Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

vid ett läroverk, under slutet av 1950-talet, och början av 1960-talet på följande
sätt:
84
1954 till 1962, det var precis innan det börjat hända. Det var på gränsen.
Bara något år senare kom de första flickorna, de första långhåriga gossarna,
det första haschet och de första kommunisterna. På min tid hade alla slips,
alltid, gossarna tilltalade varann med efternamn […] (Arvidsson 1989:26).
En skola höll på att födas där eleverna hade olika längd på håret, olika kön, och
dessutom tillhörde olika samhällsklasser. Flickskolorna avvecklades och grundskolan
infördes. Kort sagt: skolklassen blev mer heterogen. I förlängningen bör
denna utveckling ha lagt en grund för ett nytt sätt att uppfatta relationen mellan
lärare och elev. Med den ökade elevheterogeniteten blev det inte nödvändigtvis
gränsen mellan lärare och elevkollektiv som markerade den mest centrala skillnaden
mellan personerna i klassrummet.
Denna utveckling understöddes av en annan konkret förändring av klassrummets
arkitektur: podiets försvinnande. 58 Därmed kom läraren att både i
symbolisk och reell mening närma sig elevernas nivå. Buset att placera katedern
på kanten så att den ramlade blev omöjliggjort. (Buset har skildrats i skolminnen.
Se Fur & Mila 1980:217; Granström 1994:9.) Inte minst försvann en av de tydligare
symbolerna för att lärare och klasskollektiv befann sig i olika världar.
Bilden av skolklassen som ett enhetligt kollektiv har också sannolikt utmanats
av att själva undervisningen på olika sätt har individualiserats. Till denna trend
hör framväxten av individuella utvecklingsplaner, utvecklingssamtal och åtgärdsprogram.
Ökningen av det som kallats eget arbete är en annan betydelsefull
tendens (Carlgren 1994; Österlind 2004). Granström (2003) har visat på en
kraftig ökning av individuellt arbete sedan 1980-talet. Denna utveckling mot
individuellt lärande kan också, som Marianne Dovemark (2004:200–202) visat,
rent konkret innebära att klassrummen står mer eller mindre tomma. Eleverna
tillåts att arbeta utanför klassrummet, och därmed försvinner den tidigare tydliga
konfrontationen mellan lärare och elevkollektiv. En annan individualiserande
tendens har att göra med gränsen mellan lektion och rast. De forna tidernas
kollektiva utmarsch tycks idag föra en tynande tillvaro. Ulla-Karin Nordänger
(2002) har visat hur mycket individuella kontakter lärare har med elever på
rasterna.
Dessa förändringar har rimligen bidragit till att underminera den gamla bilden
av skolklassen som en homogen massa. Det innebär inte att gruppdynamiska
fenomen slutat att spela roll. Än idag kommer vissa elever att kunna ”smitta”
andra elever och därigenom skapa en gemensam stämning i klassen eller delar av
58 På 1920-talet rekommenderade Hildinger en ”plattform” på två decimeter, som skulle finnas
dels för att läraren skulle få uppsikt över klassen, men också för att eleverna skulle nå upp till
tavlan (Hildinger 1923:30 f). Plattformen rekommenderades även i de normalritningar som
gavs ut för folkskolan (Kungl. Ecklesiastikdepartementet 1920:18).