Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

ljuga (Läsebok för folkskolan 1901/1968:4 f, 11 f), de har spelat med i skådespel
om värdet av ärlighet 24 och på folkskoleseminarier har eleverna fått välja uppsatsämnen
som ”ärlighet vara längst” och ”uppfostran till sanningskärlek.” 25
Lögnens problematik har dessutom tagits upp i morgonsamlingar och på föräldramöten.
26
Slutligen kan nämnas att lögner har bestraffats. ”Oskick och olydnad straffade
han strängt, men strängare än allt straffade han lögnen, ty lögn hatade han som
intet annat” sades det till exempel i ett skolminne från 1840-talet (Ödman
1909:9). Sänkt uppförandebetyg och anmärkning har kunnat drabba lögnare. 27
Att lögner har kunnat bestraffas hårt hänger rimligen samman med att lögnen
sågs som ett så allvarligt problem. Många har placerat lögnen och osanningar
högt i de moraliska problemens hierarki:
40
Att osanningen är ett fel och ett fel, som mer än något annat sätter en ful
fläck på en människas karaktär, äro väl alla eniga om. Att all uppfostran
måste gå ut på att inplanta avsky för osanningen hos barnet, därom borde
väl också alla vara eniga (”g.” 1911:15).
Lögnen har inte bara uppfattats som ett mycket allvarligt problem, den har också
ansetts vara ett mycket vanligt problem: ”Det är häpnadsväckande, med hvilken
färdighet barn, äfven från hem som anses goda, kunna ljuga” konstaterade John
Personne (1888:57). Lögnen fanns således överallt, den var inte begränsad till
enstaka ”problembarn”:
24 Paul Georg Münch (1931/1932) redogör för dockspelet ”Med lögn kommer man inte långt” i
sin bok Från min skolsal. Redogörelse för ett par veckors nöjsam undervisning.
25 Ämnena erbjöds som uppsatsämnen för den fjärde klassen i Folkskoleseminariet i Stockholm
ht 1898 respektive vt 1913 (Stockholms Stadsarkiv: SE/SSA/1141 F III, vol 1–2.)
26 För ett exempel ur morgonsamlingslitteraturen, se Agebjörn och Kärrlander (1960:100 f)
1940 års skolutredning listade ett antal ämnen som kunde tas upp på klassmöten. Under
rubriken ”hederlighet” presenterades följande förslag på ämnen: ”a) vikten i allmänhet av
hederlighet och ärlighet, även i småsaker b) vad fusk i skolan innebär, föräldrars hjälp
erforderlig c) faran av namnförfalskningar, falska intyg o.s.v.” (Skäringer-Larsson 1946:239).
27 Att lögner kunde resultera i sänkt uppförandebetyg nämndes i Förslag till allmänna anvisningar
för fostran och undervisning på skolans högstadium (1956), i samband med att skillnaden
mellan ordning och uppförande diskuterades. ”Förseelser i fråga om fusk, lögner,
uppenbart trots, snatteri, skolk, nedsättande behandling av kamrater och avsiktlig skadegörelse
på skolbyggnader eller inventarier bör vid betygsättningen i regel bedömas i samband
med avgivande av uppförandebetyg, medan förseelser mot skolans ordningsregler eller mot
vad som i övrigt måste betraktas som god ordning i en skola bör hänföras till ordningsbetyget”
(Förslag till allmänna anvisningar för fostran och undervisning på skolans högstadium
1956:46). Att lögner kunde resultera i anmärkningar skildras i ett skolminne från 1870talet:
”Vilken fruktansvärd förseelse ansågs icke en osanning i skolan vara och detta av alla
parter, såväl lärare som lärljungar. Anmärkningarna då för tiden voro graderade. Osanning
var den värsta, därnäst oskick. Den ena såväl som den andra medförde i regel ’sänkt
sedebetyg’ […]”. Anmärkningen för osanning kunde vidare skärpas. Den kallades då för
”upprepad osanning” (Svedelius 1930:15). Även föräldrar har bestraffat sina barn för lögner.
Sundkvist (1994:114) nämner ett fall med en förälder som anmälde sin dotter till barnavårdsnämnden
för att hon ljugit för sin arbetsgivare.