Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Denna ambition kunde betecknas som en bekännelsens pedagogik. Den gick i
korthet ut på att söka uppmuntra elever att själva berätta sanningen om begångna
illdåd. I berättelsen ”Sanningskärlek” i Läsebok för folkskolan (1901/1968:4 f)
gavs ett starkt uttryck för bekännelsens pedagogik. Där berättas om den lille
pojken George som en dag demolerar sin fars päronträd med en yxa. George
överväger, av rädsla för bannor och aga, att inte avslöja sanningen om sin
handling för sin far. Men han inser snart att han inte kan ljuga. Hans bekännelse
leder dock inte till den befarade bestraffningen. Istället tar fadern George i sin
famn och säger:
52
Mitt kära barn, jag ville hellre förlora tusen
päronträd än hafva en lögnare till son (s. 5).
Berättelsen avslutas med en indikation på att sanningen inte bara kan kompensera
ett normbrott. Sanningen kan även rikligt belönas: ”Denne gosse blef sedermera
en utmärkt man, som under namnet George Washington befriade sitt fädernesland
och med vishet rådde över millioner människor” (ibid).
De sedelärande berättelserna kan ses som en teknik för att frambringa
bekännande elever. En annan teknik, som också antyds i berättelsen om George,
var att utlova minskade straff (t ex Sandberg 1870:173). Metoden hade rekommenderats
redan av Locke (1693/1916:169), som menade att all osanning skulle
bestraffas, medan bekännelser alltid skulle leda till ”fullkomlig frihet från straff”.
Även läroverkens kollegieprotokoll från 1800-talets andra halva visar, enligt Ulla
Johansson, i flera fall ”ett förakt för den som inte stod för vad han gjort. Den
elev, som öppet och ärligt erkände sin synd, slapp många gånger lindrigare
undan, än den som i det längsta försökte slingra sig” (Johansson 1990:54). 36 De
minskade straffens teknik formulerades även i Dahms (1846/1995) lärarhandledning.
Dahm menade att det fanns flera olika metoder att frambringa bekännelser,
men att de alla förenades av en och samma princip:
Förmodar läraren en lögn, så måste han sorgfälligt bemöda sig att få den
erkänd. Lärarens förfarande dervid måste alldeles lämpa sig efter barnets
karakter. Det hjelper att tala väl till den ene, att hota den andre, att säga rent
ut till den tredje att han är en ljugare; men för alla att lofva lindrigare straff
om saken bekännes, och strängare i motsatt fall. Följer då bekännelse, så
måste läraren hålla sitt löfte (Dahm 1846/1995:180).
36 Det var dock inte alla som ville utlova minskade straff vid bekännelser (Linncranz 1877:39;
Hildinger 1923:163). I artikeln ”En stramare uppfostran?” menade Nils Lundqvist att bekännelsen
borde vara ett mål i sig, och inte ett sätt att undkomma straff. Den skulle kännas
som en naturligt självklar sak, men den skulle också kännas som ”en akt av moralisk
renlighet och innebära en verklig lättnad för ett skuldtyngt sinne, oavsett vilken sedan den
disciplinära påföljden månde bliva” (Lundqvist 1942:28). Peréz (1888/1908:98) menade att
det ”vore farligt att lära barnen, att ett erkänt fel är detsamma som ett förlåtet”.