Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Kollektiv bestraffning och humor
Om sublimering och individualisering var de övergripande strategierna för att
hantera elevkollektivet, så går det också att urskilja enstaka tekniker som
sammanförde båda dessa principer. Två sådana tekniker var kollektiv bestraffning
och humor.
Inställningen till kollektiv bestraffning var redan under tidigt 1900-tal kluven. I
exempelvis Metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna
läroverk (Skolöverstyrelsen 1935) hävdades det att kollektiv bestraffning helst
skulle undvikas. Istället borde läraren försöka vädja till ”lärjungarnas rättskänsla
och goda kamratanda”. Samtidigt uttrycktes en förståelse och acceptans för
formen av straff. Behovet av kollektiv bestraffning bottnade i ”lärjungarnas
sammanhållning”, vilket gjorde det svårt för läraren att utreda vem som begått ett
visst normbrott. I svårare fall medgavs en rätt till kollektiv bestraffning, vilket
exemplifieras med indragna lov (s. 8). 54
Just lärjungarnas sammanhållning återkom som ett argument för kollektiva
bestraffningar. Även Durkheim försvarade kollektiv bestraffning i skolan. Hans
argument var att det i skolsammanhang inte alltid är rimligt att tala om
individuell skuld. Eftersom skulden kan vara av kollektiv art är det också rimligt
att det är kollektivet som bestraffas (Durkheim 1925/2002:244). Att rikta straffet
mot ett kollektiv var visserligen olämpligt på många sätt, men det kunde
motiveras av ett särskilt sätt att betrakta eleverna. Dessa var inte fristående
individer, utan kunde vara delaktiga i omoraliska handlingar – antingen genom
att själva delta i en handling, eller genom att de varit vittnen men vägrat att
uppge den skyldige. 55
54 Rektorn A. Kristiansson menade på 1950-talet i artikeln ”Kollektivstraff i skolan” (Tfsl
1953/15) att denna form av kollektivstraff ”torde vara ganska sällsynt” (s. 326).
55 Stockholms läraresällskap diskuterade frågan om kollektiv bestraffning den 8 april 1916.
Adjunkt N. Lundqvists föredrag på mötet trycktes i Tidning för Sveriges läroverk (1916/9:
65–7). Lundqvist menade att kollektiva straff skulle användas i så liten utsträckning som
möjligt, helst inte alls. Det kollektiva straffet avvek från idealet att ett straff ska vara relaterat
till en personlig skuld, och det kunde verka ”förslöande på de bättre elementens rättskänsla”.
Det gav inte hemmen någon rättvisande bild av det egna barnets uppträdande och det kunde
skapa spänningar i relationen skola-hem. Trots detta fanns det skäl att använda kollektiv
bestraffning. Det hängde samman med att skulden till begångna gärningar delvis var
kollektiv: ”Men även om man också måste tillråda varsamhet och sparsamhet beträffande
användningen av kollektiv bestraffning, så torde dock fall finnas, då det kan visa sig både
nödvändigt och nyttigt att genom ett disciplinärt ingripande av kollektiv natur eftertryckligt
klargöra för den enskilde lärjungen det ansvar, som även en relativt oförvitlig medlem av en
klass kan ha för förseelser, som hans kamrater begått, och särskilt för allmänna missförhållanden,
som i klassen äro rådande” (Tfsl 1916/9:66). När den kollektiva bestraffningen på
1950-talet utsattes för kritisk granskning från pressen formulerade rektor A. Kristiansson ett
försvar. Han menade att ett förbud mot kollektiv bestraffning inte var lämpligt. Ett argument
var den kollektiva skulden: ”En ung kvinnlig vikarie skulle under en lektion i en pojkklass
visa skioptikonbilder i ett mörklagt rum. Plötsligt slängde en pojke ur sig en oanständighet.
Timslånga förhör inför klassföreståndaren och rektor gav inga resultat. Praktiskt taget alla
79