Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

arnet kunde nämligen förklara sin frånvaro med påståendet att de var tvungna
att hjälpa till hemma, vilket kunde vara sant men också en lögn. Denna koppling
mellan skolk och lögn togs tidigt upp av den tyske pedagogen Christian Gotthilf
Salzmann i boken Kräftgången eller Anvisningar till en oförnuftig barnuppfostran
(1780/1886:53). Där återges ett exempel på en far som lär sin son att
ljuga, exempelvis genom att uppmana honom att ljuga om skälet till sin frånvaro
i skolan. Fadern uppmanar sin son att lögnaktigt påstå att fadern behöver honom
hemma.
I takt med att samhället industrialiserades minskade gradvis denna möjlighet
till lögn. Att barnen behövdes hemma var inte längre en legitim orsak till frånvaro
från skolan. Men lögn och skolk kunde dock samexistera i nya former. Sjukdomen
kom att efterträda hemarbetet som den främsta legitima orsaken till skolfrånvaro.
Den nya lögnen kunde handla om att barnet hade varit sjukt, haft
huvudvärk, magont, annan krämpa eller att mamma varit sjuk (Vrethammar
1946:143). Så kunde det hävdas att ”lögnaktighet är skolkningens trogne
följeslagare” (Vrethammar 1946:144). En fråga som kom att aktualiseras i detta
sammanhang var frågan om sjukintyg. Dessa uppfattades av vissa som ett gissel.
På 1954 års läroverksmöte diskuterades frågan om hur skolan skulle kunna fostra
till sanning, när föräldrarna skrev på falska sjukintyg. 33 En slutsats hade några år
tidigare dragits av en lektor, som i en insändare (Tfsl 1948/24:290 f) krävde att
de ”demoraliserande sjukintygen” skulle tas bort. Poängen med en sådan reform
var inte främst att bekämpa skolket, utan att bekämpa de lögner som sjukintygen
möjliggjorde: ”Även om mot förmodan frånvarosiffrorna icke skulle gå väsentligt
ner, så har man dock vunnit det väsentligaste: Skolan kan icke längre lastas
för att den rentav uppmuntrar till oärlighet” (Tfsl 1948/24:291).
Fusk och skryt
Skolan är en plats för bedömning av kunskaper, och detta faktum kan lögnen
utmana. Lögnen gjorde det nämligen möjligt att trotsa två av skolbedömningens
kännetecken: att en viss typ av prestationer bedöms och att individer bedöms.
I skolan bedöms en viss typ av prestationer. Talcott Parsons (1957/1964:133)
har påpekat att skolklassen är en sammanslutning av individer som bedöms, och
som bedöms på en och samma skala. Det finns med andra ord i skolan sådant
som räknas in som en prestation och sådant som inte räknas. I förlängningen
innebär detta att alla försök att skaffa sig fördelar på andra sätt än de av skolan
sanktionerade blir till anomalier i skolans bedömningssystem. Ett sådant sätt
kunde vara att ljuga. Ett av de drag som ofta lyfts fram i kritiken av lögnen är just
33 ”Skolans ordningsregler måste också respekteras av föräldrarna. Jag tänker härvid särskilt på
kravet på målsmans intyg om lärjunges frånvaro. Det får inte drivas ett sådant uppenbart skoj
med dessa intyg, som ofta är fallet. Hur skall barnen kunna lära sig uppriktighet och
sanningskärlek, om de ser, att föräldrarna skriver på sjukintyg, även om någon sjukdom
aldrig förelegat?” (Trettioförsta svenska läroverkslärarmötet i Lund 1954, 1955:105 f).
47