Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

finns det en variation vad gäller hur involverade lärarna blir i elevers olika typer
av konflikter. En lärare menar att man lär känna barnen ”när de sins emellan
hamnar i konflikter, och det är ju det de gör jättemycket” (IP 10/2005), medan en
annan framhåller att det snarare är mobbningsteamets än lärarens ansvar att
hantera konflikter mellan elever:
I: Hur är det med konflikter mellan elever?
L: Jag tycker att det är mycket småkonflikter, och småbråk, konspirationer
som uppstår, oftast bland flickor, och det har blivit mer av den saken, och
där är det ju så att, där går man aldrig in, utan vi har ju det här mobbningsteamet.
Och de sköter sig väldigt bra. Så i förekommande fall så rapporterar
man till mobbningsteamet (IP 5/2004).
Lärares utsagor om elevers konflikter är inte en identisk spegel av den rådande
anti-mobbningsdiskursen. En skillnad är att de inte enbart uppmärksammar
asymmetriska konflikter, utan också konflikter mellan parter som kan förefalla
jämbördiga. Trots denna skillnad finns det en grundläggande likhet: att skolklassens
splittring – inte dess enhet – lyfts fram som ett problem.
Från vertikal till horisontell respekt
Så här långt har två typer av ”problemklasser” behandlats. Från 1900-talets första
hälft har vi mött det sammansvetsade elevkollektivet, från sent 1900-tal ett elevkollektiv
som beskrivs som splittrat.
Att tala om elevkollektivet i dessa termer förutsätter givetvis ett idealtypiskt
tänkande som inte gör anspråk på att fånga in alla de variationer som finns i olika
tidsperioder. Poängen är att visa på en historisk tendens, en historisk förskjutning
av synen på skolklassen och lärarens moraliska ansvar inför den. Istället för att
nyansera denna tes kan frågan om dess implikationer analyseras. Ett sätt att fördjupa
bilden av den ovan skisserade utvecklingen, är att beskriva den i termer av
skiftande ideal om vem eleven förväntas visa respekt för. Jag vill här föreslå att
vi kan skilja mellan en vertikal respekt (respekt för vuxna och andra auktoriteter)
och horisontell respekt (respekt för jämnåriga). Mobbningsdiskursen antyder att
det har skett en förskjutning från vertikal till horisontell respekt.
I den vertikalt baserade respekten är lydnad ett nyckelord, rentav moralens
själva grundval (jfr t ex Neill 1939/1944 och Boye 1934). ”att lyda en uppmaning
från en person i överordnad ställning ingår […] i begreppet vanligt folkvett”
konstaterades på ledarplats i Tidning för Sveriges läroverk (1944/3:34). 63 Mer
allmänt inskärper den vertikala moralen vikten av att lyfta blicken uppåt, att visa
respekt mot sådant som existerat längre än eleven själv. Det har exempelvis
63 Texten kommenterar ett uppmärksammat fall där en lärare blivit anmäld efter att ha ”givit en
ouppfostrad, trilskande gymnasist en utomordentligt välförtjänt hurril”.
91