

sidoböjning ser ut så här: Sköterskan håller en patient i vänster arm. 

Det motsvarar en tyngd på 10 kilo. Tyngdpunkten ligger då 40 

centimeter från rörelsecentrum i ländryggen. Vridmomentet blir 

0,4 meter x 100 Newton, dvs 40 Newtonmeter. Hävarmslängden 

hos erector spinae är 5 cm och patientens tyngd måste motverkas av 

en kraft på 40 Newtonmeter genom 0,05 meter, dvs 800 Newton. 

Totalt ger den här förflyttningen av patienten ett tryck på 900 

Newton i ländryggen, vilket motsvarar cirka 90 kilo. 

Gränsvärden för lyft 

I Sverige finns ännu inga gränsvärden för belastning på ryggen. Det 

är ganska krångligt att sätta sådana gränser, vilket framgår av 

amerikanska arbetsmiljöinstitutets rekommenderade gränsvärden 

för olika arbetsställningar. De gränsvärdena gäller L5-S1, alltså 

trycket i ländryggens femte kota.


Den acceptabla nivån på trycket varierar med åldern eftersom 

kotorna har olika hållfasthet vid olika åldrar. Det går inte att sätta 

enkla kilogränser för tunga lyft eftersom belastningen på ryggen 

också påverkas av hur nära eller långt ifrån kroppen lyften görs. 

Vidare varierar belastningen med hur mycket ryggen behöver böjas 

i arbetet och om benen är raka eller böjda (figur 3). Det har också 

betydelse för ryggen om man lyfter en tyngd om dagen eller flera. 

Kompressionskraft, 

N 

8000 

7000 

6000 

5000 

4000 

3000 

2000 

1000 

Lyftkraft, 

kg 

Arbetsmoment 

Arbetsställningar 

50 

Tungt lyft Medeltungt lyft 

Påtagning 

av sko 

MPL60år 

38 15 18 25 1/2 11 1/10 

Bäddning 

Figur 3. Amerikanska arbetsmiljöinstitutets rekommenderade gränsvärden 

för olika arbetsställningar. Här anges AL=action limit, den nivå 

som är acceptabel för de flesta arbetstagare, och MPL=maximal 

permissable limit, den nivå som inte får överskridas. MPL är olika för 

olika åldersgrupper och arbetsuppgifter (Nord och Sundelin 1988). 

Referenser 

1. Chaffin DB, Andersson GBJ. Occupational Biomechanics. 2nd 

edition. New York: John Wiley & Son, 1991. 

2. Nord K, Sundelin G. Kan vi acceptera arbetsmiljön i kommunala 

servicehus? Vårdbiträden får belastningsskador av lyft. 

Läkartidningen 1988;85:4435-4437. 

35


.


. 

5 

Fysisk träning 

mot ryggbesvär 

Ewa Wigaeus Hjelm 

Fysisk aktivitet och träning är nödvändig för att muskler, leder 

och skelett ska fungera väl. Det är sannolikt så att fysisk träning 

också kan förebygga ryggbesvär. 

Fysisk träning är all systematisk aktivitet som förbättrar eller bibehåller 

en persons uthållighet, styrka, rörlighet och förmåga att 

koordinera rörelser. 

Övertygande bevis från fysiologiska studier visar att det krävs 

regelbunden fysisk aktivitet och träning för att muskler, leder och 

skelett ska fungera väl. Det ger även positiva effekter på andningsoch 

cirkulationsorganen (1, 2). 

Det är väldokumenterat att fysisk aktivitet måste genomföras med 

måttlig belastning på kroppen. Kraftig överbelastning kan ge såväl 

akuta skador som mer kroniska besvär. Det har diskuterats mycket 

om fysisk aktivitet också kan förebygga belastningsbesvär och olika 

vetenskapliga studier har kommit fram till skilda resultat. Den 

anpassning som sker i kroppen vid regelbunden fysisk träning ger en 

antydan om att väl avpassad träning kan förebygga besvär. Teorin 

stärks av flera fysiologiska fakta och av epidemiologiska studier. 

37


Fysisk aktivitet anses kunna förebygga besvär i ländryggen genom 

att minska risken för benskörhet (osteoporos), småsprickor i skelettet 

samt förtvining av muskler. Näringstillförseln till disker och 

ledbrosk förbättras av aktivitet. Träning har också positiva psykologiska 

effekter (3). 

Kondition – en färskvara 

Fysisk kondition är ett mått på hur vältränade de syretransporterande 

organen är, främst hjärtat. Att förbättra konditionen innebär att 

öka den maximala syreupptagningsförmågan. En svensk studie visar 

hur konditionen påverkas av fysisk aktivitet (4). Fem personer fick 

ligga till sängs i tre veckor och därefter tränade de mer eller mindre 

dagligen under 60 dagar. Tre av de fem var otränade från början. 

Efter två månaders träning hade de otränade fördubblat sin syreupptagningsförmåga 

jämfört med värdet direkt efter sängläget (figur 1). 

Liter/minut 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Maximal syreupptagning 

0 21 1 

10 20 30 40 50 60 

dagar 

Figur 1. Den maximala syreupptagningsförmåga är olika efter inaktivitet 

respektive träning. Det visas i en studie av fem personer, varav två 

var tränade från början (övre kurvorna) medan tre var otränade. 

En 70 kg tung person som går med en hastighet av 5 km/tim förbrukar 

cirka 1 liter syre i minuten. Direkt efter sängläge var de tre otränade 

personerna tvungna att använda 60 procent av sin maximala 

syreupptagningsförmåga för att klara promenaden i den takten. När 

de hade tränat upp sig behövde de bara använda cirka 30 procent av 

den maximala syreupptagningsförmågan. Källa: (4).


Det tar ungefär lika lång tid att förbättra konditionen som det tar 

att förlora den. Redan efter några veckors inaktivitet, t ex sjukdom 

med sängläge, sker en markant försämring av konditionen. 

Konditionen kan tränas upp med t ex promenader, löpning, 

cykling, simning, skidåkning eller gymnastik. Det är motion som 

engagerar stora muskelgrupper. En otränad person rekommenderas 

träna tre halvtimmar per vecka. Kroppen bör ansträngas till 70-80 

procent av maximala syreupptagningsförmågan. Ansträngningen 

blir lika stor för en otränad som en vältränad person, trots att de 

måste motionera olika för att nå upp till 70 procent av maximala 

syreupptagningsförmågan. En rask promenad räcker för otränade, 

medan den vältränade måste löpa i snabbt tempo. Efter sex-åtta 

veckors träning kan konditionen vara 15-20 procent bättre. Graden 

av förbättring varierar mellan olika individer. Intensiteten i träningen 

bör givetvis anpassas efter behov, ålder och allmäntillstånd. 

Foto: Lars Säfström/Mira 

Konditionsträning ger både en central påverkan på hjärtat och en 

lokal påverkan på de enskilda musklerna. Den centrala anpassningen 

innebär att hjärtat utan att slå fler slag, kan pumpa ut mer blod 

med syre och näringsämnen till musklerna. Det gör att ett visst 

fysiskt arbete, t ex att bädda en säng, kan utföras med lägre puls än 

tidigare och därmed med mindre ansträngning. 

39 

Löpning ger kondition 

och uthålliga 

muskler.


Musklernas förmåga att tillgodogöra sig syre och näring ökar när 

konditionen förbättras. Antalet kapillärer, de finaste blodkärlen, 

ökar och därmed förbättras utbytet mellan blod och muskelvävnad 

av syre, näringsämnen och avfallsprodukter. Det blir också en 

ökning av koncentrationen av vissa enzymer, som har betydelse för 

ämnesomsättningen i skelettmusklerna. De kan därmed utnyttja 

fett bättre vid cellens förbränning, vilket gör att ett kolhydrat, som 

kallas muskelglykogen, räcker längre. Kroppen har obegränsad 

förmåga att lagra fett, men kan endast lagra en begränsad mängd 

kolhydrat. Överskott av kolhydrat lagras som fett. 

En människa som förbättrar sin kondition blir mindre trött av 

fysiskt arbete. Därför kan hon koordinera sina rörelser bättre och 

undvika onödig ansträngning. Rörelserna blir mer ändamålsenliga. 

Olika muskler för olika jobb 

Muskelfibrerna anpassas efter den typ av träning som musklerna 

utsatts för. Därför är det viktigt att en person avpassar sin träning 

efter den typ av arbete hon utför. En sjuksköterska behöver starka 

och uthålliga muskler i rygg, buk och ben, en tyngdlyftare behöver 

snabba, starka muskler, medan en bildskärmsarbetare behöver mer 

uthålliga muskler som klarar långvarig, statisk belastning. 

Effekten av träning beror på tre faktorer: belastningsnivån, alltså 

hur tunga vikterna är, rörelsemönstret och rörelsens hastighet. Lätt 

belastning ger uthålliga, men inte särskilt starka muskler. Styrketräning, 

tunga vikter, ger starka, men inte särskilt uthålliga muskler. 

Att träna små muskelgrupper, t ex armmusklerna, med lätta vikter 

ger mest en lokal förbättring av uthålligheten. Det öppnar fler 

blodkärl så att genomströmningen av blod genom muskeln ökar. 

Likaså ökar koncentrationen av vissa enzymer i muskeln. 

Att med lätt belastning träna stora muskelgrupper, t ex benmusklerna, 

ger förbättringar både centralt, i hjärtat, och lokalt, musklerna 

blir mer uthålliga. Stora muskelgrupper kan tränas med rörelser av 

typ cykling och simning. Det är alltså tal om att omväxlande böja 

och sträcka musklerna under ett arbete med lätt belastning. 

Styrketräning med tunga vikter ger inte samma effekter på 

kroppen som träning med lätta vikter. Varken kapillärtätheten eller 

koncentrationen av enzymer ökar. Det är snarare så att blodkärlen 

blir glesare därför att fiberytan i muskeln ökar. 

Vid träning med tunga vikter kan styrkan i musklerna öka 

markant de första veckorna utan att musklerna blir större. Ökning-


en beror på att man lär sig att samordna nervimpulserna bättre så att 

aktiveringen av musklerna blir effektivare. Efter en tids träning ökar 

styrkan ytterligare.Då handlar det om att muskelmassan ökat därför 

att muskelfibrerna blivit större. Intensiv styrketräning kan öka den 

totala fiberytan med 50 procent. Fiberytan kan halveras för en 

person som måste ligga till sängs en längre tid. Försämringen sker i 

ungefär samma takt som den ökar genom träning. 

stora, men inte 

särskilt uthålliga 

muskler. 

Foto: Roger Stenberg/Mira Styrketräning ger 

41


Stödjevävnader 

Benväv, brosk, ligament och senor utgör kroppens stödjevävnader. 

Hur musklerna påverkas av träning är mer studerat, men det är 

utrett att minskad aktivitet liksom inaktivitet minskar hållfastheten 

i stödjevävnaderna. Skelettet urkalkas om det inte belastas. Det visar 

studier av bl a astronauter och sängbundna personer. 

Speciellt äldre kvinnor får problem, bl a benbrott, på grund av att 

skelettet urkalkas, osteoporos. Urkalkningen beror bl a på att halten 

av kvinnliga könshormon minskat. Träning och fysisk aktivitet kan 

ha betydelse för att minska risken för besvär. De som motionerar har 

vanligen mer benmineral och mindre urkalkning av skelettet än 

fysiskt inaktiva personer. Benstommen blir kraftigare i ben som 

belastas mycket. Ett tydligt exempel är tennisspelarens bästa arm (5). 

Det krävs fysisk aktivitet för att mellankotskivorna, diskarna, ska 

fungera väl. Diskarna har inga egna blodkärl utan får sin näring 

genom s k passiv diffusion. Vid belastning pressas ledernas brosk 

mot varandra och om belastningen är varierad pumpas näring in i 

vävnaden och avfallsprodukter ut. Om trycket däremot är statiskt 

och långvarigt kan näringsförsörjningen minska. 

Endorfin och smärta 

Fysisk aktivitet ökar utsöndringen i blodet av kroppens eget morfin, 

endorfiner. De binds till vissa mottagare i hjärnan, opiatreceptorer, 

och lindrar smärta samt ökar det psykiska välbefinnandet. Endorfiner 

anses även vara viktiga för att en person ska klara av stress. 

Patienter med kroniska ländryggsbesvär har ofta onormalt låga 

halter av endorfiner, vilket delvis kan förklara att de har mycket 

ryggvärk (3). 

Träning för vårdanställda 

Flera sjukhus har satsat på fysisk träning under arbetstid för vårdanställda. 

Resultaten varierar. 

En sjukhusstudie visar att träning kan förebygga besvär i skuldror/ 

axlar, nacke, bröstrygg och ländrygg. Sjukvårdsbiträden och undersköterskor 

vid ett sjukhus delades slumvis in i tre olika grupper. En 

grupp fick konditionsträning på ergometercykel, en annan muskelträning 

på utrustning för sekvensträning och en tredje, kontrollgruppen, 

fick utbildning i främst arbetsmiljö, omvårdnad och 

stresshantering. Besvären minskade i såväl konditionsgruppen som 

muskelträningsgruppen jämfört med kontrollgruppen (6).


En annan studie visade att en längre tids fysisk träning minskade 

förekomsten av ländryggsbesvär hos långvårdspersonal. Sjukfrånvaron 

på grund av ländryggen minskade liksom antalet dagar med 

besvär och styrkan på smärtan (7). 

En finsk studie om fysisk träning på arbetet gav också positiva 

resultat i form av mindre besvär i muskler, leder och skelett. 

Skiftarbetande sjuksköterskor och vårdbiträden tränade två-sex 

gånger per vecka under fyra månader (8). Forskarna fann tydliga 

skillnader mellan hur personalen uppfattade sina besvär före och 

efter det att träningen inletts. Det var också tydliga skillnader mellan 

de som tränade och en referensgrupp som inte erbjöds träning. 

Ett svenskt sjukhus gav fysisk träning på arbetstid åt personal med 

ryggbesvär. De tränade två gånger per vecka och efter tre månader 

minskade besvären. De positiva effekterna blev större ju fler tillfällen 

som personalen tränade. 

Den totala sjukfrånvaron vid sjukhuset minskade och det under 

en tid när sjukfrånvaron ökade i övriga delar av sjukvårdsdistriktet 

samt i hela riket. Sjukhuset öppnade samtidigt en jourmottagning 

för personal med akuta besvär, vilket troligen bidrog till att frånvaron 

minskade (9) (figur 2). 

Minskning av ryggbesvär (mm) 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

30 

Antal träningstillfällen 

Figur 2. Sjukvårdspersonal som tränade mycket upplevde att ryggbesvären 

blev mindre påtagliga. Det fanns samband mellan antal 

träningstillfällen och minskade besvär. Personalen skattade styrkan på 

besvären före och efter tre månaders träning. Skattningen gjordes 

enligt en s k Visuell Analog Skala 0-100 mm (9). 

43


En annan svensk studie gäller träning för sjukvårdsbiträden med 

ländryggsbesvär. En grupp fick styrketräning två gånger i veckan 

under åtta veckor. Ryggbesvären blev mindre långvariga för dessa 

biträden än för de som fick undervisning i sjukdomslära och 

omvårdnad. Däremot var det ingen skillnad i besvär mellan styrketräningsgruppen 

och en referensgrupp som inte fick något åtgärdsprogram. 

Studien visade inte heller någon klar skillnad vad gäller 

hur ofta smärtorna kom eller hur intensiva de var (10). 

En liknande studie där sjukvårdsbiträden fick allmän konditionsträning 

istället för styrketräning som i exemplet ovan, gav mindre 

effekter. Träningen genomfördes lika ofta, dvs två gånger per vecka 

under åtta veckor. Biträdena jämfördes med en grupp som fått 

ergonomisk utbildning, men träningen gav inte någon statistiskt 

säkerställd effekt på ryggbesvärens varaktighet, frekvens eller intensitet 

(11). Ryggbesvären höll dock i sig något kortare tid för de 

tränade biträdena än för en referensgrupp, som inte gått igenom 

något åtgärdsprogram. 

Det kan inte uteslutas att de positiva effekterna i flera av studierna 

delvis kan bero på att personalen mådde gott av den ökade uppmärksamheten, 

en s k Hawthorneeffekt. 

Träning i andra yrken 

Det finns inga kända prospektiva studier om vårdanställda och 

träning, alltså att forskarna skulle ha följt en grupp en längre tid för 

att se om fysisk träning eller god fysisk kapacitet kan förebygga 

besvär i muskler, leder och skelett. Däremot har sådana prospektiva 

studier gjorts på andra yrkesgrupper med fysiskt tunga arbetsuppgifter 

och några av dessa studier redovisas nedan. 

I industriarbete med tung manuell hantering föreligger en ökad 

risk för ländryggsbesvär för anställda som har låg muskelstyrka i 

förhållande till arbetets fysiska krav (12, 13, 14). 

Studier av brandmän har visat att dålig allmänkondition är en 

riskfaktor för att ryggskador ska uppstå (figur 3). I bedömningen 

ingick olika mått på kondition samt muskelstyrka och ryggrörlighet. 

Brandmännen fick genomgå ett hälsoprogram med bl a fysisk 

träning på arbetstid. Det bidrog till att kostnaderna för sjukfrånvaron 

sjönk (15, 16).


8 

6 

4 

2 

0% 

Bäst 

Medel Sämst 

Figur 3. Brandmän som har dålig allmänkondition drabbas oftare av 

ryggskador än de som har bra kondition. Det visar en studie av frekvensen 

ryggskador (i procent) under en 4-årsperiod hos brandmän 

med olika fysisk kapacitet. ”Sämst” motsvarar de 16 procent av 

gruppen som hade sämst allmänkondition och ”bäst” är de 16 procent 

som hade bäst (15). 

En studie vid den amerikanska flygplanstillverkaren Boeing gav inga 

bevis på att god muskelstyrka och kondition skulle kunna förebygga 

ryggbesvär. Arbetarna i studien hade fysiskt lätt till medeltungt 

monteringsarbete (17, 18). 

Det finns ökad risk för ryggbesvär för personer som har nedsatt 

förmåga att klara statisk belastning på ryggmusklerna, eller med 

andra ord nedsatt isometrisk uthållighet. Det visar en studie av 

slumpmässigt urvalda män i ett danskt samhälle (19, 20). Forskaren 

anser att träning av isometrisk uthållighet är en lovande metod för 

att förebygga sådana ryggbesvär, men det behövs fler studier för att 

bevisa teorin. 

En svensk studie undersökte risken för besvär bland kvinnliga 

monteringsarbetare vid ett bilföretag och en elektronikindustri. 

Studien gällde risken för besvär i skuldra, nacke och arm (21). För 

bilarbetarna innebar låg muskelstyrka i skuldran och överarmen en 

risk för att få nya besvär eller försämring av redan existerande skador. 

Däremot kunde forskarna inte bevisa att låg muskelstyrka innebar 

en riskfaktor för elektronikarbetarna. 

Skillnaden mellan grupperna kan, enligt forskarna, sannolikt 

förklaras av att arbetsbelastningen var olika. I bilindustrin är den 

45


Mycket talar för 

att fysisk träning 

kan förebygga 

ryggbesvär. 

manuella hanteringen tyngre än i elektronikindustrin där belastningen 

är mera enformig och långvarig. Den isometriska uthålligheten 

i skuldran och överarmen hade ingen betydelse för besvären 

i någon grupp. Viktiga orsaker till trötthet och skador i denna typ 

av arbete är troligen liten variation i arbetsbelastningen och hur 

länge arbetet pågår (22, 23). En uppföljning av elektronikarbetarna 

visade att fysisk aktivitet på fritiden minskade besvären (24). 

Hör ryggbesvär, fysisk aktivitet och attityder till träning ihop? Det 

var ämnet för en studie bland manliga australiensiska industriarbetare. 

De svarade på frågor om träning, samt ombads bedöma hur bra 

den egna fysiska kapaciteten var. En grupp av arbetare hade haft 

ländryggsbesvär någon gång under de två föregående åren och varit 

borta från arbetet. Forskarna fann ingen skillnad i fysisk aktivitet, 

inställning till träning eller självrapporterad fysisk kapacitet mellan 

den gruppen och en kontrollgrupp av arbetare utan ryggbesvär från 

samma arbetsplats (23). 

Foto: Per Klaesson/Bildhuset


Långdistanslöpare utan besvär 

Effekten av långvarig fysisk träning har visats i en studie av långdistanslöpare 

(26). Det är inte en prospektiv studie som återkommande 

studerat löparna, utan en tvärsnittsstudie där löparna en enstaka 

gång tillfrågats om sina besvär. 

I studien jämfördes funktionen i muskler, leder och skelett mellan 

löparna och en kontrollgrupp. Skillnaden var markant. Den försämrade 

funktion som vanligen inträder med stigande ålder, drabbade 

inte löparna på samma sätt som kontrollgruppen. Löparnas försämring 

gick långsammare och det beror, enligt forskarna, troligen på 

konditionsträningen. En möjlig felkälla i studien är löpargruppens 

sammansättning: enbart fysiskt starka och besvärsfria personer 

torde börja att träna långdistanslöpning och fortsätta med det. 

Träning mot skaderisk 

Det är relativt väl dokumenterat att i fysiskt tunga yrken innebär låg 

muskelstyrka och dålig allmänkondition risker för besvär i rygg, 

skuldra, nacke och armar. Alla arbeten inom sjukvården är inte 

tunga, men för undersköterskor och sjukvårdsbiträden på ”tunga” 

vårdavdelningar, exempelvis långvården, kan arbetet klassificeras 

som tungt fysiskt arbete med tung manuell hantering. Lyft och 

förflyttning av patienter är arbetsmoment, som utgör stora risker för 

ryggskador (27). 

Skaderisken kan förebyggas med förändring av arbetsorganisationen, 

tillräckligt utrymme, bemanning och utrustning, utbildning 

och träning i lyftteknik och förflyttningsteknik, samt inköp av olika 

hjälpmedel. 

Träning av skonsam lyft- och förflyttningsteknik är särskilt viktigt 

för de som är nya i vårdbranschen (Se vidare kapitel 6 och 7 om 

förflyttningsteknik). Inlärning av rörelserna innebär att nervsystemet 

lär sig att aktivera rätt muskelfibrer och rätt antal fibrer för att 

rörelserna ska kunna utföras mjukt och avvägt. Ju mer en rörelse 

tränas desto säkrare sker impulstrafiken och färre signaler går till 

”fel” muskler. Rörelsemönstret blir mer avspänt när motverkande 

muskler inte är i arbete. 

Även om det inte är vetenskapligt bevisat att fysisk träning kan 

förebygga besvär i muskler, leder och skelett hos vårdpersonal är det 

mycket som talar för att så är fallet. Därför rekommenderas väl 

47


avpassad träning för att förbättra kondition, muskelstyrka och 

uthållighet och rörlighet. 

Inom idrotten anses det självklart med uppvärmning före en 

kraftig fysisk ansträngning. Det finns goda skäl för vårdpersonalen 

att ha lite uppvärmningsgymnastik före varje arbetspass så att de 

klarar det tunga jobbet att lyfta och förflytta patienter. Uppvärmningen 

ökar kroppstemperaturen något, vilket ökar töjbarheten i de 

elastiska strukturerna i muskler, senor och ledkapslar. Kroppen blir 

därmed mer rörlig och smidig och detta minskar skaderisken (28). 

Referenser 

1. Åstrand P-O. Textbook of work physiology. McGraw-Hill Book 

Co, 3rd ed, New York, 1986. 

2. Åstrand P-O. From exercise physiology to preventive medicine. 

Annals Clinical Research 1988;20:10-17. 

3. Nachemson A. Prevention of chronic back pain. The orthopaedic 

challenge for the 80´s. Bulletin of the Hospital for Joint 

Diseases Orthopedic Institute 1984;44:1-15. 

4. Saltin B, Blomqvist G, Mitchell JH, Johnson RL, Wildenthal K, 

Chapman CB. Response to exercise after bed rest and after 

training. Circulation 1968;38, Suppl 7:1-78. 

5. Smith E L, Smith K A and Gilligan C. Exercise, fitness, 

ostearthrities and osteoporosis.In Bouchard C, Shephaerd RJ, 

Stephens T, Sutton JR, McPherson B. Exercise, Fitness and 

Health. Champaign, Illinois: Human Kinetics Books, 1990. 

517-528. 

6. Hagberg M, Wigaeus Hjelm E, Hellström S et al. Fysisk träning 

av vårdpersonal förebyggde muskuloskeletal sjuklighet. Arbetsmiljöinstitutet 

1993 (Undersökningsrapport 1993:20). 

7. Gundewall B, Liljeqvist M, Hansson T. Primary prevention of 

back symptoms and absence from work. Spine 1993;5: 587-594. 

8. Härmä M, Ilmarinen J. Physical training intervention in female 

shift workers: 1. The effects of intervention on fitness, fatigue, 

sleep and psychosomatic symptoms. Ergonomics 1988;31 : 39-50. 

9 Erikson-Krafft L, Isacsson Å. Ryggprojektet på Dalens sjukhus. 

Kan ryggbesvär hos vårdpersonal förebyggas genom fysisk träning? 

Rapport från Dalens sjukhus 1989.


10. Dehlin O, Berg S, Hedenrud B, Andersson G, Grimby G. 

Muscle training, psychological perception of work and lowback 

symptoms in nursing aides. Scandinavian Journal of Rehabilation 

Medicine 1978;10:201-209. 

11. Dehlin O, Berg S, Andersson GBJ, Grimby G. Effect of physical 

training and ergonomic councelling on the psychological perception 

of work and on the subjective assessment of low-back 

insufficiency. Scandinavian Journal of Rehabilation Medicine 

1981;13:1-9. 

12. Chaffin DB, Park KS. A longitudinal study of low-back pain as 

associated with occupational weight lifting factors. American 

Industrial Hygiene Association Journal 1973;34:513-525. 

13. Chaffin DB, Herrin GD, Keyserling WM. Preemployment 

strength testing - an updated position. Journal of Occupational 

Medicine 1978;20:403-408. 

14. Keyserling WM, Herrin GD, Chaffin DB. Isometric strength 

testing as a means of controlling medical incidents on strenuous 

jobs.Journal of Occupational Medicine 1980;22:332-336. 

15. Cady LD, Bischoff DP, OĆonnell ER, Thomas PC, Allan JH. 

Strength and fitness and subsequent back injuries in fire 

fighters.Journal of Occupational Medicine 1979;21:269-272. 

16. Cady LD, Thomas PC, Karwasky MS. Program for increasing 

health and physical fitness of fire fighters. Journal of Occupational 

Medicine 1985;2:110-114. 

17. Battié MC, Bigos SJ, Fisher LD, Hansson TH, Jones ME, 

Wortley MD. Isometric lifting strength as a predictor of industrial 

back pain reports. Spine 1989;8:851-856. 

18. Battié MC, Bigos SJ, Fisher LD, Hansson TH, Nachemson AL, 

Spengler DM, Wortley MD, Zeh J. A prospective study of the 

role of cardiovascular risk factors and fitness in industrial back 

pain complaints. Spine 1989;14:141-147. 

19. Biering-Sörensen F. A one-year prospective study of low-back 

trouble in a general population. The prognostic value of low back 

history and physical measurments. Akademisk avhandling, Köpenhamn: 

Lægerforeningens Forlag, 1984. 

20. Biering-Sörensen F. Physical measurements as risk indicators for 

low-back trouble over a one year period. Spine 1984;9: 106-119. 

49


21. Kilbom Å. Isometric strength and occupational muscle disorders. 

European Journal of Applied Physiology 1988;57:322-326. 

22. Winkel J, Westgaard R. Occupational and individual risk 

factors for shoulder-neck complaints. Part II - The scientific 

basis (literature review) for the guide- International Journal of 

Industrial Ergonomics 1992;10:85-104. 

23. Mathiassen SE. The influence of exercise/rest schedule on the 

physiological and psychophysical response to isometric shoulder-neck 

exercise. European Journal of Applied Physiology 

1993;67:528-539. 

24. Jonsson BG, Persson J, Kilbom Å. Disorders of the cervicobrachial 

region among female workers in the electronics industry. 

A two-year follow up. International Journal of Industrial Ergonomy 

1988;3:1-12. 

25. Wilson B, Quigley B, Schofield F, Harris R. Low back pain in 

industry: a case control study of the likely benefits of an active 

lifestyle. Journal of Occupational Health and Safety-Aust NZ 

1990;4:279-290. 

26. Lane NE, Bloch DA, Wood PD, Fries JF. Aging, long-distance 

running, and the development of musculoskeletal disability. 

American Journal of Medicine 1987;82:772-780. 

27. Venning PJ, Walter SD, Stitt LW. Personal and job-related 

factors as determinants of incidence of back injuries among 

nursing personnel. Journal of Occupational Medicine 

1987;29:820-825. 

28. Westlin N E. Behandling och skadeprevention vid överbelastningsskador. 

I Forsberg A, Saltin B. Konditionsträning i teori och 

praktik. Idrottens Forskningsråd, Sveriges Riksidrottsförbund, 

Bohuslänningens Tryckeri, 1988.


. 

6 

Utbildning 

i förflyttningsteknik 

Inga-Lill Engkvist och Monica Lagerström 

Nyckelord för utbildning i förflyttningsteknik är lugna, harmoniska 

rörelser, att arbeta i balans, att arbeta nära, och med 

naturliga rörelsemönster. 

Det finns flera olika metoder för förflyttning av patienter. De 

modifieras hela tiden och nya utvecklas. 

Två modeller för förflyttning av patienter dominerar i svensk 

vårdutbildning: Durewall-systemet och Stockholmstekniken. Det 

finns inga vetenskapliga studier som jämför de två och därför inget 

som visar om den ena tekniken är bättre än den andra. 

Durewallsystemet 

Kurt Durewall har med förebild i jiujitsu utvecklat en teknik för 

förflyttning av patienter. Hjälp- och lyfttekniken utgår från grundprincipen 

att med minsta möjliga kraft nå största möjliga effekt utan 

att förorsaka skada eller smärta. 

I utbildningen tränas förflyttningsteknik med en respektive två 

vårdare, samt med olika hjälpmedel. I träningen betonas principer 

som lugna harmoniska rörelser, att eftersträva kontakt, och att 

51


minsta möjliga kraft bör användas. Förflyttningen ska utföras i 

lugnt tempo. Durewall betonar att patienten bör hanteras med 

mjuka grepp. 

Utbildningen ges i tre olika steg. Varje steg omfattar en kurs på 

tre-fyra dagar, totalt tio dagar. Den som genomgått utbildningen får 

instruktörsbehörighet och kan själv utbilda andra. Kursmaterialet 

finns i informationsblad och som film (1). 

Stockholmstekniken 

Rygghälsovårdsgruppen inom Stockholms läns landsting har utarbetat 

Stockholmstekniken. Gruppen består av sjukgymnaster. 

En grundprincip för metoden är att skonsamma arbetsställningar 

och rörelser inte enbart bygger på teknik. Förutsättningen för en god 

patientvård och för rygghälsa hos personalen är samverkan mellan 

tre faktorer: vårdarens kunskap om rörelsemönster, en skonsam 

arbetsteknik samt respekt för patientens förmåga (2). 

Kursdeltagarna lär sig att analysera och anpassa sin arbetsteknik 

till olika situationer i det dagliga arbetet. Det är patientens resurser 

och förmåga som avgör hur varje patientförflyttning ska gå till och 

vilka hjälpmedel som behövs. Vårdarens arbetsställning och rörelser 

måste anpassas efter patienten. Träningen sker enligt principerna: 

• undvik manuella lyft 

• arbeta i balans 

• använd benmuskler och kroppstyngd 

• arbeta nära 

• arbeta med ryggen i upprätt ställning. 

Deltagarna lär sig hur patienten kan stimuleras att medverka vid 

olika förflyttningar. Det handlar om att följa naturliga rörelsemönster 

och använda grepp som är lämpliga för stöd och stimulans. 

Vårdarens sätt att vara påverkar också patientens självkänsla och 

förtroende att våga låta vårdaren hjälpa till. 

Utbildningen för en vårdavdelning omfattar minst en arbetsdag 

för alla anställda samt ytterligare fem dagar för speciella ryggombud, 

som utses på avdelningen. Kursledaren gör återbesök på avdelningen 

för att kontrollera att kunskaperna tillämpas på rätt sätt. 

Ryggombuden och avdelningsföreståndaren är viktiga för att 

kunskaperna från kursen kommer till användning. De kan i det 

dagliga arbetet påminna arbetskamraterna om att använda en bra 

arbetsteknik. Att förändra attityder och beteenden är en lång


process. Utbildningen måste förankras noga, framförallt hos arbetsledarna, 

som har det största ansvaret för att kunskaperna kan 

utnyttjas i arbetet. 

Modellen finns dokumenterad i boken ”Egen rygghälsa i aktiv 

omvårdnad”, i en pärm som innehåller samtliga förflyttningar 

”Arbetsställningar och förflyttningsteknik i vården” samt i flera 

filmer baserade på samma material (2, 3). 

Inga jämförande studier 

Det finns inga internationella vetenskapliga utvärderingar av förflyttningsteknik. 

Några studier har belyst sambandet ergonomisk 

utbildning och besvär, men undersökningarna har oftast gällt små 

grupper som följts under kortare tid. Studierna saknar uppgifter om 

antal undervisningstimmar, fördelning mellan teori och praktik och 

vilken förflyttningsteknik som lärs ut. Tekniken beskrivs ofta som 

”rätt teknik” eller ”gängse lyftteknik”. Det gör att tolkningen av 

resultaten - inget samband mellan ergonomisk utbildning och 

besvär - får anses vara osäker. 

De två svenska metoderna har inte heller jämförts på något 

systematiskt sätt. Om en sådan studie görs så bör en central fråga i 

utvärderingen vara huruvida metoden stimulerar patienten att 

aktivt medverka i förflyttningen. 

I en pilotstudie har Durewall-systemet jämförts med en teknik 

som är fritt vald av vårdaren. Syreförbrukningen per tidsenhet var 

lägre vid Durewall-systemet, men det var ingen skillnad i syreförbrukning 

per förflyttning, eftersom förflyttningen med Durewallsystemet 

tog något längre tid. Slutsatsen i studien var att en lugnare 

arbetstakt reducerar arbetstyngden (4). 

Förflyttning i sängen 

Det finns olika modeller för att flytta patienten högre upp i sängen. 

Den gamla metoden är bredstående och innebär arbete med tyngdöverföring 

i sidled, vilket inte kan rekommenderas. Vårdaren arbetar 

då med dålig balans och förflyttningen utförs vanligen som ett 

lyft av patienten. Det ger hög belastning på skuldra, axel och rygg. 

Både Rygghälsovårdsgruppen och Durewall använder andra metoder. 

De drar patienter högre upp i sängen på draglakan och plast 

istället för att lyfta. 

53


En lift underlättar 

tunga 

förflyttningar 

av patienter. 

Foto: Arjo Hospital Equipment AB 

Från säng till stol 

Den vanligaste metoden att flytta patienten från säng till stol har 

varit att vårdaren står rakt framför patienten och att denne lägger 

sina armar om vårdarens nacke eller skuldra. Metoden är olämplig 

för både vårdare och patient. Om patienten ramlar belastar han 

vårdarens nacke med hela sin tyngd. Genom att vårdaren står rakt 

framför patienten hindras patienten att använda ett naturligt rörelsemönster 

då han/hon reser sig upp. 

Stockholmstekniken rekommenderar istället att patienten får 

chans att använda det naturliga rörelsemönstret för att stå upp. Det 

innebär att patienten lutar sig lite framåt och ser vart han/hon är på 

väg. Vårdaren står i gångstående vid patientens ena sida. Patienten 

tar med ena handen stöd på stolens armstöd och tar hjälp av vårdaren 

med den andra.


Nästa kapitel ger en mer utförlig genomgång av grunderna för en 

skonsam arbetsteknik. 

Referenser 

1. Durewall K. Hjälp och lyftteknik enligt Durewall-systemet. Durewall-systemet 

AB, Göteborg 1987. 

2. Rygghälsovårdsgruppen Stockholms läns landsting. Arbetsställningar 

och förflyttningsteknik i vården. Hälso- och sjukvårdsnämnden, 

Stockholms läns landsting, 1987. 

3. Carlsson R, Gulliksson L, Månsson N. Egen rygghälsa i aktiv 

omvårdnad. Stockholm: Norstedts Förlag, 1990. 

4. Nordin M, Grimby G, Andersson G. Utvärdering av olika 

lyfttekniker vid patientlyft - en pilotstudie. Sjukgymnasten 

1984;8:14-17. 

55


.


. 

7 

Skonsam arbetsteknik 

Ruth Carlsson och Inga-Lill Engkvist 

Människan har naturliga rörelsemönster för hur hon står, går och 

sätter sig. Det är viktigt att vårdpersonal och patienter följer dessa 

naturliga mönster även när en patient flyttas från säng till rullstol. 

Vårdarbetare måste därför träna sig att analysera sina kroppsrörelser, 

att bli ”kroppsmedvetna”. 

Utbildning och information är viktiga medel för att förebygga att 

vårdpersonal drabbas av besvär i muskler, leder och skelett. Kravet 

på att personalen har lämplig utbildning finns inskrivet i arbetsmiljölagen. 

Den föreskriver att arbetsgivaren ska förvissa sig om att 

arbetstagaren har den utbildning som behövs. Arbetstagaren å sin 

sida ska veta vad han har att iaktta för att undgå risker i arbetet. 

All personal bör få ordentlig instruktion i förflyttningsteknik och 

möjlighet att träna förflyttning med och utan hjälpmedel. 

Utbildningen i förflyttningsteknik berör flera frågor: 

• arbetsrutinerna på avdelningen, 

• vårdarens egen arbetsteknik och ”kroppsmedvetenhet”, 

• hur patientens medverkan underlättas och stimuleras, samt 

• hjälpmedel, hur de fungerar och vilka användningsområden de har. 

Vårdpersonalen behöver känna till ergonomiska principer och 

kunna tillämpa kunskaperna. Praktiska övningar bör därför ingå i 

57


utbildningen i arbetsteknik så att den anställda lär sig att analysera 

sina egna kroppsrörelser och att bli ”kroppsmedveten”. Att använda 

en skonsam arbetsteknik måste bli en naturlig del av rörelsemönstret 

(1). Den praktiska kunskapen behövs innan personalen kan börja 

träna på de olika förflyttningsmetoderna. I det här kapitlet beskrivs 

några viktiga ergonomiska principer: god balans, arbeta nära, samt 

arbeta med ryggen i upprätt ställning. 

God balans 

Vårdarbete och att förflyttning av patienter ställer krav på god 

balans hos både vårdaren och patienten. Vårdaren bör ständigt 

korrigera sin ställning vid förflyttning av en patient för att behålla 

balansen. Ett par viktiga regler är att flytta på fötterna (1) och att 

arbeta i balanserade ställningar och rörelser (2). 

I förflyttningsteknik talas om behovet av en god understödsyta i 

den riktning arbetet ska utföras. Det gäller att arbeta inom understödsytan 

och följa med i rörelsen för att behålla balansen. Det 

handlar ofta om att arbeta i riktning framåt-bakåt och då är s k 

gångstående arbetsställning att rekommendera (figur 1). 

Om benmusklerna används aktivt kan belastningen på armar och 

axlar minska. Ryggen kan då hållas i upprätt ställning. I situationer 

som kräver större kraft bör den egna kroppstyngden utnyttjas. 

Det är viktigt att vårdaren har gott om plats för ben, knän och 

fötter vid en förflyttning av patienten så att arbetsställningen inte 

blir vriden eller asymmetrisk. 

Möbler och skor 

Möbler och annan utrustning är ofta i vägen för vårdpersonalen. Att 

sådant kan påverka balansen bevisas i en studie av 63 sköterskor på 

ett akutsjukhus (3). Olika risker studerades, förutom fysiska hinder 

även hala golv. Efter belastningsolyckor är fallolyckor den vanligaste 

orsaken till skador bland vårdpersonal (5). 

Vårdpersonal går i medeltal 2 000 steg per timme. Underlaget, 

såväl golv som skor, spelar stor roll för att både patienten och 

vårdaren ska hålla balansen under en förflyttning. Arbetsskorna bör 

vara stadiga med stöd runt hälen samt ha en sviktande, böjlig och 

halkfri sula (1).


a b c 

Figur 1. Balansen påverkas av hur man står med fötterna. Understödsytan 

är olika om fötterna är nära varandra (a), en höftsbredd från 

varandra (b) eller i gångstående (c). 

Understödsyta. Begreppet kan förklaras med en enkel övning. Jämför 

balansen när du står med fötterna tätt intill varandra med när du står 

med fötterna något i sär. Att stå med fötterna tätt intill varandra ger 

liten understödsyta och dålig balans.I teckningen ovan är understödsytan 

skuggad. Stor understödsyta ger god balans och spar muskelkraft. 

Benens placering är viktig för balansen vid en patientförflyttning. 

Gångstående. Att stå i s k gångstående ger god balans. Det innebär att 

stå med benen isär med en höftsbredd och den ena foten framför den 

andra. Knä- och höftleder ska vara lätt böjda. Rörelsen sker i fotled, 

knäled och höftled. Gångstående är utgångsställning för olika arbetsmoment 

vid förflyttning av patienter. 

Ryggens ställning 

Framåtböjda arbetsställningar är vanliga i vårdarbetet och utgör en 

risk för belastningsbesvär. Det är därför inte en slump att alla 

förflyttningsmodeller innebär att vårdpersonalen ska arbeta med 

ryggen i upprätt ställning (1, 2, 6, 7). 

Att böja sig fram mer än tio gånger per timme bidrar till belastningsbesvär, 

enligt en enkätstudie som gjordes på 26 avdelningar vid 

ett sjukhus i Paris (8). Patientlyft på sju geriatriska vårdavdelningar 

granskades i en annan studie med hjälp av video. Videobandet 

visade att nästan samtliga sköterskor, 92 procent, lutade kroppen 

framåt mer än 30 grader vid ett lyft (9). 

59


Arbeta nära 

Det behövs mindre kraft att lyfta en börda nära kroppen än 

långtifrån. Inom biomekaniken talas om kort hävarm eller momentarm 

(10) (kapitel 4). Att arbeta med lång hävarm ger ökad belastning 

på rygg och axlar. 

Vårdpersonal som måste lyfta och bära ofta har mer skador än 

andra (8). I Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling 1983:6 

belyses frågan om manuella lyft (11): 

”Manuella lyft och förflyttningar av tunga bördor skall så långt 

möjligt undvikas. Hantering av förpackningar och material skall 

planeras och kunna genomföras så att skada eller olämplig fysisk 

belastning undviks.” 

Planera arbetet 

Ryggen kan belastas extra mycket i arbetssituationer när något 

oväntat inträffar. Det kan leda till en olycka med ryggskada som 

följd (12). Det oväntade kan vara att en patient tappar balansen och 

att vårdaren försöker hindra patienten från att falla. Att ta hand om 

våldsamma patienter är en annan situation som innebär risk för 

ryggskador. 

Tidspress och ensamarbete är också faktorer som innebär ökad risk. 

Noggrann planering och fungerande rutiner kan minska risken. 

Förflyttning av en patient måste förberedas i flera steg: 

• alla hjälpmedel ska finnas till hands, 

• både patient och vårdare ska ha gott om plats att röra sig, 

• patienten måste ha tid att förbereda sig inför förflyttningen. 

Arbetsrutinerna på avdelningen bör utformas så att personalen 

kan arbeta lugnt. Uppgifterna måste fördelas över anställda och 

arbetsdag på ett sådant sätt att arbetstakten är så jämn som möjligt 

(11). Avdelningen måste ha tillräcklig bemanning så att ensamarbete 

undviks. Ett gott samarbete inom personalen är väsentligt för att 

öka tryggheten och säkerheten för både patient och vårdare. 

Arbetsledaren har en viktig uppgift att organisera arbetet så att en 

vårdare kan få hjälp av arbetskamrater vid patientförflyttningar och 

att hjälpmedlen används.


Naturliga rörelsemönster 

Människan har naturliga rörelsemönster för att förflytta sig. När vi 

t ex reser oss ur en stol flyttar vi kroppstyngden från sätet till fötterna 

genom att luta oss fram. Rörelsen är självklar för en vuxen, frisk 

människa. Det är något vi lärde oss som barn genom upprepad 

träning och sedan inte längre behöver tänka på. 

Vårdpersonalen bör följa det naturliga rörelsemönstret när de 

instruerar och stöder patienten i en förflyttning. En patient kan ha 

svårt att direkt resa sig från sittande till stående, men hon/han kan 

få kraft att resa sig genom att gunga fram och tillbaka (6). 

Till en början kan en patient behöva mycket stöd och hjälp. 

Vilken hjälp som behövs beror på patientens tillstånd. En förflyttning 

kan kräva hjälpmedel och flera vårdare. När patientens styrka 

och säkerhet ökar kan hjälpen gradvis trappas ner. 

Patientens medverkan 

Ett av sjukvårdens mål är en omvårdnad som bygger på respekt för 

patientens självbestämmande och integritet. Vården ska vara lätt 

tillgänglig och tillgodose patientens behov av medicinsk behandling 

och trygghet (13). 

Av medicinska skäl är det viktigt att patienten deltar aktivt i 

förflyttningen. Det blir en del av omvårdnaden och rehabiliteringen 

om patienten får möjlighet att styra händelseförloppet vid t ex en 

förflyttning mellan säng och rullstol. 

Ett mål för vårdavdelningar är att patienterna rehabiliteras så 

snabbt som möjligt, eller att de i varje fall behåller sin funktionsförmåga 

så länge som möjligt. Det är både säkrare och mer skonsamt 

att använda hjälpmedel vid förflyttning under de stressiga morgontimmarna 

när personalen ofta arbetar under tidspress. Träning av 

patienten i förflyttning kan förläggas till en lugnare tidpunkt på 

dagen. 

Att patienten bemöts med förtroende och respekt är en förutsättning 

för att han/hon ska vilja hjälpa till (14). Personalen är ett stöd 

och en trygghet i förflyttningen. Stödet ska sporra patienten att bli 

aktiv. Det är därför viktigt att greppen är skonsamma, uppmaningarna 

tydliga och att inga oklara kommandon ges. 

61


Armkrok är en 

bra metod att 

hjälpa patienter 

att ställa sig 

upp. 


Greppa varsamt 

Det är viktigt att försöka undvika stress i arbetet med patienter. 

Stress kan göra att greppen bli alltför hårda och vårdaren inger 

därmed inte tillit och trygghet. I olika utbildningsmodeller betonas 

vikten av skonsamt handlag med patienterna (1, 2, 6). Att greppa 

patienten under armarna är såväl obekvämt som skadligt för patienten 

och ger vårdaren en olämplig arbetsställning (14). Detta visas av 

forskare, som jämfört fyra metoder för att förflytta patienten högre


upp i sängen. Den mest obekväma metoden för vårdaren var att lyfta 

patienten under armarna (15). 

Åtta olika metoder att flytta en patient från toalett till rullstol har 

jämförts i ett annat projekt. Personalen ansåg att ”grepp under 

armarna” var den mest belastande av de manuella metoderna, 

medan användande av gångbälte var den minst belastande (16). Två 

andra skonsamma grepp, som stimulerar patienten att hjälpa till är 

armkrok respektive s k förlängt hälsningsgrepp (14) (se bilder). 


Förlängt hälsningsgrepp 

i 

gångstående. 

Sköterskan har 

handen på patientens 

rygg 

för att förbättra 

balansen. 

63


Instruktioner och kroppsspråk 

I många fall ingriper vårdaren alldeles för mycket i patientförflyttningen, 

trots att patienten kan medverka i eller själv klarar förflyttningen. 

Vårdaren kan anse att det går snabbare och enklare. 

Vårdarens kroppsspråk kan bidra till att patienten samarbetar 

bättre vid en förflyttning, men kan också ha motsatt effekt. En 

vårdare som står rakt framför eller över patientens ansikte skapar en 

mur, som kan uppfattas vara omöjlig att ta sig förbi. Om vårdaren 

går fram och ställer sig nära patienten utan att först ha etablerat 

kontakt skapar det spänning och patienten kan uppleva situationen 

som hotfull. Det är bättre att vårdaren närmar sig lugnt och ställer 

sig bredvid patienten. Denne får då bra stöd och fri sikt, samt kan 

luta sig fram obehindrat för att resa sig ur stolen. 

Bristfälliga instruktioner och otydliga kommandon kan försvåra 

för patienten att medverka i en förflyttning. Instruktioner med 

ordet ”lyft” bör undvikas eftersom det uppmanar patienten att vara 

passiv och får vårdaren att ta i mer än nödvändigt. Med lugna, 

tydliga uppmaningar kan vårdaren ange rytmen i förflyttningen: 

”ååå res dig.. nu.” 

Hjälpmedel 

Manuella lyft kan ersättas med lättmanövrerade lyfthjälpmedel. Att 

arbetsorganisationen är bra har också betydelse. Det visas i en studie 

som jämförde arbetet vid en modern och en traditionell geriatrisk 

vårdavdelning. Den moderna avdelningen hade elektriska takliftar, 

gott om utrymme och en mer demokratisk arbetsorganisation än den 

traditionella. Vårdtyngden var densamma, men det var hälften så 

många manuella lyft på den moderna avdelningen (4). 

Framåtböjda och vridna arbetsställningar förekommer mer sällan 

när lyfthjälpmedel används (9). En del vårdavdelningar har hjälpmedel, 

men använder dem inte. En studie visar att utrustningen 

används mer regelbundet på avdelningar där personalen kontinuerligt 

utbildas och där arbetsledningen anser att det är viktigt att 

hjälpmedlen används. 

Hur mycket hjälpmedel som behövs för en patient avgörs i ideala 

fall i samråd mellan arbetsledningen på avdelningen, en sjukgymnast 

och en arbetsterapeut. Såväl patientens behov som personalens 

fysiska förmåga och styrka ska ligga till grund för bedömningen.


Regelbunden översyn 

Viktiga krav är att utrustningen är lätt att använda samt skonsam 

och säker för både patient och vårdare. I Arbetarskyddsstyrelsens 

författning om arbetsställningar och arbetssrörelser finns anvisningar 

om tekniska anordningar (17). Det sägs bl a att hjälpmedlen ska 

vara lätta att använda, vara utformade med hänsyn till bördans art, 

vara lätt tillgängliga även i akuta situationer samt att personalen ska 

få information och utbildning för att kunna använda dem. 


65 

Lyftselar underlättar 

arbetet. Det är 

viktigt att vårdavdelningen 

har selar 

i olika storlekar för 

olika patienter så 

att olyckor undviks.


Utrustningen ska regelbundet ses över, enligt kraven i Svensk 

Standard (18, 19). Vårdavdelningen bör ha tillgång till reparatörer, 

som snabbt kan åtgärda eventuella fel. 

En bra patientsäng är viktig för att vårdarbetet ska underlättas. 

Sängen bör vara höj- och sänkbar, kunna flyttas på hjul och ha ett 

reglerbart ryggstöd. För förflyttningar i sängen behövs hjälpmedel 

som minskar friktionen, ger vårdaren stadigt grepp och underlättar 

patientens medverkan. Sådana hjälpmedel är t ex draglakan och 

plast, Vendela, som är en lyftmatta, och glidmatta. 

Ett gångbälte kan inte bara användas vid gångträning utan också 

som hjälpmedel för att hjälpa en patient att resa sig och sätta sig. 

Bältet ger vårdaren ett stadigt grepp och gör det möjligt att arbeta 

nära patienten med ryggen i upprätt ställning. (1) 

Om patienten har svårt att stödja på sina ben vid förflyttningen 

från sängen eller stolen används lyfthjälpmedel. Det kan vara 

taklyftar eller golvlyftar. Varje vårdavdelning bör ha flera exemplar 

lätt tillgängliga. Även toaletterna bör ha lyfthjälpmedel och speciella 

selar som underlättar besöket. En vårdavdelning bör ha tillgång till 

selar i olika storlekar och för olika typer av patienter. Övergripande 

krav på selar är att de är bekväma och fungerar väl. Glidmatta och 

glidbräda kan underlätta en förflyttning från säng till stol, men 

kräver att patienten är stadig i bålen och stark i armarna. 

Referenser 

1. Carlsson R, Gulliksson L, Månsson N. Egen rygghälsa i aktiv 

omvårdnad. Stockholm: Norstedts Förlag, 1990. 

2. Durewall K. Hjälp och lyftteknik enligt Durewall-systemet. Durewall-systemet 

AB, Göteborg 1987. 

3. Haber , Billet E, Shimozaki S, Vojtecky M. Occupational back 

pain of nurses: Special problems and prevention. Applied Ergonomics 

1988;3:219-224. 

4. Ljungberg A-S, Kilbom Å, Hägg G M. Occupational lifting by 

nursing aides and warehouse workers. Ergonomics 1989;1: 59-78. 

5. Engkvist I-L, Hagberg M, Lindén A, Malker B. Overexcertion 

back accidents among nurses´ aides in Sweden. Safety Science 

1992;15:97-108.


6. Lloyd P, Tarling C, Troup JDG, Wright B. The handling of 

patients: a guide for nurses. London: The Back Pain Association 

in collaboration with the Royal College of Nursing, 1987. 

7. Bigner B. Lyft och förflyttning av patient. Stockholm: Esselte 

Studium, 1973. 

8. Estryn-Behar M, Kaminski M, Peigne E. Strenous working 

conditions and musculoskeletal disorders among female hospital 

workers. International Archives of Occupational Environ menatal 

and Health 1990;62: 47-57. 

9. Takala EP, Kukkonen R. The handling of patients on geriatric 

wards: a challenge for on-the-job-training. Applied Ergonomics 

1987;1:17-22. 

10. Chaffin DB: Occupational biomecanics - a basis for workplace 

design to prevent musculoskeletal injuries. Ergonomics 

1987;2:321-329. 

11. Arbetsställningar och arbetsrörelser. Solna: Arbetarskyddsstyrelsens 

författningssamling 1983:6. 

12. S:t Vincent M. Trellier C. Training in handling: an evaluative 

study. Ergonomics 1989;2:191-210. 

13. Den nya hälso- och sjukvårdslagen. Landstingsförbundet och 

Utbildningsproduktion AB 1982. 

14. Roxendal G. Händer i vårdarbete. Lund: Studentlitteratur, 1982. 

15. Stubbs DA, Buckle PW, Hudson MP, Rivers PM. Back pain in 

the nursing profession II. The effectiveness of training. Ergonomics 

1983;8:767-779. 

16. Owen BD, Garg A. Reducing risk for back pain in nursing 

personnel. Aaohn Journal 1991;1: 24-33. 

17. Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling AFS 1983:6. Arbetsställningar 

och arbetsrörelser. 

18. Personlyftar/Mobila personlyftar/Säkerhetskrav och provning. 

Svensk Standard 2430. 

19. Personlyftar/Stationära patientlyftar/Säkerhetskrav och provning. 

Svensk Standard 2093. 

67


.


. 

8 

Vårdmodeller, chefer 

och skiftarbete 


Nya vårdformer kan på sikt leda till färre ryggolycksfall bland 

sjukvårdspersonal. Arbetet kan bli mindre tungt och antalet tunga 

lyft färre när löpande band-principen för arbetsorganisationen 

inom vården avskaffas. 

Förändringen innebär att en undersköterska sköter omvårdnaden 

av färre patienter än idag, men får istället fler och mer 

varierade arbetsuppgifter. 

Stora omvälvningar har skett inom den medicinska hierarkin på 

sjukhus och mer är på gång. Den nya svenska vårdideologin har 

börjat inriktas på kvalitet i sjukvården. Det pågår en diskussion om 

vad kvalitet i vården är och hur den kan mätas. Målet för kvalitetssäkringen 

är dock klart: att tillförsäkra patienten en god och adekvat 

vård samt öka personalens tillfredsställelse i arbetet (1, 2). 

Den svenska sjukvården har traditionellt styrts av två organisationer: 

den medicinska och den administrativa hierarkin. Grundidén 

har varit att specialisterna styr inom sina områden. Den administrativa 

hierarkin, som leds av ekonomer och personaladministratörer, 

69


samt ibland av läkare, har setts som en förutsättning för att den 

medicinska hierarkin ska kunna ”producera” viss kvantitet sjukvård. 

I den medicinska hierarkin är naturligtvis läkaren i toppen och 

vårdbiträdet i botten av pyramiden (3, 4) (figur 1). 

Kommun 

Regering 

Klinikchef 

Läkare 

Administration 

Avdelningsföreståndare 

Sjuksköterska 

Undersköterska 

Vårdbiträden 

Sjukhusdirektion 

Landsting 

Riksdag 

Socialstyrelsen 

Figur 1. Sjukvårdens två hierarkier (4) 

Den nya vårdideologin förändrar arbetsorganisationen. Nya former 

för vården införs. I det s k rondsystemet ”producerades” vården 

enligt löpande band-principen. 

En anställd på en vårdavdelning ansvarade bara för en liten del av 

hela omvårdnaden av en patient. Arbetsuppgifterna var få, men 

specialicerade. Så gick t ex ett sjukvårdsbiträde eller en undersköterska 

runt på hela avdelningen och kontrollerade temperaturen på alla 

patienter. 

Rondsystemet innebar att det behövdes många olika personer för 

att ge vård åt varje enskild patient. Därför blev det ingen kontinuitet 

i vården för patienten, som fick möta nya ansikten hela tiden (4) 

(figur 2).


Avdelningsföreståndare 

Sjuksköterskor 

fm, em. 

Nattsköterskor 

Undersköterska 

dagtid. fm, 

em, natt 

Sjukvårdsbiträde 

dag, fm em 

natt 

Elever 

pryoelever 

Gymnasieelever 

Sjuksköterskeelever 

Assistentelever 

Medicine kand. 

osv 

Mottagningspersonal 

Lab.ass. 

Lab.bitr. 

Röntgenpersonal 

Transportpersonal 

Operationsassistent 

Patient 

Sjukgymnaster 

Gångbiträden 

Arbetsterapeuter 

Arbetsterapibiträde 

Vaktmästare 

Klinikläkare 

Läkarsekreterare 

Präst 

Patientvärdinna 

Baderska 

Fotspecialist 

Frisör 

Barberare 

Överläkare 

Bitr. överläkare 

Avdelningsläkare 

FV-läkare 

AT-läkare 

Kurator 

Psykologer 

Bitr. psykologer 

Figur 2. Ett 40-tal yrken finns på ett sjukhus för omvårdnaden av en 

patient (4). 

I de nya vårdformerna koncentreras omvårdnaden på patienten, till 

skillnad från rondsystemet som innebär uppgiftscentrerad vård. 

Tidigare vårdades en sjukdom, t ex gallbesvär. Nu är strävan att 

vidga arbetsinnehållet till en helhetssyn på människan och att vårda 

hela patienten. 

I de nya vårdformerna - primär omvårdnad, parvård, gruppvård 

- har en anställd ansvar för ett fåtal patienter, men utför hela 

omvårdnadsarbetet för dem. Kontinuitet eftersträvas så att varje 

patient vårdas av ett begränsat antal personer. Vårdarna har ett 

individuellt ansvar för sina patienter och ger information om 

patienterna till sjuksköterskeexpeditionen. Tidigare gick informationen 

enbart åt andra hållet (5). 

71


Långvården 

Haparanda 

vårdcentral 

i början av 

1980-talet. 

Foto: Ulf Owenede/Bildhuset 

Organisation och ryggvärk 

Bara några få tvärsnittsundersökningar har försökt besvara frågan 

om ryggbesvär kan ha samband med organisationen av sjukvården, 

dvs vilken vårdform som tillämpas, arbetstider, ledarskap och 

vårdarbetstyngd. 

Att ett arbete upplevs som tungt beror inte bara på fysiska faktorer, 

att man lyfter tungt eller har tunga patienter att flytta. Organisation 

av arbetet och personalens miljö påverkar också hur tungt jobbet 

upplevs vara, visar en studie från Göteborg (6). 

I studien jämfördes en traditionell och en modern ortopedisk 

vårdavdelning på två sjukhus. Det var inga större skillnader i 

arbetstid, personaltäthet och antalet steg personalen tog i jobbet. 

Vid den moderna avdelningen fanns gruppvård och där hade 

personalen större inflytande än kollegorna på den traditionella 

avdelningen. De hade större chans att påverka sin arbetssituation 

genom att de kunde planera och styra sina arbetsuppgifter. 

Negativa faktorer på bägge sjukhusen var främst trötthet och brist 

på stimulans. Vårdarbetet upplevdes tyngre ju fler störningar som 

inträffade, t ex att vårdaren inte kunde avsluta en arbetsuppgift utan 

måste gå ifrån och göra något annat emellan. 

Det var fler, men lättare lyft på den moderna avdelningen än på 

den traditionella. Det tycks ha varit en fördel att sprida lyften över 

arbetsdagen och inte behöva göra alla inom en kort tid, t ex hjälpa 

alla patienter ur sängen på morgonen. Att slippa arbeta under 

tidspress bidrog till att vårdarbetet kändes mindre ansträngande. 

Slutsatsen av studien var att det inte enbart var antalet tunga lyft 

som avgjorde hur sjukvårdsbiträdena upplevde vårdarbetets tyngd. 

Avgörande var också dåliga lokaler, bristande uppmuntran från 

arbetsledning och kamrater, brist på hjälpmedel för patientförflyttningar, 

rondsystemet samt många störningar i jobbet.


Foto: Rolf Adlercreutz/TioFoto AB 

Tungt jobb och besvär 

Att tunga lyft innebär en risk för att drabbas av ryggolycksfall i 

vårdarbetet har ofta framförts (7). Ett par svenska studier har visat 

på ett sådant samband. 

De som upplever att de har ett tungt jobb besväras oftare än andra 

av värk och skador i muskler, leder och skelett. 430 kvinnor inom 

Läkaren 

informeras 

på ronden. 

73


vården fick i en studie frågan ”Hur kroppsligt ansträngande upplever 

du vanligtvis ditt arbete?” Nästan fyra av tio (167 av 430) 

skattade sitt arbete som ”mer fysiskt ansträngande”, medan resten 

ansåg sig ha ett ”mindre fysiskt ansträngande” jobb. Som väntat 

hade de som ansåg sig ha mer ansträngande jobb också mer besvär. 

Risken att de skulle rapportera ländryggsbesvär var 1,5 gånger högre 

än de som inte ansåg sig ha så ansträngande jobb (8) (figur 3). 

100 

80 

60 

40 

20 

0% 

Nacke 

Mer ansträngande 

Mindre ansträngande 

Bröstrygg Ländrygg 

Figur 3. Besvär i nacke, bröstrygg och ländrygg var mer vanligt bland 

de vårdanställda som ansåg sig ha ett fysiskt tungt jobb än bland de 

som ansåg sig ha lättare jobb. Figuren visar andelen (i procent) som 

har besvär (8). 

En annan studie rörde sjukvårdsbiträden och undersköterskor 

inom långvården och vilka besvär de kan få i samband med att de 

hjälper patienterna. Det gällde matning, ADL-träning (Activity for 

Daily Living, träning för det dagliga livet), gångträning, bad/dusch 

och toaletträning. 

Bara en av tio vårdare med sådana arbetsuppgifter var helt fri från 

belastningsbesvär, medan övriga nio hade besvär i en eller flera 

kroppsdelar. Det som studerades var besvär i nacke, skuldra/axel, 

armbågar, handleder/händer, bröstrygg, ländrygg, höfter, knä och 

fotled/fötter (9). 

Studien visar vådan av att ha ansvar för många patienter när 

arbetsuppgifterna är tunga. Bara tre procent av de som i det dagliga


arbetet ansvarade för mer än sex patienter var helt besvärsfria. 30 

procent hade besvär i en till tre kroppsdelar, 57 procent hade besvär 

i fyra till sex och tio procent sju till nio kroppsdelar. 

Modern kontra gammalmodig långvård 

En svensk studie visar att vårdform och vårdarbetstyngd hänger 

ihop med överbelastningsskador. Studien gäller långvården i Stockholm 

och arbetsbelastningen vid en modern och en traditionell 

vårdavdelning. 

Forskarna fann stora skillnader i belastning trots att patienternas 

behov av omvårdnad var densamma. Personalen på den traditionella 

geriatriska avdelningen hade cirka 50 procent fler patientförflyttningar 

än kollegorna på den moderna enheten. Där var lyften lättare 

att genomföra eftersom det fanns elektriska liftar och större utrymmen 

att röra sig på. På den moderna vårdavdelningen tillämpades 

gruppvård. Alla dessa faktorer kan ha bidragit till att överbelastningsskadorna 

var färre på den moderna avdelningen. Bara 2,5 

procent av sjukvårdsbiträdena hade sådana besvär. På den traditionella 

avdelningen hade dubbelt så många, 5 procent, skador (10). 

En studie vid ett amerikanskt akutsjukhus visade inga samband 

mellan personalens ryggbesvär och organisationen av arbetet. Forskarna 

fann att ryggbesvären vare sig hörde ihop med graden av 

självständigt arbete, förhållandet till avdelningsföreståndaren, skiftarbete, 

typ av arbetsschema eller någon speciell vårdform. Däremot 

hängde ryggbesvär samman med låg ålder, med yrket sjuksköterska 

och bristen på trivsel med arbetskamraterna. I studien ingick 787 

vårdanställda på ett akutsjukhus. En av fem hade haft ryggbesvär 

under de sex månader som föregick studien. 

Forskarna är själva förvånade över utgången och har föreslagit att 

resultatet kan bero på att deltagande i studien var frivilligt. Det kan 

ha gjort att urvalet inte blev representativt för all vårdpersonal och 

att det därmed kan vara svårt att dra några mer allmängiltiga 

slutsatser av studien (11). 

Ledarstil 

Det finns olika teorier om vad som utmärker en bra arbetsledare. 

Inom vården brukar termerna auktoritär respektive demokratisk 

ledarstil användas. En engelsk studie visar att vårdformen hänger 

75


ihop med vilken typ av arbetsledning som tillämpas på en vårdavdelning. 

Om vården är mer patientorienterad, gruppvård, är ledarskapet 

också mer demokratiskt inriktat. Det är en klar skillnad mot 

den traditionella, uppgiftsorienterade vården där den auktoritära 

ledarstilen är vanligast (12). 

En svensk studie ger en inblick i sambandet ledarskap och 

belastningsbesvär inom vården. Vid ett långvårdssjukhus i Göteborg 

fick 233 sjukvårdsbiträden, som alla arbetade dagtid, svara på 

frågor om arbetssituation och besvär, speciellt ryggdito. De biträden 

som hade besvär i bröstryggen och ländryggen upplevde, i jämförelse 

med besvärsfria, en sämre arbetstillfredsställelse och sämre relation 

till överordnade och arbetskamrater. De ansåg sig ha mer 

ansträngande jobb och därmed belastades de av högre krav på både 

fysisk och psykisk styrka (13). 

Skiftarbetet tröttar 

Skiftarbete och nattarbete kan öka risken för ryggolycksfall (14, 15). 

Sådant jobb medför ofta sömnbrist och svårigheter att sova på dagtid. 

Nattarbetaren är egentligen aldrig i riktigt bra form. Kroppens 

dygnsrytm och hormonproduktionen för sömn och vakenhet är 

störd. Hälsan kan försämras av skiftjobb, stressupplevelser blir 

starkare och prestationsförmågan avtar. Det leder till trötthet, vilket 

kan öka risken för ryggolycksfall (14, 15). 

Udda arbetstider är också en stressfaktor, eftersom ett skiftjobb är 

svårt att kombinera med normalt familjeliv och socialt umgänge 

med andra icke skiftarbetande (14). 

Själva jobbet för vårdpersonal är mindre tungt nattetid än dagtid 

och ger färre skador. Det visas indirekt i en studie av personal vid 

långvårdskliniker i Mellansverige. Dagpersonalen hade mer besvär 

i muskler, leder och skelett än nattpersonalen. I genomsnitt hade de 

besvär i sju av nio platser: nacke, skuldra/axel, armbågar, bröstrygg, 

ländrygg, knä och fotled/fötter. De senaste tre åren har jobbet blivit 

tyngre, ansåg dagpersonalen, men nattpersonalen hade inte samma 

åsikt (9). 

Även amerikanska studier visar på ökad risk för ryggolycksfall för 

de som arbetar dagskift. Orsaken är att arbetsuppgifterna framförallt 

på förmiddagen är tyngre (16, 17).


Foto: Lasse Wigur 

Framtiden 

I andra branscher har arbetsorganisationen ändrats för att minska 

risken för skador i muskler, leder och skelett. Nya begrepp har 

införts: arbetsrotation, dvs att inte syssla med samma arbetsutuppgift 

hela dagen, och arbetsvidgning, att få ansvar för fler arbeten och 

att få nya arbetsuppgifter av olika slag. Därtill har arbetstider och 

löneformer ändrats, bl a har ackordet tagits bort. Att enbart införa 

tekniska hjälpmedel i arbetet har inte ansetts tillräckligt för att 

minska skaderisken (18). 

Inom sjukvården är en del av dessa förbättringar genomförda eller 

på väg att införas. Nya patientinriktade vårdformer innebär en 

arbetsrotation - patienten är densamma men en vårdare får göra mer 

än att ta temperaturen eller bädda sängen. En övergång till moderna 

vårdformer kan alltså även innebära utvidgning av arbetsuppgifterna. 

Personalens inflytandet över arbetet kan också öka när ledarskapsfunktionen 

förändras från uppgiftsorienterad och auktoritär 

till personalorienterad och demokratisk. 

77 

Nattskift medför 

ofta sömnbrist. 

Kroppens dygnsrytm 

för sömn 

och vakenhet är 

störd. Tröttheten 

kan leda till ryggolyckor.


Personal vid behov 

Det är viktigt att avdelningarna har tillräckligt med personal. Vad 

som är lagom eller bra kan beräknas med hjälp av en bedömning av 

den s k vårdarbetstyngden. 

Den amerikanska sjukvården var först med att använda vårdtyngdsmätning 

för att beräkna personalbehovet. Redan 1951 gjordes 

det första försöket i Washington D.C. att klassificera patienter 

på ett sjukhus. De delades in i fyra kategorier efter vårdbehov: 

intensiv, moderat, minimal respektive stödjande vård. Det genomsnittliga 

antalet vårdtimmar för de olika patientkategorierna räknades 

fram med hjälp av tidsstudier. Andra system baserade på den 

amerikanska idén har senare utvecklats i Finland och Sverige (19). 

Flextid 

Flexibel arbetstid kan tyckas svår att införa på sjukhus, men försök 

på bland annat Tumba sjukhus har visat på många fördelar för såväl 

patienter som personal. Det nya systemet minskade stressen för 

personalen och det kom även patienterna till godo. Patienterna 

kände att de blev respekterade när inte alla måste vara uppstigna, 

tvättade och matade på samma tid. 

Fördelarna för personalen var bl a mindre övertid och färre 

enstaka sjukdagar. Restiden blev kortare eftersom vårdarna kunde 

anpassa ankomsttiden till jobbet och tiden för hemgång efter bussar 

och pendeltåg (20). 

Referenser 

1. Seminariedokumentation. Kvalitet i vården. Hälso- och sjukvårdsstämman 

1991. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, 

Stockholm. 

2. Hollo A. Vårdutveckling genom kvalitetscirklar. Vård 1991:4. 

Centrum för vårdvetenskap, Karolinska institutet, Stockholm. 

3. Gustafsson R.Å. Traditionernas ok. Falköping: Esselte Studium, 

1987. 

4. Gardell B, Gustafsson RÅ, Brandt C, Tillström I, Torbiörn I. 

Sjukvård på löpande band. Rapport från ett forskningsprojekt om 

sjukhusets vård- och arbetsorganisation. Stockholm: Bokförlaget 

Prisma, 1979.


5. Hollo A. Ideal och verklighet i vården-ett nordiskt utvecklingsprojekt. 

Vård 1991; 3. Centrum för vårdvetenskap, Karolinska 

institutet, Stockholm. 

6. Lindell V, Hansson T. Antalet lyft inte det avgörande. Läkartidningen, 

1990;26-27:2237-2239. 

7. Engkvist I-L, Hagberg M, Linden A, Malker B. Over-excertion 

back accidents among nurses´ aids in Sweden. Safety Science 

1992;15:97-108. 

8. Lagerström M & Moses Studygroup. Grundutbildning i förflyttningsteknik 

och ryggvård samt MOSES I. Resultat från basenkät 

och kursutvärdering vid Sundsvalls sjukhus. Arbetsmiljöinstitutet 




i Östergötland, 1989. 

10. Ljungberg A-S, Kilbom Å, Hägg GM. Occupational lifting by 

nursing aides and warehouse workers. Ergonomics 1989;1: 59-78. 

11. Skovron ML, Mulvihill MN, Sterling RC, Nordin M, Tougas 

G, Gallagher M, Speedling EJ. Work organization and low back 

pain in nursing personnel. Ergonomics 1987;2:359-366. 

12. Bowman G. Ward leadership styles. Nursing Practice,1989;1:9-11. 

13. Dehlin O, Berg S. Back symptoms and psychological perception 

of work - A study among nursing aides in a geriatric hospital. 

Scandinavian Journal of Rehabilitation Medicine 1977;9:61-65. 

14. Åkerstedt T. Sömn, trötthet och oregelbundna arbetstider. I 

Lennerlöf L (Ed) Människan i arbetslivet. Stockholm: Allmänna 

Förlaget, 1991. 

15. Patterson, WB, Craven, DE, Schwartz, DA, Nardell, EA, Kasmer 

J, Noble J. Occupational hazards to hospital personnel. 

Annals of Internal Medicine, 1985;102:658-680. 

16. Rydén LA. Molgaard CA, Bobbitt S, Conway C, Conway J. 

Occupational low-back injury in a hospital employee population: 

An epidemiologic analysis of multiple risk factors of a highrisk 

occupational group. Spine 1989;3: 315-320. 

17. McAbee RR, Wilkinson WE. Back injuries and registered 

nurses. A literature review. Aaohn Journall 1988;3:106-112. 

18. Andersson S. Belastningsskadorna en ödesfråga. Miljön på jobbet. 

Arbetarskyddsstyrelsens pocketserie 1988:1. 

79


19. Vårdtyngdsmätning. Exempel från svensk sjukvård. SPRI-rapport 

291 (1990), Stockholm. 

20. Flextid på vårdavdelningar. SPRI - utredningsbanken D 14557, 

SPRI-rapport 245 (1988).


. 

9 

Stress i vårdarbetet 


Den som i sitt arbete utsätts länge eller ofta för stress kan prestera 

mindre och må sämre. Arbetet blir otillfredsställande. Man kan bli 

extremt trött, få psykosomatiska problem samt ryggbesvär. 

Arbetsorganisationen kan ha betydelse för att stress uppstår. 

Stressen kan minska om personalen har möjlighet att påverka 

arbetets uppläggning, får socialt stöd och en chans att lära nytt i 

arbetet. 

Vårdarbete kan vara både psykiskt och fysiskt stressande. Stress 

uppstår ofta i arbetsmiljöer där individens grundläggande behov 

och förutsättningar inte förvaltas på bästa sätt. 

En speciell påfrestning i omvårdnadsarbetet är att ha sjuka människor 

som arbete och arbetsmiljö. Även om kontakten med patienterna 

upplevs som positiv och givande så kan den ge upphov till 

psykosomatiska besvär (1). Många studier har visat på stressreaktioner 

vid arbete på sjukhus. Några av studierna har också gällt 

ryggbesvär hos vårdanställda 

Arbetsorganisationen i vården har en sammansatt struktur, som 

kan bidra till stress. Yrkesrollen innebär att individen utsätts för krav 

och förväntningar från patienter och arbetskamrater. När dessa krav 

81


Ett barn förs 

snabbt till undersökning. 

Att ha 

sjuka människor 

som arbetsmiljö 

kan innebära både 

stress och tidspress. 

och förväntningar innehåller motstridiga budskap kan det bli 

konflikt med yrkesrollen och lojaliteten. Den vårdanställde som 

utsätts för dessa påfrestningar kan på sikt få psykosomatiska problem, 

som ibland visar sig som ryggbesvär (2). 


Vad är stress? 

Begreppet stress myntades av den ungersk-kanadensiske fysiologen 

Hans Seyle. Han visade att stress hos både människor och djur är en 

kroppslig reaktion på olika typer av fysiska påfrestningar, som hotar 

individen eller som redan har drabbat henne. Det kan aktivera det 

autonoma nervsystemet, som inte styrs av viljan. Hjärtat börjar 

klappa snabbare och blodtrycket ökar. Man andas fortare, börjar 

svettas och musklerna spänns. Utsöndringen av hormoner ändras 

och halten adrenalin och noradrenalin stiger (3, 4). 

Stress ansågs tidigare enbart handla om kroppens sätt att anpassa 

sig till en yttre fysisk fara. Numera täcker begreppet reaktioner som 

kan utlösas av både fysiska och psykiska faktorer, s k stressorer. Dessa 

hotar antingen det fysiska eller det psykiska välbefinnandet eller 

båda. 

Den psykiska stressreaktionen kan ha samma kroppsliga uttryck 

som den fysiska, dvs kroppens resurser mobiliseras till flykt eller till 

kamp. En sådan reaktion kan vara nödvändig i en akut krissituation, 

t ex när en vårdanställd hotas av en våldsam patient. Då gäller det att


snabbt ta kommando över situationen. Men om stressituationer 

uppstår varje dag därför att den anställde har svårt att hinna ta hand 

om alla sina patienter så kommer den mobiliseringen att tära hårt på 

krafterna. 

Stress definieras numera som en process där det sker ett intimt 

samspel mellan individen och situationen samt mellan mentala och 

kroppsliga skeenden. 

Att behärska stressen 

Alla människor reagerar inte på samma stressfaktorer. Styrkan i 

reaktionen är individuell, liksom vad vi reagerar på. Det är fråga om 

ärftliga faktorer, om tidig erfarenhet i livet och om inlärning: vad 

som visat sig farligt i tidigare situationer. Bedömningen av hur viktig 

en stressfaktor är beror alltså på individen och på situationen. På 

samma sätt varierar förmågan att behärska stressfaktorerna, med ett 

annat ord coping. De människor som lärt sig att aktivt ta itu med 

problem på ett tidigt stadium, s k aktiv coping, klarar sig bättre än 

andra (5). 

Det har under decennier mest skrivits om stress i negativ mening, 

men ”den glada stressen” uppmärksammas alltmer (6). Begreppet 

står för att var och en behöver utsättas för viss stress för att lära sig 

något nytt och utvecklas. 

Vad framkallar stress? 

Det finns några omständigheter i arbetet, som de flesta människor 

förknippar med stress. Det är t ex att vara understimulerad, alltså ha 

för litet att göra och/eller ha alltför enkla arbetsuppgifter. Arbetet 

kan också vara överstimulerande, innebära alltför mycket arbete 

och/eller innehålla alltför svåra arbetsuppgifter. 

Bristande socialt stöd samt dålig kontroll och inflytande över 

jobbet är för flertalet också en stressfaktor (4). Den som har kontroll 

över jobbet eller har stöd av sin omgivning har chans att modifiera 

och hantera stressen. 

Betydelsen för hälsan av att kunna påverka sitt arbete behandlas 

i en svensk studie. Kombinationen av handlingsutrymme och 

psykologiska arbetskrav är viktig. Den som utsätts för höga krav, 

men har litet utrymme att agera ligger sämst till. Sådan kan 

arbetssituationen vara för sjukvårdsbiträden. Industriarbetare som 

arbetar under sådana villkor löper ökad risk för hjärtsjukdomar (7). 

83


Risken att få värk i nacke, skuldror och rygg är förhöjd för dem 

som upplever sig ha höga krav i arbetet och små möjligheter att 

kontrollera sin egen arbetssituation. Det visar en studie över åtta 

olika yrkesgrupper, bl a läkare, lastare, kypare, flygmekaniker, 

flygledare och musiker i symfoniorkester. Andra risker för värk var 

fysisk belastning samt små möjligheter att tala med andra på 

arbetsplatsen (8). 

Beslut från ovan 

Sjukvårdens hierarkiska uppbyggnad innebär att beslut om hur ett 

arbete ska utföras tas långt över huvudet på den personal som berörs. 

En studie av anställda inom långvården i Storstockholm visar att de 

upplever att de har små möjligheter att påverka sin närmiljö och 

arbetets innehåll, eftersom besluten tas på en annan nivå. Det ansågs 

vara viktiga orsaker till att de anställda kände sig fysiskt och psykiskt 

nerslitna (9). 

Undersökningar om levnadsförhållanden i Sverige visar att vårdanställda 

ofta upplever att de har svårt att påverka sitt arbete (5). Det 

gäller främst sjukvårdsbiträden, som anser sig ha sämst möjligheter 

att påverka arbetstempot och lära nytt i jobbet. Kvinnliga läkare och 

sjuksköterskor ansåg sig ha små möjligheter att påverka arbetstempot, 

men deras chanser var ändå större än biträdenas. Läkare och 

sköterskor ansåg dock att de har stora chanser att lära sig något nytt. 

Anställda vid akutsjukvården har studerats utifrån sin möjlighet 

att påverka. En enkät vid Sundsvalls sjukhus besvarades av 430 

kvinnor, som samtliga gått en grundläggande utbildning i förflyttningsteknik 

med ryggvård. Det var relativt sett fler ryggbesvär bland 

de kvinnor som hade små möjligheter att påverka sin arbetssituation 

och hade liten chans att lära nytt (10). 

Samma tendens fanns i en undersökning av 600 anställda vid 

samma sjukhus två år senare, det s k MOSES-projektet. Framförallt 

sjuksköterskorna upplevde att kraven i arbetet hade ökat och dessa 

hade en viss överrisk för ländryggsbesvär (11). 

En enkät om långvården visade att liten chans till påverkan i 

arbetet hade samband med ländryggsbesvär. Närmare 1 900 sjukvårdsbiträden 

och undersköterskor deltog. 64 procent, drygt 1 200 

personer, uppgav att de hade ländryggsbesvär. De skilde sig från 

besvärsfria personer i sin syn på möjligheten att påverka jobbet.


I ryggbesvärsgruppen var det fler som inte ansåg sig kunna påverka 

sin aktuella arbetssituation, speciellt lite kunde de påverka arbetstakt 

och arbetsteknik. De vanligaste hindren var tidsbrist, trånga 

utrymmen, att arbetspartnern var ovan, rädsla hos patienterna samt 

oro för att inte kunna sköta de hjälpmedel som fanns. En representativ 

grupp på 66 personer intervjuades personligen. Av dem var 

bara tio personer helt fria från besvär i muskler, leder och skelett 

(12). 

Foto: Thomas Wester/Bildhuset 

Socialt stöd viktigt 

Det finns flera teorier om hur socialt stöd kan påverka hälsan och 

framkalla sjukdom. Enligt den s k buffertmodellen fungerar mänskliga 

och sociala relationer som en buffert vid svåra påfrestningar. 

Individen antas reagera på påfrestningarna med någon form av 

sjukdom eller sjukdomsframkallande reaktion. En god social kontakt 

hindrar sjukdomen från att bryta ut. 

En annan teori är ”direktmodellen” som utgår från att mänskliga 

och sociala kontakter är ett grundläggande behov för människan. 

Om individen inte har sociala relationer med omvärlden antas det 

vara en tillräcklig stressfaktor för att framkalla sjukdom. 

Mänskliga och 

sociala relationer 

kan fungera som 

buffert vid svåra 

påfrestningar. 

85


Många arbetsuppgifter 

kan 

inte forceras, 

utan måste få 

ta sin tid. 

Att sociala relationer skapar en buffert, visas i en studie vid en 

svensk industri. Var fjärde person i undersökningen uppgav arbetsrelaterade 

besvär i muskler, leder och skelett den senaste veckan. De 

upplevde att de hade svagt socialt stöd från företaget och liten chans 

att påverka sitt arbete, till skillnad från en annan grupp, som angav 

att de fått sina belastningsbesvär av aktiviteter på fritiden (13). 

Andra studier har också visat betydelsen av socialt stöd. Personer 

som upplever sig ha ett gott socialt stöd betraktar sina muskuloskeletala 

besvär som lindriga, i alla fall är de mindre svåra än vad de som 

har dåligt socialt stöd säger om sina besvär. De som har gott stöd ser 

med tillförsikt på sin arbetsförmåga i framtiden (14). Socialt stöd 

hjälper också personer med ryggbesvär att tillfriskna snabbare (15). 

Relationerna mellan socialt stöd och ryggbesvär är föga studerade 

när det gäller vårdpersonal. Det finns dock en studie av ett långvårdssjukhus 

i Göteborg. Den visar att de som led av besvär i 

ländryggen upplevde en sämre relation till arbetsledning och kamrater 

än de som inte hade ryggbesvär (16). 

Foto: Gerog Sessler/Bildhuset 

Långsiktiga konsekvenser 

Att kroppen reagerar på stress är nödvändigt i en akut krissituation, 

men en konflikt som leder till långvariga stresstillstånd överanstränger 

kroppens resurser. Om reaktionen blir alltför långvarig


och/eller återkommer alltför ofta kan det leda till psykosomatiska 

symptom, t ex trötthet och huvudvärk, och i en del fall även till 

sjukdom (17). 

Stress är nära förknippad med prestationsförmåga. Understimulering 

och överstimulering anses försämra prestationen och välbefinnandet. 

En måttligt förhöjd stressnivå, alltså att varken ha för 

mycket eller för litet att göra, kan höja prestationen (18). 

Alltför många eller alltför få sociala kontakter kan också räknas in 

i dessa begrepp. Ensamarbetare och vårdpersonal med nattarbete 

kan drabbas av understimulering och därav känna stor trötthet. 

Missnöjd med jobbet 

Att inte trivas på arbetet förefaller vara en viktig faktor för ryggvärk 

(19). Anställda som uppgav låg arbetstillfredsställelse löpte en 2,5 

gånger större risk att drabbas av ryggolycksfall än de som upplevde 

hög grad av arbetstrivsel. Det visade en prospektiv studie från en 

flygplansindustri i USA (20), liksom en undersökning av en svensk 

verkstadsindustri. I den senare studien hängde ryggbesvär ihop med 

bristande socialt stöd, lågt arbetsengagemang och små möjligheter 

att påverka arbetet (13). 

Två studier av sjukvårdspersonal - i Sverige respektive Israel - 

handlar om arbetstillfredsställelse och sjukvårdsbiträden respektive 

sjuksköterskor med besvär i bröstrygg och ländrygg. De som hade 

besvär upplevde arbetet som mindre tillfredsställande än de som inte 

hade besvär (16, 21). 

Trött av stress 

Trötthet är ett normalt tillstånd och ett sätt för kroppen att uttrycka 

normalt behov av rekreation och vila. Trötthet är också ett universalsymptom 

som förekommer i samband med nästan alla sjukdomar 

och sjukdomstillstånd. En allvarlig effekt av trötthet är naturligtvis 

en ökad risk för olyckor. 

De forskare, som gjorde den tidigare nämnda studien om levnadsförhållanden, 

fann att vårdpersonal ofta upplever sitt arbete som 

tröttande. Det gäller främst sjukvårdsbiträden. De är oftast trötta på 

morgonen, men många är också trötta på kvällen. Kvinnliga läkare 

är jämförelsevis något mindre ofta trötta på morgonen, men lika 

uttröttade som biträdena på kvällen. Sjuksköterskor drabbas inte på 

samma sätt av trötthet (5). 

87


Psykosomatiska besvär 

Det finns många teorier om hur sjukdomar uppkommer. Enligt 

psykodynamisk teori kan psykiska konflikter ge kroppsliga symptom, 

t ex ryggvärk. 

Ryggbesvär av stress kan vara resultatet av en lång utveckling från 

barndomen. Stressreaktionerna att kämpa eller fly förutsätter att 

muskler, leder och skelett samverkar med hjärnan. Det finns i 

princip två tillstånd som mobiliserar kamp- och flyktreaktioner hos 

både barn och vuxna. Det ena är hot om eller en verklig förlust av 

någon eller något och det andra är kränkningar av jaget. När en 

människa upplever dessa situationer känner hon olust och det leder 

till en psykisk spänning. I mellanhjärnan översätts den reaktionen 

till en order att spänna musklerna, trots att det saknas ett verkligt 

skäl till en sådan fysisk beredskap. Den muskulära spänningen kan 

ge upphov till ett kroniskt spänningstillstånd, som är en typ av 

psykosomatiska besvär (22). 

Vad göra? 

Stress och stressreaktioner bland personalen behöver inte existera 

för alltid på en arbetsplats. Det går att ingripa på olika sätt (23). 

Personalens chans att förbättra sin förmåga att hantera stress, 

copingförmågan, kan öka genom utbildning och individuell utveckling. 

Arbetsorganisationen måste ge större utrymme för individen 

och det sociala stödet bör öka. 

Nya vårdformer kan i bästa fall innebära att personalen får större 

inflytande över arbetsuppgifterna och att arbetsinnehållet vidgas. 

Det bör ge ökad arbetstillfredsställelse, på sikt bör färre ryggolyckor 

inträffa och ryggsjukdomar bli mindre vanliga. 

Referenser 

1. Gardell B, Gustafsson RÅ, Brandt C, Tillström I,Torbiörn I. 

Sjukvård på löpande band. Rapport från ett forskningsprojekt om 

sjukhusets vård- och arbetsorganisation. Stockholm: Bokförlaget 

Prisma, 1979. 

2. Stymne I. Klientrelaterat arbete. I Lennerlöf L. Människan i 

arbetslivet. Stockholm: Allmänna Förlaget, 1991. 

3 Cox T. Stress. London: The Macmillan Press Ltd., 1981.


4. Johansson G. Stress i arbetslivet. I Lennerlöf L. Människan i 

arbetslivet. Stockolm: Allmänna Förlaget, 1991. 

5. Theorell T, Allebeck P, Diderichsen F (red). Socialmedicin och 

psykosocial medicin. Lund: Studentlitteratur, 1987. 

6. Frankenhauser M, Ödman M. Stress - en del av livet. Stockholm: 

Brombergs, 1983. 

7. Karasek R, Theorell T. Healthy work. New York: Basic Books 

Inc. Publishers, 1990. 

8. Theorell T, Harms-Ringdahl K, Ahlberg-Hultén G, Westin B. 

Psychosocial job factors and symtoms from the locomotor 

system - a multicausal analysis. Scandinavian Journal of Rehabilitation 

Medicine;1991;1:165-173. 

9. Jansson M, Holmqvist T, Ribbing J. Arbetsmiljön vid ett 

långvårdssjukhus ur psykologisk och social synvinkel. Arbete, 

Människa, Miljö 1985;3:216-230. 

10. Lagerström M & The Moses-study group. Grundutbildning i 

förflyttningsteknik och ryggvård samt MOSES I. Resultat från 



11. Lagerström M & The Moses-study group. Utvärdering av 

utbildning för vårdpersonal i förflyttningsteknik, egenträning och 

stresshantering. Arbetsmiljöinstitutet (Undersökningsrapport 

1994:6). 



i Östergötland 1989. 

13. Dimberg L, Wallin L, Eriksson B. Dålig trivsel på jobbet ökar 

risken att få besvär från rörelseorganen. Läkartidningen 

1991;11:981-987. 

14. Kemmlert K, Dallner M, Ärelius M, Kilbom Å, Gamberale F. 

Treårsuppföljning av 195 arbetsskadeanmälningar av belastningskaraktär. 

Arbete och Hälsa 1990;47. 

15. Åberg J. Evaluation of an advanced back pain rehabilitation 

program. Spine 1984;3:317-318. 

16. Dehlin O, Berg S. Back symptoms and psychological perception 

of work-A study among nursing aides in a geriatric hospital. 

Scandinavian Journal of Rehabilitation Medicine; 1977;9: 61-65. 

89


17. Lennerlöf L. Beteendevetenskaplig arbetsmiljöforskning. I Lennerlöf 

L. Människan i arbetslivet. Stockholm: Allmänna Förlaget, 

1991. 

18. Welford AT. Skilled performance. Perceptual and motor skills. 

Glenview, Illinois: Scott, Foresman and Company, 1976. 

19. Nachemson A. Ont i ryggen - orsaker, diagnostik och behandling. 

Stockholm: SBU, Statens Beredning för Utvärdering av medicinsk 

metodik, 1991. 

20. Bigos SJ, Battie MC, Spengler DM, Fisher LD, Fordyce WE, 

Hansson T H, Nachemson A L, Wortley M D. A prospective 

study of work perceptions and psychosocial factors affecting the 

report of back injury. Spine; 1991;1:681-688. 

21. Magora A. Investigation of the relation between low back pain 

and occupation. Scandinavian Journal of Rehabilation Medicine 

1973;5:191-196. 

22. Cullberg J. Psykodynamiska aspekter. I Svenska Läkaresällskapets 

handlingar. Band 94. Rörelseorganens belastningssjukdomar. 

1985;3:242-248. SPRI. 

23. Theorell T. Psykosociala faktorer. I Svenska Läkaresällskapets 

handlingar. Band 94. Rörelseorganens belastningssjukdomar. 

1985;3:242-248. SPRI.


10 

Personalen som 

ekonomisk resurs 

Björn Ahlberg 

Personalekonomi är hushållning med de mänskliga resurserna 

inom ett företag. Företag som hushållar rätt med personalen kan 

förebygga belastningsskador och samtidigt minska kostnaderna 

för företaget och samhället. 

Inom landstingssektorn införs nu arbetsmiljö- och branschprogram. 

Landstinget Skaraborg arbetar aktivt med dessa frågor. Ansvarsfrågorna 

ur arbetsmiljösynpunkt har särskilt uppmärksammats, samt 

problematiken kring sjukskrivningar, rehabilitering och förebyggande 

arbete. Sedan hösten 1990 anmäler personalen sjukskrivning 

direkt till arbetsledaren. Denne har ansvar gentemot den sjukskrivne 

att följa upp sjukdomen och hålla kontakten. Landstinget har 

antagit ett program för hantering av rehabiliteringsfrågorna (2). 

Förändringar av arbetsmiljöpolitiken har ökat intresset för personalekonomi. 

Medan ”ekonomi” betyder hushållning med resurser, 

står termen ”personalekonomi” för hushållning med de mänskliga 

resurserna i ett företag (1). 

Personalen är den största och viktigaste resursen i ett tjänsteproducerande 

företag, t ex ett landsting. Personalkostnader handlar 

i budget- och redovisningssammanhang mest om direkta kostnader, 

91


såsom löner och arbetsgivaravgifter. Emellertid går det också att 

sätta pris på de mänskliga resurserna och ta upp dem som tillgångar 

i en personalekonomisk redovisning. 

Personalekonomiska kalkyler kan också göras för att ta reda på 

vilka kostnader ett företag kan drabbas av på grund av t ex en 

arbetsskada. Det kan handla om att den anställde inte arbetar med 

full kapacitet, om utgifter för övertidsarbete eller att rekrytera och 

skola in en vikarie. Alla sådana kostnader för en arbetsskada kan 

summeras och jämföras med vad det kostar att investera i förbättrad 

arbetsmiljö. Det är i den diskussionen som personalekonomin har 

sin kanske allra största betydelse, alltså i diskussionen om valet 

mellan olika personalpolitiska åtgärder (2). 

Ett företag har olika kostnader för personalen beroende på om de 

anställda är i arbete eller är borta på grund av sjukdom (3). De 

personalekonomiska kostnaderna för belastningsskador varierar 

från fall till fall beroende på hur skadan utvecklas. Varje fall är unikt 

och har sitt eget förlopp. Det kan börja med en kort sjukskrivning, 

som med tiden blir allt längre. I andra fall kan skadan/sjukdomen 

vara mer akut och omedelbart leda till långtidssjukskrivning. 

En lång rad faktorer bör räknas in i kalkylen för en arbetsskada. 

Nedan följer en beskrivning av kostnaderna för en arbetsgivare med 

kollektivavtal för kommunala sektorn dit också landstingen räknas. 

Illustration: Lars Engnell


1. Företaget betalar lön, semesterersättning och arbetsgivaravgift 

för personal i arbete. Normalt anses den anställde arbeta hela 

tiden med full kapacitet. Det anses också vara normalt med få 

störningar i verksamheten. 

2. Vid sjukfrånvaro ska företaget betala sjuklön utom för den första 

sjukdagen, karensdagen. Ersättningen är 75 procent av lönen 

dag 2-3, 90 procent dag 4-14 samt tio procent t o m dag 90. 

Semesterersättning och sociala avgifter betalas i 180 dagar under 

det kalenderår då den anställde insjuknar samt de därpå två 

följande åren. Vid arbetsskada är hela det innevarande året och 

de två följande åren semesterberättigande. 

3. Extra övertid för ordinarie personal är det vanligaste sättet att 

klara sjukfrånvaron inom verksamheter som sjukvården. Vid 

längre frånvaro kan anställning av vikarie bli aktuell. 

4. Företaget får i samtliga dessa fall administrativa kostnader för att 

hantera sjukanmälan, skaffa vikarier mm. 

5. Sjukfrånvaron kan ge konsekvenser på verksamhetens kvalitet 

och leda till bortfall i produktionen. Inom sjukvården betyder 

detta att genomströmningshastigheten av patienter påverkas på 

mottagningar och vårdavdelningar. Hittills har det dock varit 

svårt att mäta sådana effekter. 

6. Företaget kan drabbas av extra kostnader p g a störningar i 

verksamheten. Det kan t ex vara att en långtidssjukskrivning 

föregås av flera korta frånvaroperioder eller att en anställd som 

drabbats av belastningsbesvär inte kan jobba för fullt. Övriga 

anställda måste därför arbeta mer övertid. 

7. Rekryteringen av ersättare kan medföra utgifter för annonsering, 

introduktion och inskolning. Det kan också uppstå störningskostnader. 

Storleken på dessa varierar med vilken yrkeskategori 

det gäller och hur lång tid det tar att skola in ersättaren (4). 

8. Det är vanligt att den som drabbas av en belastningsskada eller 

belastningssjukdom byter arbete och arbetsgivare. Företaget får 

kostnader i samband med arbetsbytet på grund av att produktionen 

minskar. 

9. Arbetsgivarna har från och med 1992 ett ökat ansvar för 

yrkesinriktad rehabilitering av anställda som är sjukskrivna en 

längre tid. Arbetsgivaren är numera enligt lag tvingad att vidta 

åtgärder för att försöka få den anställde tillbaka i arbete (5). 

Rehabiliteringen kan ge kostnader för utredning, utbildning, 

inskolning/introduktion, störning och eventuellt anpassning av 

arbetsplatsen. Insatserna är naturligtvis olika stora beroende på 

skadan/sjukdomens art och frånvaron. 

93


Nedan beskrivs ett par fall av belastningsskador och hur olika 

kostnaderna kan fördelas ur ett personalekonomiskt perspektiv. 

Utgångspunkten är de regler som gäller sjuklöner fr o m 1992. 

Kostnaden för en sjuk undersköterska 

Fall 1: En undersköterska, 25 år, arbetade på en långvårdsavdelning 

och ådrog sig en muskelskada i ryggen genom en arbetsolycka. 

Kvinnan var sjukskriven under ett år utan någon rehabilitering. 

Därefter startades en rehabilitering i samarbete med företagshälsovården. 

Hon fick bl a vistas på ett rehabiliteringscenter och fick 

därefter sjukgymnastik under cirka tre månader. Sedan inleddes 

träning på den gamla arbetsplatsen, vilket på fackspråk kallas träning 

i reell miljö (TRM). Denna träning fortgick under cirka ett år. 

Undersköterskan gick tillbaka till arbetet på halvtid. På grund av 

skadan kunde hon inte återgå till sin ordinarie befattning utan går 

vid sidan om schemat som arbetskraftsförstärkning. En vikarie 

tillsattes i anslutning till olyckan och blev kvar på samma tjänst. 

Företagets kostnader 

Sjuklön 90 dagar inkl arbetsgivaravgift 

och semesterersättning för 540 dagar 75 000:- 

Rekrytering av vikarie, inkl introduktion 

och inskolning 33 000:- 

Lönekostnader för halvtidsarbete i sex 

månader 53 000:- * 

Företagshälsovårdens insatser, 50 timmar 20 000:- 

Rehabiliteringscenter, 25 dagar 25 000:-** 

Sjukgymnastik, 45 timmar 19 000:-** 

Handledning samt kostnad för störning 

i verksamheten under TRM, 12 månader. 42 000:- 

267 000:- 

* Kostnaderna fortsätter även efter de sex månaderna. Därtill kan 

även komma utgifter för arbetsplatsanpassning eller omplacering. 

** Kan även vara en samhällskostnad.


För samhället tillkommer kostnader för försäkringskassans hantering 

av fallet, samt ersättning till den enskilde, cirka 240 000 kr. 

Därtill kommer utgifter för sjukvården samt minskat skatteunderlag. 

Om arbetsgivaren relativt snabbt ingriper i ett sådant här fall kan 

företagets kostnader minst halveras. Det medför kortare sjukskrivning, 

minskade rehabiliteringsinsatser och även minskad risk för 

framtida sjukpensionering. 

Kostnader för en sjuk tandsköterska 

Fall 2: En tandsköterska, 35 år, arbetar på en tandpoliklinik. De tre 

senaste åren har hon haft smärtor i rygg och axlar. Hon har haft flera 

korta sjukskrivningar, som blivit allt längre. Hennes arbetskapacitet 

har under det senaste året varit i genomsnitt 80 procent. Arbetsbelastningen 

på övriga tandsköterskor har därför ökat. 

En rehabiliteringsutredning har genomförts med medverkan av 

företagshälsovården. Tandsköterskan föreslås få sjukgymnastik under 

cirka 30 timmar. Arbetsplatsen bör specialanpassas för henne och 

vissa hjälpmedel införskaffas. 

Företagets kostnader 

Sjuklön inkl semesterersättning och 

arbetsgivaravgift 225 dagar under tre år 129 000:- 

Övertid och mertid för övrig personal 

vid sjukfrånvaro pga minskad kapacitet, 

motsvarande 270 dagar à 1 400:- 343 000:- 

Företagshälsovårdens insatser, 20 timmar 8 000:- 

Anpassning av arbetsplatsen 20 000:- 

Sjukgymnastik, 30 timmar 12 000:- 

Återanpassning i arbetet, 6 månader med 

20 % lägre kapacitet vid en månadslön på 

20 000 kr, dvs 6 x 0,2 x 20 000:- 24 000:- 

536 000:- 

Liksom i fall 1 tillkommer kostnader för försäkringskassa och 

sjukvård. Staten kan få höga utgifter för de personer som förtidspensioneras, 

storleken beror på individens ålder och pensionspoäng. En 

studie av TCO har visat att staten kan göra stora besparingar om den 

förtidspensionerade kan arbeta på hel- eller deltid. 

95


De här två exemplen visar att kostnaderna för samhället ökar om 

en sjukskrivning blir långvarig. Utgiften för företaget, bl a störningskostnader, 

ökar genom flera korta sjukskrivningar. Ett företags 

benägenhet att vidta åtgärder kan således vara olika från fall till fall. 

En slutsats som kan dras är att det är viktigt att åtgärder för rehabilitering 

sätts in tidigt. 

Personalen viktig resurs 

Att följa upp statistik om sjukfrånvaro och personalomsättning ger 

underlag till en diskussion om olika personalpolitiska åtgärder för 

att förebygga belastningsskador och sjukdomar. 

Ett sådant personalekonomiskt synsätt visar att företagsledningen 

är intresserad av sin personal och det skapar möjligheter till medbestämmande 

och arbetstrivsel inom företaget. 

Sammanfattningsvis är det av hälsoskäl viktigt att sätta in rehabiliteringsinsatser 

på ett tidigt stadium när en anställd drabbas av 

arbetsskada. Med en personalekonomisk kalkyl går det att visa att 

tidig rehabilitering är lönsam. Alternativkostnaden, att inte göra 

något, är högre för samhället och företaget. 

Litteraturlista 

1. Johansson U, Johrén A. Personalekonomi. TBV 1990. 

2. Rehabilitering - tillbaka till arbetet. Landstinget Skaraborg 1991 

(Landstingets kansli, 542 87 Mariestad) 

3. Mall för beräkning av kostnader vid sjukfrånvaro. Landstinget 

Skaraborg 1992. 

4. Mall för beräkning av kostnader vid personalomsättning och 

rekrytering. Landstinget Skaraborg 1992. 

5. Arbetsanpassning och rehabilitering. Arbetarskyddsstyrelsens 

författningssamling AFS94:1


. 

11 

Rehabilitering 

och behandling 

Mats Hagberg och Monica Lagerström 

Det behövs ofta flera olika åtgärder för att rehabilitering av en 

ryggskadad patient ska lyckas. Det kan vara fysisk träning, ny 

arbetsteknik och förändring av arbetsplatsen. En passiv sjukskrivning 

kan leda till förtidspension i onödan, istället för att bota 

värken och förebygga nya besvär. 

Behandlingsmetoder kan ofta överföras framgångsrikt från ett land 

till ett annat. Däremot är det inte lika lätt att överföra metoder för 

rehabilitering av patienter med ryggbesvär. Rehabiliteringsprocessen 

påverkas ofta av socialpolitik, lagar, landets ekonomiska situation 

och det rådande arbetsmarknadsläget (1). 

Ibland blandas begreppen behandling och rehabilitering ihop (2). 

Behandling fordrar en diagnos. Läkaren måsta veta vad som är ”fel” 

innan behandlingen börjar. Behandlingen fokuseras på ett problem. 

Rehabilitering är latin och betyder återupprättelse eller bara 

upprättelse. Den medicinska betydelsen av ordet är att återställa 

funktionen. Det behövs ingen fastställd diagnos eller definierat 

problem för att inleda en rehabilitering utan den kan starta när man 

funnit att en person borde kunna ha bättre funktion i muskler, leder 

97


och skelett (2). Syftet är inte enbart att återställa kroppens funktioner 

utan också att öka självförtroendet och tryggheten i arbetet, den 

psykosociala sidan av arbetet. 

Tidig rehabilitering av arbetsskador i muskler, leder och skelett 

har förts fram som bästa sättet att hantera problemen, men tidig 

rehabilitering är inte en metod i sig (3). Rehabiliteringen måste 

förses med ett innehåll och varieras efter individens behov. 

Studier av smärta 

Det vanligaste sättet att mäta effekten av behandling och rehabilitering 

av en ryggskada är att se om sjukfrånvaron minskar och om 

smärtan försvunnit. Smärta i sig behöver inte vara skadligt, men 

långvariga sjukskrivningar kan vara förödande för patienten (3). 

Ett par svenska studier har ägnats åt smärta och rehabilitering. En 

av studiena visade att attityden till smärtan förändrades av en väl 

planerad och genomförd rehabilitering. En kurs i Sundsvall i 

ryggrehabilitering ledde till att deltagarna tränade mer och att 

attityden ändrades. Deltagarna trodde att de med rätt arbetsteknik 

skulle kunna förebygga framtida ryggvärk. Men kursen hjälpte inte 

mot smärtan. Den upplevdes lika stark som tidigare (4). 

En grupp sjuksköterskor som länge haft ryggbesvär gick igenom 

en rehabilitering med fysisk träning och beteendeterapi. Efteråt 

kände de mindre smärta, oro, trötthet och visade mindre uttalat 

smärtbeteende jämfört med en kontrollgrupp som inte fick träning. 

Den viktigaste förändringen var att sköterskorna bröt trenden mot 

ökat antal frånvarotimmar. De stannade inte hemma från jobbet på 

grund av smärtan, vilket kontrollgruppen gjorde. Forskarna rekommenderade 

att rehabilitering av muskel- och skelettbesvär i framtiden 

borde inriktas mer på att ändra de drabbades livsstil (5). 

Behandling 

Personer med ryggbesvär bör undersökas av läkare för att få rätt 

diagnos och behandling. I det akuta skedet med svåra smärtor kan 

sängläge i maximalt två dagar rekommenderas. Om smärtorna är 

måttliga är det lämpligt att undvika fysiskt tunga aktiviteter såväl i 

arbete som på fritid (6). 

Tidigare var det vanligt att läkare ordinerade en längre tids vila vid 

ryggskott och värk i ryggen. På senare tid har det blivit allt mer


uppenbart att inaktivitet kan vara skadligt. Att tidigt efter en skada 

försiktigt börja träna ryggen är ofta väsentligt för att rehabiliteringen 

ska fungera. 

Rehabilitering av ryggskadade bör innehålla träning av ryggmusklerna 

och uthålligheten i ryggen. Det är särskilt viktigt att träna 

uthålligheten för att slippa att åter drabbas av ryggsmärtor. 

En arbetsskada bör i princip tas om hand på samma sätt som en 

idrottsskada. När en idrottsman skadar sig slutar han inte träna, 

utan är mån om att bibehålla konditionen. Om skadan sitter i en axel 

kanske han fortsätter jogga. Han håller inte den skadade kroppsdelen 

stilla utan är noga med att träna rörlighet och får långsamt 

tillbaka den gamla förmågan. 

Idrottsmannen ökar successivt belastningen på kroppen medan 

läkningen pågår. Det gynnar också läkningsprocessen. På samma 

sätt kan en ryggskadad snabbt bli bra igen. Ryggen kan värka och 

smärta under träningen, men smärtan kan upplevas mindre stark 

efteråt. Konditionsträning ökar blodcirkulationen i det skadade 

området. Träning bör givetvis ske först sedan läkare eller sjukgymnast 

konsulterats. 

Foto: Walter Hirsch/Bildhuset 

Rehabilitering – en process 

Rehabilitering kan försvåras om personen varit sjukskriven flera 

gånger tidigare för samma åkomma. Redan efter tre månaders 

Rehabilitering 

är också en social 

process. 

99


sjukskrivning är det svårt att få patienten tillbaka i arbetet, enligt en 

undersökning. Arbetsmotivationen minskar successivt och ångesten 

att gå tillbaka till arbetet ökar. Den sjukskrivna blir alltmer 

passiv och deprimerad och anpassar sig till ett händelselöst hemmaliv. 

Tilltron till den egna förmågan och kraften minskar och det kan 

vara lätt att gå in i rollen som sjuk (8) (figur 1). 

100% 

50% 

Rehabiliteringspotential 

1,5 3 8 

24 mån 

Inaktiv tid 

(”väntetid”) 

Figur 1. Diagrammet visar andelen av de som återgår i arbete 

i relation till sjukskrivningstid (8). 

Målet för rehabiliteringen är att få patienten tillbaka i fullt arbete 

igen. Arbetsgivaren bär ansvaret för att organisera rehabilitering (9). 

Rehabiliteringen bör bedrivas i linjeorganisationen och får inte 

enbart bli en uppgift för skyddsorganisationen eller företagshälsovården. 

Skadan har uppstått på arbetsplatsen och måste hanteras 

som ett problem som hänger samman med produktionen. 

Rehabiliteringen bör hela tiden planeras i samarbete med den som 

drabbats. En planeringskonferens bör anordnas med deltagare från 

försäkringskassan, arbetsledare och gärna någon som patienten 

känner förtroende för.


Det är lämpligt att i planeringen även ta med representanter från 

företagshälsovården. De känner ofta till arbetsplatsen i fråga och kan 

ge förslag på t ex tekniska eller organisatoriska lösningar på problemen. 

En sjukgymnast kan hjälpa till att göra en arbetsanalys. Det 

bör även göras en funktionsanalys av vad patienten klarar. Den får 

inte bara gälla olika arbetsuppgifter och arbetsmoment, utan måste 

också omfatta hur patienten klarar sitt dagliga liv, t ex städning, 

matlagning och av- och påklädning. 

En aktiveringskurs på arbetsplatsen kan vara ett bra sätt att få 

långtidssjukskrivna att behålla kontakten. Kurserna kan t ex innehålla 

utbildning i anatomi, fysiologi och förflyttningsteknik med 

hjälpmedel. Motion i lämplig avvägning kan rekommenderas, t ex 

simning eller gymnastik med avslappningsövningar. 

Under 1980-talet utvecklades idéer om träning i reell miljö 

(TRM), som gick ut på att patienten skulle börja arbetsträna på sin 

arbetsplats med full sjukpenning. Det var ett sätt att ge den 

ryggskadade tid att träna in ny arbetsteknik och det ansågs vara 

lättare att uppnå realistisk träningsmiljö på den egna arbetsplatsen 

än på en institution. Tanken var att arbetstiden skulle trappas upp 

och sjukskrivningen minskas allteftersom arbetsförmågan tilltog. 

Även om ryggbesvär inte alltid kan helt botas med rehabilitering 

så kan symtomen mildras av träning och förbättringar av arbetsplatsen 

ett annat. Alla på arbetsplatsen har fördel av att arbetsmiljön 

förbättras, inte minst om nya belastningsbesvär eller arbetsolyckor 

kan undvikas. 

Anmäl arbetsskada 

Arbetsgivaren ska anmäla alla arbetsskador till Försäkringskassan. 

Det är nödvändigt för att den drabbade ska få ersättning vid 

invaliditet. Det är också viktigt att ha gjort anmälan vid en arbetsskada 

om det någon gång i framtiden uppstår besvär av skadan. 

Bedömningen av vad som är arbetsskada har varierat. Begreppet 

står för både olycksfall och arbetssjukdomar. I början av 1980-talet 

var det svårt att få belastningsskador och andra skador på muskler, 

leder och skelett godkända som arbetsskador, men i slutet av 

decenniet godkändes 90 procent av alla anmälda fall. Därefter har 

restriktioner införts och det ställs större krav på att arbetstagaren 

bevisar att skadan orsakats i arbetet. 

101


Var sjunde anställd 

i vården 

har ont i ländryggen 

var eller 

varannan dag. 

Ersättningen från Försäkringskassan för arbetsskador har också 

varierat. Tidigare fick den arbetsskadade i princip full kompensation 

för utebliven lön vid sjukskrivning, men sedan 1 juli 1993 är 

ersättningen densamma för vanliga sjukdomar och arbetssjukdomar. 

Det innebär att 80 procent av lönen ersätts. Det är fortfarande 

möjligt att få ersättning för ekonomisk invaliditet vid arbetsskador 

som godkänts av försäkringskassan. Livräntan ska motsvara detekonomiska 

bortfall som invaliditeten medför. 

Foto: Thomas Wester/Bildhuset


Den som drabbas av ett olycksfall i arbetet och får bestående 

invaliditet kan få ersättning för lyte och men, s k ideell ersättning. Det 

sker enligt ett kompletterande avtal mellan arbetsmarknadens parter 

om trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA. Dessutom skjuter 

TFA till pengar så att den drabbade under sjukskrivningstiden får 

ersättning med sammanlagt 90 procent av lönen. 

TFA ger normalt ingen ersättning för sjukfrånvaro på grund av 

arbetssjukdom. Däremot kan den drabbade få en engångsersättning 

på 20 000 kr om två specialistläkare intygar att det rör sig om en 

arbetssjukdom som gett upphov till minst 5 procents medicinsk 

invaliditet. Den drabbade kan på så vis relativt snabbt få ersättning 

och slipper vänta på att försäkringskassan ska slutgiltigt avgöra om 

sjukdomen kan godkännas som arbetsskada. Om sjukdomen godkänns 

så får den drabbade en livränta, som baseras på att sjukdomen 

gett upphov till minst 5 procents medicinsk invaliditet. Den tidigare 

ersättningen på 20 000 kronor räknas av mot livräntan. 

För arbetsolycksfall gäller också att TFA kan ge ersättning upp till 

100 procent av inkomstbortfallet om arbetsgivaren är uppenbart 

vållande till olycksfallet och har skadeståndsansvar. En särskild 

nämnd, som utses av AMF trygghetsförsäkring beslutar om arbetsgivaren 

är skadeståndsskyldig. 

Dessa villkor gäller i princip arbetsskador som inträffat efter 1 juli 

1994, men det finns övergångsbestämmelser för olyckor som inträffat 

efter april 1993. 

Referenser 

1. Lilius G. Ryggrehabilitering i Finland – effekt på sjukskrivning 

och förtidspensionering. Nordisk Medicin 1993;12:319-320. 

2. Åberg J. Rehabilitering i respekt. Arbetarskyddsstyrelsens pocketserie 

1993;1:25-32. 

3. Ekberg K, Linton S. Tidig rehabilitering inte entydigt positivt. 

Läkartidningen 1994;10:969-972. 

4. Åberg J. Evaluation of an Advanced Back Pain Rehabilitation 

Program. Spine 1984;3:317-318. 

5. Linton SJ, Bradley LA, Jensen I, Spangfort E, Sundell L. The 

secondary prevention of low back pain: a controlled study with 

follow-up. Pain 1989;36:197-207. 

6. Hansson T. Ländryggsbesvär och arbete. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 

1989. 

103


7. Haig AJ, Linton P, McIntosch M, Moneta L, Mead PB. 

Aggressive early medical management by a specialist in physical 

medicine and rehabilitation: effect on lost time due to injuries 

in hospital employees. Journal of Occupational Medicine, 1990;3: 

241-244. 

8. Öberg T. Den farliga sjukskrivningen. Socialmedicinsk tidskrift 

1989;7:344-348. 

9. Ekman M m fl. Kom igen. Stockholm: Utbildningsförlaget 

Brevskolan, 1990.


.. 

12 

PROSA, program mot 

ryggskador i vården 

Suzanne Kolare 

En patient skulle matas. Undersköterskan Lena böjde sig djupt 

fram för att nå spaken som lyfter huvudänden av sängen. Smärtan 

slog ögonblickligt till i ländryggen. 

Detta arbetsolycksfall slutade inte med att arbetsskadeanmälan 

lämnades in. Det fångades upp i forskningsprogrammet PROSA för 

företagshälsovården och kan bli en hjälp att förebygga andra ryggolycksfall 

i vården. 

I projektet ingick alla sjukhus som drivs av landstinget i Stockholms 

län. Programmet kallas PROSA, Program mot ryggolycksfall 

i sjukvårdens arbetsmiljö. Det är ett samarbete mellan Arbetsmiljöinstitutet, 

Landstingshälsan, samt Yrkesmedicinska kliniken vid 

Karolinska sjukhuset. Projektet startades av professor Mats Hagberg, 

och bedrivs av forskare vid Arbetsmiljöinstitutets enhet för 

arbets- och miljöfysiologi och enheten för socialpsykologi. 

Programmet består av fyra delprojekt: utredning av olyckor, 

åtgärdsinriktad återkoppling till vårdavdelningen, effektiv ryggrehabilitering 

samt identifiering av riskfaktorer för ryggolycksfall 

105


genom en fall-kontrollstudie. Arbete pågår med de två sista delstudierna. 

Ansvarig för rehabiliteringsstudien är docent Lena Ekenvall, 

Yrkesmedicinska kliniken, Karolinska sjukhuset, och för fall-kontrollstudien 

forskare Ewa Wigaeus Hjelm, enheten för arbets- och 

miljöfysiologi, Arbetsmiljöinstitutet. 

De första resultaten från den första delstudien blev klara våren 

1994 (1). Det är utredning av de 130 ryggolyckor som anmäldes 

som arbetsskada av sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden 

inom Stockholms läns landsting mellan 1 mars 1992 och 28 

februari 1993. Tidigare inträffade årligen cirka 300 ryggolycksfall 

inom landstinget. 

De ryggskadade har fått fylla i ett formulär med frågor om fysisk 

och psykisk belastning i arbetet och på fritiden, tidigare besvär och 

olyckor samt om utbildning. Därefter intervjuades den skadade och 

arbetsledaren på avdelningen. Båda ombads ge sina synpunkter på 

vad som orsakade olyckan, hur den hade kunnat undvikas samt hur 

nya olyckor kan förebyggas. 

Mest undersköterskor 

De flesta ryggolyckorna inträffad enär vårdpersonalen skulle hjälpa 

patienter att förflytta sig. Vid bara fem procent av olyckorna 

användes lyfthjälpmedel. Hälften av fallen inträffade när två anställda 

hjälptes åt vid förflyttningen. 

Undersköterskor råkade ut för flest olyckor, 60 procent av fallen, 

medan sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor drabbades i vardera 20 

procent av fallen. Flertalet var kvinnor, enligt projektledaren för 

olycksfallsutredningen, Inga-Lill Engkvist, enheten för arbets- och 

miljöfysiologi, Arbetsmiljöinstitutet. 

Många av de ryggskadade hade lång erfarenhet. Nära 60 procent 

hade arbetat i mer än fem år, 20 procent i tre-fyra år och 16 procent 

i ett-två år. Hälften hade drabbats av liknande olyckor tidigare och 

av dem hade hälften gjort anmälan om arbetsskada tidigare. 

De flesta fortsatte att arbeta direkt efter olyckan, men cirka 20 

procent vilade en stund innan de fortsatte. Nästan lika många gick 

hem direkt. Drygt hälften av de som ingick i studien uppsökte läkare 

eller annan medicinsk personal. Totalt blev 43 procent sjukskrivna. 

Olyckorna inträffade vanligen vid en planerad förflyttning av en 

patient. Var tredje olycka gällde rullstolsbundna patienter som


skulle flyttas i och ur sängen samt till eller från toalettstolen. Vid 

hälften av alla olyckor var den utlösande faktorn att något hände 

med patienten. Det var t ex att patientens ben plötsligt vek sig. 

I något fall hade patienten trillat ur sängen. 

I hälften av fallen trodde eller ansåg personalen att det inte 

behövdes några hjälpmedel för att förflytta patienten. Tre patienter 

var dock för tunga för den typ av lift som fanns. Liften klarar 

patienter som väger högst 120 kg. 

Arbetsmiljön på vårdavdelningarna har också undersökts med 

hjälp av en checklista som tagits fram av forskarna speciellt för 

PROSA. Checklistor och frågor är publicerade i ”Ryggolycksfall i 

sjukvården”, metodrapport 1993:1 från Arbetsmiljöinstitutet (2). 


Återkoppling 

När olycksfallsutredningen är klar användes resultatet för att förbättra 

arbetsmiljön. En del olycksfall har rekonstruerats och spelats 

in på videofilmer. Ett återkopplingsprogram har utformats under 

ledning av forskningspsykolog Ewa Menckel, dr. med.sc., enheten 

för socialpsykologi, Arbetsmiljöinstitutet. 

Två metoder för återkoppling testades. I hälften av fallen skedde 

återkoppling via samtal med enbart avdelningsföreståndaren, i 

andra hälften samlades vårdavdelningen. Den första metoden är 

107 

Hälften av alla 

ryggolyckor inträffade 

trots att 

två eller flera 

hjälptes åt att 

flytta en patient.


naturligtvis den snabbaste. Fördelen med den andra varianten är att 

återkopplingen blir en sporre att diskutera arbetsmiljöfrågor på 

ordinarie avdelningsmöten. Mer än 800 personer har deltagit i 

återkopplingsmöten där ryggolycksfall och PROSA diskuterats. 

Personalen på vårdavdelningarna har kommit med ett tusen 

förslag till hur olyckor kan förebyggas. De flesta gäller utbildning i 

förflyttningsteknik och bättre utbildning på den utrustning som 

finns på avdelningen. En olycka inträffade därför att vårdbiträdet 

inte kände till att styrhjulen kunde låsas på den patientsäng som hon 

skulle köra till en annan avdelning. Biträdet skadade ryggen när hon 

försökte styra sängen. 

Personalbrist 

Ibland räcker det inte med att känna till riskerna, ha kunskap om rätt 

lyftteknik och att avdelningen har lyfthjälpmedel för att undvika en 

ryggolycka. Undersköterskan Lena fick ryggsmärta sista arbetsdagen 

av en fyra dagars långhelg då personalstyrkan var reducerad. 

Lena menar själv att hon var alltför trött och stressad för att höja 

sängen tillräckligt högt för att hon bekvämt skulle nå spaken som 

lyfter sänggaveln. Hon pumpade upp sängen med bara två tag på 

fotpumpen och böjde sig djupt fram för att nå spaken. 

Ett av Lenas, arbetsgruppens och arbetsledarens förslag till förbättring 

innebär att det ska vara mer personal på helger så att de som 

jobbar inte drabbas av skador på grund av uttröttning. Vart femte 

förslag som kommit fram i PROSA, handlar om arbetsorganisationen, 

främst då arbetsschemat och att personalstyrkan ska vara som 

störst när det är som mest att göra. 

Referenser 

1. Hagberg M, Westlander G. Book of Abstracts. Pro Health Care 

Conference. Stockholm 26-29 june, 1994. Arbetsmiljöinstitutet, 

1994. 

2. Engkvist I-L, Ekenvall L, Hagberg M et al. Ryggolycksfall i 

sjukvården. Ergonomisk checklista samt formulär för intervju, 

återkoppling och uppföljning. Arbetsmiljöinstitutet (Metodrapport 

1993:1).


. 

Appendix 

Checklista för 

vårdrum 

109

Frisk rygg i sjukvården: En kunskapsöversikt

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?