Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

uppfattas som en självklar dygd. Samtidigt handlar den horisontella respekten
handlar inte bara om kärlek/vänskap, utan också om frånvaron av fiendskap och
öppna trakasserier. Då är det inte alltid lögnaktigheten som är problemet, utan
snarare ärligheten. Som en lärare uttrycker det om en mobbad flicka:
62
Och man har den här grundidén att man gillar dem ju. Och jag menar, alla
människor som man gillar vill man ju att det ska gå bra för. Och så dyker
det upp en människa som inte har det så bra. Och där är det ju också väldigt
svårt att göra något åt saken. För jag kan ju inte tvinga Lisa att leka med
Kalle, om de inte vill det. Jag kan inte tvinga folk att bjuda hem varandra.
Men däremot så, återigen, så kan jag ju bolla det vidare [till elevvårdspersonal].
Och jag kan prata i klassen om en ödmjuk inställning till varandra. Att
man kanske inte alltid behöver tala om för människor vad man tycker och
tänker. Man behöver inte tala om för människor, att jag tycker du är ful, har
fula kläder. Jag menar negativa saker kan man vara tyst om istället. Så
kanske det blir lite bättre för den här eleven. Och man behöver inte himla
med ögonen när den här eleven öppnar munnen. Även om man tänker ”gud
så korkat”. Men håll tyst. Så då har vi återigen den här ödmjukheten som
jag tycker är så viktig (IP 9/2004).
Den horisontella toleransen inbegriper med andra ord en fostran till att dämpa
ärligheten. Problemet med den mobbande eller kränkande eleven är inte att den
ljuger för den kränkta – snarare är problemet att ärligheten är alltför stor.
Förlåtelsens förvandling: psykologisering
En tendens under 1900-talet är psykologiseringen och medikaliseringen av synen
på normbrott. Begrepp som ondska, elakhet och synd har i många sammanhang
förlorat i trovärdighet för att beskriva barn, vilket gavs ett tidigt uttryck i boktiteln
Det finns inga elaka barn! (Israel & Valentin-Israel 1946).
Denna förskjutning från ondska till sjukdom har på ett mycket specifikt sätt
betydelse för frågan om lögnens avdramatisering. Förändringen har betydelse för
på vilka grunder en viss gärning kan förlåtas.
Bekännelsen och den påföljande förlåtelsen (och det därmed mildrade straffet)
var, som vi sett, ett centralt inslag i kampen mot lögnen. Bekännelsen beskrevs
som en förmildrande omständighet, medan motviljan att tala sanning var en försvårande
omständighet. Den psykologiserade barndomssynen tycks emellertid
minska relevansen av denna förlåtelseritual. Dess beroende av sanningssägandet
som viktigaste förlåtande inslag minskas genom att en annan grund för förlåtelse
vinner mark: orsaken. Omständigheter som individen inte själv har kontroll över
blir till förmildrande omständigheter, som kan anses förlåta en begången gärning.
alla få vara med; berättar inga hemligheter; skrattar inte åt någon som gör fel; slåss inte;
lyssnar på den som pratar” (Thornberg 2006:147).