Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

50
Med hänsyn till att sanningen är den moderna kulturens viktigaste grundval,
förljugenheten dess allvarligaste kräftskada, bör naturligtvis medveten lögn
bestraffas hårt och konsekvent. Speciella förhållanden kunna försvåra förseelsen
men knappast lindra den, ännu mindre göra den ogjord ur bestraffningssynpunkt
(Tfsl 1941/14:222).
Det intressanta är emellertid att denna tilltro till straffet inte har varit vanlig,
åtminstone inte under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tvärtom har
många betonat att straff är (särskilt) tandlösa just i fråga om lögner. ”Ingenstädes
är stryk mindre på sin plats än här” menade Foerster (1907/1912:41). På ett
liknande sätt menade Ellen Key att kroppsaga var särskilt olämplig för att
bestraffa osanning. ”Osanning hör till de fel, uppfostraren oftast anser sig böra
straffa med stryk. Men i intet fall är detta medel farligare” (Key 1900/2000:32). I
detta avseende anslöt sig Foerster och Key till ett perspektiv som redan Jean
Jacques Rousseau formulerat. Rousseau pekade på att det fanns ett samband
mellan auktoritet och lögner. En allt för framträdande auktoritet förmådde inte att
kväva lögnen. Tvärtom uppmuntrades lögnen. 35
Eftersom det var straffandet och ett övermått av auktoritet som delvis ansågs
skapa problemet med det lögnaktiga skolbarnet, kunde straffet betraktas som
kontraproduktivt (Peréz 1888/1908:97; Slt 1894/47:496). I den mån läraren
straffade barnet var det viktigt att inte straffa så hårt att eleven nästa gång
uppmuntrades att ljuga för att undkomma bestraffningar (Lundqvist 1901:327–
9). Kampen mot lögnen blev därmed intressant nog också en kamp mot straffet.
P A Siljeström uttryckte det i följande ”formel”: ”Fruktan alstrar lögn, och
lögnen allt annat ondt” (Siljeström 1884:373–4). Dahm (1846/1995:179) menade
att läraren skulle akta sig för att genom för stor stränghet, råhet och barskhet
”tvinga sina barn till lögn, för att undgå omenskliga straff.” Han menade också
att fruktan skapade ”låghet, hyckleri, lögn, hat, förbittring och hal inställsamhet”
(Dahm 1846/1995:117). Nästan ett sekel senare argumenterades på ett liknande
sätt:
Det bör observeras att nödlögnen alltid måste betraktas som en ångesteffekt;
den som inte är rädd behöver inte ljuga. Att försöka bota följderna
av rädsla med rädsla för straff är ett hopplöst försök att utdriva djävulen
med Belsebub (Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok III 1945:1372).
En ytterligare begränsning med straffet lyftes fram i en lärarhandledning från
1920-talet. Straffet, liksom försöken att använda lydnad som bärande princip för
35 ”Genom att ålägga dem [barnen] en plikt, som de inte kan fatta, inger ni dem först och främst
motvilja för ert tyranni och förspiller deras kärlek, sedan lär ni dem att ljuga, hyckla och
bedra för att avtvinga er belöningar eller undandra sig straff, och slutligen lämnar ni dem
själva, genom att vänja dem vid att dölja en verklig bevekelsegrund under en skenbar, medel i
hand att ständigt bedra er, ständigt hålla er i okunnighet om deras sanna karaktär och att vid
behov avspisa er och andra med tomma ord” (Rousseau 1762/1977:79).