Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

täckmantel för varje felsteg” (Locke 1693/1916:168). Lögnen var med andra ord
ett dolt normbrott som kunde användas för att dölja andra normbrott.
Här har vi sannolikt en första nyckel till varför lögnen provocerade. Det förefaller
som om lögnen såsom Osynligt normbrott utmanade den moderna makt
som tog sig uttryck i just synliggörande och övervakning. Lögnen underströk
därmed gränserna för den moderna övervakningen, vilket nu ska belysas ur två
perspektiv: disciplin/övervakning (Foucault) och främlingskap (Bauman).
Övervakning och lögn
Den som mer än andra teoretiserat den moderna övervakningen är Foucault. Han
menar att den moderna makten (den disciplinära makten) vilar på ett intensifierat
synliggörande av individer, som kan beskrivas som att förhållandet mellan den
som ser och den som blir sedd blir omkastat: ”Traditionellt är makten den som
syns […] Den disciplinära makten däremot gör sig osynlig; i gengäld tvingar den
dem som underkastar sig den att vara synliga” (Foucault 1974/1993:219). Den
moderna maktens seende beskrivs av Foucault som allomfattande och kontinuerligt.
Det är en form av makt som avviker från traditionellt maktutövande som
varit mer diskontinuerlig och mer våldsam. Som symbol för den moderna maktutövningen
använder Foucault sig av Jeremy Benthams övervakningsinstitution
Panopticon, vilket i korthet var en institution där alla intagna ständigt var synliga.
29
Huruvida Benthams vision verkligen blev en central del av skolans kultur kan
man tvista om. Ändå är det ovedersägligt att skolan använt sig av seendet som en
kontrollerande teknik. Betyg, anmärkningsböcker och frånvarorapportering är
bara några exempel på denna princip. Det har också rent bokstavligt handlat om
att se – titta på – eleverna. Flera lärarhandledningar har tagit upp värdet av att
läraren har möjlighet att se klassen, och också givit råd om vad läraren därmed
bör undvika. Läraren skulle endast i nödfall vända ryggen till klassen (Arcadius
1919:166) och heller inte marschera fram och tillbaka framför klassen med
blicken fäst rakt fram eller i golvet, eller sitta i katedern och läsa en bok
(Hildinger 1944:124). Det oftast upprepade rådet har varit att inte lämna
katedern, eftersom detta skulle försvåra överblicken över klassen (Lundqvist
1901:247; Martig 1900/1903:163; Arcadius 1919:166). I Martin Bäcklins handbok
Att vara lärare (som kom ut i fyra upplagor och sex tryckningar mellan 1948
och 1961) beskrevs katederblicken på följande sätt:
42
Läraren är naturligtvis inte bunden vid katedern. […] Men i vanliga fall bör
han nog hålla sig till katedern. Har han inte ro att sitta i sin stol – ett vanligt
29 Bentham menade själv att en skola som byggs upp som ett panopticon skulle revolutionera
dess sociala liv: ”All lek, allt pladder – i korthet alla slags distraktioner – är effektivt avskaffade
genom den centrala och dolda platsen för läraren, understödd av skiljeväggar eller
skärmar mellan eleverna, så klena som ni önskar” (Bentham 1791/2002:160 f).