Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

straffning. Detta exemplifieras i ett skolminne av Agneta Pleijel där det berättas
om när en klassfest anordnades utan lärarens tillstånd. Läraren fick kännedom
om denna fest genom att en elev skrivit tid och plats för festen på svarta tavlan.
Detta uppfattades av läraren som en provokation, och läraren såg som sin uppgift
att tvinga fram en bekännelse av den som skrivit orden på tavlan:
Det viktiga blev att ta reda på vem som skrivit meddelandet. Ingen anmälde
sig. Då fick vi stå upp i bänkarna, allesamman, i väntan på att den skyldiga
skulle erkänna. Ingen sade något. Minuterna gick. Vi stod upp hela timmen;
läraren räddades av att det blev rast (Pleijel 1989:137 f).
Ett tredje skäl till bekännelsens position är även det relaterat till skolan som
kollektiv praktik. I teorin kan man tänka sig att förekomsten av ett kollektiv hade
kunnat göra idén om individuella bekännelser överflödig. Ett tänkbart alternativ
till den individuella bekännelsen hade varit att låta den felande elevens kamrater
stå för sanningssägandet. Det framhölls ofta att det kunde finnas vittnen bland
eleverna. Under 1800-talet fanns det också anvisningar om att elever skulle ange
de andra eleverna. 1878 års läroverksstadga tog upp fallet med lärjungar som ”af
tredska vägra att den skyldige uppgifva”. I sådana situationer kunde man anordna
en lottning för att avgöra vem som skulle få ”förbrytelsen umgälla”(§ 47). Denna
anvisning försvann emellertid i 1905 års läroverksstadga, och under 1900-talets
första hälft var det många som fördömde utnyttjandet av skvaller och angiveri
(Lundqvist 1901:328; Tfsl 1906/13:99; Rosenqvist 1922; Lundqvist 1935:58).
Läraren skulle aldrig uppmuntra till att skvallra och förråda, han skulle till och
med straffa sådant beteende, menade exempelvis Peréz, som istället menade att
lärare skulle försöka få ”de skyldiga att själva erkänna sina fel” (Peréz 1888/
1908:99). Samma inställning redovisades i Ericssons (1967:18) disciplinhandbok,
där budskapet var att eleverna skulle uppmanas till renhårighet och att stå
för sina fel, samtidigt som skvaller och angiveri skulle motarbetas. På sin höjd
går det att finna en ambivalent attityd till skvallret, såsom i detta citat:
Sammanhållning mellan lärjungarna i en klass är i och för sig av största
betydelse för undervisningen och uppfostran. Läraren bör därför medvetet
främja uppkomsten av en sådan inställning och motarbeta alla tendenser till
skvaller och angivelse. Samtidigt bör han eftersträva att hos lärjungarna fördjupa
samhörighetskänslan till att omfatta även läraren och skolan. Den
solidaritet som går ut på att skydda en felande elev mot upptäckt och straff,
måste på varje stadium i elevernas utveckling betraktas som icke önskvärd
(Tengblad 1947:396).
Denna ovilja att använda elevkollektivet till angiveri och skvaller, innebar i sin
förlängning att det bara fanns en part som kunde förväntas tala sanning: förövaren
själv. Därför blev också den individuella bekännelsen av stor vikt.
55