Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

liskt intresserade, teaterintresserade etc. tack vare några ledande elevers insatser”
(Skolöverstyrelsen 1959:22).
Individualisering
Den strategi som jag här kallar individualisering verkade på ett motsatt sätt.
Istället för att leda kollektivet i rätt riktning, gick denna strategi ut på att slå in
kilar mellan elevernas inbördes socialitet, att differentiera massan. 47 En sådan
strategi kan utläsas i handboken Läraren, eleven, disciplinen (Ericsson 1967:10–
16).
• Ställ inga kollektiva frågor till klassen. Då får du givetvis kollektiva svar
(Ex ”skall vi ta upp övningsboken nu?” Svar unisont: ”Näää!”).
• Om snaskförbud råder, måste du noga kontrollera, att eleverna inte tuggar
under lektion. Följ upp varje fall av missbruk: enskilt samtal, inte inför
klassen.
• Utvisa inte mer än en elev i taget.
• Om Du någon gång anser det lämpligt att ”skälla ut” en klass, gör det när
du inte är arg. Vänta dessutom ut ett lägligt tillfälle, då du verkligen har
anledning att reagera. Det är dock mycket sällan man har anledning att ge
sig på en hel klass. Försök att verkligen avskilja den gruppen som
verkligen gjort sig förtjänt av tillsägelse.
Ett mer systematiskt försök att bringa elevkollektivet under kontroll representerades
av elevers självstyrelse. Under 1900-talets första hälft förespråkades
metoden livligt som ett disciplinärt verktyg för framförallt läroverken (Pauli
1921:171–194; Gauffin 1928; Craddock 1920/1923; Boman 1932: kap 17). Dess
princip hade långa historiska rötter till exempel genom bruket av ordningsmän. 48
Hur kan en enskild lärare kontrollera ett stort elevkollektiv, som läraren
dessutom inte har möjlighet att ständigt övervaka? Självstyrelsen gav en lösning
på detta problem: låt eleverna själva sköta sin egen disciplinering! Ett sådant
system hade flera fördelar, bland annat hade eleverna en större insyn i de disciplinbrott
som begicks när läraren var frånvarande. Med självstyrelse skulle därför
lögnens problematik försvinna, eftersom eleverna till skillnad från läraren hade
kunskap om vad som skett, hävdades i en inflytelserik bok om självstyrelse
47 Risken för smitta och förförelse kunde aktualisera en diskussion om i vilken grad det
överhuvudtaget var önskvärt med relationer mellan elever. Anna Sandström, under pseudonymen
”Uffe”, varnade här för att man inte fick gå för långt: ”Men skolan skulle göra mycket
illa, om hon ängsligt och misstänksamt ville hindra all närmare sammanslutning lärjungarne
emellan, sökte förekomma förtroliga samtal, o.d. Kamratvänskapen är ett ytterst viktigt
element i uppfostran, och en sådan småaktig övervakning skulle alldeles omöjliggöra vänskapen,
utan att därför kunna hindra överförandet av smittofrön” (Uffe 1891:17).
48 Ordningsmannen nämns i flera lärarhandledningar från 1800-talet. Se t ex Oldberg (1846:9),
Dahm (1846/1995:170) För ett skolminne där bruket av ordningsmän på 1850-talet skildras,
se Holmberg (1919:44–7).
74