Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Det första skälet har att göra med relationen mellan lögn och tillit. Niklas
Luhmann menar att straff-, botgörings- och förlåtelseinstitutioner fyller en viktig
funktion i att ”fixera datum för när en affär skall vara avslutad och ingen legitim
anledning till misstro längre föreligga” (Luhmann 1968/2005:137). Bekännelsen
kan således ses som ett sätt att återskapa förtroende mellan lärare och elev. En
illustration av detta återfinns i Moa Martinssons roman Kyrkbröllop (1938/1990:
216–218), där det berättas om den bokslukande skolflickan Mia som gjort sig
skyldig till olydnad. Hennes brott är att hon efter skoldagens slut inte har gått
hem. Istället har hon satt sig under en gran för att läsa, ända framåt skymningen.
Dagen efter går hon inte till skolan, utan stannar hemma och läser samma bok en
gång till. När hon återvänder till skolan frågar läraren varför hon varit ute så sent,
och varför hon varit borta från skolan dagen efter. Mia, som tidigare har ”fått
ihop riktigt acceptabla lögnhistorier ibland” (s. 217), förmår denna gång inte att
ljuga, utan säger precis som det är. Efter bekännelsen förklarar läraren för
klassen att ”det är svårt att få tillit till en olydig person”, även om olydnaden har
sina skäl. Men läraren påpekar också att en rubbad tillit kan återuppbyggas.
Villkoret är att den olydige bekänner:
54
Men det är något som uppväger olydnaden, och det är att säga sanningen.
Den som talar sanning om sin olydnad, en olydnad han eller hon knappast
kunde rå på, den människan kan man ändå lita på (Martinsson 1938/1990:
218).
Det är med andra ord mänskligt att synda, men under villkoret att synderna inte
hemlighålls. Bauman (1995/1997) har berört denna fråga i relation till religioner.
Enligt Bauman finns det ingen religion som försökt sig på att utrota synden.
Istället har man infört olika former av förlåtelse. 37
En andra grund till bekännelsens position återfinns i att skolan är en kollektiv
uppfostringspraktik. Läraren uppfostrade inte bara en isolerad lögnare, utan hade
också ett kollektiv att ta hänsyn till. Det skapade ett problem: vem ska straffas
för en förseelse om man inte vet vem som har begått den? I avsaknad av bekännelser
fanns det en risk att oskyldiga kunde straffas. Detta problem togs upp i
tavlan Regler för skolans barn som användes kring förra sekelskiftet (återgiven i
Isling 1988:147). Där uppmanades skolbarnen: ”Bekänn dina förseelser och tillåt
aldrig, att någon straffas i ditt ställe, ty sådant är fegt och skamligt!” Bekännelsen
hade således funktionen att lärarens straffande kunde träffa den skyldige.
Bekännelsen kunde också skona läraren från att tvingas tillämpa kollektiv be-
37 ”Det centrala i varje religiöst system har varit inte en föreställning om synd utan om ånger
och frälsning. Det har inte funnits någon religion som betraktat ett syndfritt liv som ett
möjligt framtidsperspektiv eller föreslagit en väg till ett liv utan ont. […] Det väsentliga i
religionernas lösningar på den moraliska ambivalensen är så att säga att hantera den i efterhand
– genom att erbjuda ett sätt att uppväga det felaktiga valets börda. Det som gjorts kan
göras ogjort – det onda kan gottgöras” (Bauman 1995/1997:11).