Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Det finns säkerligen ingen lärare, som inte mött osanningen i en eller annan
form i skolan. Man träffar på den bland stora och små, bland begåvade och
obegåvade, bland dåligt uppfostrade barn och bland de i många avseenden
väluppfostrade, bland svaga och starka (”g” 1911:15).
På mer empirisk grund stod psykiatern Bror Gadelius (1924:21) när han hänvisade
till Franziska Baumgartens undersökning Die Lüge bei Kindern und
Jugendlichen (Baumgarten 1917) där det visat sig att nästan alla barn någon gång
ljugit.
Den fråga som infinner sig är hur det kom sig att lögnen framställdes som ett
så centralt problem. Varför provocerade lögnen så mycket? På vilka sätt utmanade
den skolans auktoritet? Dessa frågor ska i det följande analyseras genom
en läsning av texter som fokuserat skollögnen under slutet av 1800-talet och
första halvan av 1900-talet. Min analys kommer att ta sin utgångspunkt i institutionen
skolan. Även om ärlighet och sanningskärlek kunde formuleras som ideal
i samhället i stort fokuseras frågan om hur lögnen kunde bli ett problem just i
skolan. Denna ansats kan också motiveras utifrån att lögnen ibland kunde beskrivas
som en särskild skolsjuka. Så menade den berömde moralpedagogen
Friedrich Wilhelm Foerster (1907/1912:38) att skolan är en ”verklig korruptionsanstalt
för allt sanningssinne.” 28
Seendets gränser
För att förstå varför lögnen ansågs utgöra ett problem kan det först vara en poäng
att fråga sig vilken typ av normbrott lögnen är. Om lögnen för många pedagoger
intog en särställning, bör den ha uppvisat någon speciell egenskap. Finns det då
någon sådan egenskap som särskiljer lögnen från andra normbrott?
Ett sätt att karakterisera lögnen som normbrott är att utgå från begreppsparet
synliga/osynliga normbrott. Lögnen var i två avseenden det Osynliga normbrottet.
För det första är lögnen ett normbrott som – till skillnad från till exempel
sen ankomst, frånvaro och uttalat trots – är osynligt. Det är sällan möjligt att med
säkerhet säga att en person ljuger. Ofta är det endast lögnaren som sitter inne
med sanningen. För det andra kan detta osynliga normbrott användas för att dölja
andra normbrott. Lögnen har också beskrivits som en ”bekväm och billig
28 Foerster var under det tidiga 1900-talet en central gestalt inom diskussionerna kring ungdomens
fostran. Flera av hans verk – såsom Skolan och karaktären (1907/1912) Levnadskonst
(1904/1923) och Religion och karaktärsuppfostran (1925/1928) kom att översättas till
svenska. Hans idéer refererades flitigt (t ex Hildinger 1944:162 och Pauli 1921), och hans
namn omnämndes med stor respekt ända in på 1940-talet. Anna Sörensen (1942:57) kallade
honom ”[e]n av vår tids främsta moralpedagoger”. I Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok
beskrevs han som ”en moralpedagog av betydande mått” (1943:500). Foersters inflytande
över de moralpedagogiska diskussionerna tycks emellertid kort därefter ha upphört. 1956
gavs Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok ut i en andra omarbetad och utvidgad upplaga.
Texten om Foerster var då struken.
41