Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

läraren och skolan kunde nämligen baseras på att elevernas egen sammanhållning
sattes på prov, genom att de delades in i styrande och styrda. J. Reinius menade
exempelvis att självstyrelsen kunde innefatta kroppsaga.
76
Gott vore det, om skolans självstyrelse kunde bli så utvecklad, att vissa
äldre lärjungar också kunde få sig ombetrodd rätten att i nödfall använda
lindrigare kroppsaga mot yngre kamrater, som förtjäna den. Så är förhållandet
i engelska ”public schools” [not]. Detta är naturligtvis något helt
annat än rå pennalism. Det är f. ö. betecknande, att en så ”manlig” nation
som den engelska ej är rädd att låta kroppsaga användas i skolorna (Reinius
1913:67).
Här var möjligen Reinius extrem. I vilken utsträckning eleverna själva skulle få
ta del i rättskipningen var en kontroversiell fråga. Enligt läroverkens metodiska
anvisningar från 1935 kunde elevernas självstyrelse organiseras i form av att
vissa elever bildade ordningsmannanämnder, ordningsråd eller elevråd. Dessa
kunde då få ”erhålla uppgifter av mera krävande, moralisk art, t. ex. att beivra
svärjandet bland lärjungarna eller att övertaga ett visst ansvar i disciplinära
angelägenheter” (Skolöverstyrelsen 1935:6). Einar Smedberg (1935) redogjorde
för sina egna erfarenheter av självstyrelse, där han hade infört klassdomstol. Förslaget
om att på detta sätt låta eleverna sköta rättskipningen återkom så sent som
på 1960-talet (Lt 1958/38:19; Lt 1962/8:24f) Hildinger (1944:149) menade däremot
att rättegångar med domare, åklagare och försvarsadvokater ej passade sig
för de svenska folkskolorna.
En praktik som däremot tycks ha varit mer okontroversiell var att låta eleverna
sköta övervakningen. Det kunde handla om att ”sköta vakthållningen under raster
och morgonböner, vidare öva uppsikt över bibliotekets läsesal, skolans idrottsplan,
frukostrum, cykelstall, m. m.” (Skolöverstyrelsen 1935:6), liksom ”övervakning
av läxläsning, utövande av läxkontroll, beivrande av glömska och slarv
under lektionerna och av stoj och oordning före dem m.m.” (Psykologisk-pedagogisk
uppslagsbok III 1945:1250). Sannolikt kom denna övervakning också att
inkludera olika former av sanktioner från eleverna själva. 53
53 En av uppgifterna som dessa vakter kunde få var att kontrollera att elever inte läste läxan på
rasten. ”Numera blir ingen misstrogen om en rastvakt förbjuder honom att läsa läxan på
rasten eller dylikt” menade en elev på Kalmar Läroverk, apropå att dess ordningsmannanämnd
nu hade varit verksam i sex år och blivit en legitim kraft (Tfsl 1937/julnumret:13).
Även om den åtnjöt legitimitet är det uppenbart att den vilade på principen om att några
elever hade ett särskilt ansvar för att kontrollera de övriga eleverna. Här kunde ordningsmannanämnden
i samråd med lärare varna felande elever, och om detta inte hjälpte, anmäla
eleven till rektor (ibid).