Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Vilhelm Helle uttryckte saken: ”En skolklass är inte summan av de enskilda
lärjungarna. Det tillkommer något nytt genom den massverkan, som läraren ofta
står lika handfallen inför som stenåldersmänniskan inför blixten” (Helle 1943:
173 f).
Att det var ett stort problem underströks av Greta Wendin som hävdade att
läraren ”dagligen möter massreaktionernas fenomen” (Tfsl 1954/36:802). Detta
var särskilt fallet i realskolans mellanklasser, eftersom elever i puberteten var
”otroligt känsliga för psykisk påverkan”. 46 Elevers suggestibilitet exemplifierades
med en klass där en stor andel av eleverna rivit ur sidorna ur läroboken inför ett
skriftigt läxförhör:
70
Uppenbarligen hade dessa gripits av någon sorts psykos. En uttryckte saken
så: ”Jag begriper inte, varför jag gjorde det. Jag kunde vartenda ord på
läxan.” En annan uttryckte det: ”Det blev så konstigt i klassen.” Dylika
reaktioner förekomma dagligen i stort och smått i klasserna på detta åldersstadium.
Det gäller ordningssaker lika väl som uppförande. En elev kanske
tar sig för att med slutna läppar frambringa något slags brummande ljud,
och om några sekunder har en tredjedel av klassen följt exemplet (ibid).
Massreaktionen beskrevs här som en enormt stark kraft; den fick även de som
kunde läxan att fuska. Var kom då denna kraft ifrån? Dels var elever suggestibla,
och dels hade vissa elever en stor förmåga att suggerera andra elever. I detta
avseende sades de så kallade psykolabila barnen utgöra ett problem: ”Många
gånger ha dessa elever en rent skrämmande ogynnsam inverkan på sin omgivning
i klassen och ibland även utanför denna. De liksom sprider psykisk smitta” (ibid).
I en lärarhandledning från 1910-talet beskrevs smittan i termer av förförelse.
Lärarens uppgift var att förhindra att den uppstod:
Men benägenheten för det onda är hos de flesta barn så stark, att tidiga
intryck från det goda lätt plånas ut av efterföljande intryck från det onda.
Därför bör den sedliga luft, som omgiver barnet i skolan, vara sådan, att det
goda där kan leva och frodas. Väl kan läraren icke hindra, att barn med
dåliga böjelser inträda i skolan, men han bör övervaka dessa, så att förförelse,
om möjligt är, förhindras (Arcadius 1919:43 f).
Det fanns alltså en ganska omfattande diskussion om elevers sammanhållning.
Man kan då fråga sig: vad var problemet? På vilka sätt utmanade elevers smitta,
förförelse och sammanhållning lärarens auktoritet? Sammanhållningens konkreta
problem illustreras i disciplinhandboken Läraren, eleven, disciplinen (Ericsson
46 Wendin var inte ensam om att koppla samman massdriften till ett särskilt åldersstadium, men
det fanns olika uppfattningar om när elever var som mest suggestibla. Det kunde vara ”barn
och unga” som var ”suggestibla” (Fevrell 1957:126), det kunde även vara ”barn” som har
”lättare att reagera masspsykologiskt än vuxna ” (Holmstrand & Edman 1951:21), eller också
kunde problematiken hänföras till 10–12 årsåldern samt övergångsålderns senare fas (Koht &
Skard 1947:357).