Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Diskussion
I detta kapitel har jag analyserat förändringar av lärares fostransarbete genom att
följa hur ett moraliskt problem kommit att förlora sin centrala position. Det har
handlat om hur beteendeproblemens nav kommit att bli ett problem bland andra,
ett problem som ibland kan uppfattas som trivialt. Ambitionen har varit att analysera
vad denna förändring står för, vilket har gjorts genom att två grundläggande
frågor har ställts: hur kommer det sig att det talades så mycket om lögnen ”förr”,
och så lite idag?
Skälen till att ogilla lögnen var som vi har sett många. Lögnen beskrevs som
en väldigt allvarlig och väldigt vanlig synd. Den var svår att upptäcka, och den
kunde tjäna till att dölja andra normbrott. Denna dolda karaktär innebar att
lögnen utmanade skolan som panoptiskt och klassificerande projekt. Lögnen
kunde också lägga en grund till, eller utgöra kulmen av, en hel serie av andra
normbrott. Slutligen var lögnen besvärlig att bekämpa. Auktoritära metoder,
såsom kroppsaga, skapade lögner snarare än bekämpade dem.
Det fanns således många skäl att ogilla lögnen och därför bör de mekanismer
som bidragit till att nedmontera lögnens problematik vara relativt kraftfulla. Jag
har funnit tre tänkbara skäl till att lögnen har kunnat förlora i relevans som ett
disciplinproblem i den senmoderna skolan. Det första är att betrakta som en
hypotes, nämligen att disciplinproblemen har ändrat karaktär. Det finns indikationer
på att lärare av idag till stor del ställs inför öppna, synliga ifrågasättanden
av sin auktoritet (visualisering). Många normbrott begås enligt hypotesen inför
öppen ridå, och i sådana fall är frågan om lögn irrelevant. Eleverna är snarare
provocerande ärliga i sitt ifrågasättande av lärarens auktoritet. Det andra skälet
har även det att göra med förändringar av disciplinproblem, men här ligger fokus
på vilken typ av problem som i olika tider ges uppmärksamhet. Min tes (som
utvecklas i nästa kapitel) är att skolans fostransprojekt i ökande utsträckning
kommit att betona värdet av respekt elever emellan (horisontalisering). Även här
kan ärlighet framställas som ett problem. För det tredje diskuterades den syn på
normbrott som följer av en psykologiserad människosyn (psykologisering).
Kampen mot lögnen kännetecknades av dess vilja att finna gärningsmannen,
medan det psykologiska perspektivet betonar att detta inte alls är tillräckligt för
att tillskriva någon skulden för en handling. En bekännelse markerar utifrån ett
psykologiskt perspektiv inte slutfasen av ett disciplinärende, eftersom skulden till
handlingen inte automatiskt har blivit uppenbarad.
När dessa tre förändringar äger rum är inte lätt att säga, men för överskådlighetens
skull går det att knyta dem till tre diskursiva händelser. Den första förändringen
skulle kunna sammankopplas med agaförbudet i folkskolan (1958).
Agans försvinnande var möjligen ett steg på vägen mot mer orädda elever som
inte är i allt för stort behov av att ljuga. Den andra förändringen kan kopplas till
myntandet av begreppet mobbning (1969). Den sista kan kopplas till publi-
64