Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Under 1900-talet finner vi andra tekniker för att frambringa bekännelser. Talet
om att hota eller att rent ut anklaga för lögn kom att försvinna. Däremot kvarstod
den höga värderingen av bekännelsen och rådgivningen i konsten att få barn att
bekänna. En stor vikt lades vi att skapa en atmosfär som uppmuntrade till bekännelser:
Gör bekännelsen så lätt som möjligt! Kom inte genast med den avgörande
frågan […] Den unge skall inte genast ställas inför det oblidkeliga alternativet
j a eller n e j. Då händer det så lätt, att det, som borde ha blivit ”ja”,
blir ”nej”, kanske ett oåterkalleligt ”nej”. […] Båda parterna [lärare och
elev] skola sluta förbund för att gemensamt förhjälpa sanningen till seger.
Det ligger lika mycket i bådas intresse, därför att de i det avgörande
ögonblicket innerst i sina hjärtan förnimma, att de ha lust till sanning. Då få
också båda parterna med varandra glädjas över att sanningen till sist
segrade (Svedelius 1930:16 f).
Idén om att göra bekännelsen så lätt som möjligt utvecklades även av Nils Lundqvist
(1942:27), som menade att man skulle undvika ”hemska polis- och domstolsscener”.
Bättre var att skapa ”en stämning, som ger mod att bekänna”. En
mjuk metod förespråkades, och detta var viktigt för att inte skrämma barnet till
nödlögner. Att undvika nödlögner var också en viktig strävan, eftersom dessa
kunde skapa en negativ spiral: ”att vanan att börja med en nödlögn är karaktärsnedbrytande,
vet en och var” (Lundqvist 1942:27). Idén om den försiktiga
metoden innebar också att läraren kunde överlämna frågan till eleverna:
Stränghet kan ibland vara på sin plats, men hot, skrämseltaktik och indignerade
utrop av typen: ”Du ljuger, slyngel”, äro direkt skadliga. Framtvingade
bekännelser ha föga etiskt värde. Man kommer nog längre med att
vädja till lärjungens hederskänsla och moraliska mod. En kort stunds
eftertanke kan vara mer effektiv än ett långt pressande förhör. Ibland kan
man med fördel överlämna åt eleverna själva att gemensamt klara ut
sanningen (Tengblad 1947:395).
Rådgivningen om bekännelser gav strategier för att göra en svår uppgift lättare.
Det betyder inte att alla svårigheter därmed var avskaffade. Vad skulle exempelvis
läraren göra om ingen elev ville bekänna? Den frågan togs upp i Fredrik
Sandbergs lärarhandledning från 1870-talet. Om den skyldige inte kunde avslöjas
hade läraren bara ett val: ”att vänta, tills möjligen framtiden kan bringa ljus i
saken” (Sandberg 1870:174).
Bekännelser som fenomen
Att bekännelsen uppfattades som så tilltalande var knappast en slump. Det går att
urskilja flera skäl till att bekännelsen tillskrevs positiva effekter.
53