Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

uppfostran, riskerade i det långa loppet att visa sig verkningslöst. Det skulle inte
förmå att forma människor som i själ och hjärta anslöt sig till de moraliska
idealen:
Om lydnad mot uppfostraren blir den enda drivfjädern till ett gott uppförande,
så faller hela den moraliska fostran sönder, när den skils ifrån sin
uppfostrare; han har då icke längre något rättesnöre för sitt handlande. […]
Den som talar sanning endast därför att han annars får straff, kommer att
utan betänkande ljuga hur mycket som helst, så snart han anser sig skyddad
för straffet (Hildinger 1923:137).
Kampen mot lögnen kunde så bli liktydig med en kritik av en auktoritär uppfostran
och en strävan efter att liberalisera uppfostran. Så kunde exempelvis en
insändarskribent hävda att agan i folkskolan borde avskaffas, bland annat för att
agan gav upphov till lögner (Slt 1932/23:531). På ett liknande sätt kunde risken
för lögner bli till ett argument för att inte återinföra gamla tiders disciplin i
skolan. I artikeln ”Läraren” uttryckte Birger Lövgren det på följande sätt:
De som yrka på återinförandet av prygelregimen i skolorna […] veta icke,
vad det är de vilja. Hur ofantligt har t. ex. inte disciplinen förbättrats vid
läroverken under det sista årtiondet! Vad genom strykmetoden än skapades,
icke var det disciplin. Lärarna blevo sina lärjungars naturliga fiender, som
fruktades och hatades, men gentemot vilka icke heller de övliga hedersbegreppen
i pojkarnas moralkodex hade giltighet. Gentemot en lärare var
det tillåtet, ja, förtjänstfullt att spela så många och svåra spratt som möjligt.
Att ljuga inför honom var inte en orätt, att genom fusk söka bedraga honom
var snarast, om det lyckades, ett hjältedåd (Lövgren 1922:106).
Sammanfattningsvis ansåg många att straffet var ett verkningslöst vapen i
kampen mot lögnen. Tvärtom skapade straffet en jordmån för nya lögner. Denna
insikt om straffets brister understryker ytterligare lögnens problematik. Lögner
var inte bara allvarliga, vanliga, och svåra att upptäcka. Om de mot förmodan
skulle upptäckas var det inte säkert att ett straff skulle ha verksam effekt. Vad
kunde då läraren göra istället?
Bekännelsetekniker
I artikeln ”Fostran till sanning” uttryckte Carl Svedelius (1912) en skepsis mot
straffet som ett sätt att skapa sanningskärlek. Han formulerade istället ett alternativ:
Däremot tror jag, att den fostrare, som så handskas med den felande, att han
får honom att själv erkänna sitt fel, i hans eget hjärta bereder jordmånen för
en allt större och större lust till, jag kunde helt enkelt säga vana vid
sanningen, sanningslust och sanningsvana (Svedelius 1912:130 f).
51