Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Tillskrivandet av kollektiv skuld kan ses som en sublimeringsstrategi. Det
kollektiva straffet tycks ha syftat på att förändra klasskollektivet i en viss riktning.
Det går emellertid också att urskilja ett inslag av individualisering i den
kollektiva bestraffningen. Även om bestraffningen vilade på att kollektiv skuld
tillskrevs, behövde den inte enbart leda till en kollektivisering. Risken för en
sammansvetsning som riktade sig mot läraren skulle då kunna föreligga. Den
kollektiva bestraffningen ansågs emellertid även ha en differentierande inverkan
på elevkollektivet:
80
I många fall är som ovan antytts gruppstraffet helt enkelt en praktisk nödvändighet.
Men även där så inte är fallet, torde gruppstraffen icke kunna
frånkännas viss uppfostrande betydelse. Om en elev vet, att hans uppförande
inte är hans ensak, kan denna vetskap säkerligen minska lusten för
eskapader. Och även det psykiska trycket från kamrater, som inte har lust
att berövas förmåner för att eleven skall få ge utlopp åt sin lust att sätta sig
över skrivna och oskrivna regler för uppförande och god ordning, kan
mycket väl tänkas verka i samma riktning. Har skolan råd att undvara den
fostran till social ansvarskänsla, till hänsynstagande till andra, som ligger
däri, att varje elev vet, att hans uppförande i vissa fall kan få konsekvenser
även för den grupp han tillhör? (Tfsl 1953/15:326).
Humor var en annan teknik för att kontrollera elevkollektivet. Det var visserligen
inte alla som menade att lärarrollen var kompatibel med humor. Särskilt nyblivna
lärares auktoritet sades kunna ta skada av humor (Foerster 1907/1912:213;
Lövgren 1922:108). Men andra har tvärtom menat att lärarens auktoritet kan
stärkas av humor, inte minst i de fall då läraren blir föremål för elevernas gyckel.
Att elever har använt humor som ett sätt att utöva motmakt är välkänt. Detta
har exempelvis skett i form av olika slags upptåg och bus (Frykman 1998;
Woods 1990; Willis 1977/1983). Även utanför skolan har humor varit ett sätt att
utmana makten. Skrattet har beskrivits som en motståndsform, som den maktlöses
makt (Bachtin 1965/1986; Darnton 1984/1987).
I skolans värld har emellertid humor också beskrivits som en maktstrategi för
lärarna. I exempelvis boken Barn, lärare och föräldrar framhöll läraren Per
Sundberg (1941:75–77) värdet av humor. Detta illustrerade han med en berättelse
om en elev som en gång ritat en karikatyr av en lärare. Istället för att bli provocerad
bemötte läraren det hela med humor. Han kommenterade att karikatyren
var ganska bra men inte helt lik, och frågade om han fick ta in den i sina
samlingar (detta var alltså humorn). Humor var för Sundberg inte bara ett sätt att
erkände, att de hade hört yttrandet. Ingen hade emellertid känt igen rösten – en uppenbar
orimlighet! Kunde inte klassen i ett sådant fall anses ha ådragit sig en delaktighet i gemenheten,
vilket motiverade den indragning av en friluftsdag, som rektor och klassföreståndaren
ådömde klassen?” (Tfsl 1953/15:326).