Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ynglar av sig och ger skydd åt” (Locke 1693/1916:168). Lögnen kunde föda
andra normbrott, och dessutom kunde enstaka lögner skapa en vana att ljuga. Att
tillgripa en nödlögn kunde till exempel anses vara fördärvligt eftersom det
skapade en vana att ljuga (Lundqvist 1942:27). 34
Eftersom lögnen var sammanbunden med så mycket annat ”ont” är det rimligt
att anta att lögnkampen kunde ge en sorts ”stordriftsfördel”. Genom att bekämpa
den enstaka last som lögnen utgjorde kunde man också bekämpa en rad andra
fostransproblem. En sådan tanke finns uttryckt i Foersters (1907/1912) idéer om
hur onani kunde bekämpas. Han menade att onanin borde bekämpas indirekt;
istället för att utrota onanin i sig kunde man gå omvägen via lögnen:
Ljugandet medför en viljesvaghet och en förnedring av personligheten, som
motståndslöst utlämnar människan till annan skam och svaghet. Då man nu
på ”sexualpedagogiskt” håll söker efter botemedel mot den epidemiska
onanien i många skolor, så är att märka, att den indirekta boten ofta är
mycket verksammare än den direkta. En energisk och i sanning pedagogisk
kamp mot lögnens ande skulle väcka och stärka denna den andliga människans
hederskänsla, vilken är det bästa skyddet mot all slags kroppslig
självförnedring (Foerster 1907/1912:52 f).
Att kampen mot lögnen innebar en stordriftsfördel ska dock inte tolkas som att
det nödvändigtvis var ett enkelt och effektivt sätt att kontrollera skolbarnen.
Visserligen kunde andra normbrott motarbetas genom att lögnen bekämpades.
Men hur skulle själva lögnen motarbetas?
Den svåra konsten att bekämpa lögner
Genom att studera idéer om hur kampen mot lögnen kunde föras, går det också
att belysa förväntningar på lärarens roll. Vad kunde läraren göra för att stoppa
lögnen? Och vad skulle läraren helst undvika?
Straffet kontraproduktivt
Det fanns de som menade att lögnen kunde bekämpas med hjälp av straff. John
Locke – som inte var en vän av kroppsstraff – menade ändå att kroppsaga kunde
bli aktuellt vid upprepade lögner (1693/1916:168–9). Elias Beckman (1919:262)
hävdade att små barn lär sig att tala sanning genom ”erfarenheten, att osanning
bestraffas”. Att lögnen skulle bestraffas hårt kunde motiveras av lögnens position
som allvarligt normbrott, vilket exemplifieras av en artikel av lektor Svante
Boman:
34 Eller som det uttrycktes i Folkskolans andaktsstunder (1937:130 f): ”[E]n enda osanning är
som den första stocken, som fastnar vid bropelaren. Har bara en stannat, så hopas allt flera
och flera. Har du bara sagt en osanning, så kommer där en till och en till, till dess du är
alldeles insnärjd i lögner och inte mer kan komma ut ur dem. Du får liksom en timmerbråte i
livets älv. Och den kan bliva ödesdiger. Kanske går det inte att lösgöra den utan livsfara.”
49