Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

uttryck i att sociometrin blev populär. Metoden utvecklades redan på 1930-talet
av den ungerske läkaren och psykiatern Jacob Moreno, men det var på 1950-talet
som den på allvar spreds till svenska pedagoger. En introduktionsbok i sociometri
publicerades (Sterner 1953) och i två avhandlingar tillämpades sociometrin
på skolklasser (Johannesson 1954; Bjerstedt 1956). Metoden presenterades också
för en bredare läsekrets i form av artiklar i lärarpressen och i handledningar för
lärare (Hermansson 1952; Cederblad 1951).
Sociometrin var en metod för att studera sociala relationer mellan människor,
eller mer exakt: attraktioner och repulsioner mellan människor (Johannesson
1954:37). I skolsammanhang kunde undersökningen innebära att eleverna fick
svara på frågor av typen ”vem vill du helst sitta bredvid i klassrummet” respektive
”vem vill du inte sitta bredvid”. Med hjälp av svaren kunde de sociala relationerna
i klassen synliggöras och åskådliggöras i ett sociogram. Sociogrammet
kunde på ett tydligt sätt visa om några elever var särskilt populära, respektive om
några elever var särskilt impopulära. Därmed gavs ett bidrag till förståelsen av
vad en skolklass var för typ av social sammanslutning. Sociometrin gav inte
bilden av ett homogent kollektiv, utan av ett heterogent sådant: ”’Stjärnbarn’,
klickbildningar och ensamma barn framträder” (Klingberg 1966:228).
Att elever är olika hade man även tidigare varit medveten om, men massperspektivet
hade lagt en stor vikt vid processer som gjorde elever lika, och därmed
riktat uppmärksamheten på elever som attraherade och attraherades. Så
kunde en skolklass anses bestå av de två elevtyperna suggererade och suggererande
(Jungblom 1914:248). 60 Sociometrin hade genom sitt fokus på attraktioner
och repulsioner ett helt annat fokus. Skolklassen präglades inte uteslutande
av attraktionsprocesser utan även av utstötningsprocesser. Nya typer av barn kom
därmed att synliggöras, såsom de ensamma och de isolerade (Johannesson 1954).
Litteraturen kring sociometri var väldigt tekniskt präglad och kom mer att
handla om själva metoden än det fenomen som behandlades. Ändå skapade
sociometrin förutsättningar för att synliggöra lärarens ansvar inför utstötningsmekanismer
i skolklassen. Genom att problemet med ensamhet och utstötning
uppmärksammades fanns det åtminstone en grund för att diskutera åtgärder.
Sedan är det en annan sak att detta inte blev en stor fråga. En bedömare menade
att de ensamma barnen kunde flyttas till andra klasser (Klingberg 1966:232). På
det hela taget var sociometrin inte inriktad särskilt mycket på åtgärder, utan i
huvudsak intresserad av att beskriva de sociala relationerna. Att diskutera åtgärder
låg antagligen bortom vetenskapens ambitionsnivå. Även de artiklar som
behandlade ämnet i lärartidningarna under denna tid, var i huvudsak inriktade på
60 En tredelad modell förekom också – skolklassen kunde bestå av ”de bråkiga, de ordentliga
och majoritetspartiet de osäkra” (där den sistnämnda kategorin tenderade att ansluta sig till de
bråkiga) (Tfsl 1957/8:185). En annan variant beskrevs av Gunnar Freudenthal (1953:137)
som talade om tre typer av skolbarn: ledaren, ledarens likasinnade, samt ”andra jämnåriga
pojkar, som lockas dit av kamrater”.
86