Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

68
• När Du vill gå igenom något nytt i klassen, måste elevernas uppmärksamhet
vara speciellt skärpt. Vänta därför med det Du har att säga, tills
alla elever är mottagliga för dessa nya fakta. Börja inte tala förrän Du har
fångat alla elevögon, förrän alla pennor är borttagna, alla böcker är
igenslagna, alla elever har ryckt upp sig osv. I detta ligger mycket av
hemligheten med ”kontakt” med eleverna (s. 24).
• Man hälsar alltid på klassen vid lektionens början. Det är naturligtvis
riktigt att då också säga adjö vid lektionens slut. Vänta tills alla står stilla
och tysta vid bänkarna (grundskolan) (s. 26).
Som exemplen antyder var upprätthållandet av gränsen mellan rast och lektion ett
inslag i dessa tekniker. Ett sätt varmed denna gräns historiskt sett har betonats är
genom anvisningar om att alla elever skulle infinna sig i klassrummet samtidigt
(punktlighet), men också att de skulle försvinna i tid. ”Obenägenhet att snabbt
lämna läsrum och korridorer under rasterna”, kunde exempelvis påverka betyget i
ordning (Skolöverstyrelsen 1935:9). 43 Ulla Johanssons (2000) studie av läroverken
tar upp problemet med tömningen av skolan. Rastens början kunde vara
ett problem att tampas med, speciellt på flickläroverk. Enligt Johansson utfärdades
där ”en strid ström av regler för hur tömningen av klassrummet skulle gå
till” (s. 95). Bland annat fanns det en skola som instiftat ett vandringspris till den
klass som var bäst på att ”utrymma korridorer och överhuvudtaget utmärkt sig
för god ordning under det gångna året” (ibid).
Sammanfattningsvis skulle man kunna konstruera en idealtypisk beskrivning
av den ”moderna” skolans socialpsykologi. Dess särdrag var att en individ
(läraren) konfronterades med ett relativt enhetligt kollektiv (skolklassen), som
också förväntades att bete sig enhetligt. Denna enhetlighet tycks ha symboliserat
ordning, och var på så sätt en teknik för att skapa en kontroll över en potentiellt
rörig situation.
Här fanns samtidigt ett problem. Skolan utövade makt genom att svetsa
samman individer, men vad hände om eleverna utnyttjade denna samhörighet?
Vad hände om ett enhetligt kollektiv tillsammans utmanade lärarens auktoritet? I
ett nötskal var det just detta problem som ofta dryftades under 1900-talets första
hälft. Å ena sidan skulle eleverna behandlas kollektivt, å andra sidan fick de inte
orden: ”en mängd barn rusade ut” ur skolhuset. Dalin invände att i hans skola hade inget
”rusande” tillåtits på tre decennier. Lagerlöf böjde sig för Dalins invändningar, och ändrade
meningen till att ”en mängd barn marscherade ut led vid led” (Elenius 2002:26). Berättelsen
ska dock inte tolkas som att det var vid detta tillfälle som svenska elever hade börjat röra sig
på ett mekaniskt sätt. Inom växelundervisningsmetodiken förespråkades rörelsemönster som i
ännu högre grad var präglade av militärisk drill (se t ex Svensson 1823; Oldberg 1846).
43 I lärarhandledningen Att vara lärare beskrevs elevers ovilja att gå ut som ett tidlöst problem:
”Det tycks vara en av skollivets naturlagar, att lärjungarna vill långrota inne i skolbyggnaden
under rasten. Lagen gäller för övrigt både i regn och i solsken! Ungdomarna måste tas vid
örat, om de skall komma ut, och det är den vakthavandes sak” (Bäcklin 1951:271).