Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

yta platser eller ställa sig på bänkarna. Det andra problemet är att när individer
har begått en viss handling (visslat, rökt, viskat, ritat på tavlan) kan det vara svårt
att veta vem i kollektivet som är skyldig. Antingen förenar sig alltså elevkollektivet
i genomförandet av brottet eller i vägran att peka ut alternativt stoppa
den skyldige.
Exemplen på hur elever rent konkret ansågs använda sitt numerära överläge
kunde mångfaldigas, men det går också att urskilja mer övergripande problem
som massans sammanhållning sades skapa.
En problematik handlade om massans irrationalitet. I linje med tankegångarna
i Gustave Le Bons (1896/1969) klassiska studie The Crowd, har det hävdats att
massan präglades av känsla, inte förnuft (Koht & Skard 1947:356; Lagerström
1939:216). När en individ trädde in i en massa kom den därför den att degenerera.
Den intellektuella och moraliska nivån sjönk, och ingen individ kände
personligt ansvar (Malmquist & Thorén 1958:16). En annan övergripande
problematik handlade om elevkollektivets relation till läraren. Man talade om att
elevernas sammanhållning inte inkluderade läraren. En lärare som handlade
oklokt kunde exempelvis ”mana fram en kollektivkänsla, som står i opposition
mot honom själv. Den håller även de lojala eleverna i ett grepp av järn” (Bäcklin
1951:20). Den stora utmaningen bestod därför i att få över kollektivet på lärarens
och skolans sida:
72
I kamratlivet gäller oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes hjälp och
sammanhållning. Det är icke säkert att gruppens eller klassens moralnormer
på alla punkter sammanfaller med samhällets eller skolans. Slitningar och
konflikter av olika slag uppkommer då. Om läraren har kunskaper om
gruppens liv och dess struktur och om han eljest har god kontakt med sina
elever, kan han emellertid med rätt små medel få klassen till sin bundsförvant
i sin fostrargärning i stället för till motståndare (Förslag till allmänna
anvisningar för fostran och undervisning på skolans högstadium 1956:25).
Frågan är då hur massans makt kunde motarbetas. Genom att studera strategier i
massbekämpningens tjänst kan vi få en inblick i hur läraren förväntades bekämpa
massans makt.
Konsten att motverka massans makt
Foerster (1907/1912:67) menade att det finns två sätt att motverka elevers
sammanhållning. Den ena strategin går ut på att vrida massdriften i positiv
riktning, och på så sätt undvika att elevernas solidaritet hamnar i opposition med
skolan. Den andra strategin går ut på att uppmuntra elevernas individualitet. Det
handlade alltså om att leda kollektivet i rätt riktning samt att upplösa kollektivet
vilket kan beskrivas som sublimering, respektive individualisering. Dessa två