Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Det verkligt intressanta med skollögnens historia är dock inte dess kvalitativa
förändringar. Trots att elever ljuger än idag beskrivs det sällan som det centrala
problemet. Av de lärare som jag intervjuat har ingen spontant tagit upp fenomenet
lögner, trots att flera talat om disciplinproblem. På den direkta frågan
huruvida lögner förekommer, har bara en lärare beskrivit det som ett vanligt och
allvarligt problem. De övriga har menat att lögner förekommer, men att det inte
är särskilt vanligt, och att det inte är ett särskilt stort problem. Lögnen framstår
som relativt harmlös. På den diskursiva arenan förhåller det sig på ett liknande
sätt. Texter om värdet av sanningskärlek, om vådan av att ljuga, om konsten att
få ett barn att bekänna och om huruvida elever bör ange varandra får man leta
länge efter. Det förefaller med andra ord som att lögnen har tappat sin klara
position som ett avgörande normbrott. I vissa fall kan rentav en omkastad syn på
barndomen formuleras. Snarare än att kännetecknas av sin lögnaktighet beskrivs
barn och unga som präglade av sin ärlighet. ”Vi vuxna pedagoger måste kunna
tillstå att vi förlorat en del av vår spontanitet, fantasi, klarsynthet och benägenhet
till ärlighet på vägen mot vuxenvärlden” konstateras i Etik i pedagogens vardagsarbete
(Gren 2001:164).
Den fråga som jag nu ska uppehålla mig vid är lögnkampens relativt minskade
position. Om lögnen relativt sett spelar en mer undanskymd roll idag, är det
rimligt att se det som en dramatisk förändring som säger något om hur lärares
fostrande roll har förändrats under 1900-talets gång. Det som då blir intressant är
att beskriva de mekanismer som kan ha verkat i riktning mot att lögnen förlorat
en del av sin laddning. Jag kommer att diskutera tre olika förändringstendenser
som kan göra en sådan förändring begriplig. När exakt en sådan förändring har
ägt rum är inte möjligt att slå fast – de empiriska exemplen sträcker sig från 1946
till 2004 – det intressanta är istället att undersöka de villkor som gör lögnens
avdramatisering begriplig och sannolik.
Det dolda blir synligt: visualisering
Lögnen beskrevs ovan som ett i dubbel mening dolt normbrott. Själva lögnen var
dold, och lögnen ledde till att eleven kunde dölja andra begångna normbrott. Ett
sätt att förklara lögnens tillbakagång, skulle vara utifrån hypotesen att dagens
normbrott i ökande utsträckning tenderar att begås på det som Goffman (1959/
2004:kap 3) kallade den främre regionen, den del av det sociala livet som inte
undandrar sig offentligheten. Om det är så att normbrott ofta begås inför öppen
ridå blir frågan om lögn irrelevant.
I en auktoritär, ”svart” och panoptisk pedagogik tycks det som om normbrotten
ofta skrämdes bort från den övervakade sfären till de sfärer som var
svårare att övervaka. Skolans övervakning fick eleverna att skyla sig, inte minst
för att undslippa straff. Om vi ställer dagens skola mot gårdagens, är det inte
57