Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

elation kan humor vara ett sätt att göra läraren osårbar inför de humoristiska,
eller kränkande angrepp som kan riktas mot honom.
Humor har hittills beskrivits som en sublimeringsstrategi. Emellertid kunde
humor även användas i en ”individualiserande” riktning. Det som här åsyftas är
att på olika sätt utsätta enskilda individer för hån. Den sarkastiska och ironiska
läraren kunde använda humor för att trycka ned enskilda element i klassen. Som
Ulla Johansson (2000:97–102) har visat i intervjuer med gamla läroverkselever
är det en maktstrategi som många minns med fasa. Denna form av humor har
dock inte haft ett officiellt stöd. Tvärtom har sarkasmen ofta starkt kritiserats
(t ex Herlitz 1947:8 f; U 55:9). En invändning var att ironi skapar en klyfta
mellan lärare och elev. 56 En annan invändning var att ironin är grym och lämnar
sår som aldrig läker (Lövgren 1922:108).
Massan skingras
Det kan diskuteras i vilken utsträckning de ovan skildrade strategierna tillämpades,
och huruvida de verkligen fungerade. En möjlig tolkning är att själva
förekomsten av massbekämpande strategier vittnar om att det grundläggande
problemet med elevkollektivet på sin höjd bekämpades på ett ytligt sätt. Källan
till problemet kvarstod, även om yttringarna kunde bekämpas på olika sätt.
En mer radikal utmaning av elevkollektivets sammanhållning tror jag däremot
har ägt rum, grovt räknat, sedan grundskolans införande. För att förstå hur den
processen gått till, behöver vi ta hänsyn till den mer sociologiska förutsättningen
för att klassen kunde uppfattas som enhetlig. Här kan Goffmans analyser av
”totala institutioner” 57 vara till hjälp. Goffman (1961/1991:24–51) menar att i de
totala institutionerna kommer den intagnas privata jag att systematiskt, om än
inte medvetet, att ”avlivas”. Den intagna berövas privata ägodelar som kläder,
och det privata jaget omformas till ett kollektivt. Även om inte skolan kan
betraktas som en renodlad total institution, finns det beröringspunkter. Skolan är
en plats som varit bärare av en avpersonaliserande kultur, vilket bland annat tagit
sig uttryck i vissa minimikrav och normer kring hur man klär sig.
Än idag kan skolor sägas fungera enligt denna princip (till exempel i uttryckliga
förbud att bära keps i klassrummet), men man kan fråga sig om inte skolan i
vissa avseenden har blivit mindre avpersonaliserande. I ett skolminne av Mats
Arvidsson skildras en process som kan tolkas på det sättet. Han beskriver sin tid
56 ”Det krigstillstånd, som ofta tyckes råda mellan eleverna i en skola och deras lärare och som
understundom tar sig uttryck i rätt sällsamma former, har uppammats mindre därför att
lärarnas händer varit starka, men så mycket mer på grund av att händerna svängt ironins
sargande stickvapen” (Bruhn 1926:196).
57 De totala institutionerna kännetecknas enligt Goffman av att individens liv regleras i sin helhet,
genom att den intagne exempelvis inte har rätt att utan tillstånd lämna institutionen efter
dagens slut.
83