Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Jag vet kanske så lite om främlingen att jag inte ens kan vara säker på om
hon ”passar in” i någon av de typer jag känner till. […] Främlingen bär med
sig ett hot om felaktig klassificering, men ännu mer skrämmande är att hon
utgör ett hot mot klassificeringen som sådan […] (Bauman 1993/2001:186).
Denna beskrivning skulle även kunna användas på lögnaren. Genom att lögnaren
ger sken av att vara något annat än han är, blir han svår att placera in på en social
karta. Så menade Foerster att Dante i Divina Comedia ”med djup sanning
skildrar lögnarna i avgrunden såsom människor utan ansikte: de förlora allt
personligt, de vara icke sig själva […]” (Foerster 1907/1912:51). Denna svårighet
gäller dessutom inte den enstaka person som ertappats med en lögn. Lögnens
närvaro i världen gör att alla – potentiellt sett – är lögnare. Det faktum att alla
kan vara lögnare gör att alla blir svåra att klassificera. På så sätt kan lögnens
provokation sägas bestå i att den revolterade mot skolan som en klassificerande
institution.
”Lasternas orena källa”
Skälet till att lögnen upplevdes som problematisk ska dock inte bara sökas i att
den markerade ett glapp mellan viljan att se och förmågan att se. Det fanns också
mer konkreta skäl till att ogilla lögnen. För att analysera vilka konkreta problem
lögnen ansågs skapa kan man först ställa sig frågan om vilka normbrott som
lögnen ansågs hänga samman med. Lögnen framställdes sällan som en ensam
last. Förmågan att ljuga ansågs istället lägga grunden till andra normbrott. Vanan
att ljuga ”bereder den yppigaste jordmån även för all slags annan moralisk
lösaktighet” skrev Svedelius (1930:21). I Om lögnen och dess utrotande hos ungdomen
beskrev P. Linncranz (1877:7 f) lögnen som ”den orena källa, hvarifrån
lasternas grumliga vågor flyta”. Skrymteri, bedrägeri, mened och stöld, beskrevs
som konsekvenser av lögnen. På ett liknande sätt menade läroverkslektor John
Personne att ”i de flesta fall skall det visa sig, att lögnen är i kompaniskap med
både tjufnad och sexuel sedeslöshet” (Personne 1888:58). Anna Sandström såg
en lite annan problematik. Osanningen var inte lasternas källa, utan deras
kulmen. Det var när en elev samlat ihop ”en hel skuldbörda av försummelser
eller förbrytelser” som frestelsen att ta till lögner kunde uppstå, i syfte att undgå
straff och bannor (Slt 1894/47:596 f).
Lögnen var, kort sagt, inte ett ensamt normbrott. Vilka andra normbrott var då
lögnen förknippad med?
Egendomen och skolplikten
I Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok (1956:143) behandlades lögnen under
rubriken ”beteenderubbningar”. Där refererades till en tysk barnpsykolog som
1954 föreslagit att lögn, skolk och snatteri kunde sammanföras till ett enda
syndrom. Lögnen hängde alltså bland annat samman med brist på respekt för
45