Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

I en debattartikel om skolk från 1961 illustreras hur annorlunda ett normbrott kan
förstås utifrån ett psykologiserat perspektiv.
Eleven ställs under förhör och pressas ofta nog mycket hårt på särskilt en
punkt: skälet till den ogiltiga frånvaron. Men då inträffar någonting lika
tragiskt som paradoxalt. Eleven försäkrar att han ej alls vet anledningen till
varför han skolkar. Eleven som tidigare alltmer snärjt in sig i en fullkomlig
djungel av lögner, motsägelser och svepskäl talar ofta nog för första gången
sanning, då han försäkrar att anledningen till varför han skolkar är för
honom fullständigt obekant. Han vet helt enkelt inte. […] Och visst finns
det skäl till skolket. Men saken är helt enkelt den att skolkaren är fången i
och dirigeras av sitt omedvetna symptom, vars etiologiska kärna ligger
långt utanför hans medvetandes räckvidd. Hans situation är kusligt lik
kleptomanens eller pyromanens, då de ställs inför förhör (Lärartidningen
1961/1:15).
Lögnkampens centrala fråga när den konfronterades med normbrott var: ”vem
har gjort det”. Den frågan tycks ha vilat på det tysta antagandet att man
därigenom kunde fastställa skulden. Det kunde vara svårt att hitta gärningsmannen,
men när man väl gjort det (gärna via en bekännelse), visste man ofta
vem som hade skulden. Den psykologiserade människosynen innebär ett helt
annat fokus. Den grundläggande frågan kan nu sägas vara ”vem har skulden?”
Den frågan kan ställas därför att det inte är självklart att gärningsmannen anses
ha skuld. Så här uttryckte psykiatern Elis Regnér frågan i en lärarhandledning
från 1950-talet:
Det är lätt att bevisa att någon har ljugit, snattat, skolkat, men det är svårt
att avgöra vem som har ”skulden”. Barnet lär sig i de flesta fall att ljuga av
vuxna människor; ska då barnet bestraffas? Eleven som skolkar för att
modern vill ha hjälp i hushållet eller med småsyskonen; kan straff bringa
reda i sådant? (Regnér 1952:85).
Notera att till och med lögnen – som tidigare beskrivits som svår att upptäcka –
för Regnér framstår som lätt att upptäcka, jämfört med det dunkla orsakssamband
som kan ligga bakom en viss handling. Kanske framstår lögnen som synlig just
för att den ställs mot den än mer osynliga skulden. Det som är det dolda inom
denna pedagogik är alltså inte vad som har skett eller vem som har begått en viss
handling, utan varför. Det dolda har förskjutits till själva orsaken till normbrottet.
Ur ett sådant perspektiv blir inte sanningen om normbrottets upphovsman nödvändigtvis
det mest centrala.
63