Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ha trevligt, utan även ett kraftfullt sätt att minska spänningen mellan läraren och
klassen.
En lärare och lärarinna, som äger humor, och som också låter den komma
till synes i samvaron med klassen, blir tämligen osårbar mot eventuellt skoj.
Humorn avväpnar och gör människorna goda och överseende och glada.
Där tror jag att många av oss begår misstag, som kan bli ödesdigra. Ett skoj,
som kanske är ganska oskyldigt, uppfattar vi som en svår personlig kränkning
och reagerar utan att hålla proportionerna. Men om en lärare gör detta
några gånger och visar, att han således ej är överlägsen på den punkten och
ej herre över situationen, blir han snart nog verkligen måltavla för skoj och
kritik av personlig art, som driver honom till ytterligare motåtgärder, vilka
ändå värre ställer honom i motsatsställning till klassen. Den personligt
kränkte läraren har det ej lätt, ty barn och ungdomar är som vi vet ej vidare
barmhärtiga (Sundberg 1941:76).
Alf Hildingers lärarhandledning från 1920-talet beskrev liknande fall. Hildinger
tog upp frågan om hur läraren skulle reagera i en ”svår situation”, till exempel att
alla elever i en klass vänder ryggarna åt läraren, att de kollektivt svarar på frågor
som riktas mot en enskild elev eller att de ritar en karikatyr på läraren. Hildinger
var, jämfört med Sundberg, mer tveksam till humor, men gav ändå ett visst
utrymme för den. Så här menade Hildinger att läraren skulle hantera den ”svåra
situationen”:
Det första villkoret är att läraren icke förlorar självbehärskningen; han får
icke förfalla till hejdlöst raseri och endast slå till dem som sitta närmast,
men han får inte heller bli förtvivlad och sätta sig att gråta. […] Han kan
t.ex. helt lugnt stryka ut karikatyren med en något skämtsam anmärkning
om att det tydligen finns tecknare i klassen och att han snart hoppas att få se
andra resultat av deras förmåga. Dock får man inte driva skämtet dit, att
barnen bara tycka att det är roligt, utan det bör åsyfta att få den skyldige att
skämmas, och dessutom måste hela klassen känna, att det var en allvarlig
förseelse […] Lektionen efter ett dylikt uppträde mellan lärare och elever
blir alltid och bör också vara något mera dämpad än vanligt, så att eleverna
känna lärarens allvar utan att han talar om det (Hildinger 1923:159).
Det Sundberg och Hildinger formulerade kan ses som en maktteori anpassad till
institutionen skolan. Istället för aggression: humor. Humor beskrevs som ett sätt
att avväpna klassen, att desarmera massans makt (se även Müller-Freinefels
1937/1939:162). En humoristisk lärare kunde stärka banden till klassen, medan
en lättkränkt lärare kunde låta ett skämt förstärka klyftan mellan lärare och elev.
Humorn blev därmed ett sätt att vända klassen i positiv riktning.
Finns det någon annan maktteori som har tagit hänsyn till humorn som
maktinstrument? Om vi vänder oss till Foucault så ser vi en makt som förefaller
81