Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Efter lögnkampen
Vi har sett att det lögnaktiga barnet var ett av den gamla skolans främsta
”problembarn”, och att lärares fostransarbete därför inkluderade en kamp mot
lögnen. Det är nu dags att lämna det avlägset förflutna, och istället diskutera
disciplinproblem under de senare decennierna, som jag menar kan förstås som
uttryck för lögnens avdramatisering.
Inledningsvis kan det dock vara värt att påpeka att lögner förekommer i alla
sociala sammanhang. Förmågan att ljuga är ett av de särskiljande dragen i den
mänskliga naturen. Lögner tar sig vidare skilda uttryck i olika kulturer, vilket
innebär att lögnens innebörder kan användas för att studera särdragen i en viss
kultur (jfr Barnes 1994). Utifrån en sådan utgångspunkt skulle det vara intressant
att göra en ingående studie av vilka uttryck lögner och bedrägerier tar sig i
dagens skola. I mina lärarintervjuer har jag frågat om det förekommer att elever
ljuger eller lurar läraren, och om så är fallet, vad lögnerna kan handla om. När
lärare tillfrågas om vad lögnerna kan handla om, blir det tydligt att dagens lögner
avspeglar något tidstypiskt. Ett par lärare har beskrivit lögner som har att göra
med elevens rumsliga placering i skolan. Det kan handla om att ljuga om att man
varit hos kuratorn eller att man har rast fast man inte har det. Dessa typer av
lögner hänger samman med hur skolan har utvecklats under 1900-talet. Om vi
kontrasterar dessa lögner med, säg, en byskola med endast en skolsal, blir det
uppenbart att dagens lögner förutsätter just flera platser där en elev legitimt eller
illegitimt kan uppehålla sig. En elev i en gammal byskola kunde beskyllas för att
ljuga om sin frånvaro från skolan, en elev i dagens skola kan fysiskt befinna sig i
skollokalerna, men ljuga om varför han inte befinner sig i rätt del av skolan.
Denna nya typ av lögner avspeglar på så sätt nya villkor för hur övervakning går
till i den senmoderna skolan. När klassrummet upplöses och eleverna tilldelas en
ökad frihet att röra sig i skolan (jfr Dovemark 2004), blir lärarens övervakningsuppgift
generellt mer mångfasetterad. Så här beskriver en lärare sin roll i en skola
där man arbetar individualiserat och där tre klasser är sammanslagna till en
arbetsenhet:
56
L: Vi har ju arbetspass, som innebär att en himla massa ungar finns på
samma ställe, och sysslar med helt olika saker. De väljer själva vad de behöver
jobba med för tillfället. En del behöver sträcka på benen och prata
skit, och en del behöver göra annat. Och en tredje hämnas på nått som
hände igår och vänder vattenkannan upp och ner på en fjärde, och där måste
jag vara med överallt. Där måste jag vara läraren som försöker hjälpa dem i
geometri, och så måste jag lösa det där med vattenkannan som just hällts
över huvudet på någon, som blev jätteledsen och rusar iväg.
I: Kombinera två roller alltså?
L: Det är många, det är sällan det är bara två. Det är oftast fler (IP 7/2004).