Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

60
Ja om man säger att förr så hade de den här respekten för en lärare. Så att
du behövde kanske inte vara jätteduktig i ditt ämne, du behövde absolut inte
vara en bra pedagog, men jag var ändå den som satte betyg, och det var på
nått vis så att det räckte. Tidigare satte man ju till och med betyg från trean
och uppåt. Nu känner jag att de kan ifrågasätta vad som helst, och de har
naturligtvis rätt till det också. De ifrågasätter absolut mina kunskaper. De
utmanar mina kunskaper. Och även mitt sätt att lära ut. Och de tycker
absolut att jag måste vara en schysst person (IP 7/2004).
Det som tycks provocera eller åtminstone utmana denna lärare är inte att eleverna
”innerst inne” ifrågasätter hennes kunskaper, utan att de gör det på ett öppet sätt.
De är helt enkelt provocerande ärliga.
Givetvis sker inte förhandlingar om allt. Maria Andree (u. u.) har exempelvis i
en etnografisk studie av NO-undervisning visat att förhandlingar mellan lärare
och elever om ämnesinnehållet inte förekommer i någon större utsträckning.
Eleverna ifrågasätter inte värdet av undervisningens innehåll, vilket Andree förklarar
med att undervisningen är så styrd av kriterier. Däremot sker förhandlingar
om andra saker, såsom huruvida man ska sitta i klassrummet, korridoren eller
hemma och när lektionen ska sluta.
Respektens förvandling: horisontalisering
Ett annat sätt att förstå varför lögnkampen förlorat i relevans har att göra med
nya idéer om vem eleven ska visa respekt. Under det tidiga 1900-talet låg ett
tydligt fokus på att eleven skulle visa respekt uppåt, mot läraren. Under den
senare delen av 1900-talet kom istället moralen att kraftigare understryka värdet
av respekt mellan elever. Vi kan kalla detta för en vertikalt respektive horisontellt
definierad respekt (detta behandlas utförligt i kapitel 5).
I den vertikalt definierade respekten fostras eleven till att visa respekt för det
som befinner sig ovanför eleven. Det handlar om att visa respekt inför sina föräldrar,
sin lärare, för Gud och fosterlandet. En vers av Topelius, som enligt
Herbert Tingsten var ständigt citerad i läseböcker för folkskolan, gav ett tydligt
uttryck för denna moral:
Mer än dig själv hav kärt ditt hem,
din moders bön, din faders bud,
men fosterlandet mer än dem
och mer, långt mer än allt din Gud!
(Tingsten 1969:217).
Denna vertikala respekt har åberopats i kritiken av lögnen. Barnet kunde i
förmaningar och varningar erinras om ”den brutna kärleken till Gud, föräldrar
och lärare, hvilka genom lögnen blifvit kränkta och bedröfvade” (Linncranz
1877:47).